Page 9

vässade. Med taggar och huggtänder. De med gift och blodfyllda gap. De som tuggade på sina egna kroppar utan att blinka. De som åt sina nyfödda o lät sin föda plågas i lustlek före svalgets lugnande dödsdans. Alla de djuren kravlade nu ur ägget mot ormen Miniamba som vreds i tu och slaktades bit för bit, muskel för muskel... De drog ur hans tunga, stack hans ögon, sög ur hans innanmäte och svalde hans kropp. Så kunde flickan o modern gå hem igen. Till Fadern och berätta. Säga att maken inte var duglig trots pengarna. Att han var en orm. En Miniamba. En best och förvandlingsmästare. Att han ej var lämplig och nu borta. Fadern höll med om att han hädanefter skulle lyssna på Moderns farhågor när friare nalkas från fjärran. Så var det. Och så blev det. Delar hörde jag berättas under palmens skugga vid dammen där krokodilerna sover. Visst och annat viskas av ödlan som klättrade på min vägg om natten …

Senegal  

Malins berättelser facebooklogg, januari 2013

Senegal  

Malins berättelser facebooklogg, januari 2013

Advertisement