Page 18

Senegal, dag 12 Man kan aldrig veta Om sagorna. De är urgamla. Legender från Mandinkarikets guldålder. Från tiden då det fanns så mycket guld att kvinnors hår rasslade av skimmersmycken för var steg . Man kan aldrig veta. Vad som är tillagt och fråndraget. Jag märker hur jag värjer mig. Hur jag halvlyssnar på det orättfärdiga. Och efterönskar att annat skulle sagts. Hör hur vänner vrider sig i vånda. Men nej, hon måste få revanch, inte kan det sluta så illa. Jo, i liv slutar händelser på alla möjliga sätt. I sagor pågår grymhet som spegel till verkligheten. Kanske bara i vår välredigerade politiskt eller religiöst korrigerade tryckpressartid finns de snygga indiansluten. De kluriga afrikadjuren och de hjälterika europariddarna ... Här kan hjälten lika gärna dö och så är berättelsen slut och man sjunger den sorgligaste sång och tystnar. Jag har varit mycket på Grönland. Levt med jägare och sökt gammelberättelser. Föll för det svulstiga sagorna, de groteska bilderna och kraftfulla dramatiken. Väl där märkre jag att åthävor och berättarspråk är så milt. Så litet. Nästan viskande tyst. De stora arktiska berättelserna jag läst hemma uttalades med lågmät fnitter bland isbergen. Men ju mer jag vistades i norr desto mer lärde jag mig symboliken. Jag paddlade över dråddjupa vatten och kände mig lika liten som människan alltid måste gjort inför de stora naturkrafterna. Visste att väv av legend tillslut blir min stig att färdas genom vansinnesrädslan men att sällan slutet var som jag förväntade: Gott och redigt. Oftast bordust hårt och blodigt. När jag studerade sång i Mongoliet o satt hos musikprofessorn på etnologiska institutionen i Ulan Bator så blev han helt oroad över den svenska sångskatten. - Vad? Sjunger ni om brödet som är slut, osten som möglat? Om brännevin och skogen? Han berättade att ett folk måste ha sina hjältar. Man skulle aldrig besjunga det usla, sa han. Hästen, hjälten, kvinnan och skatterna är där kraften finns. Annat är att dra olyckan över sig. Nu är jag här. I Casamance. Återberättar för er som en spelman tolkar sin grannes låt. Med min själs klanger. Jag skriver som det lyder. Men berättar som jag. Stoppar ofta. Grubblar. Vad sa hon egentligen? Fanns ingen barmhärtighet. Dör alla snälla. Ja. Ibland var det så. Min sångfröken har berättat vissa legender var år vi setts. Jag märker de har ny klang var gång. Ett sidospår. Ett nytt delta. Ado gör som jag. Lyssnar med ögonen. Ser min reaktion och väver vidare. I Marocko är en berättare den som förtäljer lite mer sanning än det finns. Den meningen var avgörande för hela min karriär. Jag slutade som föredragshållare och blev den berättare jag idag är. Fri att lyssna med min själ och ge vidare.

Senegal  

Malins berättelser facebooklogg, januari 2013

Senegal  

Malins berättelser facebooklogg, januari 2013

Advertisement