Page 27

Vi har det så fruktansvärt bra här. Vi har barnomsorg för arbetssökande till och med. Knappt jag kan beskriva vårt land för mina vänner i Senegal. Skillnaden ... och att depression o håglöshet och utbrändhet härjar, trots maten ... taken ... sjukvården? Jag ser de små pojkarna. Deras ögon. Vissa bor hos bra ledare. Andra inte. Ordet snorungar förstår jag nu. Ser deras små, små ansikten. Smutsiga. Så trasiga. Hör de sänts från föräldrar för många år sen. Ingen famn. Det finns många barn på jorden utan hem. Min anmoder hade inte hem heller. Men fick sen en dyrkad fostmor när hon fyllt tre. En famn att växa i. - Vad kan jag göra nu som jag skulle kunna klara med all min kompetens. Vi? Går vidare i sandgränderna i Linjam där stillheten råder trots påvra förhållanden. Brunnarna är rena. Pengar svåra att skaffa men alla har familjer. Den som blir föräldralös flyttar in till någon annan på gatan eller blir tjänsteflicka hos någon som har turen eller talangen att skaffa mer pengar, mer mat eller lite tak. Familjen är allt. Tänker igen på EU. På att det finns så stora berättelser bakom varje båt som kämpat över havet mot Europa. Att få vill lämna detta för bara äventyrslusten och lycksökandet. Att det handlar om sista utvägen. Ingen vill lämna sin mening med livet. Sin familj och kärna, plats på jorden o trygghet. - Hello Malin Sweden!!! Kvinnan med frukten ropar, Senis Mamma, ca va! Vet så många nu. Så många släkttrådar. Så många människor. Så mångas berättelser. Jag är någon där jag går. En del av verkligheten här. Det berör mig. Omtumlar mig. Och gör mig knivskarpt medveten om många ting som handlar om liv och medmänsklighet.

Senegal  

Malins berättelser facebooklogg, januari 2013

Senegal  

Malins berättelser facebooklogg, januari 2013

Advertisement