Page 1

U

rfolk

nr 1–2 2013

Kultur och miljö på Nordvästkusten

tema

1 URFOLK nr 1-2 2013 www.urfolk.se urfolk.redaktion@gmail.com


2 URFOLK nr 1-2 2013 www.urfolk.se urfolk.redaktion@gmail.com


ansvarig utgivare: Föreningen Urfolk utgivningsår: 2014 redaktion: Anna Klint, Per Engström, Carl Johan Gurt, Inger Söderqvist, Silvia Badulescu, Birgitta Pihl övriga medvarkande: Françoise Sule, Christophe Premat publicering: www.urfolk.se kontakt: urfolk.redaktion@gmail.com omslagsbild: Hackspettsmask snidad av Tim Paul 2010. Foto: Carl Johan Gurt Publicerade artiklar gäller under Creative commin licence.

4

Mandelas installationstal

5

Ledare

6

Gruvorna – ett hot mot samerna

8

Hav, land och sjö [t e m a ]

24

Sarita-River – angeläget projekt [t e m a ]

38

Pukmis – en centralfigur i nuu-chah-nulths kulturella och religiösa liv [t e m a ]

42

Aaju Peter på besök i Sverige

44

intervju med

46

Rita Mestokosho [på

franska ]

54

Rita Mestokosho [på

franska ]

62

Recensioner

den 17:de Karmapa


Foto: Anna Klint

Vår djupaste rädsla är inte att vi inte räcker till. Vår djupaste rädsla är att vi är mer kraftfulla än vi förstår. Det är vårt ljus, inte vårt mörker som skrämmer oss mest. Vi frågar oss, vem ska jag vara? Lysande, fantastisk, talangfull, underbar. Vem ska jag inte vara? Du är ett Guds barn. Att du låtsas vara liten tjänar inte världen. Det finns ingenting upplyst i att gömma din storhet, för att andra människor inte ska känna sig osäkra. Vi föds för att visa den gudomliga skönhet som finns inom oss. Det finns inte bara i några av oss, utan i alla. Och när vi låter vårt eget ljus stråla, ger vi omedvetet andra människor tillåtelsen att göra detsamma. När vi befrias från vår egen rädsla befriar vår närvaro automatiskt andra. Nelson Mandela, ur installationstalet 1994

4 URFOLK nr 1-2 2013 www.urfolk.se urfolk.redaktion@gmail.com


Foto: Caroline Ribers

Kultur och miljö hos Nordvästkustens folk Tänk om vi skulle tro på Mandelas ord och verkligen se att vi kan påverka, övervinna vår rädsla och visa att vi kan åstadkomma något till det bättre i världen. Tidskriften Urfolk är en nystartad nättidskrift med ambitionen att sprida information om urfolk. I vårt första nummer har vi fokuserat på något som engagerar oss starkt inom föreningen Urfolk, nordvästkustindianerna och hur de har behållit sin kulturella identitet i form av hantverk, religion och försörjning och hur de har kämpat för sina rättigheter. De har dragit igång ett omfattande restaureringsarbete för att åter få en balans i sin närmiljö, där flodens vatten åter får flyta och laxbeståndet ges nytt liv. Vi har också fått möjlighet att publicera ett par intressanta artiklar om Rita Mestokosho, aktiv innu-indianska från Québec i östra Kanada. Hon har rört upp känslor hos de intellektuella i Quebec, både genom sin poesi och aktioner för floder och skogar i sina hemtrakter. Artiklarna återges här i sin originalversion på franska skrivna av Francoise Sule och Christohpe Premat. För­ delen med denna nätbaserade tidskrift är att vi så snart vi har möjlighet kommer att kunna komplettera dessa med svenska översättningar. Nättidskriften Urfolk vill fånga upp vad som pågår i världen idag och genom sin digitala form kunna publicera fördjupande artiklar. För mer nyhetsbaserade händelser så hänvisas till vår hemsida www.urfolk.se. Det är förstås en omöjlig uppgift att täcka ett så stort område som världens alla urfolk. Men vi vill inte heller begränsa oss för mycket. Vi kommer därför i varje nummer att samla information inom ett vist tema. Vi önskar er spännande, upprörande, förundrande, lärorik läsning. För främjande av spridning har vi anslutit oss till det som kallas Cretive Common. Det ger läsaren möjlighet att kopiera våra artiklar för undervisning och annan icke-kommersiell distribution. Inga bearbetningar av texterna är dock tillåtna. Vill ni ha kontakt med artikelförfattarna för eventuell kommersiell användning av texter och bilder, kontakta oss på urfolk.redaktion@gmail.com.

Anna Klint

redaktör för Urfolk

5


Gruvorna

– ett hot mot samerna Foto: Per Engström

6 URFOLK nr 1-2 2013 www.urfolk.se urfolk.redaktion@gmail.com


7


H A V LAND

O C H S J Ö Nuu-chah-nulth och deras grannar på Nordamerikas nordvästkust Text och foto: Carl Johan Gurt

Nuu-chah-nulth och deras indianska grannars kultur och liv på Nordamerikas nordvästkust är och har alltid varit helt sammanlänkad med den omedelbara närheten till vatten. Nuu-chah-nulth själva säger att de lever med havet som vår förgård och bergen som vår bakgård.

8 URFOLK nr 1-2 2013 www.urfolk.se urfolk.redaktion@gmail.com


tema

F

ör nuu-chah-nulth indianerna är havet och floderna centralt

för deras överlevnad. Laxfisket och valjakten, samt jakt av andra marina däggdjur har traditionellt inneburit både föda och ett mycket rikt ceremoniellt och rituellt liv. Huvudvaljägarna hos nuu-chahnulth, en av de fyra grupper på södra nordvästkusten som ägnade sig åt valjakt, ansågs lika mäktiga som de mest kraftfulla shamanerna. I legender och i konsten gestaltas deras mytologiska värld. Idag har ­makah­nation, den sydligaste nuu-chah-nulthgruppen i staten Washington på Olympichalvön i USA, återupptagit valjakten i en mycket begränsad omfattning och några av de nordligare nuu-chah-nulthgrupperna har funderingar på att göra samma sak. Man vill åter äta också denna traditionella föda som man anser är mycket hälsosam. Valjakten skulle också här dock ske i en m ­ ycket begränsad skala. Ett av skälen till att man åter igen vill jaga val är att den kaliforniska gråvalen togs bort från listan över utrotningshotade djur 1994. Nuu-chah-nulth och deras indianska grannars kultur och liv på Nordamerikas nordvästkust är och har alltid varit helt sammanlänkad med den omedelbara närheten till vatten. Nuu-chah-nulth själva säger att de lever med havet som vår förgård och bergen som vår bakgård. Hela deras kultur, materiellt, ekonomiskt, spirituellt och politiskt är, speciellt vissa årstider, genomsyrad av daglig vattenkontakt, både med söt- och saltvatten.

9 URFOLK nr 1-2 2013 www.urfolk.se urfolk.redaktion@gmail.com

Stillahavslax i sitt rätta element. Foto 2010


Tempererad regnskog Trots att nordvästkustområdet ligger långt norrut är klimatet relativt varmt. Somrarna i det södra nordvästkustområdet är mycket varma och vintrarna korta och för det mesta utan snö. Den Japanska Strömmen sveper ned längs kusten norrifrån och har med sig varmt vatten från södra Stilla Havet. Strömmen passerar Japan och går vidare längs med Aleutkedjan och förbi Alaska och vidare söderut längs Nordamerikas nordvästkust. Detta gör klimatet milt. Kusten har höga berg vilket ger mycket regn. Vissa årstider regnar det ofta, mycket och länge. Detta gör att kusten har tempererad regnskog. Det är det mest produktiva ekosystem som finns.

Humboldtbläckfisk Området har gott om sjöar, floder och andra större och mindre vattensystem. Havet liksom sjöarna och floderna är än idag mycket rika på fisk, även om fisket av speciellt vissa av de sex laxarterna från Stilla havet har gått ned. I havet finns gott om marina däggdjur. Sjölejon, säl, kalifornisk gråval och knölval samt späckhuggare ser man ofta. Ibland passerar blåval och kaskeloter kusten. Stora hajarter som Stilla havshåkäring och brugd är vanliga. Det finns också jättebläckfisk och humboldtbläckfisk som är tioarmade samt vanlig åttaarmad bläckfisk. Humboldtbläckfisken lever för det mesta mycket djupt, i undervattensraviner, men på kvällar och nätter samt i tidig gryning går den ibland upp ytligt för att jaga, ibland i stim. Indianerna fruktar Humboldtbläckfisken mer än alla hajar. Den kan bli rejält stor och speciellt när den jagar i stim är den mycket aggressiv och livsfarlig för människan. Den har till och med klor i sina sugkoppar. Det är först på senare år Humboldtbläckfisken har spridit sig så långt norrut som till nordvästkusten ända till södra Alaska, tidigare fanns den mest upp till södra Kalifornien (Olander, D. 2005: 76-82). I Kitlope lake hos haisla finns också sötvattenssäl. Det är denna enormt rika tillgång på föda och på absolut förstklassigt byggmaterial, bland annat i form av röd och gul ceder, som alltid utgjort grunden för de nordvästkustindianska kulturerna. Livet var helt enkelt mycket bra här och nordvästkustindianerna är en av få jägar- och fiskarkulturer som bara på denna bas till största delen kunde vara bofasta och bo i relativt stora byar i plankhus av ansenlig storlek. Husen kunde ha en yta på cirka 300 kvad­ ratmeter och här kunde 40-50 personer bo. Norvästkustfolken har aldrig på heltid ägnat sig åt jordbruk, men man skötte noggrant om platser där bärbuskar trivdes och där andra fruktbärande och ätliga växter växte. Så också idag. Man röjde också mark och sådde speciellt vissa av dessa växter. När de vita kom lärde man sig potatisodling av dem och det blev mycket populärt. Man fick en ytterligare födokälla.

Mat från hav, land och sjö I den traditionella födan ingick mycket animaliska produkter. Det var och är allra främst fisk. Lax, öring, havsvandrande röding, hälleflundra, olika sorters torsk samt sill och en mängd andra fiskarter. Sillen är också mycket viktig för områdets största rovdjur, knölvalen (Chadwick, D.H., 2004: 110). Kött från fågel, i synnerhet sjöfågel, rådjur, hjort och jättekronhjort var och är vanlig föda. Tvättbjörn jagas och äts. Kött från säl var och är vanlig föda på

10 URFOLK nr 1-2 2013 www.urfolk.se urfolk.redaktion@gmail.com


Rensning av Sockeyesalmon, Somass River, Tsa-ha-ee reservatet, Tseshaaht. Foto juli 2010.

en del lokaler. På vissa håll var jakten mycket viktig, viktigare än fisket. Så till exempel hos de mer inlandsboende muchalaht, en nordlig nuu-chah-nulth­ grupp. De har också snöskor de använder på vintern, då det kan snöa rätt rejält uppe i bergen den årstiden. Eftersom laxfisket var så viktigt ägnade man sig åt speciella laxriter. Man tackade laxandarna för att laxen återvände och gav människorna föda, de så kallade första laxriterna. Dessa riter utförs också nu men i en något förkortad form, och med en del nya inslag. Man bjuder till exempel under ett par timmar in också en vit publik att bevittna ritualen under dess sista mest sekulära del. Det här gör man mest för att försöka skapa en förståelse och respekt för den indianska kulturen. Kunskap ger förståelse, resonerar man. Laxriter utfördes och utförs inte bara på nordvästkusten, utan de återfinns också på andra sidan av norra Stilla Havet, på Hokkaido och norra Honshu längs den Japanska ökedjan, samt i Amurområdet. En del drag delas på båda sidorna av Stilla Havet, såsom figuren ”the master of salmon” och tabut mot kvinnlig förorening, men skillnader finns också (Obayashi, T. 1996: 326). I myter och legender förutom i praktisk ritual förekommer också många berättelser om laxarna och om fångsten av den. Laxen betraktas som en helig gäst som ger sitt liv för att föda människorna. Om man bröt mot tabun under laxfisket kunde det få ödesdigra konsekvenser, denna trosföreställning respekteras än, speciellt på vissa håll. För mer information om laxens rituella betydelse se t.ex Beck, Mary G., ”Shamans and Kushtakas, North Coast Tales of the Supernatural”, 1991. Än idag har nordvästkustens indianer en enorm respekt för laxen.

11 URFOLK nr 1-2 2013 www.urfolk.se urfolk.redaktion@gmail.com


Laxodling Idag odlas det mycket lax i delstaten British Columbia, och faktiskt är det idag delstatens största jordbruksexport (Chadwick, D.H., 2004: 110). Försäljningen är så stor som cirka 40 000 ton per år. Försäljningen var år 2001 dubbelt så stor som provinsens fångst av vildlax. Många är emot fiskodlingarna då de lätt kan sprida sjukdomar till den vilda fisken och blanda sig med vildfisken, vilket inte är genetiskt bra. Den vilda fisken är resultatet av en anpassning under mer än 10 000 år. Detta innebär att olika älvar har gene-

Lyckat fiske efter Kungslax. Den största av Stilla Havslaxarterna. Jag och Oliver Bell, Masset Haida, ombord på hans helt moderna fiskebåt Uranus. Trots att båten är utrustad med all tänkbar modern utrustning och elektronik utförs fortfarande riter för bättre fångst och fiske, samt för skydd mot nega­ tiva andliga energier. Foto: Självutlösare, Carl Johan Gurt, Juli 1993.

tiskt skilda stockar också av samma laxart. Varje laxstam är unikt genetiskt anpassad till sin hemälv. Den odlade laxen däremot har gener som härrör från många olika laxstammar och det gör att de inte är anpassade till att leva i alla älvar. De har t.ex inte motståndskraft emot vissa fisksjukdomar som kan förekomma i en älv. Naturlaxen från den älven har denna motståndskraft då den är genetiskt anpassad dit. Den odlade laxen har inte samma motståndskraft och är mer sårbar och känslig. Bragg sager: Hatchery fish often stray into the wild where they hybridize with wild salmon. The matings result in a loss of the genetic diversity that characterize different wild salmon populations; the interbreeding also results in the decreased ability of individual salmon to cope with their environment. The presence of hatchery fish in a stream acts to reduce the population of wild fish not only through competition, predation and disease but in more subtle ways. When hatcheries are successful in increasing the abundance of fish, … there are “intense social, political and economic pressures to fully exploit this expanded resource“. Fearing that unharvested fish may spawn with wild fish, managers have an additional reason to maximize hatchery fish harvests. However, it is not possible to catch only hatchery salmon in the ocean since they are mixed with wild salmon (Bragg, J. 1993: 30). Närapå identiska argument som dessa hittar vi hos Levin och Schiewe, som säger: 12 URFOLK nr 1-2 2013 www.urfolk.se urfolk.redaktion@gmail.com


For millennia the salmon have ”hedged their bets” against major catastrophies, such as ice ages, continental uplifts and volcanic eruptions. They have done so by maintaining a diversity of populations and habitats – in short they have developed a rich and varied sets of genes. Salmon should be allowed to continue pursuing their survival strategy – a strategy that worked before humans arrived on the continent and, if these fish manage to survive, will work long after we are gone (Levin, P.S., Schiewe, M.H., 2001: 227).

Lagning av laxgarn, Maaqtoosis-reservatet, ahousamt tribe, Flores Island, juli 1993.

Samtidigt ska vi inte glömma att en del ”hatcheries” i British Columbia drivs för att arbeta med de rätta genetiska stockarna av lax, med ett utmärkt resultat, se t.ex artikeln, ”Small hatchery makes big contribution” i Salmonid Enhancement Program Update, från Department of Fisheries and Oceans, 1987–1988. Och visst finns det tyvärr skäl att oroa sig för vildlaxen. Chadwick berättar 2004 att ”Över 800 av British Columbias laxbestånd löper risk att dö ut eller har redan försvunnit. Till största delen beror detta på att deras habitat har förstörts (Chadwick, D.H., 2004:108). En Ahousaht ”elder” jag intervjuade i deras reservat Maaqtuusis 1993, berättade redan då att han var mycket bekymrad över laxodlingarnas effekter på vildlaxbestånden. Han menade också att kvaliteten på den odlade laxen inte alls är lika bra som den vilda, som äter en naturlig föda och därmed både är friskare samt smakar bättre. I USA har en ny utveckling startat vad gäller både stillahavslaxen och atlantlaxen, och det är att man börjat riva ut gamla, ej längre så produktiva kraftverk och kraftverksdammar som alltid varit ett av de största hindren för laxens lek men också för ynglens överlevnad, inte minst när de börjar sin färd ned till havet för att påbörja sin havslivsfas. I USA talar man faktiskt här nu om ett långsamt paradigmskifte. I Klamath floden, som rinner fram genom södra Oregon och norra Kalifornien ska man nu riva ut fyra mycket stora kraftverksdammar. Detta är mycket positivt för stillahavslaxen. Liknande

13 URFOLK nr 1-2 2013 www.urfolk.se urfolk.redaktion@gmail.com


planer finns nu på flera platser i USA, och man har nu till sist insett vilka miljövärden detta har. Laxen är också en förnyelsebar matresurs och man har nu börjat inse att detta har ett större värde än elkraftsproduktion. Långsamt håller stillahavslaxens förutsättningar på att förbättras. ”Dammrivningarna på Klamath på västkusten, som ska vara klara 2020, blir de största i den amerikanska historien. Nästan 250 miles lekbottnar blir åter möjliga för stillahavs­laxen att nå” (Stenlund, H. 2012:25).

”Ha-wilh-asum” Nuu-chah-nulth berättar att ibland när de är ute och fiskar långt ute till havs visar sig ”Ha-wilh-asum”, ”The Sea-chief ”. Det är ett mäktigt övernaturligt väsen som äger och sköter om havets resurser. Det visar sig som ett jättestort

Fram­sidan på en av Tim Pauls skulpturer. Den visar anfäder, solen, en ”supernatural codfish” och den för nuu-chah-nulth heliga vita vargen. Foto Carl Johan Gurt, Juli 2006.

ansikte med stora ögon som kommer upp från vattnet. ”Ha-wilh-asum” är ett mycket benevolent suprahumant väsen som om det visar sig innebär att man får tur hela livet. Informanter från hesquiaht, undergrupp till nuu-chah-nulth, berättar att de ofta sett ”Ha-wilh-asum” när de varit ute och fiskat. Fortfarande kan man enligt trosföreställningen se detta väsen långt ute till havs.

Valjakt I det södra nordvästkustområdet hos nuu-chah-nulth, makah, quinault och quilleute jagade man val, främst kalifornisk gråval och knölval. Valjakten upphörde under första hälften av 1900-talet, men en del gupper nuu-chah-

14 URFOLK nr 1-2 2013 www.urfolk.se urfolk.redaktion@gmail.com


nulth jagade val illegalt i mycket begränsad skala fram till 1960-talets början. Idag har makah återupptagit valjakten om än i mycket begränsad skala och planer på detta finns också hos huu-ay-aht, en nuu-chah-nulthgrupp. Både den Kaliforniska gråvalen och knölvalen är idag så talrika att en mycket begränsad jakt är möjlig, det rör sig om ett par individer per år. Valjakten ska bedrivas helt traditionellt. Idag är gråvalen mycket vanligare än knöl­ valen för de återhämtade sig fortare från den kommersiella jakten (Chadwick, D.H., 2004:110). Valjakten föregicks av mycket långvariga valjaktsriter och huvudvaljägaren var hos nuu-chah-nulth lika mäktig som de mest kraftfulla shamanerna, men de hade olika mål med sina spirituella förmågor. Huvudvaljägaren liksom större delen av valjaktsbesättningen kunde andligt träna i åtta månader före en valjakt för att denna skulle falla väl ut. Om man lyckades fånga en val hade gruppen att äta under lång tid. Valanden, som enligt

Totempåle från tlingit, det nordligaste av alla nordvästkustfolken. Den står utanför Pilchuck ”School of art” Washington state och är huggen av Preston Singletary. Pålen är unik i sitt slag då den har integrerade glasdetaljer såsom hatten högst upp samt flera av figurernas ögon. Och en stor kniv på nedersta figuren. Pålen är belyst inifrån vilket ger en väldig fin effekt kvällar och nätter. Foto, juli 2003.

trosföreställningen är liten till storleken, är mycket mäktig och för att lyckas i valjakten var huvudvaljägaren tvungen att vara tillräckligt andligt stark för att kunna möta den. Valjakten var farlig, olyckor inträffade ofta. Under valjakten hände det ibland att valen med stjärt- eller sidofenan kraftigt slog till kanoten så att en eller flera valjägare föll i vattnet. I det kalla och strömmande vattnet drunknade ibland valjägare. Då valjägaren hade tränat i åtta månader för att bli fysiskt och andligt stark hade han enligt trosföreställningen blivit nästan övermänskligt stark. När en sådan persons lik spolas iland efter cirka tre dygn i det salta Stilla Havet har huden blivit kritvit och hängig, korparna ätit ut ögonen, och liket ser hemskt ut, berättar nuu-chah-nulth.

15 URFOLK nr 1-2 2013 www.urfolk.se urfolk.redaktion@gmail.com


”Pukmis” Den döde valjägaren vaknar nu till liv igen eftersom träningen gjort honom så andligt stark. Han blir nu en så kallad ”Pukmis”, ett mellanting mellan människa och andeväsen. För det mesta anses en ”Pukmis” vara farlig men ibland berättar nuu-chah-nulth att det innebär tur att få se en, om man inte kommer för nära. För havande kvinnor är en ”Pukmis” enligt trosföreställningen mycket farlig, då den kan ta fostrets själ. Nuu-chah-nulth berättar att en ”Pukmis” har tio mäns styrka. De är mycket snabba och kan också vara farliga för sjöfarare. En ”Pukmis” kan till exempel sänka kanoter och orsaka malströmmar. En kanot som kommit in i en malström sugs mot vattenvirvelns mitt och kan där dras ned under vattenytan. Malströmmen kan uppnå en väldigt stor kraft och hastighet, och det kan vara förenat med livsfara att vara i närheten av en dylik. Flera av mina informanter har berättat att de sett detta väsen vid olika tillfällen, och berättat mycket om farliga möten med dem, med mycket dramatiska händelseförlopp. Om en ”pukmis” kommer så nära att den vidrör en människas hud börjar människan förvandlas till en ”Pukmis”. Nuu-chah-nulth har till och med ett verb för att beskriva detta. Det kallas på deras språk för att ”pukmitchatla”. En ”Pukmis” beskrivs som mycket vit och med bländande ögon. Vid vissa potlatchfester dansas ”Pukmis”-dans. Den som utför denna dans har en vit dräkt där det kan hänga döda fiskmåsar och sjöväxter, samt bär en vit mask med uttalad plutande mun och med de speciella ögonen. Den ger ett skrämmande intryck. Idag arbetar relativt många nuu-chah-nulth med att arrangera valskådning, man kan t.ex som turist åka på gråvalssafari med nuu-chah-nulth guider. Flera i undergruppen tla-o-qui-aht som till största delen bor i reservatet Opitsat på Meares Island arbetar med detta.

Ägg och sillrom, sjögräs och kelp Man samlar in fiskmåsägg och en del andra fågelägg. Sillrom tas om hand och konserveras. Bär, frukter och ätliga växter samlas in i stora mängder och konserveras för vintern. Från havet samlar man fortfarande in sjögräs som torkas och används i till exempel soppor. Hos Masset haida på Queen Charlotte öarna är detta mycket vanligt. Kelp, som är en alg, samlas in och äts kokt. Genom torkning och rökning hade och har man likt jordbrukarkulturer möjlighet att lagra överskottet av föda. Detta överskott av föda, i synnerhet genom havets och flodernas rikedom i form av de sex Stilla havs­ laxarterna, samt möjligheten till lagring och konservering gav ett i mångt och mycket ledigt vinterhalvår. Detta ledde till att man under årtusendena kunde utveckla den materiellt rikaste kulturen bland ursprungsbefolkningar i Nordamerika.

Masker och dräkter Man utvecklade också ett mycket rikt ceremoniellt och rituellt liv. Här används masker och dräkter som synliggör den övernaturliga och mytologiska världen. Denna tradition fortlever och speciellt i en del områden är den mycket stark. Dels beror detta på om missionen varit katolsk eller protestantisk och dels på om traditionen varit kollektivt eller individuellt inriktad. Generellt kan sägas att i de områden som har haft katolsk missionering lever den gamla kulturen och religionen kvar starkare än i de områden som har

16 URFOLK nr 1-2 2013 www.urfolk.se urfolk.redaktion@gmail.com


Maskerad dansare fr책n hunters dance, hesquiaht maj 1993.

Himkeetsdancers augusti 1998, hesquiaht.

17 URFOLK nr 1-2 2013 www.urfolk.se urfolk.redaktion@gmail.com


haft protestantisk. Katolikerna tenderade att låta indianerna behålla sin gamla religion parallellt med sin missionerade katolicism. Detta är mycket tydligt hos till exempel nuu-chah-nulth, men vi kan se det över hela nordvästkusten liksom faktiskt i hela Nordamerika och i andra delar av världen. Den katolska missionen var på nordvästkusten mildare än den protestantiska som tyvärr ofta var brutal och krävde en absolut total konvertering. En del nordvästkustindianska grupper hade en mycket stark kollektiv religionsbild, där religionen i stor utsträckning utövades kollektivt. Dessa grupper blev lättare för missionen att attackera och missionärerna var här som regel framgångsrika. I de områden där religionsbilden hade ett individuellt utseende, kunde inte missionärerna komma åt den förkristna religionen på samma sätt och här har den traditionella kulturen och religionen levt kvar på ett annat sätt. På nordvästkusten i Kanada är den starkaste traditionella och religiösa fortlevnaden tydlig hos Coast Salish och nuu-chah-nulth. I USA hos makah och Coast Salish i Washington staten, samt hos tlingit i sydöstra Alaskas skärgård. Alla dessa grupper uppvisar på olika sätt en starkt individuell religionsbild.

Vördnad och vård av resurserna Enligt nordvästkustindianerna blir man själv tackad och belönad i form av god fångst och tur om man visar respekt mot fisken, jaktbytena samt vid utnyttjande av till exempel cederbarksfiber. Man ska inte heller använda mer resurser än vad som är nödvändigt, och också tacka naturen för dess gåvor. Ansvaret för dessa levande tillgångar kunde inte skiljas från det andliga. Om någon till exempel behövde ta virke från ett träd – jättetuja att bygga med eller nutkacypress att snida med – bad han först till trädet för att tacka det. Sedan tog han vad han behövde från läsidan, för att trädet skulle läka så fort som möjligt (Chadwick, D.H., 2004:96). Så är det än idag i de mer traditionella områdena, vilket mina informanter gång på gång visat. Den gamla jägar- och fiskarreligionen lever än. Jag har flera fältexempel från t.ex, nuu-chah-nulth-undergrupperna tla-o-qui-aht, hesquiaht och ahousaht. Många är de legender som berättas om giriga fiskare och sälfångare och hur de till slut straffas hårt av fisk- respektive djurandarna. Nuu-chah-nulth ser livet som att allt som händer har en mening och att alla måste fullfölja en livsuppgift. Ett cederträd som blir till en kanot var ämnad till det, en människa som är träsnidare har det till livsuppgift, och så vidare. De fiskar och jaktbyten som kommer i en fiskares respektive jägares väg och låter sig fångas upplevs som att de frivilligt gör detta för att personen uppfyller de krav den enskilda fisk- eller jaktbytesanden har. Man skulle kunna säga att nordvästkustindianerna bedrev en slags ursprunglig miljövård. Man skötte också om laxälvarna och höll dem fria från alltför mycket nedfallande grenar och träd. Allt för att se till att laxen skulle trivas och fortplanta sig väl. Richard Atleo som även går under namnet Umeek berättar att när Clayoquot Sound, ett mycket stort område på västkusten av Vancouverön i början av 1990-talet var hotat av en i det närmaste total kalavverkning som skulle få katastrofala följder för miljön fick delstaten British Columbia så mycket internationell uppmärksamhet att man helt enkelt inte vågade utföra kalhuggningen. Inom detta område ligger bland annat Meares Island, en stor ö

18 URFOLK nr 1-2 2013 www.urfolk.se urfolk.redaktion@gmail.com


19 URFOLK nr 1-2 2013 www.urfolk.se urfolk.redaktion@gmail.com

Tim Paul, från hesquiaht, som tillhör de nordliga och centrala nuu-chah-nulthgrupperna, räknas som nuu-chah-nulths främsta konstnär. Han är mest känd för sina skulpturer som tolkar deras legender och myter, men som också kan förmedla visoinära erfarenheter. Han är även berömd för sina månmasker. Här arbetar han på en hackspettemask, juli 2010. Hackspettsmasken används i rituella sammanhang.


där tla-o-qui-aht, undergrupp till nuu-chah-nulth har sitt reservat Opitsat. Även här i Sverige samlades pengar in till Meares Island, bland annat genom tidskriften Ocean (se här Gurt 1994 och 1995). Nuu-chah-nulth protesterade också kraftigt och provinsialregeringen var tvungen att tillsätta en undersökande panel bestående både av ursprungsbefolkningen och vita. Denna panel kom så småningom fram till ett antal rekommendationer som provinsialregeringen också sedermera följde. Atleo skriver, ”These recommendations highlighted phase transition from modernity to postmodernity because they signalled a move away from clear-cut logging to resource extraction that considered the health of forests to be equal in importance to profit. Logging in Clayoquot Sound must now be done in such a way that the forest is left in a state of health that allows not only the trees, but also the life forms that depend on the trees, to survive” (Atleo, 2005: 66-67). Vidare säger han, ”The presumed supremacy of Western colonizers, in all these areas of human activity, is now called into question” (Atleo, 2005:65), och han konstaterar att ”The colonial experiment by the Western world appears to be over” (Ibid.:66).

Böner och riter i vatten För att lyckas i jakt och fiske samt i många andra viktiga sammanhang i livet ägnade sig och ägnar sig än nuu-chah-nulth åt speciella riter och böner som kallas ”uusimich” på deras språk. ”Uusimich” kan till engelska översättas som ”to train to get something”. Det är en ritual genom vilken man enligt trosföreställningen kan komma i kontakt med den suprahumana världen. Nuuchah-nulth ser den materiella världen som underordnad den övernaturliga och om man utför ritualen på rätt sätt kan man få gåvor från den övernaturliga världen och som man kan använda i vår synliga materiella värld. Umeek (Richard Atleo) från undergruppen ahousaht kallar ”uusimich” på engelska för ”the spiritual methodology of knowledge acquisition” (Atleo, 2005: 84). Denna ritual förekommer i många olika varianter och de hade och har alla ett specifikt mål. ”Uusimich” för fiske av till exempel bottenlevande fisk är annorlunda än ”uusimich” för fiske av lax. Ritualen kan också utföras för olika typer av jakt. Den kan också utföras för att bli en skicklig träsnidare eller för att snida en bra kanot. ”Uusimich” utförs även av de som vill bli shamaner. Ritualen som kan pågå under mycket lång tid, de längsta varianterna i åtta respektive nio månader, kräver också mycket av sin utövare. Innan själva ritualen måste den sökande vara helt sexuellt avhållsam, fasta och mentalt vara helt inriktad på sitt mål. Själva ritualen innehåller flera delmoment, en renings- och träningsrit, en böneritsdel där den sökande ber till ”Nas”, solen, skaparen enligt nuu-chah-nulth, samt den sista delen med visioner där den övernaturliga världen enligt trosföreställningen ger den sökande den eftersträvade förmågan eller egenskapen. Ritualen har överlevt in i modern tid då de sökande upplever att den har effikacitet, den fungerar. Umeek (Richard Atleo) från undergruppen ahousaht samt Charlotte Coté från undergruppen tse-sha-aht, berättar båda om detta i sina egna nyligen publicerade akademiska böcker (Atleo, 2005), (Coté C. 2010). Nyckelorden för hela ritualen är en mycket sträng disciplin och altruism. Genom att lyckas i fisket, jakten och så vidare kan fler människor få föda och för att ritualen skall lyckas får den sökande inte ha egoistiska intressen. Egoism anses av nuu-chah-nulth vara ondska. 20 URFOLK nr 1-2 2013 www.urfolk.se urfolk.redaktion@gmail.com


Speciella ansiktsmålningar Delar av riten utförs i vatten, den sökande går ned i en speciell bönedamm, ”uusakwulh” på deras språk, som oftast är så djup att den sökande helt kan dyka ner under vattenytan. Platsen där ritualen utförs är mycket ensligt belägen. Vattnet är mycket kallt då det är smältande glaciärvatten som rinner fram i mindre åar. Vattnet är ofta bara någon eller några grader varmt. Ibland utförs ”uusimich” också i en vattenfylld grotta, ”tapsulh”, där vattnet likaså är mycket kallt. Speciella ansiktsmålningar används under ritualen. De symboli­ serar ritens mål, till exempel ett speciellt jaktbyte.

Män, kvinnor och barn Ritualen är plågsam – den långa exponeringen i det kalla vattnet, lång fasta och man skrubbar kroppen med speciella familjeägda mediciner ”tichim”, så hårt att skinnet börjar blöda på ett närmast självtorterande sätt. Man bejakar och erkänner sin dödlighet. Genom detta får man tack från skaparen, berättar nuu-chah-nulth. Hos nuu-chah-nulth är ritualen öppen för både män, kvinnor och faktiskt även för barn i vissa sammanhang. Det gäller främst barn som skall tränas att bli shamaner. Eftersom livet är mycket förändrat sedan den traditionella tiden före den vita kulturkontakten utförs inte ”uusimich” alls lika ofta som förr. Jakt av en del djur förekommer nu bara i mycket begränsad skala och då med moderna hjälpmedel, varför en del former av ”uusimich” mer eller mindre försvunnit.

Riten för långt liv och hälsa En mycket liknande ritual fortlever dock med större intensitet, ”teetch-tsimitch”, riten för långt liv och hälsa. Denna ritual har som mål att återställa den andliga balansen i människokroppen. Genom att utföra den säkerställer man att man fortsätter sitt livs väg på rätt sätt, att man följer sin livslinje. Detta innebär att man fullföljer sin livsuppgift menar nuu-chah-nulth. Livslinjen blir genom ritualen åter rak berättar nuu-chah-nulth, och de två själarna,

Patrick Amos, som räknar sitt ursprung till hesquiaht och mowachat, är en av nuu-chah-nulths främsta konstnärer. Han är framför allt känd för sina målningar. Här arbetar han med två målningar av ”Cougar”, puman. Ett djur som ibland förekommer i nuu-chahnulths legender. Foto Carl Johan Gurt, Juli 2006.

21 URFOLK nr 1-2 2013 www.urfolk.se urfolk.redaktion@gmail.com


Svit av bilder: Överst: Tim Paul med sonson och bulldogshonan Ripley. Hesquiahtflickan Haley, också barnbarn till Tim leker med deras andra hund (juli 2010). Mitten: Monica Paul rensar sockeyelax (juli 2010). Tom och Rylan spelar tv-spel (1993). Underst: Carrie Mickey, tla-o-qui-aht var en av nuu-chah-nulths korgflätare (1993). Joy Lynne Charleson, mowachaht, Port Alberni 1993.

22 URFOLK nr 1-2 2013 www.urfolk.se urfolk.redaktion@gmail.com


livet och livslinjen, som enligt trosföreställningen sitter vid solarplexus, blir åter raka och balanserade (för mer detaljinformation om detta, se Gurt, 2008). Denna ritual utförs också av både män, kvinnor och barn. Genom att utföra ”teetch-tsim-itch” ordnar man också så att man är i position för en bra reinkarnation. En bra reinkarnation kan man bara få om man slutför sin livsuppgift menar nuu-chah-nulth. Nuu-chah-nulth har liksom alla nordvästkustindianer en mycket stark och levande reinkarnationstro. Nuu-chah-nulth talar ofta om reinkarnation och det är en central angelägenhet i deras liv. ”Teetch-tsim-itch” utförs också i vatten, faktiskt på samma platser som ”uusimich”. I båda ritualerna skrubbar man sig hårt, så att man blöder och sedan dyker man ned i det mycket kalla vattnet. Att utföra ”uusimich” och ”teetchtsim-itch” leder till att en person får lycka och glädje i livet säger nuu-chahnulth. Människan blir som en magnet för goda, positiva händelser. Positiva händelser dras till människan, man får tur och glädje.

Sensorisk deprivation, sensorisk överstimulering och social deprivation Inom religionspsykologin talar man om att i en ritual som denna har vi tre faktorer, som ofta återkommer inom religionens värld, sensorisk deprivation, sensorisk överstimulering och social deprivation, det vill säga understimulering av vissa sinnen kombinerat med överstimulering av andra samtidigt och kombinerat med ensamhet på en oftast mycket isolerad plats. Enligt religions­ psykologin är detta tekniker som kan leda till att personer får visionära erfarenheter. Om fisket och jakten misslyckades totalt eller upprepade gånger sökte man hjälp hos shamanen vars allra främsta uppgift var att upprätthålla balansen mellan människorna och den övernaturliga världen. Den första ärftlighetshövdingens uppgift var att se till att hans grupp hade ett bra liv med tillräckligt med föda. Han eller hon hade ett ansvar för detta och de fick ofta utföra både ”uusimich” och ”teetch-tsim-itch” för att se till att samhället fungerade ordentligt. Hos nuu-chah-nulth fungerar det så på vissa håll än. De är en av nordvästkustens mest traditionella grupper. ◆

CARL JOHAN GURT har fältarbetat på Nord­amerikas nordväst-

kust sedan 1983. Fältresor har vidare utförts 1987, 1989, 1993 då han bodde nästan hela året hos nuu-chah-nulth och även blev adopterad in i deras undergrupp hesquiaht. Ytterligare resor gjordes 1994, 1999, 2003, 2006, 2010 samt nu i somras 2013. På etnografiska muséet har Carl Johan Gurt arbetat av och till sedan 1981 och mellan 2006 och 2008 färdigställde han den nya utställningen om nordvästkustindianerna på muséet, i vilken många av hans fotografier från fältet finns med. För det mesta undervisar han i Religionshistoria och Religionskunskap på Stockholms Universitet. Tidigare har han också undervisat regelbundet i Konstvetenskap vid Stockholms Universitet. I sju år (1990–1997) satt Carl Johan som ordinarie styrelse­ ledamot i styrelsen för vänföreningen. Sedan 1994 är han ständig medlem av Etnografiska Muséets vänner.

Text och Foto: Carl Johan Gurt Religionshistoriska Institutionen Stockholm Universitet

23 URFOLK nr 1-2 2013 www.urfolk.se urfolk.redaktion@gmail.com


24 URFOLK nr 1-2 2013 www.urfolk.se urfolk.redaktion@gmail.com


tema

Sarita River huu-ay-ahts hjärta Text och foto: Carl Johan Gurt

För huu-ay-aht, Kanada, har fyra viktiga åtgärdsprogram startat; att restaurera uppehållsplatserna för laxyngel och att plantera ut laxrom, att gräva ur de värsta sten­ ansamlingarna i älven, samt att plantera ut trädplantor längs de viktigaste dalsidorna. Laxarna är av samma arter och genetiska stockar som alltid funnits i älven. Projektet känns mycket angeläget.

Huu-ay-aht har sju ärftlighetshövdingar, alla har sina egna ärftlighetssymboler, totempålar, masker, sånger,skallror, danser. Dessa ses strikt som ytterst privat egendom. Varje har också sin egen ”House Post”, en slags liten totempåle som förr stod inne i de traditionella långhusen men som nu i en förändrad modern kontext placerats ute alldeles vid strandkanten precis bredvid deras by Anacla. Foto: Carl Johan Gurt, Juli 2006.

På 1930-talet började skogsavverkningen av ”The Sarita River Valley”. Regnen i detta område med tempererad regnskog ledde till att lera och stenar spolades ner i älven och laxen utrotades. Fortfarande avverkas skogar i British Columbia i hög hastighet. Chief councillor Robert Dennis ser dock ljust på framtiden efter att nya avtal ingåtts och skogsbolaget Weyerhaeuser visat sig vara mer resonabla och öppna för indianernas krav än det tidigare skogsbolaget MacMillan Bloedel, och man praktiserar idag, i relativt stor omfattning, så kallad ”selective logging”, d.v.s att man tar ett träd här och ett där. Detta sparar skogen. Fyra viktiga åtgärdsprogram har startat; att restaurera uppehållsplatserna för laxyngel och att plantera ut laxrom, att gräva ur de värsta stenansamlingarna i älven, samt att plantera ut trädplantor längs de viktigaste dalsidorna. Laxarna är av samma arter och genetiska stockar som alltid funnits i älven och trädplantorna som planteras ut av samma arter som alltid växt och trivts där. Projektet känns mycket angeläget då ”över 800 av British Columbias laxbestånd löper risk att dö ut eller redan har försvunnit. Till största delen beror det på att deras habitat har förstörts” (Chadwick, D.H., 2004:108). Hos huu-ay-aht, en av nuu-chah-nulths grupper, har närheten och beroendet av vatten genom historiska omständigheter inneburit både sorg och glädje. Huu-ay-aht bor längst ut vid Stilla havet på den södra sidan av Barkeley Sound på västkusten av Vancouverön. De är en av de 17 grupper, eller stammar, som utgör nuu-chah-nulth i Kanada. De räknas till de södra nuu-chah-nulthgrupperna i Kanada. I USA på nordspetsen av Washington-staten, på Olympic-halvön, bor makah-nation, som också de är en nuu-chah-nulth grupp. Inom nuu-chah-nulth räknar man med de nordliga, de centrala och de sydliga grupperna. Huu-ay-aht är idag mycket politiskt

25 URFOLK nr 1-2 2013 www.urfolk.se urfolk.redaktion@gmail.com


aktiva och har genom sina politiska ansträngningar lyckats genomdriva många positiva förändringar. De är en av de grupper i British Columbia som har erhållit självbestämmande, eller en relativt hög grad av självbestämmande över sitt eget område, och lämnat ”The Indian Act”. Detta innebär att de fått en större kontroll över sitt eget territorium och nu kan bestämma mer över sitt eget område. Det innebär dock att de förlorat sin status som indianer och nu inte längre är skattebefriade och inte heller har t.ex fri sjuk- och tandläkar­ vård. Det de får istället är dock en väsentligt större möjlighet att påverka sina egna liv och sin framtid. För mer information se, Gurt (2006), ”Olöst problem: Landrättighetsfrågan i British Columbia, Kanada”, i Fjärde Världen, nr 1-2/ 2006.

Politiska framgångar Genom intensiv politisk aktivitet har huu-ay-aht också lyckats få fram avtal med provinsregeringen om hur resurserna i deras område skall skötas, i enlighet med deras önskemål. Dessa önskemål är delvis förankrade i deras världsbild enligt etiken från den förkristna religionen, den gamla jägar- och fiskarreligionen, som i allra högsta grad lever hos huu-ay-aht, liksom hos flera andra nuu-chah-nulthgrupper. I juli 2006, berättade Chief councillor Robert Dennis för mig hur man ser på resursfrågan; ”We still perceive the issue as a spiritual matter” (personlig intervju, juli 2006, Sarita River). De resurser som huu-ay-aht är mest beroende av är laxfisket och skogsnäringen. Faktum är att relativt många grupper av ursprungsbefolkningen längs British Columbias kust nu efter mycket lång och hård kamp för sina politiska och ekonomiska rättigheter mer och mer får rätt i sina strävanden även om förändringarna går lite långsamt. Vad gäller fisket och fiskerättigheter säger Harris om den aktuella situationen 2008, Although treaty negotiations have been slow to produce treaties, and court cases have been inconclusive, it is clear that these processes will provide Native peoples in British Columbia with greater access to and control over the province’s land and resources than they have had since the the imposition of indian reserves and Canadian fisheries law in the late nineteenth century. The principal legal basis for this transformation lies in the growing recognition of Aboriginal rights and title as legal interests that confer rights to land and resources, including fisheries. The Indian reserve geography of British Columbia, premised on access to the fisheries, may also be understood as evidence of those rights; the refusal to recognize the connections, indicative of their denial. That geography should also be seen as one of the grounds that support a renewed Native presence in the fisheries. (Harris, D.C., 2008:198)

“Interim Measures Agreement” Ett av deras viktigaste avtal signerades i maj 1998 med provinsialregeringen. Det var ett så kallat I M A, ”Interim Measures Agreement”, ett tillsvidare gällande åtgärdsavtal som gör att huu-ay-aht till relativt stor del får bestämma hur resurserna skall användas i deras traditionella område. Genom detta avtal har det skapats ett ”joint forest council”, ett organ för skogsskötseln. Rådet

26 URFOLK nr 1-2 2013 www.urfolk.se urfolk.redaktion@gmail.com


Under alla år av kalavverkning fylldes Sarita sakta men säkert av stenar av olika storlek. Det kraftiga regnandet, speciellt vissa årstider, och de kalavverkade bergssluttningarna, ledde till en omfattande erosion. Älven rinner nu fram under ibland fem meter sten. I älvräddningsprojektet ingår att gräva undan de värsta av dessa stenansamlingar. Sarita River, Juli 2006. Foto: Carl Johan Gurt.

27 URFOLK nr 1-2 2013 www.urfolk.se urfolk.redaktion@gmail.com


Huu-ay-ahts har flera kanoter – dels med det typiskt stiliserade varghuvudet i fören som nästan alla nuu-chah-nulths kanoter har, dels som här med åskfågelns huvud snidat i fören. Foto Carl Johan Gurt. Juli 2006

består till 50% av representanter för provinsialregeringen och till resten av huu-ay-ahts. Genom att skriva på avtalet så förband sig provinsialregeringens ”Ministry of forests” att kontinuerligt konsultera huu-ay-aht first nation i alla ärenden som gäller beslutsfattande i frågor relaterade till skogsbruk i det 17 800 hektar stora område som utgör huu-ay-ahts traditionella territorium. När avtalet signerades, hölls en speciell ceremoni. Huu-ay-ahts förste ärftlighetshövding Spencer Peters, (huu-ay-aht har totalt sju ärftlighetshövdingar), var mycket nöjd med vad som åstadkommits, och sade : ”This sets the stage for sustainable forestry on our traditional lands”, och vidare, ”That’s important for all of us, because we have seen what happens when our fish and forests aren’t looked after” (Parfitt, n.d.:22). Det nya avtalet hindrade dock inte det vid den tiden mest aktiva och största skogsbolaget MacMillan Bloedel från att fortsätta hugga ned träd, men det signalerade att det inte accepterades att bolaget skötte sina affärer på ett sätt som bröt mot huu-ay-ahts ”aboriginal rights” eller intressen. 2006 var MacMillan uppköpta av Amerikanska Weyerhaeuser, som Robert Dennis berättade sköter skogsavverkningen på ett väsentligt mildare och bättre sätt, och dessutom är mer resonabla och känsliga för indianska krav. De lyssnar på indianerna. Idag praktiserar man i relativt stor omfattning, ”selective logging”, d.v.s att man tar ett träd här och ett där. Detta sparar skogen. Chief Councillor Robert Dennis ser därför relativt ljust på framtiden och hoppas att med bättre skogsbruk och med de åtgärdsprogram för laxfisket huu-ay-aht nu startat, skogsåterplantering, romkläckningsstationer, restaurering av älvar, återplantering av lax, biotopvård med mera, ska man i en framtid återigen kunna bli självförsörjande på eget laxfiske. Olika nuu-chah-nulth grupper har länge protesterat mot den brutala skogsavverkning som har drabbat deras traditionella områden. Ett av de mest kända fallen är från 1993 när ahousah och tla-o-qui-aht protesterade mot

28 URFOLK nr 1-2 2013 www.urfolk.se urfolk.redaktion@gmail.com


För att ge de uppväxande laxynglen skugga och skydd från fåglar samt bra viloplatser i älven, har huu-ay-aht i samarbete med biologer byggt upp timmerbrötar som dessa. Stockarna har flugits in till älven med helikopter och lagts på plats. För att hålla dem fast tyngs de ned av stora stenar. Stenarna och stockarna är fastsurrade med rostfri stålvajer. I både stock och sten har man borrat hål för att vajern verkligen ska kunna hålla fast det tunga godset. I de orörda älvarna bildas timmerbrötar naturligt vilket är essentiellt för laxynglens överlevnad. Foto: Carl Johan Gurt, Juli 2006.

avverkningsplanen som låg över clayoquotsundet. I detta område ligger bland annat Meares Island som vi också härifrån Sverige samlade in pengar till, se Ocean 1994. Denna protestaktion 1993 blev så starkt uppmärksammad också internationellt, bland annat av TV, att British Columbias provinsialregering ändrade sig och istället beslöt att åtminstone i hög grad skydda området. Meares Island blev en ”tribal park” som sköts av nuu-chah-nulth själva. Den skogsavverkning som nu bedrivs är av typen selektiv avverkning, eller i alla fall till största delen.

29 URFOLK nr 1-2 2013 www.urfolk.se urfolk.redaktion@gmail.com


De viktigaste åtgärdsprogrammen De resultat man uppnått är mycket lovande. De två viktigaste åtgärdsprogrammen är restaureringen av älvar, själva uppehållsplatserna för laxynglen och utplanteringen av laxrom. Man planterar in de arter av Stilla havslax som levde där tidigare. Laxrommen kommer från den spillra av laxstammen som fortfarande i mycket begränsad omfattning leker i älven. På så sätt är det rätt genetisk stock på de laxyngel som kläcks och lever sin första tid i älven. Vattnet är fortfarande mycket rent, skadan på älven är i första hand mekanisk. Stenar, grenar, stubbar och lera har fyllt igen stora partier av den tidigare högproducerande laxälven. Robert Dennis berättar att av totalt 35 laxförande älvar är det idag bara sju stycken som fortfarande fungerar, och av dessa bara tre som producerar bra i huu-ay-ahts traditionella område, jfr. Chadwick ovan. Man har därför mycket arbete framför sig och det kommer att kosta mycket, miljontals kanadensiska dollar. Under de år (11 år 2006) som Robert Dennis varit politiskt vald hövding har huu-ay-aht erhållit fina ”grants” för att kunna fortsätta med sitt miljövårdsarbete. ”Fisheries renewal British Columbia” och ”Forest renewal British Columbia” har bidragit, liksom det numera av amerikanska Weyerhaeuser uppköpta skogsbolaget MacMillan Bloedel. Stor vikt läggs vid att plantera in laxar av de genetiska stockar som levde i älven förut. Detta för att motverka den problematik med odlad lax vi har längs hela nordvästkusten, att odlad lax helt tar över istället för naturlaxen. Detta leder att alltför stor procent av laxarna i en älv är odlade vilket alltså leder till genetisk utarmning, och på lång sikt försämrar laxens chanser till överlevnad (Bragg, J.,1993:31) (Levin, P.S., Schiewe, M.H. 2001:226-227).

Valjakt och traditionell ekonomi Liksom nästan alla nuu-chah-nulthgrupper var huu-ay-aht skickliga valjägare. De var också en av de grupper som ägnade sig åt valjakt längst. De har också idag vissa planer på att i en begränsad skala återuppta valjakten. Här följer de makah i USA som 1994 efter att den Kaliforniska gråvalen togs bort från listan av utrotningshotade djur bestämde sig för att åter igen jaga val (Sullivan, 2002:23). Enligt Bowechop som undersökt det arkeologiska materialet och ”oral history”, det vill säga makahs egna muntliga tradition, har makah jagat val och andra marina däggdjur i flera tusen år från cederträkanoter (Bowechop, Janine, 2004: 407). Huu-ay-aht Tom Mexsis Happynook har i artikeln ” Indigenous whalers and traditional resource management knowledge ” publicerad i Indigenous affairs No.2, April – May – June 2000, argumenterat varför huu-ay-aht vill ta upp valjakten igen (Happynook, 2000: 63–4). Han menar att huu-ay-aht måste ha rätt att ägna sig åt sin traditionella ekonomi, speciellt när det euro-kanadensiska samhället genom sin tidigare kalhuggningspolitik i deras traditionella område till stora delar förstört deras laxälvar. Detta är fullt vetenskapligt belagt och fastslås t.ex i en rapport som skrevs redan under tidigt 90-tal, ”Viability Assesments and Management Considerations For Species Associated With Late-Successional and OldGrowth Forests on the Pacific Northwest”. Denna rapport bevisar att detta är fallet. Bragg skriver att rapporten,” … concluded that the impact of past forest management on fish habitat was pronounced; much habitat has been lost or degraded due to past and present logging” (Bragg,J.,1993:32). Laxen var grunden för för huu-ay-ahts kultur och fisket var mycket rikt till fram för

30 URFOLK nr 1-2 2013 www.urfolk.se urfolk.redaktion@gmail.com


Framsidan av huu-ay-ahts ”House of Huu-ay-aht” invigt år 2000. Det mycket stora långhuset är ett av de största i Nordamerika och har helt byggts av huu-ay-aht själva. Enorma stockar av röd ceder håller upp taket. Framför det står två välkomstfigurer: en manlig och en kvinnlig. Jag lutar mig mot kvinnofiguren. Foto: Robert Dennis, Juli 2006.

bara ett par decennier sedan. Huu-ay-aht är speciellt svårt drabbade eftersom skogsavverkningen i deras område var speciellt omfattande. Andra nuuchah-nulth grupper har klarat sig väsentligt bättre även om laxfisket speciellt de sista tio åren försämrats rejält. Detta gäller tyvärr också många platser på nordvästkusten, jfr. Chadwick ovan. Lichatowich säger i detta sammanhang,

The people of the Pacific Northwest must answer some important ­questions: Do they value salmon enough to restore habitat and pull the fish back from the brink of extinction? Are they willing to save the salmon even if it means changing the way the industrial economy uses the region’s land and water? And if they are not willing to take the necessary changes, will a Pacific North­ west without salmon retain its appeal as a high-quality environment for people? For many of the region´s residents, restoring the Pacific Salmon is an important goal. Anglers enjoy fishing and the taste of fresh salmon. Native Americans harvest salmon to satisfy commercial, cultural, and religious needs. Commercial fishermen want to continue fishing as a way of life. Many northwesterners view the salmon as an important symbol of a clean and healthy environment (Lichatowich,J., 1999:7)

31 URFOLK nr 1-2 2013 www.urfolk.se urfolk.redaktion@gmail.com


Skulptur av Tim Paul, Hesquiaht, 2006. Tim är en av nuu-chah-nulths bästa träsnidare och här visas detaljer från en skulptur, som på framsidan visar hur månen stjäls av en jättestor övernaturlig ”codfish”, och baksidan som vi ser här visar bland annat ”star man”. Tim skapar ofta skulpturer med tema ur nuu-chah-nulths levande mytologi och legender.

32 URFOLK nr 1-2 2013 www.urfolk.se urfolk.redaktion@gmail.com


Också Charlotte Coté från undergruppen tse-sha-aht menar, liksom Happy­ nook, att det är viktigt att nuu-chah-nulth åter igen får jaga val inte bara ur kulturell/rituell synpunkt utan också ur ett rent födo-, hälsoperspektiv. Charlotte Coté är Associate Professor of American Indian Studies at the University of Washington i Seattle. Hon menar att nuu-chah-nulths nuvarande liv med en föda av ”… processed foods, high in saturated fat and sugar …” har lett till en väsentligt sämre hälsa och varit grunden för många sjukdomar som uppstått bland dem (Coté, 2010: 196). Hon fortdätter,

Today, Makah and Nuu-chah-nulth health is a long way from that our ancestors, and our communities, as well as other indigenous communities worldwide, suffer from chronic, debilitating, and life-threatening diseases, largely because of dietary changes. Recent studies conducted among the ­indigenous groups in northern Canada and Alaska are discovering the health benefits of sea mammal meat, blubber, and fat. Clinical trials being conducted on indigenous whaling peoples throughout the world found that a traditional diet rich in sea mammal oil dramatically decreased the risc of death from heart disease, reduced symptoms of diabetes, and helped alleviate symptoms of ahrthritis and other chronic diseases. (Ibid.)

Landrättighetsfrågan och de traditionella resurserna Tyvärr har alla de av nordvästkustindianerna som bor i British Columbia fortfarande ett antal större problem. Landrättighetsfrågan, samt frågan om de traditionella resurserna, skogen och fisket, är de två störstas, jfr. Harris ovan. British Columbias skogar avverkas fortfarande i en hög takt, vilket stör den ekologiska balansen kraftigt. Laxynglen,till exempel, får svårt att överleva, på grund av erosion av älvbankar. Förenklat händer detta vid en för stor skogsavverkning vid i synnerhet den flodstrandnära skogen: överblivet gren och barkspill hamnar till en del i vattnet, vilket när det bryts ned förbrukar stora mängder syre i vattnet. Syrebristen leder till fiskdöd. Dessutom skadas rent mekaniskt laxens, öringens och de övriga fiskarternas lekplatser. Detta leder också till att sand, jord, och grusmassor spolas ner i älvarna, vilket även det skadar och kväver laxyngel och andra fiskarter. I normala fall förser den flodstrandnära skogen fiskyngeln med nedfallande insekter, vilket utgör större delen av deras föda i de här områdena. Det värsta är dock att insektsfaunan också försvinner vid trädavverkningen, vilket leder till födobrist för uppväxande lax och andra fiskyngel. Fisken hotar att dö ut helt om detta händer i för stor utsträckning.

Lagra överskottet av föda Björnar liksom vargar hotas också av detta då de under vissa årstider är mycket beroende av den lekande laxen för föda. Vidare fiskar en del asiatiska nationer med så kallade drivnät i Stilla Havet, nät som kan vara fem svenska mil långa, vilka över en natt kan döda närmare en hel älvs årslaxproduktion. En hel del illegalt fiske av denna typ förekommer också. Försörjningen för många nordvästkustindianer är fortfarande, hos vissa grupper till 90 procent indirekt eller direkt fisket. Man fiskar främst lax och hälleflundra, samt

33 URFOLK nr 1-2 2013 www.urfolk.se urfolk.redaktion@gmail.com


olika torskarter, sill och bläckfisk. Det oerhört rika fisket är grunden till de nordvästkustindianska kulturerna. Genom det rika det rika fisket under vår, sommar och höst, fick man ett i stort sett ledigt vinterhalvår. Det var då man ägnade sig åt sin konst och sina ceremonier, som i omfattning tillhör de mest elaborerade i världen bland ursprungsbefolkningar. Genom att man kunde lagra överskottet av föda, var man vintertid bofasta. Detta är unikt för en jägar- och fiskarkultur, och återfinns oftast bara hos jordbrukande folk. En del jakt är fortfarande av betydelse. För de nuu-chah-nulth-grupper som bor inåt land på Vancouverön är jakt fortfarande av stor betydelse, så till exempel hos muchalaht. Hos dessa är jakten viktigare än fisket.

Förstörelsen av Sarita-River och andra älvar Redan på 1930-talet började skogsavverkningen och kalhuggandet av ”The Sarita River Valley”. Kalhuggandet skulle pågå till cirka 1960, och Robert Dennis berättade att det då längs hela den långa älvdalen inte fanns annat än stubbar. Att man fick tillstånd att avverka så mycket berodde på att man spred ut en lögn om att flertalet träd i detta område var infesterade av ”The hemlock looper”, en skadeinsekt. Detta var som sagt inte fallet. På grund av detta påstående om skadeinsekten fick skogsbolagen köpa virket mycket billigt, till så kallade ”stumpage-prices”, stubb-priser. Enligt Robert Dennis var detta endast en bluff för att få utföra denna totalavverkning.

Stenar, grenar, lera och stubbar I det mycket regniga klimatet med tempererad regnskog som föreligger på Nordamerikas nordvästkust, kunde det här inte leda till något annat än katastrof. Med regnet spolades grenar, lera, stubbar och framför allt stenar ned i älven som fylldes upp av detta material, som definitivt inte skulle vara där. Laxynglen hade inte stor chans att överleva i en älv där nu vattenströmmen rann fram under ibland 5 meters höjd av stenbumlingar. Dalsidorna spolades ibland också helt rena så att ingen vegetation kunde slå rot där. Sakta men säkert gick en av huu-ay-ahts finaste och mest produktiva laxälvar mot sin totala död. De få laxar som återvände till Sarita för att leka och hade undgått överfisket i Stilla havet, hade för lite utrymme och leken lyckades inte så ofta. Sarita höll en gång mycket fina bestånd steelhead, havsvandrande regnbåge, olika öringsarter, kungslax, hundlax och coho, ytterligare en av Stilla havslaxarterna. När Sarita och andra älvar dog ut var de flesta huu-ay-ahts tvungna att flytta. Laxen var mer eller mindre helt borta och även stora delar av skogen runt älven.

Anacla Idag är huu-ay-aht cirka 600 personer och cirka 110 bor fortfarande i deras traditionella by Anacla. Robert Dennis berättar att man idag för personerna som bor i Anacla fått ned arbetslösheten till noll procent från 70–80 procent tidigare. Skogsprodukter från de egna skogarna är huu-ay-ahts största inkomstkälla. Huu-ay-aht driver också en stor camping-plats vid vackra Pacheena Bay alldeles nere vid Stilla havet. Den ger dock inga större inkomster utan går precis bara runt.

34 URFOLK nr 1-2 2013 www.urfolk.se urfolk.redaktion@gmail.com


Kalhygge Vancover Island 1993. Kalhyggen som detta är mycket vanliga över hela Vancoverön och faktiskt i hela British Columbia. Problemet med denna form av avverkning är bland annat jorderossion utarmning av skogens mångfald både till flora och fauna. Kalhyggena kan också vara mycket stora. Vid nyplantering planteras oftast bara en sorts träd.

Sju ärftlighetshövdingar Huu-ay-aht har 7 stycken ärftlighetshövdingar och Spencer Peters är ”Kliishin”, ”first hereditary chief ”. Ärftlighetshövdingarna har erhållit sina positioner genom arv. De är ättlingar till personer som ibland för mycket länge sedan erhållit dessa positioner. Dessa personer kan enligt uppgift ha blivit en första ärftlighetshövding genom ett möte med ett mycket starkt övernaturligt väsen för mycket länge sedan. Händelsen finns mycket noggrant bevarad i muntlig form, i familjens samling av familjelegender. En legend kan ha utspelat sig för mycket länge sedan, men inte längre än att legenden både är lokaliserad och personifierad, dvs. man vet var och vem som är huvudpersonen i legenden. Huu-ay-aht lyckades 1996 stoppa skogsavverkningen på ett för dem heligt berg, där man ber till Nas, skaparen enligt nuu-chah-nulth. Heliga platser är som regel hos nuu-chah-nulth oftast en mycket individuell affär i deras starkt personliga religionsutövning, men större platser som heliga berg är kända och respekterade av långt fler, ibland i praktiken hela stammen. Det är framför allt nuu-chah-nulths två viktigaste ritualer

35 URFOLK nr 1-2 2013 www.urfolk.se urfolk.redaktion@gmail.com


Laxfiske i Somass River, juli 2010. För tse-sha-aht och hupacasaht är fisket av stillahavslaxen Sockeye essentiellt. Ett så fint fiske som man har här hoppas man relativt snart ha också i Saritafloden. Med restaureringsarbetet och utplantering av fisk kommer det att bli fullt möjligt. Foto: Carl Johan Gurt, juli 2010.

Insamling till älv­ restaureringen För att stödja huu-ay-ahts älv­ restaurering startar vi nu insamling till deras arbete. Stöd gärna insamlingen, insamlingskonto, Swedbank; clearingnummer 8327-9, kontonummer: 923431483-0 SARITA RIVER.

”Uusimich”, det riktade visionssökandet och ”Teetch-tsim-itch”, riten för långt liv och hälsa som utövas individuellt. Platserna där dessa ritualer utövas är så hemliga att ofta bara två, tre familjemedlemmar känner till exakt var de befinner sig.

Skydd genom Kanadas domstolar Idag försöker nordvästkustindianerna få flera av sina heliga platser skyddade genom Kanadas domstolar och de olika nordvästkustindianska grupperna har använt lite olika politiska strategier för att uppnå detta. Michael Lee Ross har i boken ” First Nations Sacred Sites in Canada´s Courts ”, publicerad av UBC-press 2005, noggrant beskrivit detta. Likaså Michael Harkin har beskrivit heliga platser för nordvästkustindianerna i en artikel från 2004, ” Sacred Sites on the Northwest Coast”, publicerad i Acta Americana, Vol. 12, No 2, 2004. Huu-ay-aht säger: ” People want to pray on the mountains close to Nas ”. De berättar också att huu-ay-aht fortfarande utför nuu-chah-nulths riktade visionssökande ” Uusimich ”, ” spiritual bathing ”. För att få hjälp med restaureringen av speciellt Sarita-floden vädjar huu-ay-aht nu om ekonomiskt stöd också internationellt. ◆

36 URFOLK nr 1-2 2013 www.urfolk.se urfolk.redaktion@gmail.com


Bibliografi Personlig intervju Chief Councillor Robert – En sydlig utlöpare av en äldre cirkumpolär Dennis, Sarita River, Vancouver Island. Juli kultur? 45 sid. Ill. S 181-225, Ymer årsboken 2006. Fältanteckningar, Carl Johan Gurt, Juli 2007, publicerad 2008. 2006. Happynook, Tom Mexsis, 2000, Indigenous Atleo, Richard, 2005 Tsawalk, A Nuu-chahWhalers and Traditional Resource Managenulth Worldview, University of British ment Knowledge, Indigenous Affairs, No. 2, Columbia Press, Vancouver, Toronto 2005. April – May – June 2000. Beck, Mary Giraudo, 1991, Shamans and Harkin, Michael E., 2004, Sacred sites on the Kushtakas, North Coast Tales of the SuperNorthwest Coast, Acta Americana, Vol. 12, natural, Alaska Northwest Books, Portland, No 2, 2004. Oregon. 1991. Harris, Douglas C., 2008, Landing Native Bowechop, Janine, 2004, Contemporary Makah Fisheries, Indian Reserves & Fishing Rights Whaling, Coming to shore, Northwest Coast in British Columbia, 1849 – 1925. University Ethnology, Traditions and visions, edited by of British Columbia press, Vancouver, Marie Mauzé, M. Harkin, Sergei Kan. Toronto. University of Nebraska Press, Lincoln and Lichatowich, Jim, 1999, Salmon Without London 2004. Rivers, A History of the Pacific Salmon Bragg, John, 1993, Salmon out of Sync, Pacific Crisis, Island Press, Washington, D.C. Fishing, September 1993. Covelo, California Chadwick, D.H., 2004, Perfekt balans, Från Levin, Phillip, S., Schiewe, Michael H. 2001, spökräkor och gråvalar till laxar och uråldPreserving Salmon Biodiversity, The numriga skogar. Clayoquotsundet i Kanada är en ber of Pacific Salmon has declined dramatisymfoni av liv. National Geographic, Nr. 12 cally. But the loss of genetic diversity may be (9/11 – 22/11) 2004. a bigger problem. American Scientist, The Coté, Charlotte, 2010, Spirits of our Whaling Magazine of Sigma XI, The Scientific Ancestors, Revitalizing Makah & Nuu-chahResearch Society. nulth Traditions, A Capell Family Book, Obayashi, Taryo, 1996, Salmon in myth and University of Washington Press, Seattle & ritual in the Northern Pacific area, I ShamaLondon, University of British Columbia nism and Northern Ecology, Juha PentikäiPress, Vancouver & Toronto 2010. nen, Ed. Mouton de Gruyter, Berlin, New Department of fisheries and Oceans, 1987–88, York. 1996. Salmonid Enhancement Program 1987– Olander, Doug, 2005, Invasion of the Red 1988 Update, Department of Fisheries and Demons, Sport Fishing, The Magazine of Oceans Salmonid Enhancement Program, Saltwater Fishing, November / December 555 West Hastings Street, Vancouver, B.C. 2005. Volume 20, Issue 9. V6B 5G3. Parfitt, Ben, n.d., The Road to Restoration, The Gurt, Carl johan, 1994, Totempålarnas förloHuu-ay-aht First Nation´s struggle to save rade land, Ocean 1994. the salmon, published with the assistance of Gurt, Carl johan, 1995, The Case of Traditional B.C. wild. Writing and editing – Ben Parfitt. Native Economy, Logging and Pollution on Ross, Michael Lee, 2005, First Nations Sacred the Northwest Coast of North America, Sites in Canada´s Courts, University of ingår i; Indigenous Peoples and Democracy: British Columbia Press, Vancouver, Toronto. An interdisciplinary Approach to a global Stenlund, Håkan, 2012, Konsten att riva en Issue, 1995. damm. Allt om Flugfiske, nr 7, 2012. Gurt, Carl Johan, 2006, Olöst Problem: Sullivan, Robert, 2002, A Whale Hunt, How Landrättighetsfrågan i British Columbia, a native American tribe did what no one Kanada, Fjärde Världen 1-2/ 2006. thought it could. A Touchstone Book Gurt, Carl Johan, 2008, Nuu-chah-nulth published by Simon & Schuster, New York, indianerna på västkusten av Vancouverön 37 London, Toronto, Sydney, Singapore. URFOLK nr 1-2 2013 www.urfolk.se urfolk.redaktion@gmail.com


Pukmis – en centralfigur i nuu-chah-nulths kulturella och religiÜsa liv Text: Carl Johan Gurt Foto: Anna Klint

38 URFOLK nr 1-2 2013 www.urfolk.se urfolk.redaktion@gmail.com


tema

R

edan vid min första resa till Nordamerikas nordvästkust sommaren 1983, berättade nuu-chah-nulth om deras spännande gestalt ”Pukmis”. En ”Pukmis” är en lite skrämmande karaktär ur nuu-chah-nulths mytologi och legender, men som också i den aktuella situationen, i allra högsta grad är en levande realitet i trosföreställningar och rituellt liv. Under denna allra första fältresa bodde jag bland annat hos Ron Hamilton, som är hupacasaht. En av nuu-chahnulths 17 undergrupper i Kanada. Hamilton som heter Ki-ke-in på nuu-chah-nulths språk är född 1948 och var min första informant hos nuu-chahnulth. Ki-ke-in är en inom nuu-chah-nulth känd traditionalist och kulturbevarare. Han berättade mycket om begreppet ”Pukmis” som sådant samt visade en gammal ”Pukmis”-mask. De många begrepp om det övernaturliga som nuu-chah-nulth fortfarande uppmärksammar är inte bara filosofiska begrepp utan en levande religion som manifesteras i riter och ceremonier, myter och legender. Hupacasaht är en av nuu-chah-nulths 17 undergrupper i Kanada. I USA, längst ut på västra spetsen av Washington-staten bor Makah, som också är en nuu-chah-nulth grupp. Totalt är de cirka 12000 personer. De är en mycket traditionell grupp som av många olika skäl bevarat sin gamla kultur och religion. Den kulturella och religiösa fortlevnaden måste dock idag ses på ett differentierat sätt där vissa grupper har bevarat mer än andra. Detta beror bland annat på om vi har haft katolsk eller protestantisk missionering. Nuu-chah-nulth är ändå otvivelaktigt en av nordvästkustens mest traditionella grupper. De lever fortfarande utmed västkusten av Vancouverön och i det nordvästra hörnet av Washington-staten i USA. Deras språk är fortfarande intakt och lärs sedan mer är 25 år ut i skolundervisningen. Nuuchah-nulths ekonomi präglas än direkt eller indirekt av fisket, som alltid varit kärnan i deras försörjning. I det södra nordvästkustområdet hos nuu-chahnulth, makah och quinault och quilleute jagade man val, främst kalifornisk gråval och knölval. Valjakten upphörde under första hälften av 1900-talet, men en

del grupper nuu-chah-nulth jagade val illegalt i mycket begränsad omfattning till 1960-talets början. Idag har makah återupptagit valjakten om än i mycket begränsad skala. Liknande planer finns också hos nuu-chah-nulth-gruppen huu-ay-aht. Både den kaliforniska gråvalen och knölvalen är idag så talrika att en liten begränsad jakt är möjlig. Det rör sig om ett par individer per år. Valjakten ska bedrivas helt traditionellt. Valjakten föregicks av långvariga valjaktsritualer och huvudvaljägaren var lika mäktig som de mest kraftfulla shamanerna. De hade dock olika mål med sina spirituella förmågor. Huvudvaljägaren liksom större delen av valjaktsbesättningen kunde andligt träna i 8 månader före en valjakt. Om man lyckades fånga en val hade gruppen att äta under lång tid. Valanden är liten till storleken men mycket mäktig, berättar nuu-chah-nulth. För att lyckas i jakten var huvudvaljägaren tvungen att vara tillräckligt andligt stark för att kunna möta den. Valjakten var farlig, olyckor inträffade ofta. Ibland slog valen med stjärt- eller sidofenan till kanoten så att en eller flera valjägare föll i vattnet. I det kalla och strömmande vattnet drunknade ibland valjägare. Då valjägaren hade tränat i 8 månader för att bli fysiskt och andligt stark hade han enligt trosföreställningen blivit nästan övermänskligt stark. När en sådan persons lik spolas iland efter cirka 3 dygn i det salta Stilla havet har huden blivit kritvit och hängig, det ser hemskt ut, mycket utmärglat och korparna har ätit ur ögonen. Den döda valjägaren vaknar nu till liv igen eftersom träningen gjort honom så andligt stark. Han har blivit en så kallad ”Pukmis”, ett mellanting mellan människa och andeväsen. För det mesta anses en ”Pukmis” vara farlig men ibland innebär det tur att få se en, om man inte kommer för nära, berättar nuu-chah-nulth. För havande kvinnor är en ”Pukmis” enligt trosföreställningen mycket farlig då den kan ta fostrets själ. En ”Pukmis” har tio mäns styrka. Flera av mina informanter har berättat att de sett detta väsen vid olika tillfällen, och om farliga möten med dem, med mycket dramatiska händelseförlopp. Om en ”Pukmis” kommer så nära att den vidrör en

39 URFOLK nr 1-2 2013 www.urfolk.se urfolk.redaktion@gmail.com


människas hud börjar människan förvandlas till en ”Pukmis”. Nuu-chah-nulth har till och med ett verb för att beskriva detta. Det kallas på deras språk för att ”pukmitchatla”. De är mycket snabba och kan också vara farliga för sjöfarare. En ”Pukmis” kan till exempel sänka kanoter och orsaka malströmmar. En kanot som kommit in i en malström dras, sugs mot vattenvirvelns mitt och kan där dras ned under vattenytan. Malströmmen kan uppnå en väldigt stor kraft och hastighet, och det är förenat med livsfara att vara i närheten av en dylik. En ”Pukmis” beskrivs som mycket vit och med speciella ibland bländande ögon. ”Pukmis” gestalten dansas under vinterdanserna från mitten av oktober till vintersolståndet berättar Tim Paul, från hesquiaht. Den som utför denna dans har en vit dräkt och kroppen vitmålad, på dräkten kan det ibland hänga döda fiskmåsar och sjöväxter. Dansaren bär den karaktäristiska ”Pukmis”­ -masken. En vit mask med ofta uttalad plutande/ hoande mun och med de speciella ögonen. Den ger ett skrämmande intryck. Dansarens kropp kan färgas vit av vit färg eller t.ex. mjöl. Dansen är vild, och föreställer en hypotermisk individ utmärglad av brist på föda. ”Pukmis”-gestalterna lever i skogen och ses ibland också springa på stränderna berättar nuuchah-nulth. Masken visar ofta hur ansiktsmuskler och kinder är skadade eller nästan helt utmärglade.

Ofta visas hans läppar som om han försöker göra ett hoande läte. Hesquiaht Stanley Lucas som gjort cederbarkshåret på denna mask i juli 2013, berättar att en ”Pukmis” är arg för att de andra människorna i kanoten inte räddade honom när han precis som de andra arbetade för gruppens försörjning. Fredagen den 12:e juli 2013, min sista dag hos nuu-chah-nulth under denna fältresa, färdigställde Tom Paul, från hesquiaht, en mycket skickligt snidad ”Pukmis” för Etnografiska muséet. Masken skulle egentligen ha inkommit till muséet redan 2006, men med ”indian time” skulle det dröja sju år innan så blev fallet. Hursomhelst är den nu här, en centralfigur ur nuu-chah-nulths kulturella och religiösa liv, till glädje för museibesökare och andra att berika museisamlingarna som ett levande exempel på att nordvästkust­indianernas kultur ännu har en levande tradition. Ett exempel på kulturell kontinuitet från den Nordamerikanska ursprungsbefolkningen.

Carl Johan Gurt

Religionshistoriska Institutionen Stockholms universitet

40 URFOLK nr 1-2 2013 www.urfolk.se urfolk.redaktion@gmail.com


41 URFOLK nr 1-2 2013 www.urfolk.se urfolk.redaktion@gmail.com


Aaju Peter på besök i Sverige Inuit Aaju Peter, besökte Sverige och Stockholm i januari 2012. Hon var här för att föreläsa, först på kanadensiska ambassaden i Stockholm, och därefter på Etnografiska museet. Aaju Peter är en mycket känd inuitaktivist som 2012 erhöll den prestigefyllda ”Order of Canada”, detta för sitt outtröttliga arbete med att bevara den inuitiska kulturen. Aaju är född på norra Grönland, men bor sedan 1981 i Kanada, närmare bestämt i Iqaluite. Hennes arbete går mycket ut på att försvara den inuitiska säljakten och dess vitala roll i inuitisk kultur. Hon menar att den inuitiska säljakten är human och en nödvändighet för överlevnaden av den inuitiska kulturen. Under sina framträdanden i Stockholm kritiserade hon starkt den västerländska synen på säljakt och de fördömanden och förbud mot till exempel sälskinnsprodukter som

Aaju Peter är inuitaktivist och 2012 erhöll hon den prestigefyllda ”Order of Canada”, detta för sitt outtröttliga arbete med att bevara den inuitiska kulturen. till exempel införts av EU 2009. Detta har ytterligare försvårat för inuiterna att försörja sig då de både nu och traditionellt har varit beroende av inkomsterna från försäljningen av exempelvis sälskinnsprodukter. Aaju Peter menar att den inuitiska säljakten sker efter den gamla jägar- och fiskarreligionen och att man som jägare aldrig får göra att djuren lider under jakten. Detta är en förutsättning för kommande lyckade jakter. Detta är tankegångar vi hittar hos alla ursprungsfolk och vi hittar det hos till exempel nuu-chah-nulth i deras förhållande till säljakt och vid jakt av andra marina däggdjur. Tanken är att djuren ger sig själv till jägaren om de behandlas på rätt sätt. Aaju Peter arbetar för att sälskinnsprodukter ska bli mer accepterade och hon designar själv kläder av sälskinn. Under sina föreläsningar talade hon mycket om de svårigheter inuiterna drabbats av sedan EU:s förbud 2009 mot import av alla sälprodukter. Aaju visade på Etnografiska museet många exempel på egendesignade säl-

skinnsprodukter, såsom de traditionella varma kläderna som är en nödvändighet i deras klimat och moderna kreationer avsedda för bruk i varmare temperaturer.Hon demonstrerade också den inuitiska oljelampan och hur man tänder den. Hennes föreläsningar var mycket intressanta och gav som i så många andra fall hos ursprungsbefolkningar idag det politiska budskapet att ursprungsbefolkningarna måste ha rätten att försörja sig själva i enlighet med sin tradition. Jämför artikeln om nuu-chah-nulth och Sarita river. Genom att kunna försörja sig på sina egna förutsättningar ökar också inuiternas självständighet samt minskar deras beroende av det kanadensiska samhället. Aaju gav ett sakligt och professionellt intryck och höll innehållsrika föreläsningar. Hennes framträdande på Etnografiska museet var både välbesökt och informativt med praktiska förevisningar. Alla fick lära sig mycket om inuitisk kultur.

42 URFOLK nr 1-2 2013 www.urfolk.se urfolk.redaktion@gmail.com

Text: Carl Johan Gurt Foto Caroline Ribers


43 URFOLK nr 1-2 2013 www.urfolk.se urfolk.redaktion@gmail.com


Intervju med den 17:e Karmapa

Med sina blott 28 år fyllda omnämns den karismatiske Karmapa allt oftare bland exiltibetaner som den troliga efterträdaren till Dalai Lama som Tibets andliga ledare. Detta med anledning av att Dalai Lama nyligen avsade sig all politisk makt och att den mer än 400 år gamla traditionen med Dalai Lama som ledare har fått ett slut.

assisterad av två munkar visas jag in i ett stort inbjudande väntrum där förväntningens mummel ljuder på kinesiska, koreanska, tibetanska, ryska och engelska. Besökare rättar till sina nyinköpta traditionella tibetanska dräkter, tränar på lämpliga tibetanska hälsningsfraser samt repeterar de frågor som de med omsorg valt ut. Nervositeten är påtaglig. Jag har avtalat tid för en intervju med den 17:e Karmapa, eller Ogyen Trinley Dorje som han egentligen heter. Trots sin unga ålder, 28 år gammal, är det just den karismatiske Karmapa (Kagyu skolans högste lama) som allt oftare omnämns bland exiltibetaner som den troliga efterträdaren till Dalai Lama som Tibets andliga ledare. Dalai Lama avgick som stadsöverhuvud i mars 2011, vilket innebar att den tibetanska exilregeringen tog det sista steget mot en helt demokratisk struktur. För det tibetanska folket innebar det att den 400 år gamla traditionen med Dalai Lama som statsöverhuvud hade kommit till ett slut. Dalai Lama, som under de senaste två åren fått ställa in och dra ner på föredrag och undervisningar runt om i världen, till följd av diverse efterhängsna sjukdomar, har själv sagt i intervjuer att han fortfarande har ett ungt sinne men att hans numera 78-åriga kropp börjar ta slut. Hans egen tydliga favorit som framtida andlig ledare, som han utvecklat en sorts fader/son förhållande till, är just Karmapa. Efter diverse utdragna säkerhetsprocedurer har det slutligen blivit min tur att beträda den 17:e Karmapas besöksrum, beläget högst upp i hans residens i norra Indien. Jag går igenom mina frågor i huvudet. En säkerhetsvakt 44 URFOLK nr 1-2 2013 www.urfolk.se urfolk.redaktion@gmail.com


intervju

påpekar att jag bör ”undvika politiskt känsliga frågor” samtidigt som jag leds in och tar plats mitt emot den mytomspunne laman. Karmapa, med det för munkar karakteristiskt rakade huvudet och numera allt oftare glasögonprydd, berättar inledningsvis avslappnat men koncentrerat om hur mycket hans tretton år i Indien har betytt för hans spirituella och sociala utveckling. Han poängterar vikten av att ha ett regelbundet utbyte med folk från hela världen, vilket exempelvis lett till att han börjat engagera sig mer och mer i globala miljöfrågor. – Den globala uppvärmningen är mänsklighetens största utmaning under 2000-talet, förklarar laman och konstaterar bestämt att utmaningen kommer att bli svårlöst om vi inte ändrar motivationen för våra dagliga handlingar från egoistisk till att gynna alla levande varelser. Han framställs ofta i media som en modern buddhistisk lama och den bilden bekräftas av hans önskan om att studera modern vetenskap samt av hans stora intresse för västerländsk musik. – Visst, jag gillar hip hop och en del annan västerländsk musik, men just nu lyssnar jag mycket på klassisk musik. Du vet jag har en ung kropp men ett gammalt med­vetande, säger han med ett brett leende och anspelar på hans många tidigare reinkarnationer. När jag styr in frågorna på mer politiskt känsliga områden blir han genast mer reserverad. Han inleder med att lovorda Dalai Lama för hans många demokratiska reformer under sina 50 år i exil, och poängterar att det var ett korrekt beslut att avsäga sig all politisk makt. – Jag anser att religion och politik bör separeras helt, börjar han försiktigt. Så länge vi hade en munk som statsöverhuvud kunde systemet aldrig räknas som en fullständigt utvecklad demokrati, slår han fast. När jag frågar Karmapa om hans funderingar kring en eventuell framtida ledarposition för Tibets folk svarar han efter en stunds tystnad att han helst inte vill spekulera i framtida scenarier utan att han fokuserar på nuet. – Men om situationen kräver det och det tibetanska folket efterfrågar mitt engagemang så är jag redo. Om det går att kombinera med min roll som Karmapa vill säga. De flesta tibetaner jag pratar med anser att någon form av andlig ledare kommer att krävas även efter det att Dalai Lama har somnat in. Framförallt för att stilla det behov som tibetanerna inne i Tibet har av en levande buddha att sätta sitt hopp till. Många är oroliga inför det kaos som förväntas utbryta i Tibet den dagen Dalai Lama går bort. Tanken är att Karmapa då ska kunna kliva fram som en ny enande ledare.

Text och foto: Per Engström

45 URFOLK nr 1-2 2013 www.urfolk.se urfolk.redaktion@gmail.com


URFOLK nr 1-2 2013 www.urfolk.se urfolk.redaktion@gmail.com


La transmission des fondamentaux d´une culture minoritaire: le cas de l´œuvre de Rita Mestokosho françoise sule

présidente de l´association des professeurs de français de Suède, présidente de l´Institut d´Études Canadiennes (Université de Stockholm), présidente de la section française de l´association des professeurs de langue vivante de Suède

christophe premat

directeur-adjoint de l´Institut français de Stockholm, chercheur associé auprès du laboratoire SPIRIT (Sciences Po Bordeaux, UMR 5116 du CNRS)

rita mestokosho est une écrivaine innue francophone qui lutte par l´écriture pour la préservation du style de vie de la communauté innue du Québec. Ses poèmes sont habités par cette volonté de protéger ce mode de vie menacé par des projets de barrage sur le fleuve La Romaine. Jean-Marie Gustave Le Clézio a rendu hommage à plusieurs reprises au combat de Rita Mestokosho. La publication de ses poèmes en plusieurs langues (innu, suédois et français)1 rassemble les éléments forts du combat de Rita Mestokosho : « Je suis innue, et innu veut dire être humain. Nous sommes à peu près 15 000 innus dispersés dans 11 communautés, 2 au Labrador qui sont anglophones de langue seconde, 9 au Québec qui sont francophones de langue seconde. Nous vivons entre deux mondes, le moderne et le traditionnel. L´équilibre entre les deux n´est pas facile car notre terre traditionnelle est toujours menacée par la destruction de grosses compagnies forestières, des barrages hydroélectriques et les mines. Notre vie et notre survie sont attachées à celui des rivières, des forêts et des lacs. Écrire dans une langue, la langue française est aussi une nécessité. Celle de pouvoir diffuser à un vaste auditoire nos préoccupations dans une langue poétique »2. L´écriture devient un moyen

de transmettre les caractéristiques d´une culture vivante minoritaire. Les poèmes de Rita Mestokosho s´adressent tant aux lecteurs extérieurs qu´aux membres de cette communauté qui assumeront cet héritage culturel. La littérature est-elle la dernière arme d´expression politique pour cette communauté menacée ? N´existe-t-il pas un danger d´écrire pour préserver un patrimoine qui ne peut se transmettre intégralement ? Cette défense est-elle propre à la communauté innue ou est-elle un passage obligé des cultures marginalisées ? Le corpus étudié est celui des œuvres de Rita Mestokosho, celui de la réception de son œuvre ainsi que l´entretien qu´elle a accepté de nous accorder lors de son passage à Stockholm en octobre 2009.

1 Rita Mestokosho, Eshi Uapataman Nukum, Hur jag ser på livet mormor, Göteborg, Beijboom Books AB, 2010. 2 Rita Mestokosho, Hur jag ser på livet mormor, Eshi Uapataman Nukum, Comment je perçois la vie grand-mère,

Göteborg, Beijboom Books AB, 2009, p. 90. [Les deux éditions susnommées diffèrent, la première contient deux langues (suédois et français) tandis que la seconde dispose des trois langues (innu, français et suédois).

Le choix du français langue seconde Rita Mestokosho est une poétesse innue s´exprimant également en français et habitant près du fleuve La Romaine dans la province du Québec. « Je remercie le créateur de m´avoir fait connaître cette langue française, et je remercie la terre notre mère de m´avoir offert le innu aimun ma langue maternelle. La relation entre les deux est spéciale. J´ai appris

47 URFOLK nr 1-2 2013 www.urfolk.se urfolk.redaktion@gmail.com


à parler le français à 4 ans à l´école primaire. J´ai découvert les mots d´un autre monde et d´une autre culture. J´ai été fascinée de pouvoir exprimer ma pensée à d´autres personnes » (Mestokosho, 2010, 92). La présentation d´une écrivaine expliquant sa relation au français, sa mère adoptive, permet d´introduire cette idée de francophonie. La francophonie représente la diversité culturelle réunie autour de la langue française : elle s´inscrit dans une perspective postcoloniale. « Le français n´est pas la langue de ma mère. Mais le destin l´a mise sur ma route, et nous nous sommes apprivoisés. Nous nous sommes tellement apprivoisés que j´ai choisi de l´adopter. Ce ne fut pas un choix difficile car elle vit dans mes pensées quand le partage se fait sentir »(Mestokoshko, 2010, 90). La langue est ce qui crée un espace commun, ce qui fait lien : la langue maternelle, celle de la Terre, est l´innu tandis que le français est la langue de communication à un public plus large. Les éditions Beijboom books souhaitent privilégier ces auteurs marginaux avec une optique résolument multilingue : huit poèmes apparaissent en innu, en français et en traduction suédoise. Traduire pour transmettre et communiquer, tel est le message de ces éditions. Jean-Marie Gustave Le Clézio avait rédigé une préface exclusivement pour cette édition en s´inspirant de son discours de réception du prix Nobel à Stockholm en décembre 2008. « Pour elle, comme pour la plupart des amérindiens – ceux que l´on surnomme au Québec des autochtones, c´est-à-dire littéralement ceux qui appartiennent à la terre – la nature n´est pas un décor, ni un bien immeuble que l´on peut vendre et exploiter. L´être humain – l´Innu est simplement un homme – est indissociablement lié à la terre, à chaque instant de sa vie. La forêt, les lacs et les rivières, les animaux qui les habitent, et les pierres, les sources, le vent et les nuages sont nos parents, nos alliés, même lorsqu´ils nous tuent. Cette foi, seule la poésie peut l´exprimer, car elle est libre et elle s´unit au rythme de la vie » (Mestokosho, 2010, 10). Le Clézio rappelle un élément fondamental de son œuvre, à savoir le « contrat naturel » (Serres, 1990) qui nous unit à l´environnement : l´alliance entre les hommes et la nature est un lien originel qu´on ne peut détruire. La poésie de Rita est centrée sur la mémoire de cette alliance.

Poésie et politique La poésie est l´écoute du fondamental : le français devient langue de communication de ces impressions premières. Le poème intitulé Innu est emblématique de cet écart : « Imprégné jusque dans ta chair / Par cette odeur unique des bois / Tu vis seul dans tes pensées / Mais par ta façon d´être et d´agir / Je sens que tu regrettes ta façon de vivre » (Mestokosho, 2010, 16). L´usage de la deuxième personne du singulier est destiné à cette âme innue, ce souffle de vie uni à la Terre. « Ton message est celui de protéger la terre / Je la protégerai aussi longtemps que je vivrai avec elle / Mais je n´oublierai pas d´apprendre / Et de partager aux autres / Ton message si divin… » (Mestokosho, 2010, 16). La poésie de Rita Mestokosho utilise des mots très simples et une langue dépouillée, elle rappelle au lecteur la nécessité de retravailler l´écume des mots ; or, comme le note Henri Meschonnic, « le langage grouille d´éléments idéologiques, parce que nul ne peut effacer, malgré les efforts de science – que divers scientismes inversent encore, à leur insu, en idéologisation – les rapports entre langue, peuple, nation, ou vision du monde » (Meschonnic, 2008, 89). Les mots traduisent directement des sensations ancestrales liant l´Innu à sa terre natale. Le philosophe Husserl, fondateur de la phénoménologie, a écrit un texte intitulé La Terre ne se meut pas en mai 1934 qui explicite certains concepts fondamentaux de la phénoménologie. La Terre n’est pas l’objet abstrait déterminé par la science qui tourne sur elle-même, elle est ce socle de référence par rapport auquel la conscience se constitue. « La Terre elle-même, dans la forme originaire de la représentation, ne se meut ni n’est en repos, c’est d’abord par rapport à elle que mouvement et repos prennent sens » (Husserl, 1989, 12). La Terre est la genèse constitutive d’une humanité, elle est un archifoyer qui appartient à un « archi-peuple » avec son « archi-territoire ». Elle n’est pas la nature entière, elle est l’une de ces étoiles de l’espace infini du monde. En tant que support de tous les corps, elle n’est pas principe, mais corps-socle sur lequel les êtres humains se meuvent. C’est la raison pour laquelle notre conscience n’est pas capable de percevoir que la Terre bouge, car elle nous enveloppe d’une certaine façon. En percevant la nature de ce corps-socle, nous nous éloignons de l’idée d’un règne de l’homme sans partage sur la nature. Il nous faut y vivre et plus encore chercher à habiter cette terre, ce qui signifie l’humaniser sans la dominer.

48 URFOLK nr 1-2 2013 www.urfolk.se urfolk.redaktion@gmail.com


Rita Mestokosho s´appuie sur une forme de panthéisme que le lecteur peut reconstituer en assemblant les différents poèmes comme les membres d´un corps. La Nature enveloppe l´humanité, elle est un socle généalogique : « Ne regardes-tu pas parfois dans le ciel / Ta grand-mère la lune qui éclaire ta souffrance ? / Lève ton regard vers le Grand Esprit éternel / Il t´accueille avec un souffle d´espérance » (Mestokosho, 2009, 20). Nous retrouvons cette idée de communion permanente avec les éléments naturels. Il ne s´agit pas tant d´un hymne à la nature qu´une manière de lier nature et spécificité de la communauté innue. Comme l´écrit Edgar Morin, « nous savons désormais que la petite planète perdue est plus qu’un lieu commun à tous les êtres humains. C’est notre maison, home, heimat, c’est notre matrie et, plus encore, notre Terre-Patrie » (Morin, 1993, 210). L´écoute des éléments présente dans la langue participe de la revendication d´un mode de vie et d´une sensibilité au monde. « J´ai appris à nager avec le saumon / À le suivre dans les grandes rivières / À monter le courant de peine et de rivières / Sans me plaindre et sans sermon » (Mestokosho, 2009, 22). Le zeugme, c´est-à-dire l´association d´un mot abstrait

et d´un mot concret (« peine et de rivières »), produit un effet intéressant car c´est ici qu´un lien s´opère entre la poésie et la politique. L´élément eau est à la fois synonyme d´espoir, de fragilité et de nostalgie (souffrance liée à un mode de vie proche de la nature et de plus en plus menacé). Nous savons aussi que Rita Mestokosho mène un combat pour la préservation du mode de vie de la communauté innue avec notamment la lutte contre le projet fédéral d´installation d´un barrage sur la rivière La Romaine3. En tant que représentante de la communauté innue (Rita Mestokosho est membre du conseil innu), elle s´est battue et utilise sa poésie comme arme de protection du cadre de vie de cette communauté. Lorsqu´on analyse ses poèmes, nous découvrons une sorte de patrimoine naturel et culturel : le temps n´est pas celui du progrès infini mais a intrinsèquement des caractéristiques cycliques. « N´enlève pas à la terre, son dernier souffle / Permets à notre mère de respirer / Et de voir ses enfants courir à bout de souffle / Dans la nature qui est ma protégée » (Mestokosho, 2010, 68). La poésie a un sens politique puisqu´elle dénonce la perturba3 Trois questions à Rita Mestokosho,

49

URFOLK nr 1-2 2013 www.urfolk.se urfolk.redaktion@gmail.com


tion de ce temps cyclique et mythique des ancêtres et de la nature. Nous retrouvons ainsi une opposition entre une symbiose culture autochtone – milieu naturel et les effets dévastateurs de la technique ; d´une certaine manière, la poésie de Rita Mestokosho nous rappelle la critique fondamentale adressée par le philosophe Heidegger à la pensée technique. Heidegger effectuait la différence entre la compréhension du Rhin comme élément poétique (poésie d´Hölderlin) et comme élément technique. La centrale électrique ne permet plus de voir le Rhin de manière poétique et naturelle mais au contraire une façon de l’envisager comme un potentiel d’énergie utilisable. Autrement dit, ce qui est menaçant dans la technique moderne n’est pas la technique elle-même mais un comportement de l’homme asservi à cette technique, où celui-ci déchiffre le monde uniquement suivant l’utilité qu’il en retire (Heidegger, 1958). Dans le poème intitulé « Un peuple sans terre », Rita Mestokosho indique clairement cette menace d´acculturation et de déracinement : « Quand la lune sera pleine / Et que le soleil sera rouge / On verra alors sur la plaine / Un homme faisant brûler de la sauge. / Sa peine sera immense comme la mer / Car il aura vu la terre disparaître sous ses pieds / Les hommes machines l´auront dévoré les premiers / Pour en faire une nouvelle cité. » (Mestokosho, 2009, 34). Nous voyons l´harmonie des quatre éléments (air, feu, mer, terre) troublée par l´arrivée des hommes machines et leur entreprise d´urbanisation classique. La fin du poème est marquée par cette injonction à ne pas détruire un monde : « N´enlève pas à la terre, son dernier souffle / Permets à notre mère de respirer / Et de voir ses enfants courir à bout de souffle / Dans la nature qui est ma protégée » (Mestokosho, 2009, 34). Lors d´un entretien que nous a accordé Rita Mestokosho, nous avons senti les difficultés du combat que mène Rita Mestokosho en tant que porte-parole de la communauté innue : « J’ai invité des écrivains en août [2009], une semaine, on est allé sur la rivière Romaine, on a monté des tentes, on a mangé du saumon […], j’ai dit «vous habitez à des heures et des heures de la rivière Romaine, et vous ne connaissez pas les Innus. Vous n’avez jamais entendu parler des Innus, et lorsque vous entendez parler des autochtones, parce que les autochtones est le mot qu’on emploie pour parler de l’ensemble, soit les Innus, Les Escoumins , les Cris ou les Moacs… on dit autochtone. C’est souvent de la mauvaise manière qu’on

entend parler des autochtones» »4. Le mode de vie de ces communautés est méconnu et ignoré puisque Rita Mestokosho reproche leur stigmatisation (les autochtones sont perçus comme un problème de politique publique) : les Blancs imposent leurs catégories et souhaitent mener à bout leur projet d´exploitation de la rivière La Romaine qui implique l´abandon d´un mode de vie et donc la disparition de cultures devenues minoritaires sur leur propre territoire. Nous retrouvons dans la poésie de Rita Mestokosho la même attention aux éléments qu´il y a dans la poésie d´Hölderlin. Comme l’écrit Hölderlin dans son poème « La promenade à la campagne » : « Viens dans l’Ouvert, ami ! bien qu’aujourd’hui peu de / Lumière / Scintille encore, et que le ciel nous soit prison » (Hölderlin, 1967, 89). La poésie de Hölderlin est le refuge de ce que Heidegger appelle la « Quadrature » (die Vierung) dans la conférence intitulée « La chose ». La Quadrature désigne le lien entre le Ciel, la Terre, les divins et les mortels. Il se trouve que cette quadrature est constamment convoquée dans les poèmes de Hölderlin. Prenons l’exemple de cette élégie, « Ménon pleurant Diotima » : « Un Dieu du fond du temple parle, et me rend vie / Je vivrai donc ! déjà le vent paraît ! Telle une lyre / Appellent les montagnes d’argent d’Apollon ! » (Hölderlin, 82). Celui qui vivra représente l’homme, le mortel, tandis que le « Dieu du fond du temple » représente l’Immortel. « Les montagnes » rappellent l’élément Terre. Le ciel y est implicitement convoqué car « les montagnes » prolongent la Terre vers le Ciel. Tous les poèmes sont habités par cette quadrature et la présence du divin, c´est-à-dire des ancêtres liés à la nature. La cosmogonie innue traverse de part en part la poésie de Rita Mestokosho : la terre est un réceptacle constituant (la chôra grecque). La poésie de Rita Mestokosho est imprégnée de ce sentiment de catastrophe irréversible, c´est-à-dire par la perte d´une harmonie et d´un temps cyclique. Comme l´écrit le philosophe Kostas Axelos, « Et la grande catastrophe ? Elle aussi peut être plus ou moins partielle ou totale. D´ordre cosmique et sans intervention humaine ou déclenchée par la technicité. L´espoir et la hantise d´une catastrophe finale 4 Entretien mené par Françoise Sule et Christophe Premat à la maison des écrivains de Stockholm le 10 octobre 2009.[URL : http://www.latitudefrance.org/ Rencontre-avec-Rita-Mestokosho.html]

50 URFOLK nr 1-2 2013 www.urfolk.se urfolk.redaktion@gmail.com


Quelle transmission?

habitent depuis bien longtemps les fils du ciel et de la terre. Tout semble se précipiter vers sa fin et nous y participons dans un mélange de plaisir et de tristesse, car nous aimons et la fixité de l´être et la fluidité du devenir » (Axelos, 1964, 43). Dans le cas de la poésie de Rita Mestokosho, la catastrophe se caractérise par la perte d´une identité autochtone et par la rupture d´une harmonie. Il existe une sorte de dégénérescence liée à l´arrivée de la technique. Ce sentiment nous rappelle étroitement le Discours sur l´origine de l´inégalité de Jean-Jacques Rousseau : le temps cyclique de l´harmonie est perturbé par l´arrivée de la technique, de l´appropriation des terres et de l´exploitation de la nature. L´hymne à la Terre décrite dans les poèmes de Mestokosho ne correspond évidemment pas à l´état de nature fictif décrit par Rousseau, mais en rappelle certains traits. La nature peut tuer et blesser, elle nous protège et constitue un socle auquel les peuples s´adaptent. La terre est une mère, elle constitue ce socle en apparence immobile sur lequel nous évoluons. L´identité autochtone est solide mais apparaît menacée par l´intrusion des « hommes machines ». Les réserves, c´est-à-dire les territoires où les hommes machines parquent ces communautés s´opposent à leur mode de vie et à leur liberté. « Ma réserve, mon ghetto, mon chez-moi / Peu importe le nom que je te donne / Tu enfouis une partie de moi / Tu caches une partie de ma personne » (Mestokosho, 2009, 44). Cette parcelle de territoire correspond au regard dominant des colonisateurs qui voient le territoire comme élément à exploiter et pas comme un socle vital pour la diversité culturelle. Dans le vers « Ma réserve, mon ghetto, mon chez-moi », nous régressons vers des qualificatifs de plus en plus restrictifs : la réserve est le territoire des communautés amérindiennes, le ghetto est connoté plus négativement avec un espace qui se resserre autour d´une communauté dont on a au préalable fixé les limites et le chez-moi est le dernier espace vital. Les poèmes de Rita Mestokosho délivrent un message politique profond : le mode de vie de la communauté innue est menacé par l´arrivée de la technique et par cette volonté de maîtrise de la nature. La nostalgie, la recherche d´une nouvelle harmonie font qu´il y a la crainte de voir cette identité autochtone disparaître. Comment transmettre cet héritage à la jeune génération innue ?

Dans les poèmes de Rita Mestokosho, nous sentons que l´avenir est présenté comme un futur passé : l´avenir est habité par la tradition et la présence des ancêtres. La circularité du temps rend problématique l´héritage et le métissage inévitable. Le poème « La porte de mon univers » porte cette difficulté à sortir de cette circularité : « Mon corps est ici mais mon esprit est là-bas / Loin, très loin dans les terres de mes ancêtres / Je leur parle les yeux ouverts, tout s´évanouit / J´ouvre les yeux pour apprendre à voler / Vers tous mes frères qui ont besoin de moi et de mon aide / Ma vie va vers l´avant / Mais j´aimerais rien qu´une minute / Qu´elle se dirige vers l´arrière » (Mestokosho, 2009, 52). Il existe un souffle qui rattrape la vie et qui la tire vers la tradition : nous sentons dans ces vers le mouvement avec les adverbes de lieu (« loin », « là-bas »…) et les verbes (« voler », « se dirige »…) puis une suspension (épochê) de l´être (« tout s´évanouit », « Mais j´aimerais rien qu´une minute »). Le poème « Gardien de la Terre » est empreint de cette même nostalgie : « Et puis vint un jour où je vis la lumière / Une lumière qui m´a invitée à me pardonner / Et même si l´on dit que le bonheur est éphémère / J´ai effacé de mon esprit le corridor sombre / de mon passé, pour faire place à la lumière » (Mestokosho, 2009, 12). La lumière est une invitation au voyage vers l´esprit des ancêtres, elle efface le passé tout en restaurant l´accès à l´éternité du temps ancestral. Il y a un patrimoine à conserver et à transmettre, ce vers fait penser encore étroitement à la philosophie d´Heidegger avec cette lumière comme modalité d´accès à l´Être5 (Heidegger, 1983, 77). La vie d´un Innu se saisit de manière circulaire comme l´indique le poème intitulé « La vie d´un Innu » : « Dans la vie d´un Innu, il y a deux chemins / se défilant devant lui. Le premier est tracé par des pas / d´hommes qui ont passé devant lui, ce chemin est lourd car il / est profond en peines et en joies aussi. Il prendra ce chemin / pour évoluer dans l´environnement où il vit » (Mestokosho, 2010, 30). Le chemin, la trace, la lumière sont des thèmes fréquents de la poésie de Rita Mestokosho : le futur est une invitation à réexaminer le passé et à s´inspirer de l´esprit des ancêtres. Nous retrouvons ce 5 Heidegger utilise le verbe allemand hüten signifiant garder, abriter. On retrouve cette nuance dans le poème « Gardien de la Terre » de Rita Mestokosho. La traduction suédoise du poème par Jordens väktare tire davantage vers la préservation, la protection.

51 URFOLK nr 1-2 2013 www.urfolk.se urfolk.redaktion@gmail.com


trait dans la pensée de Martin Heidegger qui a écrit Chemins qui ne mènent nulle part (Heidegger, 1962) en utilisant le terme allemand Holzweg, à savoir le chemin de traverse, celui qui révèle la clairière. La poésie de Rita Mestokosho est une traversée au sein de la cosmogonie innue, elle est écrite en français pour pouvoir faire connaître cette identité. « Lorsqu’on fait référence aux autochtones, on entend souvent parler de trafic de tabac, trafic de ci, trafic de là. Mais jamais on entend parler des Innus ou des autochtones qui veulent protéger leur territoire. Jamais on n’entend parler de leurs persévérances à vouloir garder leur langue maternelle, à vouloir enseigner leur langue maternelle dans les écoles. Parce que nous ne seront jamais des québécois, nous ne seront jamais des canadiens. Nous tenons à notre existence d’Innus, parce qu’être Innus ca veut dire être humain. Un Innu, c’est un gardien de la terre, et c’est ce que nous voulons donner à nos enfants comme enseignement »6. La transmission est marquée par le souvenir et la répétition de gestes simples, même si les communautés autochtones vivant sur les territoires autour du fleuve La Romaine sont diverses. « Cette belle rivière fait partie de notre histoire, comme je le disais, parce que c’était la route que mes grands-parents prenaient pour arriver ver le nord. Ils ont laissé beaucoup de choses sur les rives. Il y a des sépultures, il y a des campements, je pense que c’est vraiment une partie de notre cœur qui est là-bas. Alors lorsqu’ils ont commencé à raser les forêts, ça a été très dur pour la plupart des Innus, je dirais pour la côte nord. Le Québec, c’est divisé par régions. Il y a la basse côte nord, il y a la côte nord, après ça il y a la Mauricie… tu vois, c’est par région, le Québec est divisé par régions. Et moi, je vis vraiment à la limite de la côte nord et de la basse côte nord. Mais quand on identifie les Innus, mois je viens des Innus de l’est. Il y a les Innus de l’ouest, et il y a les Innus du nord. Mais nous parlons la même langue, nous sommes 15 000 Innus »7. La rivière est véritablement le berceau de cette communauté à la fois comme lieu d´approvisionnement (chasse, pêche, cueillette) mais aussi comme lien aux ancêtres (sépultures). La poésie de Rita Mestokosho est d´ailleurs marquée par une forme de métempsychose, l´âme et 6 Entretien mené par Françoise Sule et Christophe Premat à la maison des écrivains de Stockholm le 10 octobre 2009. URL: [http://www.latitudefrance.org/ Rencontre-avec-Rita-Mestokosho.html] 7 Ibid.

le corps étant distingués sur le chemin de la vie : le corps marque la condition terrestre, l´ancrage dans la nature tandis que les âmes s´unissent à l´esprit des ancêtres. L´Innu ne se pense pas comme individu mais comme un élément constituant de la nature. La cosmogonie innue est à comprendre et c´est elle qui doit se transmettre. « L´autre chemin est invisible. Il est tracé par la lumière de / la vie. Il peut y accéder par la force de son Mistapéo. / Ces deux chemins sont reliés quelque part dans le monde / où nous vivons et dans le monde des esprits / où nous voyageons par nos rêves. / Quand les deux chemins se rejoindront, à ce moment-là, / L´Innu se retrouvera lui-même » (Mestokosho, 2010, 30). Le Mistapéo est la force des esprits, celle qui inspire l´Innu et le guide dans sa vie. Les adverbes de lieu (« quelque part ») et de temps (« à ce moment-là ») ne sont pas précisés car c´est à chaque Innu de trouver la jonction entre ces deux chemins. Nous retrouvons exactement cette idée du chemin (Weg en allemand) dans la pensée méditante de Heidegger  (Heidegger, 1982, 12). Dans les poèmes de Rita Mestokosho, la transmission est un legs, un message, une invitation à apprendre à écouter la Nature, celle qui unit la communauté innue. Le poème « Sous un feu de rocher » se fonde sur l´anaphore « J´ai appris » : « Mais c´est uniquement sous un feu de rocher / À l´abri d´un hiver froid et solitaire / Que j´ai entendu les battements de la terre / Et c´est là que j´ai appris à écouter » (Mestokosho, 2009, 22). Tous les éléments naturels ont une pulsation, un rythme, la poésie de Rita Mestokosho étant une prosopopée continuée. Jean-Marie Gustave Le Clézio, dans son discours de réception du Prix Nobel le 7 décembre 2008, a rendu hommage à Rita Mestokosho qui fait parler les arbres et les animaux. Le poème « Sous un feu de rocher » commence par le vers « J´ai appris à lire entre les arbres » (Mestokosho, 2009, 22). C´est une expression refaite sur « J´ai appris entre les lignes » : le narrateur du poème s´est efforcé de lire son avenir dans les éléments l´entourant. Le poème Uapukun (nom de la fille de Rita Mestokosho) est celui qui décrit le plus justement les modalités de la transmission. « Ta vie est un immense jardin, et tu as devant toi beaucoup / de fleurs et toutes sont plus belles les unes que les autres. / Mais toi seul connais le temps pour prendre soin d´elles » (Rita Mestokosho, 2010, 26). L´héritage est comme un jardin, un territoire de promesses à faire fructifier, la transmission n´est jamais une injonction, un devoir mais une invitation

52 URFOLK nr 1-2 2013 www.urfolk.se urfolk.redaktion@gmail.com


à trouver en soi une force de vie. Dans tous ses poèmes, les vers sont comme un appel à un retrait de l´Être sur les éléments fondamentaux (Nature, Esprit des ancêtres). La transmission est aussi très personnelle, puisque les pronoms utilisés sont Je et Tu : l´héritage est intime et jamais la poésie ne se charge d´une revendication politique directe avec le pronom Nous. La poésie touche par l´émotion ce qu´il y a de plus proche. La poésie de Rita Mestokosho n´est pas simplement un hymne dédié à la cause innue. La langue française est utilisée à la fois pour parler aux habitants du Québec mais surtout pour s´adresser de manière universelle aux lecteurs et leur faire sentir les caractéristiques de l´identité innue méconnue. Il y a également un appel à lutter pour préserver une culture et un territoire, puisque les Innus sont déracinés : « Quand je dis déraciné, le mot n’est pas assez fort. Parce que tu es déraciné de ta famille, tu es déraciné de ta culture, tu es déraciné de ta langue maternelle. Tu n’a plus aucuns repères. Tu te retrouves seul, tu te retrouves orphelin, dans un endroit qui te parait lugubre. Et ce qui est le plus effrayant, c’est que tu ne sais pas si tu vas retourner chez toi »8. Les poèmes de Rita Mestokosho affirment une identité ancestrale reposant sur un socle stable : la communauté innue vit en harmonie avec les éléments dans un cycle circulaire perturbé par l´arrivée de la technique et des hommes-machines.

Bibliographie Axelos, Kostas, Vers la pensée planétaire, Paris, éditions de Minuit, 1964. Heidegger Martin, Essais et Conférences., Traduit de l’allemand par André Préau, Paris, éditions Gallimard, coll. TEL, 1958. Heidegger Martin, Chemins qui ne mènent nulle part, Trad. de l’allemand par Wolfgang Brokmeier, Paris, éditions Gallimard, coll. TEL, 1962. Heidegger Martin, Gesamtausgabe, Frankfurt am Main, éditions Vittorio Klostermann, 1982, tome LIV. Heidegger Martin, Lettre sur l’humanisme, Trad. de l’allemand par Roger Munier, Paris, éditions Aubier, 1983. Hölderlin, Odes, Élégies, Hymnes, Trad. Coll. de l’allemand, Paris, éditions Gallimard, 1967. Husserl Edmund, La Terre ne se meut pas, Trad. Franç. Franck, Pradelle, Lavigne, Paris, éditions de Minuit, 1989. Meschonnic Henri, Dans le bois de la langue, Paris, éditions Laurence Teper, 2008.

Mestokosho Rita, Hur jag ser på livet mormor, Eshi Uapataman Nukum, Comment je perçois la vie grand-mère, , Göteborg, Beijboom Books AB, 2009. Mestokosho Rita, Eshi Uapataman Nukum, Hur jag ser på livet mormor, Göteborg, Beijboom Books AB, 2010. Morin Edgar, Kern Anne-Brigitte, Terre-Patrie, Paris, éditions du Seuil, 1993. Serres, Michel, Le contrat naturel, Paris, éditions Flammarion, 1990.

8 Entretien mené par Françoise Sule et Christophe Premat à la maison des écrivains de Stockholm le octobre 2009.

53 URFOLK nr 1-2 2013 www.urfolk.se urfolk.redaktion@gmail.com


54 URFOLK nr 1-2 2013 www.urfolk.se urfolk.redaktion@gmail.com


Le défi autochtone: le combat de Rita Mestokosho pour la minorité innue au Québec christophe premat, responsable de la coopération linguistique et

éducative auprès de l´Institut français de Suède et chercheur associé au centre Émile Durkheim (UMR 5116 CNRS, Sciences Po Bordeaux)

françoise sule, Présidente de l´Institut des études canadiennes de

l´Université de Stockholm et présidente de l´association des professeurs de français de Suède

Dans son discours de réception du prix Nobel du 7 décembre 2008, Jean-Marie Gustave Le Clézio déclarait que la littérature était devenue une arme au service de l´expression de la diversité culturelle. Il faisait référence en particulier à l´écrivaine de langue innue, Rita Mestokosho et à sa lutte pour la préservation d´un mode de vie. Rita Mestokosho est membre du conseil innu et est ainsi le porte-parole de cette communauté. « Je suis innue, et innu veut dire être humain. Nous sommes à peu près 15 000 innus dispersés dans 11 communautés, 2 au Labrador qui sont anglophones de langue seconde, 9 au Québec qui sont francophones de langue seconde. Nous vivons entre deux mondes, le moderne et le traditionnel. L´équilibre entre les deux n´est pas facile car notre terre traditionnelle est toujours menacée par la destruction de grosses compagnies forestières, des barrages hydroélectriques et les mines. Notre vie et notre survie sont attachées à celui des rivières, des forêts et des lacs. Écrire dans une langue, la langue française est aussi une nécessité. Celle de pouvoir diffuser à un vaste auditoire nos préoccupations dans une langue poétique »1. Parmi les neuf communau1 Rita Mestokosho, Hur jag ser på livet mormor, Eshi Uapataman Nukum, Comment je perçois la vie grand-mère, Göteborg, Beijboom Books AB, 2009, p. 90. [Les deux éditions susnommées diffèrent, la première contient deux langues (suédois et français) tandis que la seconde dispose des trois langues (innu, français et suédois)].

tés innues du Québec, nous avons les communautés de Pessamit, d´Essipit, la Romaine, Mashteuiatsh, Matimekosh, Mingan, Natashquan, Pakuashipi, Uashat-Maliotenam2. La « nation » innue comme la nomme Rita Mestokosho est composée de toutes ces communautés. Rita Mestokosho est ainsi la représentante d´une minorité culturelle de taille modeste et la littérature est ce qui lui permet de porter une voix universelle d´autant plus que ses poèmes ont fait l´objet d´une édition multilingue. Nous souhaiterions ici montrer en quoi la lutte pour la survie de cette communauté reflète la montée d´une pensée politique autochtone au Québec3. Pour analyser les caractéristiques de cette revendication politique des communautés autochtones4, nous présenterons d´abord l´univers culturel innu puis le différend existant entre la communauté innue et les gouvernements locaux au Québec avant d´envisager l´avenir de ces commu2 http://www.autochtones.gouv.qc.ca/nations/liste_ communautes.htm#innus [Site consulté le 20 septembre 2011]. 3 Dalie Giroux, «Éléments de pensée politique autochtone contemporaine», Politique et sociétés, vol. 27, nº1, 2008, pp. 29-53. 4 Norbert Robitaille, Éric Guimond, « La situation démographique des Autochtones du Québec », dans Guy Brunet, Michel Oris et Alain Bideau (dir.), Les minorités Une démographie culturelle et politique, XVIIIe-XXe siècles, Berne, éditions Peter Lang, 2004, pp. 175-196.

55 URFOLK nr 1-2 2013 www.urfolk.se urfolk.redaktion@gmail.com


nautés face à cette menace d´industrialisation. Nous nous appuierons sur un long entretien que nous avions réalisé avec Rita Mestokosho le 10 octobre 2009 lors de son passage à Stockholm pour une série de conférences et la présentation de son œuvre.

Elle n’est pas la nature entière, elle est l’une de ces étoiles de l’espace infini du monde. En tant que support de tous les corps, elle n’est pas principe, mais corps-socle sur lequel les êtres humains se meuvent. C’est la raison pour laquelle notre conscience n’est pas capable de percevoir que la Terre bouge, car elle nous enveloppe d’une certaine façon. En percevant la nature de ce corps-socle, nous nous éloignons de l’idée d’un règne de l’homme sans partage sur la nature. Il nous faut y vivre et plus encore chercher à habiter cette terre, ce qui signifie l’humaniser sans la dominer. La manière d´habiter la Terre et de la respecter comme une personne á part entière est caractéristique du mode de vie des Innus et la phénoménologie présente l´avantage de nous aider à percevoir ce qui caractérise cette cosmogonie marquée par une circularité du temps et une proximité des ancêtres. Rita Mestokosho a réaffirmé un message simple assez caractéristique de la mentalité innue. « C’est difficile de fonctionner avec un calendrier quand tu ne sais pas ce qui va t’arriver demain. Avec tout ce qui arrive dans le monde… nous ne sommes pas centrés sur nous-mêmes. Notre vision est très large. Nous croyons que la terre, c’est notre mère. Nous croyons que les rivières sont nos sœurs, nous croyons que les lacs sont nos frères. Et nous croyons que le soleil, c’est notre grand-père. Nous croyons que la lune, c’est notre grand-mère. Et chaque être humain qui vit sur cette Terre, c’est notre petit frère, c’est notre petite sœur. Nous avons la responsabilité de prendre soin de nous-mêmes. Et surtout d’enseigner à chaque personne que nous rencontrons, le message essentiel de prendre soin de la Terre, parce que c’est le plus bel héritage que l’on va donner à nos enfants, nos petits enfants »9. Le « calendrier » est dicté par la nature, le temps ramène toujours les Innus à cette proximité ancestrale. La Nature enveloppe l´humanité, elle constitue un socle généalogique : « Ne regardes-tu pas parfois dans le ciel / Ta grand-mère la lune qui éclaire ta souffrance ? / Lève ton regard vers le Grand Esprit éternel / Il t´accueille avec un souffle d´espérance »10. Nous retrouvons cette idée de communion permanente avec les éléments naturels. Il ne s´agit pas tant d´un

La cosmogonie innue Le terme « innu » est en réalité lié à la Terre qui, dans la cosmogonie innue fait partie entière de l´existence d´un Innu. Le poème de Rita Mestokosho permet de sentir cette cosmogonie. « Imprégné jusque dans ta chair / Par cette odeur unique des bois / Tu vis seul dans tes pensées / Mais par ta façon d´être et d´agir / Je sens que tu regrettes ta façon de vivre »5. L´usage de la deuxième personne du singulier est destiné à cette âme innue, ce souffle de vie uni à la Terre. « Ton message est celui de protéger la terre / Je la protégerai aussi longtemps que je vivrai avec elle / Mais je n´oublierai pas d´apprendre / Et de partager aux autres / Ton message si divin… »6. Les ancêtres des Innus sont appelés Tshiashinnuat dont le territoire historique était le Ninan nitassinan qui signifie « notre terre »7. Les Innus vivent au rythme des saisons puisqu´ils se déplacent du littoral vers l´intérieur des terres. Les mots traduisent directement des sensations ancestrales liant l´Innu à sa terre natale. Le philosophe Husserl, fondateur de la phénoménologie, a écrit un texte intitulé La Terre ne se meut pas en mai 1934 qui explicite certains concepts fondamentaux de la phénoménologie. La Terre n’est pas l’objet abstrait déterminé par la science qui tourne sur elle-même, elle est ce socle de référence par rapport auquel la conscience se constitue. « La Terre elle-même, dans la forme originaire de la représentation, ne se meut ni n’est en repos, c’est d’abord par rapport à elle que mouvement et repos prennent sens »8. La Terre est la genèse constitutive d’une humanité, elle est un archi-foyer qui appartient à un « archi-peuple » avec son « archi-territoire ». 5 Rita Mestokosho, Eshi Uapataman Nukum, Hur jag ser på livet mormor, Göteborg, Beijboom Books AB, 2010, p. 16. 6 Ibid., p. 16. 7 http://www.innu-essipit.com/page. php?rubrique=lesessipiunnuat Site de la communauté d´Essipit consulté pour la dernière fois le 27 septembre 2011. 8 Edmund Husserl, La Terre ne se meut pas, Trad. Franç. Franck, Pradelle, Lavigne, Paris, éditions de Minuit, 1989, p. 12.

9 Entretien mené par Françoise Sule et Christophe Premat à la maison des écrivains de Stockholm le 10 octobre 2009. 10 Rita Mestokosho, Hur jag ser på livet mormor, Eshi Uapataman Nukum, Comment je perçois la vie grand-mère, Göteborg, Beijboom Books AB, 2009, p. 20.

56 URFOLK nr 1-2 2013 www.urfolk.se urfolk.redaktion@gmail.com


hymne à la nature qu´une manière de lier nature et spécificité de la communauté innue. Comme l´écrit Edgar Morin, « nous savons désormais que la petite planète perdue est plus qu’un lieu commun à tous les êtres humains. C’est notre maison, home, heimat, c’est notre matrie et, plus encore, notre Terre-Patrie »11. L´écoute des éléments présente dans la langue participe de la revendication d´un mode de vie et d´une sensibilité au monde. « J´ai appris à nager avec le saumon / À le suivre dans les grandes rivières / À monter le courant de peine et de rivières / Sans me plaindre et sans sermon »12. L´élément eau est à la fois synonyme d´espoir, de fragilité et de nostalgie (souffrance liée à un mode de vie proche de la nature et de plus en plus menacé). La poésie de Rita Mestokosho est d´ailleurs marquée par une forme de métempsychose, l´âme et le corps étant distingués sur le chemin de la vie : le corps marque la condition terrestre, l´ancrage dans la nature tandis que les âmes s´unissent à l´esprit des ancêtres. L´Innu ne se pense pas comme individu mais comme un élément constituant de la nature. La cosmogonie innue est à comprendre et c´est elle qui doit se transmettre. « L´autre chemin est invisible. Il est tracé par la lumière de / la vie. Il peut y accéder par la force de son Mistapéo. / Ces deux chemins sont reliés quelque part dans le monde / où nous vivons et dans le monde des esprits / où nous voyageons par nos rêves. / Quand les deux chemins se rejoindront, à ce moment-là, / L´Innu se retrouvera lui-même »13. Le Mistapéo est la force des esprits, celle qui inspire l´Innu et le guide dans sa vie. Les adverbes de lieu (« quelque part ») et de temps (« à ce moment-là ») ne sont pas précisés car c´est à chaque Innu de trouver la jonction entre ces deux chemins. La vie d´un Innu se saisit de manière circulaire comme l´indique le poème intitulé « La vie d´un Innu » : « Dans la vie d´un Innu, il y a deux chemins / se défilant devant lui. Le premier est tracé par des pas / d´hommes qui ont passé devant lui, ce chemin est lourd car il / est profond en peines et en joies aussi. Il prendra ce chemin / pour évoluer dans l´environnement où il vit » (Mestokosho, 2010, 30). Le chemin, la trace, la 11 Edgar Morin, Anne-Brigitte Kern, Terre-Patrie, Paris, éditions du Seuil, 1993, p. 210. 12 Rita Mestokosho, Hur jag ser på livet mormor, Eshi Uapataman Nukum, Comment je perçois la vie grand-mère, Göteborg, Beijboom Books AB, 2009, p. 22. 13 Rita Mestokosho, Eshi Uapataman Nukum, Hur jag ser på livet mormor, Göteborg, Beijboom Books AB, 2010, p. 30.

lumière sont des thèmes fréquents de la poésie de Rita Mestokosho: le futur est une invitation à réexaminer le passé et à s´inspirer de l´esprit des ancêtres. La poésie de Rita Mestokosho est une traversée au sein de la cosmogonie innue, elle est écrite en français pour pouvoir faire connaître cette identité. Rita Mestokosho nous confiait alors son sentiment quant à l´appellation autochtone au Canada. La charte constitutionnelle des libertés fondamentales de 1982 consacre ce terme en rappelant la protection de ces minorités culturelles, l´article 25 stipulant « le fait que la présente charte garantit certains droits et libertés ne porte pas atteinte aux droits et aux libertés – ancestraux, issus de traités ou d´autres – des peuples autochtones du Canada »14. Les minorités ancestrales sont celles qui habitent le territoire depuis un certain temps et qui ont signé des accords territoriaux par le passé. « Lorsqu’on fait référence aux autochtones, raconte Rita Mestokosho, on entend souvent parler de trafic de tabac, trafic de ci, trafic de là. Mais jamais on entend parler des Innus ou des autochtones qui veulent protéger leur territoire. Jamais on n’entend parler de leurs persévérances à vouloir garder leur langue maternelle, à vouloir enseigner leur langue maternelle dans les écoles. Parce que nous ne serons jamais des Québécois, nous ne seront jamais des Canadiens. Nous tenons à notre existence d’Innus, parce qu’être Innus cela veut dire êtres humains. Un Innu, c’est un gardien de la terre, et c’est ce que nous voulons donner à nos enfants comme enseignement »15. La transmission est marquée par le souvenir et la répétition de gestes simples, même si les communautés autochtones vivant sur les territoires autour du fleuve La Romaine sont diverses. Leur mode de vie est lié à cette forme d´animisme où les éléments naturels sont sacrés car ils soutiennent le principe de vie. Chaque communauté innue a une histoire particulière à l´instar de celle de Pessamit. Des traces ancestrales de communautés de chasseurs vivant dans le nord du Canada ont été attestées dès 5500 avant Jésus-Christ. Puis, lors des voyages de conquête, ces communautés ont été découvertes. Jacques Cartier avait rencontré en 1534 lors d´une escale à Tadoussac un peuple qu´il a nommé les « Papi14 http://lois.justice.gc.ca/fra/Charte/page-2.html [Site consulté pour la dernière fois le 29 septembre 2011]. 15 Entretien mené par Françoise Sule et Christophe Premat à la maison des écrivains de Stockholm le 10 octobre 2009.

57 URFOLK nr 1-2 2013 www.urfolk.se urfolk.redaktion@gmail.com


nachois » et qui ont ensuite été rebaptisés Montagnais. Le 17e siècle est marqué par les tentatives d´évangélisation de ces communautés par les missionnaires jésuites dans la région et le 19e siècle fut l´époque où les communautés innues ont eu des portions de territoires appelées « réserves »16. Rita Mestokosho revient sur cette dénomination qu´elle refuse car elle traduit bien une volonté de parquer ces communautés pour les déposséder de leurs territoires. « On nous a placés dans des réserves. C’est là qu’on plaçait les Indiens, parce qu’on nous appelait les Indiens. J’avais fait une recherche, on avait catégorisé les Indiens. Il y a des départements fédéraux, mais on les avait mis dans le département des immigrants. Ils ne savaient tellement même pas où nous placer, qu’ils auraient dû nous laisser tranquilles dans notre vie de chasseurs, dans notre vie de grande liberté. Mais c’était à la même période que, tu sais il y avait une période où on convertissait aussi les familles païennes. On voulait faire des Indiens de bons croyants. C’était leur projet du siècle. Pour prendre possession du territoire. Et c’était cela l’idée derrière tout ça, c’était de prendre possession des rivières, des mines. Tu vois, c’était l’idée du gouvernement à l’époque. Mais cela n’a pas changé, le gouvernement a toujours la même idée »17. Les blessures de la mémoire sont revenues dans l´entretien de Rita Mestokosho car la souffrance est venue du fait que ces communautés se sont senties comme étrangères sur leur propre territoire. Le phénomène d´acculturation est intervenu au moment où le gouvernement a défini un territoire pour ces communautés. On les a par la suite forcées à adopter un mode de vie qui leur était étranger. Rita Mestokosho nous a livré la manière dont elle a été perçue lorsqu´elle a été à l´école québécoise. « J’ai été placée dans un couvent avec ma cousine et une autre amie. On était 56 filles, dont la plupart étaient québécoises, d’enfants riches qui étaient placés dans des collèges privés. Et nous on avait été envoyées là, ma cousine et cette fille parce qu’on était des bonnes élèves. Je me souviens, on arrive et les religieuses nous séparent. Nous sommes placées dans chaque étage. Pas ensemble. Et puis là évidemment, c’est la 16 http://pessamit.ca/index.php?option=com_ content&view=article&id=17&Itemid=28 [Site du Conseil des Innus de Pessamit consulté pour la dernière fois le 29 septembre 2011]. 17 Entretien mené par Françoise Sule et Christophe Premat à la maison des écrivains de Stockholm le 10 octobre 2009.

question qu’on me pose «depuis quand tu es arrivée au Canada ?» Donc j’ai dit «drôle de question». Mais déjà au secondaire, je me souviens que dans les livres d’histoire, j’étudiais l’histoire qui était écrite par des personnes qui disaient que j’étais une barbare. Et tu vois déjà cela a été un coup. Et pourtant, j’étais une très bonne élève et j’ai commencé à me rebeller à cette période, parce que je ne pouvais pas être une barbare ; cela me faisait mal »18. La confrontation avec le monde québécois lui a fait prendre conscience de l´ignorance de la minorité culturelle innue. Ces communautés innues qualifiées d´autochtones réclament la préservation de leur mode de vie nomade et de leur territoire et c´est ici que les négociations avec le gouvernement apparaissent asymétriques.

Les origines de la mésentente Rita Mestokosho a eu l´occasion de revenir sur le système de représentation politique de la minorité innue. « Ekuanitshit, c’est le nom de mon village. Ekuanitshit, lieu entouré de montagne. Et à tous les trois ans, la communauté des Innus de mon village, ou de la communauté, organise une élection pour élire cinq personnes, dont un chef, et trois conseillers politiques, qui ont chacun leur mandat, mais on a des mandats de trois ans, c’est-à-dire des mandats dans les domaines de l´éducation, de la culture et du développement économique ; ce sont mes mandats à moi. Pendant les trois ans, nous avons des objectifs. Évidemment, c’est d’améliorer les conditions de vie des Innus, des enfants dans notre communauté. Mais ca s’appelle également le conseil des Innus d’Ekuanitshit, et c’est aussi le lieu où l’on décide tout ce qui touche politiquement le territoire »19. Les conseils de la minorité innue sont organisés sur le mode fédéral, c´est-à-dire que chaque village possède un niveau propre de représentation puis envoie ses représentants aux échelons supérieurs. Rita Mestokosho parle d´une communauté innue en particulier, celle de la Romaine représentée par le conseil des Innus d´Unamen Shipu. « C’est notre petit gouvernement. Il y a cinq cent cinquante personnes dans ma communauté. Mais comme je l´ai dit, il y a des communautés où il y a au-dessus de deux mille personnes. Mais moi c’est un tout petit village, je suis au bord de la mer, c’est une presqu´île. 18 Entretien précité. 19 Entretien précité.

58 URFOLK nr 1-2 2013 www.urfolk.se urfolk.redaktion@gmail.com


Après ça, il y a un conseil, le conseil des Innus, mais après cela on peut avoir d’autres instances politiques, on dit tribales et on a aussi des instances régionale et nationale. Et nous assistons à toutes les instances. Toujours dans la mesure où nous voulons faire prendre conscience au gouvernement, soit provincial, parce que nous faisons face à deux instances de gouvernement, la province, le gouvernement du Québec, et le fédéral, le gouvernement du Canada. Les conseils, qu’on appelle aussi les conseils de bande, sont dépendants du gouvernement fédéral. Même si la reine du Canada a rapatrié la Constitution, je suis toujours l’enfant de la reine du Canada, mais avec toutes ces instances, nous devons toujours être sur plusieurs plans. Je me sens tellement privilégiée, parce que quand j’ai des rencontres avec des chefs, et que nous discutons, eux ils vont dire «territoire», et moi je vais dire la terre ». Rita Mestokosho explique ainsi ses tâches politiques et surtout la perception du langage : alors que le territoire renvoie au vocabulaire des politiques publiques d´aménagement, la « terre » renvoie à l´essence d´un mode de vie. Lorsque les Innus évoquent la réalité du territoire, ils parlent de la Terre. « Il existait plutôt un concept de souveraineté appelé Innu Tipenitamun. Et pourtant, le territoire constitue le fondement même de la culture innue; il en est l’épine dorsale. Le nitassinan [territoire] de chaque Première Nation  tisse en effet un lien invisible et pourtant très tangible entre l’individu, la Terre Mère d’où il est issu, et le peuple auquel il appartient. Il en est ainsi dans toutes les communautés innues »20. Nous avons un décalage entre le mode nomade de ces communautés et le principe même de l´État qui souhaite contrôler les ressources et la carte des populations. Nous souhaiterions pour qualifier le différend entre les communautés innues et le gouvernement provincial emprunter au philosophe Gilles Deleuze la notion d´«appareil de capture »21. L´État s´approprie les ressources du territoire et la négociation est en fait biaisée dès le départ dans la mesure où le gouvernement ne renoncera pas aussi facilement à cette capture. Il existe ainsi un rapport de forces qui explique cette mésentente22 essentielle 20 http://www.innu-essipit.com/page. php?rubrique=lesessipiunnuat [Site consulté pour la dernière fois le 27 septembre 2011]. 21 Gilles Deleuze, Félix Guattari, Mille Plateaux, Capitalisme et schizophrénie, Paris, éditions de Minuit, 1980, pp. 544-545. 22 Jacques Rancière, La Mésentente, Politique et

entre les communautés dites autochtones et de manière plus générale le gouvernement autochtone. Les représentants de la communauté innue menacée reprochent l´inégalité des statuts dans la négociation et dénoncent une procédure dite démocratique pour décider indirectement de l´avenir de la communauté innue de la Romaine. En réalité, ils reprochent le fait que la décision d´exploiter cette rivière ait été déjà prise au moment où le dialogue s´instaurait entre le gouvernement provincial et les communautés innues. Un collectif de préservation de la rivière s´est créé et a alors pris le nom de l´Alliance romaine. « Dans ce qui arrivé dans la lutte pour sauver la rivière Romaine, cela a été difficile de faire un choix, parce que ma communauté à moi avons été à un référendum. Et je crois, si je ne me trompe pas, je peux me tromper, je crois que c’était 71 % de la population de la communauté qui était en faveur. Mais je regarde l’année qui a suivi, toute l’année qui a suivi, où nous discutions comment nous pouvions défendre la communauté ensemble. Il y avait des avocats qui étaient engagés, soit par Hydro Québec23, soit par la communauté, où nous discutions, parfois je prenais la parole, parfois j’écoutais, nous avons eu des négociations un peu partout, on nous amenait sur table, voila tant de millions de dollars que vous allez Philosophie, Paris, éditions Galilée, 1995. 23 Le document présenté par le maître d´ouvrage est consultable en ligne sur le lien suivant : http://www.acrgtq. qc.ca/documents/congres/congres_2008/conferences/ projet_la_romaine_hydro-qubec.pdf [Site consulté pour la dernière fois le 29 septembre 2011].

59 URFOLK nr 1-2 2013 www.urfolk.se urfolk.redaktion@gmail.com


avoir, voila tant de millions et je me souviens de la dernière assemblée que nous avons eu, où l’avocat disait «même si vous dites non au référendum, ils vont faire le barrage quand même». J’étais assise à ce moment là, j’étais perdue complètement à ce moment-là, j’attendais un miracle ou je ne sais quoi, mais je me souviens j’ai répondu, j’ai dit «est ce que vous êtes conscients de ce que vous êtes en train de nous dire, est ce que vous êtes conscient de ce que vous voulez que l’on fasse, et surtout que vous voulez que nous assistions au massacre d’une rivière» »24. Nous voyons à travers ces propos le décalage entre une population luttant pour son mode de vie et son environnement et les autorités politiques souhaitant utiliser le référendum pour légitimer un projet d´exploitation. Le référendum a eu lieu le 25 mars 2009 et une pétition a été remise au gouvernement le 23 avril 2009 pour montrer le danger que présentait un tel projet à la fois pour l´environnement et la diversité culturelle. Dans l´entretien, Rita Mestokosho nous a rappelé le fait qu´elle ne se faisait aucune illusion quant à la suite des événements, mais selon elle ce combat engage le sens de l´existence de la communauté innue. « Moi j’étais représentant politique, parce que c’est mon troisième mandat, et je me souviens, il y a trois ans, c’était la première fois qu’on mettait sur table nos intentions, et je me souviens que je disais aux autres membres, j’ai dit «moi, je vous pose une question», parce que c’était mon cousin, c’était des gens de la famille. Je leur dis «dans ton cœur, est ce que tu serais prêt à vendre cette rivière ?» »25. Pour Rita Mestokosho, l´enjeu était à dramatiser car la construction du barrage aurait des conséquences irréversibles sur la culture innue. Le patrimoine innu est en danger et pas seulement la communauté d´Ekuanitshit. « C’est ce qui est dangereux. Il y a une rivière qui s’appelle Churchill Falls, et je sais qu’il y a une connexion avec la rivière Romaine. Il y a un gros plan, le plan du nord, ca reste ambigu, mais on sait comment le gouvernement fonctionne. Parce que la rivière Romaine, cela ne date pas de cinq ans. Vingt ans passés, c’était déjà sur les tables des ingénieurs à l’époque. Ils ont travaillé en silence, mais le plan est beaucoup plus grand. C’est énorme ce qu’ils veulent faire, parce qu’ils ont aussi parlé des déchets nucléaires, parce que le territoire est grand, donc il y a de la place. Je sais que pendant une période, les Innus du 24 Entretien précité. 25 Entretien précité.

Labrador défendaient beaucoup leur territoire, parce que c’était vraiment devenu un lieu de jeu pour eux, il y avait une base militaire et ils s´entraînaient tu vois. Ils s´entraînaient pour jouer à la guerre, parce que c’est grand, et qu’il n’y a personne qui vit là. Mais nous, on fréquente, on va à la chasse… Alors, si les animaux sont déroutés. Pour eux des animaux, c’est juste des animaux. Mais nous on n’a pas la même pensée face aux Caribous. Ces gens vont jusqu’à vraiment déranger le mode de vie. Et maintenant il y a aussi le problème d’uranium qui en vient chez nous »26. Le territoire innu intéresse du point de vue des ressources à exploiter.

L´avenir de la communauté innue Rita Mestokosho utilise la poésie pour transmettre un message ancestral aux jeunes générations qui risquent l´acculturation. Dans ses poèmes, nous sentons que l´avenir est présenté comme un futur passé : l´avenir est habité par la tradition et la présence des ancêtres. La circularité du temps rend problématique l´héritage et le métissage inévitable. Le poème « La porte de mon univers » porte cette difficulté à sortir de cette circularité : « Mon corps est ici mais mon esprit est là-bas / Loin, très loin dans les terres de mes ancêtres / Je leur parle les yeux ouverts, tout s´évanouit / J´ouvre les yeux pour apprendre à voler / Vers tous mes frères qui ont besoin de moi et de mon aide / Ma vie va vers l´avant / Mais j´aimerais rien qu´une minute / Qu´elle se dirige vers l´arrière »27. Il existe un souffle qui rattrape la vie et qui la tire vers la tradition : nous sentons dans ces vers le mouvement avec les adverbes de lieu (« loin », « là-bas »…) et les verbes (« voler », « se dirige »…) puis une suspension (épochê) de l´être (« tout s´évanouit », « Mais j´aimerais rien qu´une minute »). Le poème « Gardien de la Terre » est empreint de cette même nostalgie : « Et puis vint un jour où je vis la lumière / Une lumière qui m´a invitée à me pardonner / Et même si l´on dit que le bonheur est éphémère / J´ai effacé de mon esprit le corridor sombre / de mon passé, pour faire place à la lumière »28. La 26 Entretien précité. 27 Rita Mestokosho, Hur jag ser på livet mormor, Eshi Uapataman Nukum, Comment je perçois la vie grand-mère, Göteborg, Beijboom Books AB, 2009, p. 52. 28 Rita Mestokosho, Hur jag ser på livet mormor, Eshi Uapataman Nukum, Comment je perçois la vie grand-mère, Göteborg, Beijboom Books AB, 2009, p. 12.

60 URFOLK nr 1-2 2013 www.urfolk.se urfolk.redaktion@gmail.com


lumière est une invitation au voyage vers l´esprit des ancêtres, elle efface le passé tout en restaurant l´accès à l´éternité du temps ancestral. « Cette belle rivière fait partie de notre histoire, comme je le disais, parce que c’était la route que mes grands-parents prenaient pour arriver ver le nord. Ils ont laissé beaucoup de choses sur les rives. Il y a des sépultures, il y a des campements, je pense que c’est vraiment une partie de notre cœur qui est là-bas. Alors lorsqu’ils ont commencé à raser les forêts, ça a été très dur pour la plupart des Innus, je dirais pour la côte nord. Le Québec, c’est divisé par régions. Il y a la basse côte nord, il y a la côte nord, après ça il y a la Mauricie… tu vois, c’est par région, le Québec est divisé par régions. Et moi, je vis vraiment à la limite de la côte nord et de la basse côte nord. Mais quand on identifie les Innus, mois je viens des Innus de l’est. Il y a les Innus de l’ouest, et il y a les Innus du nord. Mais nous parlons la même langue »29. La rivière est véritablement le berceau de cette communauté à la fois comme lieu d´approvisionnement (chasse, pêche, cueillette) mais aussi comme lien aux ancêtres (sépultures). Dans les poèmes de Rita Mestokosho, la transmission est un legs, un message, une invitation à apprendre à écouter la Nature, celle qui unit la communauté innue. Le poème « Sous un feu de rocher » se fonde sur l´anaphore « J´ai appris » : « Mais c´est uniquement sous un feu de rocher / À l´abri d´un hiver froid et solitaire / Que j´ai entendu les battements de la terre / Et c´est là que j´ai appris à écouter »30. Tous les éléments naturels ont une pulsation, un rythme, la poésie de Rita Mestokosho étant une prosopopée continuée. Le poème « Sous un feu de rocher » commence par le vers « J´ai appris à lire entre les arbres »31. C´est une expression refaite sur « J´ai appris entre les lignes » : le narrateur du poème s´est efforcé de lire son avenir dans les éléments l´entourant. Le poème Uapukun (nom de la fille de Rita Mestokosho) est celui qui décrit le plus justement les modalités de la transmission. « Ta vie est un immense jardin, et tu as devant toi beaucoup / de fleurs et toutes sont plus belles les unes que les autres. / Mais toi seul connais le temps pour prendre soin d´elles »32. L´héritage est comme un jardin, un 29 Ibid. 30 Rita Mestokosho, Hur jag ser på livet mormor, Eshi Uapataman Nukum, Comment je perçois la vie grand-mère, Göteborg, Beijboom Books AB, 2009, p. 22. 31 Ibid., p. 22. 32 Rita Mestokosho, Eshi Uapataman Nukum, Hur jag ser på livet mormor, Göteborg, Beijboom Books AB, 2010, p. 26.

territoire de promesses à faire fructifier, la transmission n´est jamais une injonction, un devoir mais une invitation à trouver en soi une force de vie. Dans tous ses poèmes, les vers sont comme un appel à un retrait de l´Être sur les éléments fondamentaux (Nature, Esprit des ancêtres). La transmission est aussi très personnelle, puisque les pronoms utilisés sont Je et Tu : l´héritage est intime et jamais la poésie ne se charge d´une revendication politique directe avec le pronom Nous. La poésie touche par l´émotion ce qu´il y a de plus proche. Les communautés innues restent largement méconnues parce qu´elles ont un mode de vie singulier et nomade et restent assez peu peuplées. Rita Mestokosho se sent investie d´une mission particulière qui est d´écrire pour faire de la politique. « La poésie m’a choisie. Mais lorsque je prends la poésie comme langage, je sais que je peux passer n’importe où. Je sais que les portes s’ouvrent. Si j’ai un discours plus politique, il y a des portes qui se ferment, surtout auprès du gouvernement. Je crois que c’est important de rester toujours soi-même convaincue ; moi je suis convaincue de ce que je dis. Parce que c’était la parole de mes grands-parents, et je suis sûre que c’était la parole de leurs grands-parents à eux. C’est pour ca que je suis convaincue que je suis née pour cette raison »33. La littérature permet à Rita Mestokosho de faire connaître cette minorité et d´évoquer ce projet de barrage34. L´identité innue est stable, elle est assez représentative de la montée des revendications des populations autochtones dans le monde et en particulier au Canada depuis le début des années 197035. Le combat du chef Raoni en Amazonie pour protéger une culture indigène millénaire contre le projet de barrage de Belo Monte rappelle en tous points celui de Rita Mestokosho contre le projet Hydro Québec d´exploitation de la rivière La Romaine. Rita Mestokosho a participé à la création d´un institut des cultures innues afin que ce patrimoine ne puisse pas disparaître tout comme le chef Raoni. 33 Entretien mené par Françoise Sule et Christophe Premat à la maison des écrivains de Stockholm le 10 octobre 2009. 34 http://www.latitudefrance.org/Rencontre-avec-RitaMestokosho.html [Site consulté pour la dernière fois le 29 septembre 2011]. 35 http://www.raoni.fr/ [Site du chef Raoni consulté pour la dernière fois le 29 septembre 2011].

61 URFOLK nr 1-2 2013 www.urfolk.se urfolk.redaktion@gmail.com


recensioner Den romska

sagoskatten Det var en gång det som inte var. Romska sagor Bagir Kwiek och Monica Hirsch illustratör Jonas Rahm förlag Kabusa förlag, 2013

titel

författare

det var en gång det som inte var, det är titeln på en nyutkommen

s­ agobok innehållande en romsk sagoskatt som nästan fallit i glömska. Det var ett svårt arbete att samla in materialet, berättar Bagir. Han fick gå runt och fråga många av de äldre för att få en samlad bild. Vissa sagor hade inte berättats på över 20 år. Bagir Kwiek, själv rom, har tillsammans med journalisten

62 URFOLK nr 1-2 2013 www.urfolk.se urfolk.redaktion@gmail.com


Bagir Kwiek och Monica Hirsch på Bokmässan i Göteborg 2013

Monica Hirsch sammanställt materialet till boken och valt ut de sju sagor som nu p ­ ublicerats. På Bokmässan i Göteborg samtalar de med Eva Saxäng på Svenska kyrkans scen ”Se människan” och diskuterar hur de tänkt när de valt ut dessa sagor och vikten av att förmedla den romska kulturtraditinen till nya generationer. De har fått många positiva reaktioner på boken av romerna själva, som för första gången fått se sina sagor och sitt språk i skrift, även om oron finns att nu endast denna skrivna versionen blir den gällande. De hoppas den muntliga berättartraditionen trots det får leva vidare. Det skapar liv i historierna när berättaren färgar sagan genom sitt personliga berättande. Vad är det då för sagor som berättas, och vad vill de förmedla? De följer i struktur och berättande i stort de folksagor vi är vana vid att höra, säger Bagir och Monica. Men de skiljer sig också på vissa punkter. Förutom att det är helt nya folksagor för oss nordbor är det uteslutande romer som är huvudpersoner och sagor beskrivna ur deras perspektiv, ett underifrånperspektiv. Därmed beskrivs oftast mötet med ett majoritetssamhälle. De är också mer vardagsnära historier än vi kanske är vana vid. Men med en underbar kärna av humor, spänning och ett driv framåt för ett lyckligt slut. Boken är också rikt och vackert illustrerad. Under veckorna kring årets bokmässan har det varit mycket diskussioner om romerna i Sverige och polisens övertramp genom olaglig registrering. Det är skönt att i det sammanhanget få möjlighet att fokusera på romerna ur ett mänskligt perspektiv. Bagir betonar också hur roligt det är att få dela med sig av sin romska kultur och få berätta en del av den positiva och spännande historia de bär på och som förtjänar att komma fram i ljuset.

63 URFOLK nr 1-2 2013 www.urfolk.se urfolk.redaktion@gmail.com


)RNXVSnXUIRON Vår nystartade förening vill sprida information om världens alla urfolk. Vi kommer att med fyra nummer per år ge ut en nätbaserad tidskrift med fördjupande artiklar, fotoreportage och notiser från världens alla hörn. Det blir plats för debatt och tänkvärda bilder och texter. Har du egna erfarenheter för att du själv har rötter hos något av alla urfolk, eller om du kommit i kontakt med människor som räknar sig som urfolk, genom fältarbete eller resor – skriv till urfolk.redaktion@gmail.com så kan vi förhoppningsvis ge plats till ditt material i vår tidskrift. Kortare notiser om aktuella händelser kommer publiceras kontinuerligt direkt på hemsidan. Som stödmedlem (50 kr) får du uppdaterad information via mailutskick. Vi har också ett insamlingsprojekt till förmån för Sarita River i Kanada. Mer om detta kan läsas på vår hemsida. Information om oss som förening och vår tidskrift kan ni läsa på vår hemsida www.urfolk.se. Anna Klint redaktör

URFOLK nr 1-2 2013 www.urfolk.se urfolk.redaktion@gmail.com

Urfolk nr 1 2 3013  

Vårt första nummer av e-tidskriften har temat kultur och miljö på Nordvästkusten. Vi presenterar också andra aktuella händelser för året.

Advertisement