Page 12

Ölme Prästgård -ett påskägg som räcker året runt

För ungefär 200 år sedan hade jag med stor sannolikhet dragit åt schaletten lite extra och slätat till kjolen på vägen upp till Ölme Prästgård. Jag hade ängsligt aktat mina skor för leran och böjt lagom ödmjukt på nacken innan jag bett en husa i hårdstärkt förkläde om lov att få träffa kyrkoherde Ekendahl i något ärende. Med tanke på gårdens höga placering och forna ändamål är det inte alls någon omöjlig tanke. Kyrkor, prästgårdar och herrgårdar har alltid fungerat som landmärken och placerats på platser som samlat ihop och vakat över allmogen. Ett av alla vackra rum på prästgården i Ölme

Den här dagen möts jag dock inte av någon högstämd präst, utan av ägarna Dag Köhlqvist och Ingalill Andersson, samt krögaren Johan Johansson som tillsammans med sambon Ulrika Ternemar kommer att stå för maten på en av Värmlands vackraste gårdar. ”Vi vurmar för det gamla”, säger Ingalill innan vi börjar rundvandringen i den gamla prästbostaden och Dag fyller i: ”Vi räknar med att det ska stå i hundra år till!” Det rejält tilltagna stockhuset har uppenbarligen överlevt både väder, vind och ett antal prästers hushåll med både liv och heder i behåll, så jag betvivlar inte Dags profetia för ett ögonblick, hur ovanligt det än är med så långsiktiga planer i en tid när det mesta tycks vara utbytbart. Med nio sovrum, sängplatser för arton nattgäster och utrymme för uppemot hundra matgäster ska prästgården snart öppna för allmänheten och för de som, likt undertecknad, inte besökt stället tidigare, så kan jag lugnt ge mina rekommendationer, för det är verkligen vackert. Det bjuds på kaffe i den vackra matsalen med sina tapetmönster från 1790-talet, stora fönster och hårdmanglade linnedukar över borden, och jag får veta lite mer om vad som får ett par stadigvarande göteborgsbor att köpa en gammal gård i Värmland, trots att de inte har några planer på att flytta tillbaka. ”Vi hittade den här gården under en semesterresa”, berättar Ingalill. ”Vi är mycket intresserade av genuina miljöer och brukar leta aktivt efter sådana ställen när vi är ute och reser.” ”Alla landskap är vackra, på olika sätt!” fortsätter Dag, som i sitt arbete som resemontör på pappersbruk har korsat landskapsgränser som en annan åkt över tvåkommunszonen med Värmlandstrafik, och således har sett mycket av Sveriges skiftande landskap. ”Vi vill väldigt gärna lyfta fram det fina i den värmländska kulturen, även om vi inte kommer att bo här till vardags”, sammanfattar Ingalill parets passion för det vackra och arbetssamma projekt som prästgården utgör. Att kärleken till det gamla värmländska bygget inte alls behöver

Skattkärr Väse Tidning mars 2013  

Lokaltidning

Advertisement