Page 1

6/2009


DEN IMPERFEKTA HJÄLTEN Greven av Monte Cristo var en av mina favoritböcker när jag var liten. Jag tyckte den var olidligt spännande, men jag tyckte också om att Greven inte var en traditionell hjälte. Även om han är romanens protagonist och den som läsarens sympatier ligger hos är han egentligen ingen hjälte alls. Han är bara människa. Den legendariska filmkritikern Roger Ebert har konstaterat att en film är så bra som dess skurk är. Hjältarna och tricken upprepas, men endast en bra skurk kan förvandla ett bra försök till en seger. I berättelser, legender, sagor, romaner, filmer och så vidare finns det oftast en hjälte och en skurk. Utan en skurk finns sällan en hjälte. För att en hjälte ska vara hjälte måste han ha fiender,. En skurk är både ett hinder som hjälten måste komma över, men skurken har ofta också motsatta egenskaper till hjälten vilka skapar kontrast mellan hjälten och skurken. I historier där det finns en tydlig hjälte och en tydlig skurk är skurken nästan alltid intressantare än hjälten. Skurken är ofta mycket mer mångfacetterad medan hjälten kan bli ganska ensidig. Godhet är godhet, medan ondska är mycket mer intressant att analysera. En lyckad hjälte har alltid övertygande motiv för sitt ondskefulla agerande. Ofta är en hjälte, i bemärkelsen beundransvärd person som utför stordåd, främst en symbolisk representation av personen som upplever historien. Man måste kunna identifiera sig med hjälten på något plan. Det här leder till att hjälten förblir en viss människotyp, en kombination av symboler, i stället för en hegjuten person. Hjälten är endera en typ av människa man anser att man är eller man önskar att man vore, till exempel ”god”. Det leder till att alla kan identifiera sig med hjälten till en del, men att få kan göra det helt och hållet. Också i det riktiga livet vill vi dela in människor i hjältar och skurkar. Jag vet inte om det beror på att vi hört så många sagor med hjältar och skurkar när vi var små eller sett så många filmer med hjältar och skurkar under vår uppväxt. Kanske behöver alla Star Wars -fanatiker en Darth Vader i det riktiga livet också. Livet blir lättare när man kan kategorisera människor i hjältar och skurkar, goda och onda. Det är lättare att förklara till exempel en diktators handligar med att han är en skurk än med att han är människa. Det är lättare att motivera krig med att ett annat land finns på ondskans axel än med att dess intressen strider mot det egna landets intressen. Men världen är inte svartvit och det går sällan att dela in världen i svart och vitt, gott och ont, hjälte och skurk. Det kan dessutom vara farligt att göra det. Efter att man klassat någon som skurk så är det berättigat att besegra skurken, och tyvärr så blir det också ofta berättigat att ändamålen helgar medlen. En skurk är en skurk. Men vem ger någon rätt att bestämma om någon är skurk eller hjälte? Hur kan man veta att man bedömt rätt? Om ni tillåter en liten nörd-lapsus så kom även Darth Vader tillbaka från den mörka sidan av kraften i slutet. Hjältearketypen, vare sig det är frågan om en självuppoffrande soldat, muskulös superhjälte eller en ensam cowboy är inte tillgänglig till oss vanliga dödliga eftersom människan är laddad med svagheter och brister. Till och med de intressantaste superhjältarna är de som har problem, brister, svaga punkter och ett plågat förflutet. Vi begår misstag hela tiden. Det är ändå ofta just svagheterna och bristerna som är intressanta, som gör oss till vem vi är. Det som gör människor till hjältar är inte många dygdiga egenskaper vi har, utan vad vi gör trots våra svagheter. De intressantaste hjältarna är de som är allt annat än perfekta, men som ändå lyckas överkomma hinder. Som J.W. von Goethe konstaterar i Faust: endast han är värd friheten och livet som vinner dem i evig strid. Människan felar hela tiden, men det som räddar oss är att vi strävar vidare. För mig är en hjälte en person som ständigt strävar vidare, en person som lär sig av sina misstag och överkommer hinder. Det här numret av Elevbladet är svartvitt. Det är livet inte.

FOTO : FREJ VUORI

SARA SUNDMAN


ELEVBLADET 06/2009 Elevbladet är Finlands Svenska Skolungdomsförbunds medlemstidning. FSS har gett ut Elevbladet sedan 1920 under namnet Nordan, Svensk Undom, Ung Makt och Elevbladet.

S. 2 INLEDNING / S. 4 DAGS ATT FÄLLA NYA MURAR / S. 5 HEY MEDLEM! / S. 6 MEDVERKANDE / FSS FLYTTADE / S.7 SERIER / S. 8 DEN AMERIKANSKA MARDRÖMMEN LEVER KVAR / S. 9 EN SVARTVIT HISTORIA / S. 10 HJÄLTAR OCH SKURKAR / S. 11 KÖPENHAMNMÖTET BÅDE VIKTIGT OCH BETYDELSELÖST / UNGA DISKUTERADE KLIMATTOPPMÖTET PÅ LUCKAN / S. 12-13 KLIMATKARTA / S. 14 ENERGI, GLÄDJE OCH VIDGADE VYER / S. 15 ANDRA STADIETS STUDERANDE OFTA FÖRBISEDDA / S. 18 SVART KAFFE, VITA PAPPER OCH TREBENTA HUNDAR / S. 19 KÅSERIET / S. 20 KAFFE PÅ KANSLIET / S. 21 SKOLMATKAOS/ S. 22 EBL RECENSERAR / S. 23 EBL ÄLSKAR / S. 24 PEPPARKAKSFORMER Ansvarig utgivare för Elevbladet: Förbundsordförande Alina Böling / Chefredaktör: Sara Sundman, 0503684980, sara.sundman@skolungdom.fi / Art Director: Camilla Englund, camilla.englund@skolungdom.fi / Tryckt i KSF Medias tryckeri.

Medarbetare i Elevbladet nr 6: Fanny Fröman, Charlotte Karlsson, Frej Vuori, Frida Timonen, Lotta Ahlbeck, Emma Mustala, Sofia Eklund, Benjamin Knopman, Tiia Sundberg, Alina Böling, Julius von Wright, Hanna Backman, Valter Söderman, Hedda Halinen, Anna Autio, Sara Sundman, Camilla Englund Finlands Svenska Skolungdomsförbund FSS rf / FSS är skolungdomarnas egen intresseorganisation och riktar sig till elever i åk 7-9, studerande vid andra stadiet samt folkhögskolor. / Förbundsordförande: Alina Böling, 0442778669, alina.boling@skolungdom.fi / Genreralsekreterare: Tiia Sundberg, 0440690098, tiia.sundberg@skolungdom.fi / Organisationssekreterare: Cecilia Portnoj, 09644881, cecilia.portnoj@skolungdom.fi / Kaserngatan 1 D 65-66, 00140 Helsingfors / kansliet@skolungdom.fi / www.skolungdom.fi


DE

Ö

DF

R SO

N RA

ND

U RB

DAGS ATT FÄLLA NYA MURAR

För lite mindre än en månad sedan firade man i såväl Tyskland som resten av världen att det förflutit 20 år sedan Berlinmurens fall. Murens fall är en händelse som på många sätt har kommit att symbolisera en återförening av världen efter att den under nästan ett halvt sekel varit delad i två olika samhällssystem som levt parallellt med varandra. Då det ena samhällssystemet sakta men säkert fyllde det rum det andra systemets krasch lämnat efter sig, förefaller det som om Väst hade vunnit den slutliga striden om vilken ideologisk grund ett samhälle ska stå på. De två samhällssystemen hade i fyra årtionden testat och utmanat varandras hållbarhet, det socialistiska östblocket föll medan väst stod kvar. 20 år har gått och vi har igen kommit till ett slags vändpunkt. Den globala ekonomin, baserad på den struktur som för 20 år sedan stod som kalla krigets vinnare, har av olika orsaker kraschat och världen runt funderar man på det bästa sättet att dra upp den på benen igen. Samma dag som man firade 20 år sedan murens fall publicerade BBC: s nyheter en undersökning där var tionde av dem som svarat bedömde vårt nuvarande ekonomiska samhällssystem som välfungerande i sin nuvarande form. Det är en ganska intressant väckarklocka; ibland verkar det bland oss finnas en tendens att tänka att saker är som de är helt enkelt eftersom det fungerar bäst så. Om det verkligen är endast en av tio av oss som tycker att den modell vårt samhälle nu följer borde vi ju i en tid av demokrati och folkvälde börja tänka om. Vi står även inför en klimatkris som kräver världssamfundets gemensamma insatser och åtgärder. Det är inte längre möjligt för världen att fortsätta framåt i den riktning man gått under de senaste 20 åren. I dagarna är det möjligt att man i Köpenhamn avgör vad man kommer att göra för att avvärja den klimatförändring som hotar. Hur vi tacklar klimatfrågan är också tätt förknippat med hur ekonomin ska se ut och fungera i fortsättningen, hur resurserna fördelas och hur stora och djupa de sociala skillnaderna kommer att vara. Besluten man nu fattar är beslut som med sannolikhet kommer att ha betydelse på en lång sikt, en så lång sikt att de som sitter vid förhandlingsborden i Köpenhamn är bland dem som påverkas minst av besluten de själv gör. Vems röst och välbefinnande är det egentligen som kommer att väga tyngst i Köpenhamn? Det är möjligt att finna allt från ekonomiska och sociala till utrikespolitiska underliggande orsaker till vad som gick fel i östblockets samhällsform och ledde till dess fall. Trots det här var det sist och slutligen de protesterande folkmassorna, och i synnerhet de unga, som tillsammans rev ned järnridån. Jag tycker det är en bra påminnelse om att det kan finnas hur mycket som helst brister och olägenheter i vårt samhälle och att de inte åtgärdas automatiskt utan vi som lever här måste fundera över hur vi vill ändra på dem och sedan se till att det sker. Berlinmurens fall betydde kanske inte att världen hittat sin slutliga rätta form och struktur, men det var en omvälvning som ledde ett steg vidare i utvecklingen. Nu har vi återigen nått ett slags vändpunkt som kunde kräva en omvälvning. Då vi funderar på vart vi vill gå vidare tycker jag att det är värt att komma ihåg hur det faktiskt var folkets och speci-



ellt unga människors påtryckningar som ledde till östblockets slutliga nedfall. När världen återigen tvingas anta en ny form är det för oss alla värt att tänka och fundera på hur vi vill att den formen ska se ut. Kanske varje generation har sin egen Berlinmur att fälla?

ALINA BÖLING

FOTO: FREJ VUORI


HEY PRAO-VICTOR!

TEXT : VALTER SÖDERMAN

Namn: Victor Mustala. Prao på FSS kansli Ålder: 15 Skola: Kungsvägens skola

Hej på dig prao-Victor! Medan du arkiverar damm

iga mappar på FSS kansli kunde du svara

på ett par frågor för att roa Elevbladets läsare.

Nu är det ekonomiskt dåligt igen och man

sparar i skolorna, som vanligt. Var borde man spara

i stället för utbildning?

- Onödiga tv-kanaler, som FST5 eller Yle Teema Jahas, ingen vän av public service. Har du något

lätt julklappstips som man kan göra själv?

- Gör egna julkort. En vän av att pyssla, så fint! Finns det något riktig

t pinsamt som du gillar i smyg?

- Nä... (Tänker efter en lång stund…) …skadeglä

dje.

Så så, inget att skämmas över. Vilken är din favor

itskolmat? Och vad skulle vara din dröms

kolmat? - Ärtsoppa! Och drömskolmat skulle nog vara nån Fem snabba

riktigt gourmetmat, som fondue.

Saft eller limonad? Språk eller naturvetenskaper? Fingrar eller tår? Plast eller läder? Ägg eller kyckling?




MEDVERKANDE : Jag tycker jätte mycket om den här upplagan av Ebl - för att den är svart och vit! Jag gillar svart vita saker. Samlar bland annat på svart vita vykort och kommer få en ganska häftig väggprydnad utav dem i min lägenhet i Åbo, dit jag flyttar efter årsskiftet (unistudier vid ÅA). Jag tycker om svart vita Ebl dels också för att temat är jätte häftigt och hela upplagan är helt jätte snygg, igen!!

SOFIA EKLUND Jag är en energisk, omtänksam och kreativ person, som älskar att hålla på med en massa olika saker. Just nu i mitt liv så övar jag inför min sångexamen, ritar, motionerar, tar körkort och funderar på framtiden. När jag tror att ingen ser mig så dansar jag till min favoritmusik, dit hör t.ex. Alexander Rybak och Bach.

FRIDA TIMONEN

FSS flyttade! Då FSS legendariska förbundskansli på Stora Robertsgatan i Helsingfors började bli något nedgånget och framförallt trångt för alla dem som dagligen sitter och arbetar på FSS, började man se sig om efter nya lokaler. Nya lokaler hittade man också, några kvarter bort, på Kaserngatan. Under den första veckan i november flyttade FSS med tillhörigheter till ny adress. Det gamla 38 kvadratmeter stora förbundskansliet på Stora Robertsgatan tjänade som FSS administrativa center i nästan 50 års tid. Därför var det många före detta FSS:are med minnen av kansliet som ville komma och ta avsked av det. Således ordnades en så kallad kanslibegravning för att en sista gång komma ihåg vad som skett på kansliet och ge det ett ordentligt farväl. Före 1962 huserade FSS i det Nya Svenska Läroverkets (nuvarande gymnasiet Lärkan) källarlokaler. FSS dåvarande ombudsman Alec Aalto lyckades ordna finansiering så att förbundet kunde införskaffa en aktielägenhet som kom att bli FSS hem i 47 års tid. Under denna tid hann en och annan scen utspela sig på Stora Robertsgatan; i slutet av 60-talet sjöd förbundskansliet av revolutionära idéer medan det på mitten av 90-talet tjänade som cykelverkstad då FSS riktiga verksamhet tillfälligt låg på is. Trots att det gamla kansliet var en kär gammal vän för många FSS:are var lokalen liten och också en aning otillgänglig då den låg fyra trappor upp i ett hus utan hiss. Då möjligheten



till den nya, nästan fyra gånger större kanslilokalen på Kaserngatan dök upp tog det inte speciellt länge att bestämma sig för att bestämma sig ifall FSS ville flytta eller inte. Stora Robertsgatan är numera FSS-historia medan förbundet har funnit sig tillrätta på Kaserngatan. Är man i trakterna är man givetvis välkommen in, trots att kansliet flyttat bjuder FSS fortfarande på kaffe, solsken och visioner! ALINA BÖLING




IGELKOTTZILLA AV LOTTA AHLBECK

GEEKY AV LOTTA AHLBECK CITYVAMPYREN

AV BENJAMIN KNOPMAN


DEN AMERIKANSKA MARDRÖMMEN LEVER KVAR TEXT : HANNA BACKMAN

Obama höll ett tal for alla amerikanska skolelever i början av läsåret. Inte helt överraskande var talets centrala budskap en modifiering av valsloganen “Yes we can!” - du, skoleleven, kan! Du kan dra dig upp ur sängen och gå till skolan varje morgon, gora läxorna varje dag och sätta upp mäl för dig själv. Precis som Obama gjorde som barn kan också du jobba hårt och förverkliga dina drömmar. Jag applåderar presidentens initiativ att uppmärksamma alla skolelever på årets första skoldag. Det är inte ofta man som skolelev blir tagen på allvar av vuxna, och allra minst av politiker. Men att säga åt landets alla skolelever att är deras ansvar att reda upp sina liv var väl ändå onödigt. Efter att ha bott här i ett par månader börjar det gå upp för mig hur otroligt djupt rotad tanken om den amerikanska drömmen är i det amerikanska medvetandet. Kampen mellan Demokrater och Republikaner, utbildningssystemet, hälsovårdssystemet, att alla bor i egnahemshus, att man sätter tonåringar som begår brott i fängelse i stället för att ge dem ett hem och en utbildning - allt härstammar det från tanken om att den som faller får ta tag i stövelskaften och lyfta upp sig sjalv. Men den som försökt lyfta upp sig själv i stövelskaften märker snabbt att det de facto är helt omöjligt. Så länge de rika och de med makt förblir rika på de fattigas och de marginaliserades bekostnad tycks lögnen få leva kvar, inte minst för att hålla rasdiskrimineringen intakt. Men det som CNN och New York Times inte berättar är att det finns massor av folk som har en kristallklar uppfattning om hur orättvist det här landet är och jobbar stenhårt för att få till stånd en förändring. Spoken word-artisten Roger Cunnings som spenderat större delen av sitt liv i fängelse intygar bittert att man i det här landet kan hamna i fängelse enbart på grund av sin hudfärg eller sociala klass. För tillfället sitter omkring 4000 svarta män, omkring 1000 latinamerikanska män och drygt 700 vita män per 100 000 invånare inburade. Det är ingen tillfällighet att mörkhyade ungdomar är fyra gånger mer skeptiska mot polisen än vad vita ungdomar är. För bara tio år sedan kunde man i flera stater straffas för att delta i gängverksamhet om man gick på gatan i säckiga byxor och använde slang. Mycket av det här lever kvar än I dag. Vid ett annat tillfälle träffar jag Rachel Raimist, en dokumentärproducent och essäist som producerat filmen Nobody Knows My Name, i vilken fyra amerikanska kvinnor inom hip hop berättar om sin vardag. Kvinnorna berättar att det gjort allt för att få in en fot i hip hop-branschen för få visa vad de går för och sprida sitt budskap, men att de som vägrar gå med på att klä av sig eller anpassa sitt utseende aldrig får en chans. Tioåriga Rayven, som jag är tutor för varje onsdagseftermiddag i en efterskoleaktivitet för elever som som sackat efter i skolan, vet med säkerhet att hon aldrig kommer att kunna gå på college. I ett skolsystem där all utbildning efter



gymnasiet kostar skjortan måste dina föräldrar ha pengar för att du skall få en utbildning. Ännu I dag är betydligt fler mörkhyade skolelever inskrivna i skolor där resurser och akademiska program är märkbart sämre än i vita skolor. Så om det är så orättvist, varför röstar man inte fram politiker som ändrar på det här? Ja, man undrar ju... Politiken har under de senaste 20 åren gett amerikanerna all orsak att misstro regeringen. Inte bara har det handlat om de starkas överlevnad, utan om att belöna de starka och straffa de fattiga. Arbetsskyddet har urholkats, hundratals miljarder som skulle ha använts för att bekämpa fattigdom har i stället använts för att rusta upp militären, skatter har sänkts och ansvar slutat förknippas med “social” utan föregås i stället av “indviduell”. Reagan-eran och “hästskitsteorin” bidrog stort till att de rika blev rikare och fattiga blev fattigare. Sedan dess råder stor misstro till regeringen i USA. Republikanerna lovar att regeringen under dem kommer lägga sig i individens liv så lite som möjligt - mindre skatt, mera privatisering - och det låter ju bra om man tycker att regeringen är en bov. Å andra sidan lämnar tvåpartisystemet väldigt lite utrymme för alternativ och nya idéer. Den amerikanska drömmen tycks uppleva en renässans i och med Obama. Att en svart man valts till president verkar övertyga folk om att vem som helst kan bli vad som helst. Men det folk glömmer bort är att Obama samtidigt är landets 44de vita och 44de manliga president. USA har fortfarande en hel del att jobba på innan alla föds med lika möjligheter. Diskussionen om kostnadsfri utbildning har tagit fart i och med höjda terminsavgifter i flera stater och mobiliseringen har bara börjat. Vi får se vart det bär. Hanna Backman studerar internationella relationer vid Macalester College i USA.


EN SVARTVIT HISTORIA TEXT : ALINA BÖLING

Rasism är ett samhällsfenomen som satt sin stämpel på mänsklighetens historia genom många långa tidsepoker. Tanken om att en persons hudfärg och bakgrund definierar dennas människovärde har många gånger också präglat hela samhällen och deras sätt att fungera. Sydafrika är en av de stater där institutionaliserad rasism förekom som längst. Där avskaffade man de lagar och förordningar som gjorde skillnad på svarta och vita först i början av 90-talet. Precis som många andra afrikanska länder är Sydafrika en stat med brokig bakgrund som uppstått i sin form på grund av européernas ekonomiska och politiska förehavanden och upphandlingar. Då Sydafrika bildades år 1910 bestod invånarna av personer med såväl afrikanskt, europeiskt och asiatiskt ursprung. Majoriteten, dryga 70 % av befolkningen tillhörde dem med afrikanskt ursprung. Den afrikanska majoritetens ställning var från början underlägsen till den Europeiska minoriteten då deras rätt till rörlighet och politiskt deltagande var strikt begränsat och de tvingades arbeta i omänskliga förhållanden. Skillnaden mellan den svarta och vita befolkningen skulle dock komma att göras ännu ojämlikare och större i och med införandet av ett system vid namn apartheid. Apartheid betyder bokstavligen avskildhet på afrikaans. Mannen man brukar tillskriva införandet av apartheiden i Sydafrika hette Daniel Francois Malan. Malan ledde det Sydafrikanska nationalistpartiet som vann valen i Sydafrika år 1948. Till det sydafrikanska nationalistpartiets vallöften hörde ”räddandet av den vita befolkningen från det svarta hotet”. Partiet stöttades även av den nederländska reformerta kyrkan som med hjälp av utvalda bibelcitat stöttade partiets teori om att mörkhyade var underlägsna vita. Apartheid innebar i praktiken total separation i den grad den rent praktiskt var möjlig, mellan de ljus- och mörkhyade. Man upprättade separata bostadsområden, separata transportsystem, servicesystem, allt från sjukhus till parkbänkar var separat och den mörkhyade majoritetsbefolkningen fick leva i de sämre förhållandena. Även skolsystemet var separat och barnen med afrikanskt bakgrund gavs en undervisning av betydligt lägre kvalitet än barnen med europeiskt ursprung. De separata bostadsområdena betydde i praktiken att stora mängder av den svarta befolkningen fick trängas i speciella reservat och många fick

flytta från sina hem till dessa reservat. Den svarta befolkningen tvingades hålla sig inom sina områden, med undantag om de arbetade i ”vita områden”. Befolkningens rörlighet kontrollerades med hjälp av att alla fick en ”ras klassificering” och ett identitetskort. Resor var endast möjliga med polistillstånd. I och med Apartheid förlorade också den mörkhyade majoritetsbefolkningen samtliga politiska rättigheter och all form av politisk representation. Motstånd mot systemet var för svårt för såväl svarta som vita. Protester skedde dock, en av dem ledde till den såkallade Sharpeville massakern där 67 personer sköts ihjäl av polisen och många fler sårades. Det var också efter Sharpeville massakern omvärlden fick upp ögonen för det Sydafrikanska systemet och dess orättvisor. En av de mest framträdande grupperna som utövade fredligt och senare våldsamt motstånd mot Apartheiden var ANC, African National Congress. Trycket mot Apartheiden, både inifrån och utifrån växte sig så småningom så stor att det var nödvändigt att lindra segregationen. I början av 80-talet genomfördes för första gången en rad reformer som dock fortfarande höll den svarta delen av befolkningen utanför det politiska livet. Kritiken tystnade men systemet var fortfarande till klar fördel för den vita minoritetsbefolkningen som hade all politisk makt. ANC skulle dock inte nöja sig före hela befolkningen fått likvärdiga politiska rättigheter. Våldet i Sydafrika eskalerade under 80-talet och såväl det internationella och interna trycket på Apartheiden ökade igen. Då omvärlden inledde ekonomiska sanktioner och majoritetsbefolkningens opposition växte sig allt starkare var det oundvikligt för Sydafrika att hållas i det gamla systemet. Den 1989 valda presidenten F.W De Klerk började år 1991 tillsammans med ANC förhandla om en ny konstitution som skulle ge majoritetsbefolkningen samma politiska rättigheter som minoritetsbefolkningen. År 1993 valdes Nelson Mandela till Sydafrikas första mörkhyade president, och systemet där färg kom att skilja åt ett samhälle var avskaffat.




HJÄLTAR och SKURKAR TEXT : FRIDA TIMONEN ILLUSTRATIONER : SOFIA EKLUND

Elevbladet granskade tidernas tuffaste hjältar och ondaste skurkar. Resultatet blev ett topp tio, i slumpmässig ordning. BATMAN vs. JOKERN – för att de är de första man kommer på då man tänker på hjältar och skurkar. MOMMO vs. VOLDEMORT – för att mommo alltid har goda avsikter och Voldemort alltid har onda avsikter. KARL-ALFRED a.k.a. “POPEYE THE SAILOR MAN” vs. MEGATRON – för Karl-Alfred kämpar för sin kvinna och Megatron tycker inte ens om kvinnor... eller egentligen inte om människor över huvud taget. MUMIN vs. MÅRRAN – tänker jag inte ens förklara, detta är en självklarhet! ROBIN HOOD vs. MAGICA DE HEX – för Robin kämpar för andra medan Magica kämpar för att få turkronan så att hon smälta ner den till en amulett som kommer göra henne till den mäktigaste häxan i hela världen. GHANDI vs. DARTH VADER – för Ghandi helt enkel ser ut att vara en trevlig gammal gubbe medan Darth Vader är mindre trevlig och ser ut som plast. POSEIDON vs. COCA-COLA – för att Poseidon är den grekiska mytologins vattengud och kunde därför rädda många från torka och Kokis för att det går åt 9 liter vatten för att tillverka 1 liter Kokis. BLODGIVARE vs. DRACULA – vissa ger och vissa tar... LUCIA vs. DEN VITA HÄXAN – Lucia utstrålar värme och godhet medan Jadis, den vita häxan är isdrottningen själv. MARY POPPINS vs. CRUELLA DE VIL - “Mary Poppins, practically perfect in every way”, snäll, go och barnvänlig. “Cruella De Vil, If she doesn’t scare you No evil thing will”, inte snäll, inte go och inte barnvänlig!

10


Köpenhamnmötet både viktigt och betydelselöst TEXT : SARA SUNDMAN

När det här numret av Elevbladet går i tryck har mänskligheten en chans att göra historia. Eller åtminstone ändra på riktningen den tagit under senaste hundra åren. Då inleds klimattoppmötet i Köpenhamn. Jonas Biström, 25, är en av dem som deltar i mötet. De flesta i hans ålder åker till Köpenhamn för att demonstrera, men Biström kommer att ta del i mötet som en del av Jordens vänners delegation. – Om inte jag deltog i mötet skulle jag åka till Köpenhamn ändå och demonstrera, säger han. Biström studerar på Åbo Akademi och har varit aktiv inom miljöorganisationer i många år. Han ser fram emot att ha chansen att delta i klimattoppmötet, men tycker att hans chanser att reellt påverka förhandlingarna är små. Han är heller inte särdeles positivt inställd på mötets resultat. – Sannolikheten att ett tillräckligt bra avtal nås är liten, säger han. Biström tror att det här beror dels på USA:s inrikespolitiska läge, vilket gör att landets ledning inte har en vilja att fatta tillräckliga beslut. Han tror också att Kina kommer att bli en jobbig förhandlingspart på mötet. – Det såg ut ungefär så här före förhandlingarna som ledde till Kyotoavtalet också. Endera blir det något slags avtal eller så blir det en time-out. Om ett avtal sluts kan det vara svagt eftersom det inte finns ett tillräckligt starkt politiskt tryck för ett starkt avtal, förklarar han. Biström har en klar bild av vilka beslut mötet borde fatta. Han yrkar på miljöorganisationernas krav på att industriländerna som grupp måste minska sina utsläpp med minst 40 procent till år 2020. Ett annat krav är att Industriländerna måste förbinda sig till att få fram en finansiering på omkring 110 miljarder euro per år för att investera i de nödvändiga klimatåtgärder som behövs göras i utvecklingsländerna. Avskogningen måste upphöra senast 2020. Biström påpekar att industriländerna måste ta ansvar. – Industriländerna måste minska mer och minska först. Det här har man vetat sedan FN:s klimatfördrag 1992. Något land måste ta det första steget, säger Biström bestämt.

Politisk vilja a och o Biström anser ändå att också att aktivister kan se sig i spegeln. – Inte har aktivisterna lyckats skapa tillräcklig vilja bland de folkvalda politikerna. Men att hundratusen personer står utanför mötet och kräver förändring ger det förhandlingarna en viss drive. Biström konstaterar lite uppgivet att demonstrationerna borde ha ägt rum för ett år sedan, inte under mötet. Beslutsfattarna förhandlar i ett elfenbenstorn, tycker Biström. – Mötet är inte bara byråkrati, det är en moralisk fråga. Ska vi ha en planet att leva på i framtiden? Men tycker Biström att internationella klimatavtal är det bästa sättet att uppnå förändring? – Hur besluten än fattas speglar de maktförhållandena i världen. Jag tror inte det finns några alternativ. Biström påpekar att ett internationellt avtal inte nödvändigtvis betyder att det är rättvist. – Köpenhamnmötet är det viktigaste som finns, men samtidigt har det ingen skillnad alls. Om inte politiska viljan att fatta tillräckliga beslut finns är det ingen idé att åka. Biström förklarar att klimattoppmötet inte löser klimatproblemen. – Efter mötet kan man inte åka till Ibiza och ta det lugnt, utan det är då det riktiga arbetet börjar i varje land, i varje företag, i varje skola.

FOTO : FREJ VUORI

Jonas Biström och Vänsterungas ordförande Dan Koivulaakso diskuterade klimattoppmötet på en diskussionskväll på Luckan i Helsingfors.

UNGA DISKUTERADE KLIMATTOPPMÖTET PÅ LUCKAN

– Klimatdebatten har blivit lame och saknar substans, säger Valter Sandell från NOMUG. Han motiverar bristen på diskussion kring vad som borde nås under klimatkonferensen i Köpenhamn som ett av skälen till att Helsingfors Elevers Centralorganisation HECO tillsammans med Natur och Miljös Ungdomsgrupp NOMUG den 29 oktober bjöd in unga människor till Luckan i Helsingfors för att diskutera klimatfrågan och det kommande klimattoppmötet. Jonas Biström som i Köpenhamn kommer att ingå i Jordens Vänners delegation på toppmötet samt Vänsterungas ordförande Dan Koivulaakso som planerar att delta i demonstrationerna som samlas utanför toppmötet, höll varsitt inledande föredrag under diskussionstillfället. Biström gav åhörarna en informativ bild av tidigare klimatfördrag och överenskommelser, vad man hoppas på att uppnå i Köpenhamn och vad som händer efter Köpenhamn. Biström poängterade att klimatfrågan är en samhällsfråga, inte en miljöfråga, och det här tangerade även Koivulaakso i sitt inlägg där han gav en vänsterpolitisk synvinkel på klimatfrågan. Efterföljande diskussion och frågor handlade såväl om det gör någon skillnad att delta i klimattoppmötets demonstrationer som hur realistiskt det verkligen är att man på toppmötet får till stånd ett bra och bindande klimatfördrag. Diskussionen kring klimatfrågan som samhällsfråga var genomgående under hela tillfället, diskussionen behandlade allt från hur de flesta partier numera marknadsför sig som ”gröna” och hur världsekonomin kommer att påverka klimatuppgörelsen och vice versa. En av slutsatserna i debatten var att det inte är det som händer i Köpenhamn som är det viktigaste, utan vad som hänt före och framförallt vad som konkret kommer att ske efter själva toppmötet. ALINA BÖLING

11


Om det glob

Minskning av permafrosten - Alaska

Vattenivåns höjning påverkar överallt

Skogsbränder hotar i USA

Skogsbränder h

Skogsbränder hotar i Mexiko Tropiska cykloner – Karibien

Ökad hungersnöd till följd av att jordbrukets produktivitet minskar - Centralamerika

Tropiska cykloner – Stilla havet

Ökad hungersnöd till följd av att jordbrukets produktivite

Skogsbränder hotar i Sydamerika

Då glaciärerna i Anderna smälter minskar tillgången av dricksvatten för stora mängder människor runt dessa områden


bala klimatet höjs med över 4°c kan världen se ut så här:

Minskning av permafrosten - Sibirien

Då glaciärerna i Alperna smälter minskar tillgången av dricksvatten för stora mängder människor runt dessa områden

Tropiska cykloner – Stilla havet

hotar i Sydeuropa

Då glaciärerna i Himalaya smälter minskar tillgången av dricksvatten för stora mängder människor runt dessa områden

Torka – Nord- och Sydafrika

Skogsbränder hotar i Syd- och Ostafrika

et minskar - Afrika

Skogsbränder hotar i Syd- och Ostaustralien

Tropiska cykloner – Indiska oceanen


ENERGI, GLÄDJE OCH VIDGADE VYER TEXT : CHARLOTTE KARLSSON

Den 12 till 15 november lyste Kulturkarnevalen upp senhösten för sjätte året i rad. Deltagare från olika delar av Svenskfinland deltog i allt från bluegrasslabb till labb i luffarslöjd. Man kände det på stämningen. Energin sprakade men känslan var slapp. Alla var trötta på ett eller annat plan. Alla längtade efter veckoslutet, men längtan var annorlunda än den vanligtvis är mitt i skolveckan. Alla var väl medvetna om att då man stiger på bussen utanför Kiasma den ruggiga torsdagseftermiddagen så gör man det inte för att och vila upp sig. Alla förväntade sig något av de kommande dagarna. Alla hade sina egna personliga avsikter för och tankar om veckoslutet. Till och med, eller jag borde kanske säga speciellt, de som inte hade varit med på Kulturkarnevalen förut hade väldigt varierande förväntningar. Personligen väntade jag mig inte mycket det här året. Jag hade huvudet fullt av oro. För labbet. För att en del vänner till min stora besvikelse backat ur. För allt skolarbete jag sköt upp på grund av det här, för timmarna jag missade. Jag tog ändå på mig en god min och tänkte att jag måste göra det bästa av evenemanget. Att säga att vi som åkte dit för andra, femte eller rent av sjunde gången inte skulle förvänta oss något, då vi känner av karnevalvibbarna, skulle ändå vara fel, rent av paradoxalt. Det är bara det att vi har en mer erfaren förväntan, en förväntan vi sätter band på och värkar lugna över. Ända tills det riktigt drar ihop sig. När bussen fylls, skratten och tjabblet tar över och gränserna mellan människor och grupper blir grumligare än vanligt, då exploderar man. Man exploderar rakt över den exakt lika exalterade granne man råkar sitta bredvid. Man sprudlar av energi man inte visste sig besitta och talar man bekymmerslöst. Man skrattar, skriker, tappar kontrollen och sjunger för full hals med lika tokiga busskamrater. Då vet man att det har börjat. De första stegen i KK-anda har redan tagits där i bussen (bokstavligen, ingen kan sitta stilla på en sådan bussresa).

Framme i Pargas Färdigt stationerade i klassrummen där vi skulle övernatta och magarna var fulla av det mål som väntat oss då vi anlände till Pargas svenska Gymnasies parkeringsplats satt vi i en delvis fylld gymnastiksal. Klockan var runt halv sju. Efter att man med ett halvt öra tagit in all den praktiska informationen som Kulturkarnevalens konstnärliga ledare Mikael ”Gusse” Andersson och de övriga ansvariga klokt nog valt att slunga på oss direkt innan vi kommit i gång ännu, blev det underhållning. Och det var underhållande: dans och ståuppkomik av ”ursprungsbefolkning” i vår egen ålder, det vill säga elever vid Pargas svenska gymnasium med talanger värda att uppskatta. Jag tror att alla som satt i salen då skrattar ifall jag nämner ”Hello, we are from sweden”.

14

Som kronan på verket introducerades vi till vad vi kunde hitta bland labben. ”Slagverksteatern Komodo” uppträdde med en fantastisk show! Jag kan inte ens nämna hur många gånger jag utbrast ”wow” eller ”såg ni det där?” eller hur mycket beröm jag hört ösas över dem nu efteråt. Det skulle alltså ett av labben hålla på med. Jag tror att alla i salen var mer eller mindre avundsjuka på deltagarna i det labbet just då.

Kulturrum & drop-in labb Redan under den första kvällen kunde man delta i en mängd intressanta kulturrum och drop-in labb. Själv gick jag till debattrummet. Det var otroligt intressant och ett perfekt sätt att inviga Kulturkarnevalen på. Man fick effektivt kontakt med nya nunor och kunde nu helt gratis få veta var de närmaste vännerna står. En del diskussionsämnen blev lite överhettade och måste nästan våldsamt avbrytas av debattledarna. De andra kulturrummen lär också ha varit givande och fina öppningar för evenemanget. Åtminstone var alla de som strömmade ut ur gymnastiksalen alldeles rödkindade, svettiga och på gott humör. Vad dansmattan beträffar var det full rulle på ännu då jag gick för att lägga mig. Ett annat kulturrum som drog många besökare var folkhälsans Sexsnack. I samma utrymme befann sig också kulturrummet ”Pimp my KK-skjorta”. Under dagarna som gick kunde man varje gång man såg en röd t-skjorta med gul text komma vandrande emot en se ifall ägaren befunnit sig där eller inte.

Labbarbete De flesta labben på Kulturkarnevalen tar ofta ett rätt så trögt avstamp. Den bedövade stämningen övervinns ändå ofta relativt snabbt. Eller så håller de i sig hela veckoslutet. Man kanske inte helt enkelt råkar trivas i sin grupp. Vilket fallet än är vänjer man sig och under de åren jag har bakom mig har jag fått ut väldigt mycket också ur de lite trögare grupperna. Det hänger allt som oftast på ens egen inställning. Som jag skrev tidigare var mina förväntningar på labbet i år inte höga. Det visade sig ändå att jag hade alldeles vridna förväntningar. Trögt i början, jo, och trots att vi aldrig blev en grupp som man kan kalla sammansvetsad gav labbet så mycket mer åt deltagarna. Ger man bara den ursprungliga känslan lite hjälp på traven kommer man att hysa en stor motivation. Efter vad jag såg av de andra labben lyckas så gott som varje hitta sig en rytm och ett sätt att få ut det mesta möjliga av arbetspassen på. I det här skedet inser man hur viktigt det är att man valt ett labb man är intresserad av och att labbledarna är motiverade (vilket de så vitt jag vet alltid har lyckats vara hittills).

Karnevalsfesten På lördag, då alla labb hade jobbat effektivt, de flesta under någon slags press för att få slutproduktionerna klara, var det inte så villt i korridorerna längre. Majoriteten av människorna var nöjda och belåtna men utmattade. Efter middagen befann sig många i sina sovsäckar färdiga för en hel kväll i sovsalen. Som tur var fanns det en liten skara personer som ännu hade ork i kroppen. De här närapå tvingade upp människor från de frestande sängarna. Det här var absolut nödvändigt för att få alla till gymnastiksalen, där karnevalsfesten skulle sparkas i gång. Ingen klagade när de väl var där. Efter en hel del spektakulära framträdanden och åskådliggöranden av framställda produkter introducerades ett lokalt band för den förväntansfulla publiken. Unpaid TV-license spelade välkända låtar som verkligen fick i gång publiken. Taktiskt nog tog de in några av sina egna låtar lite här och där, publiken slutade aldrig törsta efter mer. Folkmassan slets endast från scenkanten för att en stark bas började ljuda genom salen. Det var en bas som fick kroppen att darra och som i en film vände alla sig mot bakre delen av salen och rusade in i mörkret och den nyutspottade röken. När musiken kom i gång ordentlig anslöt de olika färgade ljusen sig till festen och stroboljuset trappade upp den psykedeliska faktorn ännu mer. Det var ett typiskt lägerdisco, i dess häftigaste form.

Sista morgonen När vi vaknade nästa morgon var alla mer eller mindre mycket trötta. Det kändes i hela atmosfären hur ledsna, men samtidigt lättade alla var över att vakna upp och veta att det är den sista dagen bland KK-människor i år. Vi som inte längre skulle uppträda åt lugnt frukost och gick sedan omkring och såg på de sista labbpresentationerna. De här presentationerna vittnade ännu en gång om hur givande hela veckoslutet hade varit för de flesta. Nu led alltihopa sorligt nog till sitt slut och vi lämnade sovsalen som den varit när vi kom. Eller nej, vi lämnade den betydligt skräpigare, men lika tom på människor som när vi kom. Jag skulle trots det våga påstå att åtminstone vårt rum kanske bar lite mer positiv energi i sina väggar nu efteråt. Det tror jag de andra rummen också gjorde efter de här fyra dagarna på Kulturkarnevalen. Med nyskapade minnen på mitt lättade sinne, nya kontakter att söka upp på Facebook, stora och små upplevelser rikare att grunda min världsbild på och nya kunskaper att förhoppningsvis kunna tillämpa i framtiden satt jag på bussen med ett lugn inom mig. Kulturkarnevalen 2009 var över. Jag hörde någon utropa ”nu är det bara et år kvar till nästa KK!”


SKOLAKTIVISTHELG

TEXT : SARA SUNDMAN

Studerandeorganisationerna för studerande på andra stadiet bjöd kulturminister Stefan Wallin på kaffe för att fira den internationella elevdagen. För de flesta finländare är det en helt vanlig, regnig novembertisdag. I Helsingfors syns inga parader, inga demonstrationer. Inte ens i dagstidningarna kan man läsa att det är allt annat än en regnig novembertisdag, utan internationella elevdagen. Det är fem nervösa studerandeorganisationsaktiva som möter mig på ett café i Helsingfors centrum. Om tio minuter ska kultur- och idrottsminister Stefan Wallin traska in på caféet. På ett bord står redan en kaka och väntar, på den står det ”70”. I år firar nämligen den internationella studerandedagen sitt 70 märkesår. Ministern lyssnade på organisationerna, men fick också möjlighet att blicka till baka på sin egen studietid. Ett diskussionsämne var hur svårt det är att aktivera unga i dag. Wallin berättade att det inte nödvändigtvis var bättre förr: när han var aktiv inom studentkåren vid Åbo Akademi undrade de i styrelsen om någon läste protokollen styrelsen satt upp på en anslagstavla efter varje möte. En gång testade de och skrev ett påhittat protokoll om agent Cooper i tv-programmet Twin Peaks. Bara en människa kommenterade protokollet. Studerandeorganisationerna för andra stadiet, det vill säga FSS, SLL, Suomen Ammattiin Opiskelevien Liitto SAKKI och Suomen Opiskellija Allianssi OSKU träffade ministern för att fira den internationella elevdagen. Dagen är ändå inte bara kalas, de vill också yfta fram att även andra stadiets studerande är en samhällelig specialgrupp med egna behov, rättigheter och skyldigheter. De studerandeaktiva vid kalasbordet menar att unga studerande ofta blir förbisedda som grupp. – Studerande på andra stadiet är i en brytningsfas mellan barndom och vuxen ålder. I den åldern har man inte nödvändigtvis tid att koncentrera sig på sina egna rättigheter. Därför har vi organisationer en stor roll i att försvara de studerandenas rättigheter, säger Ville Virtanen, ordförande för SLL. – Vi har till exempel inga pengar, ingen rösträtt, ingen makt, förklarar FSS ordförande Alina Böling. OSKU:s ordförande Kalle Kiilo konstaterar att andra stadiets studerande inte ska vara ojämlika med universitets- och högskolestuderande. Organisationerna lyfter upp några huvudpunkter: att andra stadiets studerandes ställning förstärks I lagstiftningen, att de måste höras innan beslut om dem fattas, att de studerande behöver studiesociala förmåner och en ändamålsenlig handledning. Studiestödets nivå måste även höjas för att motsvara samhällets boende- och levnadskostnader. – En tryggad utkomst under studietiden är viktigt för att garantera möjligheterna till heltidsstudier. Att arbeta vid sidan av studierna är möjligt för vissa men för många saktar det ner takten på studierna, säger SAKKI:s ordflörande Susanna Haapalainen. SLL:s vice ordförande Jyri Rasinmäki beklagar att den internationella elevdagen inte uppmärksammas mer i Finland. – Till exempel i Danmark arrangeras stora studentdemonstrationer. Vi har uppmuntrat de studerande att uppmärksamma dagen till exempel genom att bjuda sina lärare på kaffe, säger han. Alina Böling tror att det här dels beror på tradition, finländare brukar sällan demonstrera. Å andra sidan tycker hon att ungdomarna i Finland tas med i beslutsfattandet på ett annat sätt, kanhända delvis tack vare det. – Vi får ofta en chans att i stället påverka inifrån. Men det betyder inte att vi inte ska fira dagen! säger Susanna Haapalainen. Alla fyra ordföranden tycker att dagen åtminstone borde skrivas in i kalendern. De fyra organisationerna för gymnasieelever och studerande i yrkesläroanstalter är alla olika, men samarbetar då de har gemensamma mål. Det var ändå inte svårt att hitta gemensamma samtalsämnen i dag. – I grunden har vi många gemensamma mål, säger Alina Böling.

Vill du veta hur du skall gå till väga om du vill ha bättre skolmat? Tycker du om att delta i hetsiga debatter? Vill du lära dig skriva ett mötesprotokoll eller hålla reda på elevkårens pengar? Är du ibland missnöjd med hur mycket du själv får påverka i skolan? Tycker du om att umgås med andra bra typer? Ifall du svarade ja på någon av dessa frågor är FSS skolaktivisthelg den 22-24.1 något för dig! FSS skolaktivisthelg är ett evenemang som finns till för såväl elevkårsaktiva som andra elever som vill vara med och påverka och förändra skolan mot det bättre. På skolaktivistutbildningen får du möta andra intresserade av att förändra och påverka, leka kuddkrig, äta choklad, lära dig mera, diskutera, låta dig själv inspireras och trivas!

FOTO : FREJ VUORI

”Andra stadiets studerande ofta förbisedda”

Modell FN Har du någonsin funderat på om världspolitiken skulle se annorlunda ut ifall du fick vara med och påverka den? Hur kan man på bästa sätt lösa globala konflikter, krig och miljöförstöring? Under en helg i februari har du nu möjlighet att vara med och öva dig att rädda världen. FSS ordnar nämligen Modell: FN! Modell FN är ett helglångt rollspel där varje deltagare tilldelas ett land att representera och vara diplomater för. Tillsammans simulerar man sedan Förenta Nationernas generalsförsamling och har som uppgift att lösa globala problem. Under modell FN har man chansen att på ett roligt sätt lära sig om globala problem samt världsläget i allmänhet. FSS Modell FN 2009 arrangeras i Åbo den 5-7 februari. Gemensamma lösningar på globala problem, gott sällskap och nya erfarenheter utlovas!

För mer information om Skolaktivistutbildningen eller FSS Modell FN, besök www.skolungdom.fi eller ta kontakt med FSS gen-sek Tiia +358 (0) 44 06 90 098, tiia.sundberg@skolungdom.fi.

15


Svart kaffe, vita papper och trebenta hundar

Dodo – en finlandssvensk, svartvit, trebent hund, djup men simpel, allvarlig men tilltalande. Janco Karlsson tecknar serien Dodo för Ny Tid. TEXT : JULIUS VON WRIGHT

Karlssons trebenta hund har publicerats i Ny Tid under flera års tid. Hobbyn hade inte en självklar början. Som ung läste Karlsson serier som de flesta som någonsin har varit unga har läst: Kalle Anka, Fantomen och Asterix. Senare började han läsa böcker av bland annat Kafka och Joyce – böcker som bibliotikarien tydligen tyckte att var för svåra för honom. – Jag började teckna en trebent hund på Uni när föreläsningarna blev för tråkiga. Jag hade inte läst serier sen tonåren och ansåg länge att man blir ännu mer korkad av att läsa serier. I början ville jag inte ens ha pratbubblor, men numera tycker jag att de ofta är ganska praktiska. Den trebenta hunden kom att kallas Dodo. Blanka blad Karlssons arbetsprocesser varierar, men något som är gemensamt för dem alla är stora mängder illasmakande snabbkaffe. En serie kommer inte alltid på beställning, utan ibland kan det tomma vita pappret stirra lika tomt på tecknaren, som tecknaren på pappret. Kaffe stimulerar bra. – Ibland har jag en visuell idé, ibland en intrigmässig idé. Ibland söker jag efter fakta eller bilder på nätet om jag försöker teckna mer komplicerade grejer. Men mina idéer brukar vara dåliga, och det kan lätt bli lite pinsamt i synnerhet om jag försöker hålla fast vid dem. Det är som att försöka komponera ett musikstycke som man drömt. Som tur är jag oftast helt tom i huvudet, så det blir vad det blir. Själv tycker jag mest om dem som säger helt annat än det som skulle bevisas. Karlsson tycker om när bilden och texten kolliderar. De båda delarna kan ofta gestalta något som enskilt skulle vara svårt att göra. Det är just det som gör att Dodo fångar läsaren. Den trebenta hunden tillsammans med de listiga texterna skapar helheten som är Dodos starka sida.

16

– Att röra sig längs de här gränsytorna är det mest givande med serier. Sedan måste jag försöka teckna så simpelt som möjligt för jag är mycket begränsad som tecknare. Jag tröstar mig med att Billie Holiday också var en ganska begränsad sångare tekniskt sett men ändå en av de bästa emotionellt sett. Karlsson ser Dodo som ett portätt av sig själv. Han tilltalas av hundens motsägelsefulla natur. Den sägs vara människans bästa vän, men i många kulturer är hunden det värsta en människa kan bli. – Alla hundar jag känner är ganska opålitliga och utrustade med en låg natur. Och det finns länder där hund är det värsta en mänska kan vara. Kanske är det ambivalensen som tilltalar mig. Jag tror inte heller att jag klarar av att rita någon annan serie. Men det behövs inte heller. Det är Dodo-seriens simpla utseende, men djupa meningsfullhet som fångar.


Delta i Svenska litteratursällskapets

PÅ ANDRA SIDAN AV DEN SVARTVITA SANNINGEN

Strunt i ordboken och släpp loss kreativiteten! Teckna en serie som handlar om talspråk, dialekt eller slang. Information och inspiration hittar du på sls.fi, avdelningen Kulturnyckeln. Skicka in ditt bidrag senast 31.12.2009!

www.sls.fi/kulturnyckeln I min barndom levde jag i en värld där allting antigen var rätt eller fel, bra eller dåligt, sant eller falskt, svart eller vitt. Allt hade sin bestämda plats i livet, en plats som varken kunde diskuteras eller omplaceras. De vuxnas ord var lag, en total sanning. Det fanns ett svar på alla frågor man kunde tänkas ställa. Med tiden började konstigheter dyka upp i min trygga värld. Frågor som inte kunde besvaras, fenomen som inte kunde kategoriseras. De gjorde mig konfunderad och sakta uppkom sprickor som gjorde min världsbild förvrängd. Plötsligt var föräldrarnas ord inte alltid en pur sannin, och det blev svårare att uppgöra valet mellan rätt och fel. Värst blev det då mamma och pappa bröt mot sina egna regler – regler som jag uppfattat som naturens lag. Det finaste med världen där allt gick i svart eller vitt var den klichéaktiga tanken om att det goda alltid till slut segrar. I barndomens happily ever after-utopi var allt möjligt så länge man höll sig till sanning, ödmjukhet, godhet och andra adjektiv med positiv konnotation. Man skulle bli den som skrattade bäst och sist, bara man var snäll, omtänksam och allmänt väluppfostrad. Ju närmare sitt slut barndomen led, desto starkare började jag till min förtvivlan upptäcka att sanningsvärdet för sanningens och godhetens värld alltid varit falskt. Jag insåg att världen vi lever i är mer komplicerad än så. Det finns inga enkla, självklara och allsmäktiga lagar som stipulerar rätt och fel i livet, eller bestämda kategorier och luckor där vi kan stoppa in oss människor. Vi är inga objektiva antingen eller-varelser, utan brokiga personligheter som är tvungna att agera på eget bevåg livet igenom. Det existerar inga absoluta, totalt av yttre faktorer beroende sanningar som vi kan ty oss till då vi gör våra val. I stället måste vi själva göra valet mellan vad vi uppfattar som svart och vad vi uppfattar som vitt och det sker ideligen att de som berörs av vårt agerande tolkar färgerna på ett annorlunda sätt. Därför gör vi varje dag så fruktansvärt många misstag och sårar varandra ständigt, hur goda våra avsikter än är. Inte ens den med de godaste avsikterna lyckas leva livet igenom utan ett fläckfritt samvete. Tyvärr är gränsen mellan svart och vitt inte en knivskarp linje, utan mer som en tjock grå massa. Som något i ett gränsland mellan svart och vitt, där färgen på det svarta och vita varierar beroende på perspektivet den beskådas ur. Allting ser så annorlunda ut på andra sidan av sanningen, även färgerna. FANNY FRÖMAN

www.sls.fi/kulturnyckeln

- suomea peruskoulusta lukioon Nu erbjuder Söderströms ett nätmaterial för dig som vill repetera och öva finska strukturer, läs- och hörförståelse. Köp din licens på www.soderstrom.fi

Georgsgatan 29 A, 2 vån. PB 870, 00101 Helsingfors tfn +358-(0)9-684 1860

17


Kaffe på kansliet

med

Finlands FN-ungdomsdelegat 2009 Matti Niemi

TEXT : ALINA BÖLING

FN är en organisation som de flesta Finländska unga antagligen ser som väldigt avlägsen. Som ung i Finland har man dock en möjlighet att ganska konkret få vara med och delta och påverka i FN. Varje år väljs nämligen i Finland en ungdomsdelegat som får följa med de ”vanliga” diplomaterna och delta i bland annat FN:s generalförsamling. Kansliet bjöd ungdomsdelegaten för 2009, Matti Niemi på kaffe och passade samtidigt på att fråga honom om hans erfarenheter som ungdomsdelegat. Matti hade inte själv hört om posten som ungdomsdelegat före lite mer än ett år sedan då han råkade se ett mail av Finlands ungdomssamarbete Allians där man sökte en ny ungdomsdelegat. Matti som alltid varit intresserad av internationell politik och även studerar det vid Helsingfors Universitet sökte platsen som ungdomsdelegat och fick den. Matti säger sig ha blivit överraskad då han fick veta att han fått platsen, - ”Jag visste många mera erfarna än mig som hade sökt posten och trodde att de hade större chans än mig att få den”. Vald blev han och tog på sig uppdraget att under år 2009 fungera som de finländska ungdomarnas språkrör i FN. Ungdomsdelegaten deltar i FN:s generalförsamling i New York under 1-2 veckor i september, men utöver det har delegaten också som uppgift att delta i olika tillställningar i Finland för att tala om just unga och FN. Förutom detta deltar delegaten också i andra FN möten, Matti kommer i mars att åka tillbaka till New York för att delta i ett seminarium som behandlar kvinnors ställning i världen. Ungdomsdelegaterna har enligt Matti en rätt så bra och reell chans att påverka FN:s ungdomspolitik och de beslut som görs i FN, men ifall det som besluts förverkligas på nationell nivå är en annan fråga. Matti poängterar också att FN:s ungdomspolitik också är ganska utvecklingsorienterad och därför inte alltid märkbart påverkar finländska ungdomar. Att ungdomsdelegaterna tillför något till FN och är viktiga är Matti övertygad om; ”- Ungdomsdelegaterna är ofta mer idealistiska och aktiva än de professionella delegaterna. Om man jämför det första utkastet av en resolution med

18

den slutgiltiga versionen kan man se att ungdomsdelegaterna påverkat och tillfört mycket.” Matti upplevde också att de professionella tog ungdomsdelegaten på allvar. – ”Vi klär ju oss också i kostym och ser därför ut som de andra diplomaterna, förutom att vi är yngre”. Alla länder, till exempel USA eller Syrien har dock inte en ungdomsdelegat och ibland kunde man enligt Matti också uppleva att en del diplomater hade en lite förbiseende attityd mot ungdomsdelegaterna då man till exempel förde resolutionsdiskussioner. Att få se bakom kulisserna på FN var dock för Matti en liten besvikelse; i FN sägs och besluts många fina saker, men det förverkligas inte alltid i verkligheten. Som konkret exempel nämner Matti milleniemålen som borde vara uppfyllda inom 5 år men i verkligheten knappast kommer att vara det då staterna i nuläget till och med skär ner på sina biståndsanslag. Matti poängterar dock att FN faktiskt gör många bra saker och att speciellt underorganisationer som Unicef eller Unifem gör ett viktigt arbete som också har resulterat i något. Vad borde då göras för att FN verkligen skall bli den organisation som har makten och möjligheten att rädda världen? – ”Det är en ganska svår fråga”, säger Matti först men levererar sedan ändå ett ganska klart svar. På det institutionella planet menar Matti att det vore på sin plats att kanske ändra på säkerhetsrådets struktur och sammansättning. De institutionella detaljerna är enligt honom dock inte de viktigaste utan att man borde fundera på hur FN kunde fungera effektivare. I dagens läge tror Matti att det ligger en fara i att den globala makten håller på att skifta över till organisationer som G8 eller G20, risken är att viktiga globala frågor avgörs på ett odemokratiskt sätt. ”- Medlemsländerna, speciellt de stora borde ta FN:s roll i världen på allvar”.

FOTO : ANNA AUTIO

FAKTARUTA : FN:s ungdomsdelegater - Årligen väljer ungefär 10-15 länder i världen att välja en FN ungdomsdelegat. - Finlands ungdomsdelegat väljs årligen av Finlands Ungdomssamarbete Allians och Finlands FN-förbund. - Den årliga ansökningstiden för ungdomsdelegaten är under hösten. - Ungdomsdelegaten sätter sig in i FN:s ungdomsprogram samt frågor aktuella för FN och bevakar dessa. - Ungdomsdelegaten deltar i FN:s generalförsamling och håller där tal i den tredje kommittén som behandlar sociala, humanitära och kulturella frågor. Den finländska ungdomsdelegatens uppgift är att i sitt tal speciellt föra fram de finländska ungdomarnas synpunkter. -Läs mera på www.valtikka.fi


E AR ER ET

KR SE AL

R NE GE

SKOLMATKAOS Jag kan inte räkna ihop hur många kökstanter som serverat mig skolmat under mina tolv år i skolan. Jag kan inte heller räkna hur många lärare som undervisat mig eller hur många timmar jag suttit bakom en pulpet, men det jag räkna är hur många lärare per ämne jag haft. Medeltalet för mitt antal olika lärare i ett ämne är 3,4. Inte så illa eller hur, med tanke på att jag ändå varit i tre olika skolor. Men låter det lika okej att jag är nästan säker på att jag under samma tid haft mer än 30 kökstanter? Vad är lunchrasten gjord för? Att på löpande band pumpa brun, smaklös och konsistenslös sörja i skolelever, eller för att under en timme under dagen ha alternativ undervisning (på riktigt!), genom nya smakupplevelser och utövandet sociala färdigheter? Ja, när frågan är framställd på detta sätt är inte valet något svårt: matrasten är en till lektion under dagen med uppgift att bland annat skapa trivsel, bekanta sig med andra kulturer och lära ut hållbar utveckling. Men då kommunens ekonomi samt syn på skolan tas med i ekvationen kan resultatet garanterat bli hur galet som helst. Skolmaten sköts på olika sätt i olika kommuner. Det finns två sätt att få mat på skolmatbordet: anställa kökspersonal till skolan som tillreder mat åt den skolan eller köpa skolmaten som en tjänst av ett företag som lagar maten i ett centralkök och sedan distribuerar maten till uppvärmningskök i skolan. Under de senaste tio åren har en stor del kommuner på grund av finansiella orsaker övergått till att köpa skolmaten som en tjänst från företag. Detta sätt kallas mer kostnadseffektivt och mer billigt, vilket beslutsfattare gillar då de desperat försöker bolla med siffror föra att balansera budgeten. Men i all yra tänker ingen efter att trots de goda sidorna (inbesparingenbesparingen, om den överhuvudtaget existerar), finns det en hel del negativa aspekter med att out sourca skolmaten till stora företag. Visst känns det lätt för en kommun att ha ett företag som tar hand om skolmaten, men då vinst för företaget går före elevers och köksornas välbefinnande, bör beslutsfattarnas beslut ifrågasättas. Jag gillar att veta vad jag äter. Det känns inte rätt att då jag frågar personalen som serverar maten, ” Vad innehåller det här?” får jag svaret ” Vänta, jag ska gå och läsa på förpackningen.” Att kompetent personal inte har rätt att göra annat än beställa färdiga portioner från en fabrik, där kvantitet går ljusår före kvalitet, är lika hållbart som att importera de billigaste ingredienserna från sydliga länder. Samhället i miniatyr, det är en mycket beskrivande benämning på skola. Ett hurudant samhälle uppfostras vi till om maten görs med monstermaskiner i stora fabriker och transporteras långa sträckor för att sedan bli uppvärmd av personalen som består av korttidsanställda storkökskockar, som innan man hinner lära känna dem försvinner de, ofta på grund av stress och brist på mångsidigt arbete? När tänker någon ta itu med att göra lunchrasten till en trygg och trevlig miljö som ger unga verktyg att leva ett rikt och friskt liv? Utbildningsstyrelsens rekommendationer tas inte i beaktande och unga klagomål listas som kräsna fnysningar, vem kommer kommunerna att lyssna på i denna fråga? Ett aktivt arbete för att hindra att flera kommuner börjar köpa tjänster, ombygga riktiga kök till uppvärmningskök samt skapa ett system med snabb personalom-

sättning, bör prioriteras, för principen för snabbmatsverksamhet har mer och mer börjat omforma samhället, och hotar nu skolorna.

TIIA SUNDBERG

FOTO: FREJ VUORI

19


Det infantila samhället - barndomens slut Om barn som behöver föräldrar

Barn är ett tacksamt tema att skriva om, det kan jag lugnt konstatera efter att ha läst Carl Hamiltons samhällskritiska verk, Det infantila samhället – barndomens slut. Det vet han själv också. Barn är något som berör oss alla, man behöver inte vara förälder för att känna sig träffad. Eller så kanske jag bara är ett av de barn han skriver om. Barn som vill bli vuxna. Hamilton målar upp ett samhälle på väg bakåt i utvecklingen, medeltiden närmare bestämt. Ett samhälle där de vuxna abdikerar, där gränsen mellan barn och vuxna suddas ut. Genom upplysande vardagsnära exempel och en tvärsäker attityd lotsar han oss genom historia och statistik, på jakt efter en förklaring. Vad var det som gick snett? Varför mår vi sämre i dag trots att vår levnadsstandard har höjts? Boken blir något självupprepande mot slutet, eller så är det bara resultatet av att läsaren börjar tänka i samma banor som författaren. Hamilton är något nostalgisk gällande sin egen barndom och romantiserar gärna kärnfamiljen – men han har en poäng. I vårt slit och släng-samhälle är vi vana vid direkta belöningar. Vi har rätt att vara och bör vara tillfreds trehundrasextiofem dagar om året. Historiens lärdomar har tagit oss från den ena ytterligheten till den andra – i stället för att sjunka med skeppet lämnar vi det så fort det börjar gunga. Hamilton efterlyser impulskontroll, förmåga att tänka långsiktigt. Vuxenhet. Hamilton skriver till föräldrarna, uppmanar dem att hålla samman, att inte ge upp. Den riktiga frågeställningen hela boken genom är ju hur barnen har det. Vill vi fortsätta på det spår vi slagit in på? frågar han mellan raderna. Redan det faktum att boken fått så häftig kritik tyder på att den behövs. I dagens läge anses man tydligen konservativ om man lyfter fram traditionella begrepp och värderingar. Ord som kärnfamilj, biologiska föräldrar eller julevangeliet har strukits, i dag gäller nyfamilj, plastföräldrar och allmänt lovfirande. Happy Holidays istället för Merry Christmas. Men när ingenting längre känns bestående eller tryggt tappar vi oss själva, vår identitet. Jag anser att Hamilton efterlyser en genomgående diskussion kring föräldraskap och vuxenhet. Hela boken vädjar till att ge barnen sin barndomstid, låta barnen vara barn. Familjen behöver inte vara en kärnfamilj, föräldrarna måste inte vara barnets biologiska föräldrar, men en fungerande familj vore att föredra. En familj som kämpar för att hålla samman, att dela föräldraskapet och de plikter det medför. För det räcker inte med ett telefonsamtal en gång i veckan, barn behöver föräldrar. TEXT : EMMA MUSTALA

(500) Days of summer En kärlekshistoria man blir kär i

(500) Days of summer handlar om 500 dagar då Tom Hansen hade och förlorade sin första stora kärlek, Summer Finn. Filmen inleds med en varning: det här är ingen kärlekshistoria. Handlingen spelas inte kronologiskt utan hoppar mellan dagarna då allt är fantastisk och dagarna då allt är katastrofalt. Tom är en 20-någonting kille som under sin uppväxt lärt sig att han inte är lycklig förrän han träffar Den Rätta. Det här beror på att han i ett tidigt skede utsatts för sorglig brittpop och på att han totalt misstolkat filmen Mandomsprovet. När Summer, nykomling på företaget, sjunger There is a light that never goes out i hissen är det kört, Tom är förälskad. Summer tror varken på kärlek eller på monogami. Hon vill inte binda sig. Hon älskar endast sitt långa mörka hår och hur lätt hon kan klippa det. 500 Days of summer är fräsch, estetisk, jordnära och Wes Anderson-coo. Kanse just på grund av det här blir både Tom och Summer ytliga som karaktärer. Det gör ingenting. De flesta har upplevt något slag av hjärtkrossande kärlek. Därför kan man se sig själv i Tom och Summer. Man vet just hur det känns när ens partner inte längre tycker att man är den roligaste varelsen på jorden. 500 Days är ärlig, till och med vardaglig, på ett underbart fräscht sätt. Tom spelas av Joseph Gordon-Lewitt (den yngsta av syskonen i Tredje klotet från solen, minns ni?), Zooey Deschanel spelar Summer. De här två är filmens drivkraft, de är människor man känner igen, människor som du och jag. För övrigt är träffar filmens soundtrack mitt i prick, åtminstone för alla som är suckers för indiepop. Till och med Hall and Oates och Patrick Swayze låter av någon outgrundlig orsak helt rätt. TEXT : SARA SUNDMAN

Final Fantasy: Dissidia Format: Sony PSP

Utgivare: Square Enix

Vilken Final Fantasy-karaktär är egentligen starkast? Frågan har sedan urminnes tider varit ett hett diskussionsämne bland fansen. Skulle Clouds Buster Sword skära igenom Squalls gunblade? Skulle Kuja få på pälsen av Cecil? Och är det verkligen Sephiroth som är Ondingen nummer ett? Nu har de chans att få svaret. I Final Fantasy: Dissidia möts karaktärer från tio olika spel i serien. För att slåss. Och snacka strunt. Spektakulära strider, kompletta med luftfärder och löpning på lodräta väggar, varvas med pseudoexistentiellt tjafs. De som vill ha ett nytt rollspel att begrava sig i kan titta åt ett annat håll. För det här är action. Ren och skär sådan. Från början till slut. Och det är bra. Karaktärerna känns varierande, med unika kontrollscheman och förmågor. Visst, man kan fundera litet över könsfördelningen. Den goda sidan har endast två kvinnliga representanter. De resterande tio krigarna är män. Var är typ Aerith Gainsborough? Eller Lulu? De känns betydligt mer intressanta än tråkmånsen Warrior of Light. Men det är en liten detalj som snart glöms bort. För när Cloud åter möter sin nemesis Sephiroth, till tonerna av galet pretentiösa ”One Winged Angel”, då vill man bara jubla. Det är fint, så fint. Mysrys gånger hundra. TEXT: BENJAMIN KNOPMAN


Keramick & Lobo: The Braille Exogenic Breaks Records För dig som gillar tillfällig sinnesförvirrning.

”I saw your glance but not your look. I felt your skin but not your precense.” Ifall den här produkten inte gör dig avslappnad och euforisk så får du pengarna tillbaka. Och nej, vi talar inte om en illegal substans utan om duon Keramick & Lobos andra album som sveper med dig genast från första spåret på en upptäcksfärd i de behagliga stämningarnas universum genom att pumpa in electro-downtempo i dina öron. Spektrumet av stämningar är passligt brett, här växlar det från jordnära jazzig stämning till total koma-aktig eller euforisk utsvävning i rymden. Ändå håller skivan från början till slut ihop trådarna och bildar en behaglig helhet som man vill uppleva om och om igen. Perfekt att lyssna på då du behöver komma bort från verkligheten och slappna av eller kanske bara behöver lite endorfiner. Kan ändå i stora doser leda till en ihållande känsla av att gå omkring med huvudet i molnen, vilken lätt ger folk intrycket av att man är förälskad. Men det är väl kanske inte så långt från sanningen, en sådan här skiva kan man inte annat än älska.

Space Cowboy: Digital Rock Star Cherrytree Records För dig som gillar att hoppa omkring eller kanske till och med dansa.

”I came to party and you came to party so why don’t we party together?” Nick Dresti, också kallad Space Cowboy, är en Fransk dj, vocalist och skivproducent, som på sitt andra album brutalt påminner mig om att det av någon outgrundlig orsak är något avväpnande med fransk accent. Digital Rock Star är inte bra som helhet, men lyckas ändå delvis charma mig. En stor del av låtarna är mer eller mindre misslyckade, hit hör bland annat ”Devastated”, ett oroväckande katastrofalt försök till något mer djuplodande och ”My Egyptian Lover”, en helt enkelt dålig låt som Nadia Oh dessutom lyckas föstöra med sin tondövhet. Första och andra singeln lyckas ändå med vad de försöker, det vill säga att fylla dansgolvet, men förmedlar inget desto mer av intresse. Däremot var ”Party Like Animal” en överraskande positiv överraskning, låten får mig att hoppa omkring överenergiskt och nästan gråta av glädje och dopaminer. ”Talking In Your Sleep” är skivans både bästa och rockigaste låt med lite av ett 80-talssound. Digital Rock Star är kort sagt en konstig samling av relativt olika låtar både till stil och kvalité, toppat med en fransk accent.

The Devin Townsend Project: Addicted HevyDevy Records För dig som gillar crescendo

”We’re addicted to our pain. Benedict us!” ”Addicted is really simple: 11 rocking songs and no bullshit”, anser Devin Townsend själv. Albumet är det andra i ett projekt av fyra album och är klart baserad på en helt annan idé än det första, stämningsfyllda albumet Ki. Addicted är underhållande, spännande och framför allt positiv och har en betydande lutning åt det poppiga hållet med sina fastnande refränger och energi. Anneke van Giersbergen får med Townsend dela äran för de fantastiska sångprestationerna och hennes änglalika röst bildar en fin kontrast mot Townsends mörka halvrytande. Det känns nästan lite skumt att det är samma man som står bakom vissa av Addicteds extremt melodiska låtar såsom ”The Way Home!”, eller den otroligt vackra, nästan Coldplayaktiga ”Ih-Ah!”, som står för största delen av Strapping Youg Lads extreme metal-produktion. Samtidigt kan man se det som ett tecken på hans musikaliska genialitet och även en längtan efter att göra mindre negativ och pretensiös musik. Hur som helst är slutresultatet allt annat än tråkigt. Det blir det sällan då vi talar Townsend. TEXT : HEDDA HALINEN

21


ELEVBLADET LOVES TEXT : SARA SUNDMAN

MODELL FN

– FÖR ATT MAN LÄR SIG KOMMUNIKATION OCH DIPLOMATI. FÖR ATT DET ÄR LEARNING BY DOING. FÖR ATT DET ÄR HELT SJUKT ROLIGT.

PEPPARKAKSHUS OCH MÄNNISKOR SOM FAKTISKT ORKAR BAKA DEM

– FÖR ATT MAN - ÅTMINSTONE I TEORIN - KAN BAKA ALLT FRÅN HUSET I HANS OCH GRETA TILL ARTEMISTEMPLET AV PEPPARKAKSDEG

ATT ELEVKÅRER KANSKE BLIR OBLIGATORISKA I GRUNDSKOLAN – FÖR ATT ELEVERNA SKALL HA MÖJLIGHET ATT PÅVERKA SIN EGEN SKOLA.

KONSTNÄREN SOPHIE CALLE

– FÖR ATT HON BER EN SPÅGUMMA SÄGA VAD HON SKALL GÖRA OCH SEDAN FAKTISKT GÖR DET. FÖR ATT HON BER FRÄMMANDE MÄNNISKOR SOVA I HENNES SÄNG OCH SEDAN FOTOGRAFERAR DEM. FÖR ATT HENNES UTSTÄLLNING ‘TAKE CARE OF YOURSELF’ ÄR LYSANDE.

BLOGGEN STUFF WHITE PEOPLE LIKE

– FÖR ATT MAN KAN LÄSA DEN I TIMTAL UTAN ATT BLI UTTRÅKAD OCH FÖR ATT DEN TRÄFFAR MITT I PRICK.

FANNY OCH ALEXANDER

– FÖR ATT DET ÄR HELT OKEJ ATT PÅ JULLOVET SITTA OCH SE PÅ FANTASTISKA FILMER HELA DAGEN.

SNÖ OCH FRAMGÅNGSRIKA KLIMATFÖRHANDLINGAR

– FÖR ATT VI FÖRHOPPNINGSVIS ÄNNU FÅR NJUTA AV SNÖN MÅNGA JULAR FRAMÖVER.

22


PEPPARKAKSFORMER

Julen till ära har vi några roliga pepparkaksformer som du kan använda dig av vid julbaket. Klipp bara ut den form du vill använda, placera den på pepparkaksdegen och skär ut runt formens kontur. ILLUSTRATIONER : SOFIA EKLUND

TIPS! om du placerar pepparkaksdegen på smörpapper förrän du börjar skära ut formen så är risken mindre att formen går sönder eftersom du inte behöver flytta på den, bara dra över smörpappret till en plåt och in i ugnen.

23


ELEVBLADET ÖNSKAR ALLA SINA LÄSARE GOD JUL, CHANUKKA, KWANZAA OCH MIDVINTERFEST!

WWW.SKOLUNGDOM.FI

Ebl 6/2009  

Ebl 6/2009

Read more
Read more
Similar to
Popular now
Just for you