Artikkelit
38
Cecilia Jeppsson
Kulturskolelärares legitimitetsarbete i mötet med ett politiskt ideal om socialt inkluderande musikundervisning Inledning
D
enna studie fokuserar det legitimitetsarbete som kommer till uttryck i svenska kulturskolelärares tal om sin egen verksamhet i relation till politiska ideal om socialt inkluderande musikundervisning. En organisation vinner legitimitet genom att agera ansvarsfullt gentemot de parter som har ett intresse i eller tar del av organisationens verksamhet (Long & Driscoll 2008) och legitimitet hör samman med organisationers likriktning i relation till andra organisationers strukturer och agerande på det gemensamma fältet (DiMaggio & Powell 1982). Legitimitetsarbete kommer i föreliggande studie till uttryck genom de sätt lärarna i sitt tal konstruerar kulturskolan som socialt inkluderande verksamhet och därigenom legitimerar verksamheten. Resonemangen i studiens fokussamtal förs mot bakgrund av ett konstaterande om oproportionerlig fördelning av barns deltagande i den svenska kulturskolan i relation till kön, etnicitet och sociokulturell bakgrund (Brändström & Wiklund 1995; Elofsson 2009; Hofvander Trulsson 2004) och att flickor födda i Sverige med välutbildade och kulturutövande föräldrar visat sig överrepresenterade i kulturskolan (Jeppsson & Lindgren 2018). Studiens utgångspunkt gällande ett politiskt ideal när det gäller socialt inkluderande musikundervisning utgår från kulturpolitiska dokument. Kulturpolitiska mål som på ett övergripande plan styr kulturskolorna uttrycker tydligt en politisk strävan att ”främja allas tillgång till kulturupplevelser” (Prop. 2009/10:3, 29) och ”särskilt uppmärksamma barn och ungas rätt till kultur” (ibid., 31). Hösten 2015 accentuerades statens intresse av kulturskolornas verksamhet ytterligare genom tillsättningen av en särskild kulturskoleutredning. I kulturskoleutredningen formulerades idealet om kulturskolan som “tillgänglig och jämlik” och att alla barn oavsett bakgrund ska ges möjlighet att utöva kultur” (SOU 2016:69). Social inkludering i undervisningskontext kan definieras som alla barns möjligheter att prestera och delta trots utmaningar som härrör från fattigdom, klass, ras, religion, språklig eller kulturell bakgrund eller kön (Burnard, Dillon, Rusinek, & Sæther 2008). Begreppet har i ökad omfattning kommit att relateras till undervisning men också kommit att förknippas med mångtydighet och dilemman (Carlsson & Nilholm 2004). Utifrån demokratiska ideal menar Väkevä och Westerlund (2007) att utformning av musikundervisning kan rättfärdigas utifrån två argumentationslinjer som utgår från kollektiv respektive individ (Väkevä & Westerlund 2007; Westerlund 2002). Inom den första riktningen betraktas inkludering utifrån en existerande tradition och inom den andra betraktas inkludering utifrån elevinflytande i utformandet av undervisningen. Förenklat kan den första inriktningen sägas bygga på betoning av lärarnas definitionsmakt eller auktoritet medan den andra i högre grad betonar deltagarperspektivet. Dessa två olika riktningar kan även urskiljas när det gäller forskning om social inkludering i musikpedagogik i stort. Mot bakgrund av kulturpolitiska ideal kan kulturskolan alltså betraktas som objekt för en socialt inkluderande strävan. Forskning (Rostwall & West 2001; Tivenius 2008) visar FJME 02 2018 vol. 21