Page 27

E b l 1 · 2 014

Tema: nostalgi

kolumn

27

Text: Siri Fagerudd

Smaklig måltid En nära vän till mig berättade om sin lillasyster som en dag kom hem vrålhungrig och med gråten i halsen. Det kom fram att då hon i skolans matsal tagit lunch åt sig hade resten av sjätteklassisterna stirrat på henne som om hon varit en fullständig galning. De verbala attackerna började hagla: ”Men HYI va snuskigt, äter du skolmat?!”, ”Alltså usch, det trodde jag inte att DU gjorde..”, ”Ujjjj, den där tonfisksalladen ser ju ut som kakka!”. Följaktligen vågade hon inte äta, utan försökte desperat reparera skadan och blidka sina klasskompisar genom att slänga bort den fullständigt ätbara portionen skolmat hon precis tagit åt sig. Att gilla skolmat tycks ha blivit något ”ocoolt”, något nördigt och oacceptabelt. Speciellt i lågstadiet var det nästan obligatoriskt att tycka illa om skolmaten - i alla undersökningar om trivsel i min skola hamnade missnöje gällande lunchen lätt högst på listan. Det konstiga var, att man aldrig riktigt hörde några specifika argument som stödde dessa något aggressiva åsikter. Man sade helt enkelt bara att maten var dålig. Och det var den respons som köksorna fick nöja sig med. Då man hojtade ”Tack för maten!” in till köket efter att ha ätit fick man blickar som

antydde att man antingen inte var riktigt frisk eller att man försökte låta inställsam. Skolan försökte med det mesta för att få eleverna att uppskatta skolmaten. Man började sätta upp små lappar där det stod saker som ”Smaka av allt”, ”Tänk på barnen i Afrika”, ”Ät så blir du stark och stor, annars blir du bara snor” och andra, om möjligt ännu konstigare, små verser. Ett tag tog man bort avfallshinken helt och hållet för att minska mängden mat som slängdes. Detta ledde dock bara till att man (både elever och lärare) lindade in sina halvtuggade leverbiffar i servetter och diskret slängde det aningen sönderfallande, köttluktande knytet i närmsta papperskorg. Ingen större framgång med andra ord. Min farfar berättade en gång om hur nytt och spännande det var med skolmat för honom och hans årskurs. Ofta fick man bara välling, men lunchen var ändå något man alltid såg fram emot. Det var brist på det mesta i många hem, också på mat, och ransoneringen var en del av vardagen. För mindre än 60 år sedan var skolmaten alltså en daglig succé. Trots att menyn inte innehöll nästan någon variation alls. Idag är trenden nästan den motsatta. Många gnäller, många hoppar

till och med över skollunchen. Då man är hungrig lider koncentrationsförmågan, och dessutom tror jag att vi alla varit med om någon lektion då ens mage tycker man gett den alltför lite uppmärksamhet och sätter igång med att imitera valars parningsläten på högsta volym. Med tillhörande hostattacker som ett desperat försök att överrösta magkurret. Förlåt, sade jag ”magkurret”? Jag menade ”mag-AVGRUNDSVRÅLET”. Jag vet att mat kanske inte ser så inbjudande ut alla gånger (jag har själv utfört x antal misslyckade experiment, oftast involverande brandalarm, ångest och uppstötningar). Och ja, tonfisksalladen kanske ser lite ut som kakka, men den är överraskande god! Och till och med nyttig! Ni kan vara lugna, jag ska inte predika om tallriksmodellen. Men jag vill ändå avslutade med något någorlunda klokt: Skolmaten är en av de många saker vi idag tar för givet. I alla fall jag tänker inte alla gånger på hur länge kökspersonalen stått och passionerat viftat med potatisskalare och soppslevar innan maten hamnade på min bricka. Den liksom bara kommer dit. Senast igår stod jag tvekande framför avfallshinken med till synes 70% av Finlands totala mängd potatismos moloket kvar på tallriken. Man tar ofta åt sig utan att tänka efter. Så nästa gång du står i matkön, redo att plocka åt dig så många fiskpinnar som ryms på tallriken, tänk på barnen i Afrika. Och på kökspersonalen. Och på farfar. Smaklig måltid!

Ebl 1/2014  
Ebl 1/2014  

Ebl 1/2014

Advertisement