Yokos nattbok blädderex

Annika Sandelin

YOKOS NATTBOK

Schildts & Sรถderstrรถms

Andra upplagan © Annika Sandelin 2014 © Illustrationer och omslag: Linda Bondestam Inlaga: Mats Holmqvist Tryck: Bookwell, Borgå 2015 Schildts & Söderströms Helsingfors ISBN 978-951-52-3459-9 www.sets.fi

Torsdag 5.9 I den här skrivboken tänker jag skriva om allt som är viktigt och hemligt men jag måste gömma den noga.

Hemma hos oss får man aldrig ha någonting i fred.

Min lillebror, Salvador, snokar överallt och kommer in i mitt rum när som helst, fast han inte får. Det gör Frida också, men det gör inte så mycket för hon är så söt och dessutom kan hon inte läsa. Mamma är värst för hon låter mig inte ens kissa i fred. Varje morgon när jag går på toa står hon utanför och skriker ”Skynda dig Yoko, du borde ha startat för länge sen!”

Jag heter Yoko och det är mamma som har hittat på mitt fåniga namn, för hon är konstnär och ville att jag och mina syskon skulle döpas efter hennes favoritkonstnärer. Jag har fått mitt namn efter en japanska som heter Yoko Ono och som inte liknar mig alls. Hon har svart hår, svarta glasögon och svart hatt. Själv har 5

jag tråkigt mellanbrunt hår, blek hud och varken glasögon eller hatt. Mamma har visat två bilder av Yoko Onos konstverk. Det ena föreställer ett schackspel med bara vita rutor och schackpjäser och på det andra finns en massa katter som stirrar med gula ögon. Yoko Ono har också gjort skivor som mamma spelar för jämnan.

Jag vet inte hur bra Yoko Ono sjunger, för mamma brukar överrösta henne när hon sjunger med och mamma sjunger åtminstone inte vackert.

Salvador är döpt efter Salvador Dali som målade spännande tavlor med brinnande giraffer och smältande klockor. Nuförtiden vill han kallas Salde, antagligen för att det låter tuffare. Egentligen är Salvador inte det minsta tuff. Han är bara åtta år och superbarnslig.

Frida liknar inte alls Frida Kahlo som hon har fått sitt namn av. Frida Kahlo var mörk och hade mustasch fast hon var kvinna, medan min lillasyster liknar en tjock liten ängel med lockigt hår. Hon är tjock därför att hon älskar mat. Till och med mögelost och Janssons frestelse!

Själv är jag näst längst av flickorna i klassen men väger minst. Mamma gnäller alltid om att jag borde äta mera, men jag äter faktiskt – åtminstone allt som inte

smakar illa. Fast jag är mager har jag runda kinder och därför kallar Salvador mig för Hamstern. Men man ska inte ta allt som Salvador säger på allvar, för han pratar oftast strunt och emellanåt kallar han mig dessutom Hästen. Man kan väl inte se ut som en hamster och en häst på samma gång! Själv liknar Salvador lite en bäver.

Men när han är arg liknar han mest en gris.

Pappa har berättat att han ville ge vanliga namn åt oss men att mamma inte lyssnade på honom. Pappa är världens gulligaste. När vi bråkar brukar han först vänligt be oss att sluta och när vi ändå fortsätter, frågar han om vi blir snälla ifall vi får var sitt kex. Det blir vi oftast, men ibland bråkar vi lite till för att få flera kex. Pappa jobbar som psykolog, så han vet hur man ska uppfostra barn.

En våning under oss bor Anna och hon är min bästa vän. Anna och jag går i samma klass och vi är tillsammans nästan jämt. Oftast är vi hos Anna för hon har inga syskon som stör oss.

Anna är jättesöt. Hon når mig bara till axlarna och hennes fötter är nästan lika små som Fridas. Anna liknar inte alls sina föräldrar, men det är hon bara glad över. Fast jag skulle gärna likna Annas mamma, Sonja, när jag blir stor, för hon är rund och snäll och inte alls

lika pinsam som min mamma. Men Sonja och Erik är inte heller Annas riktiga föräldrar för Anna är adopterad. Hennes riktiga mamma och pappa bor kanske någonstans i Kina men Anna minns dem inte alls.

Sonja och Erik hämtade henne från ett barnhem i Kina när hon bara var ett år.

Vårt golv är Annas tak. Annas pappa, Erik, är nästan två meter lång, så när jag går omkring i vår lägenhet är mina fötter bara några decimeter ifrån hans huvud.

Om jag ligger på golvet och pratar med hög röst kan Anna höra mig. Tyvärr kan alla andra också höra mig och det är inte så bra om man har hemligheter. Anna och jag har massor av hemligheter.

Anna sover i en loftsäng ovanför sitt skrivbord och det betyder att hon sover rakt under mig. Ibland när jag vaknar på natten, tänker jag på att Anna är alldeles nära mig och då är det lättare att somna om.

Det händer ofta att Anna blir arg på mig. Pappa säger att hon har ett explosivt temperament. Det betyder att hon kan bli rasande för småsaker men att det går över snabbt. När vi var mindre blev jag ledsen varje gång vi blev osams men nu har jag vant mig. Jag tror att mamma också har ett sådant där explosivt temperament.

Anna är inte min enda vän. Jag har en annan nästan lika god vän och han heter Daniel. Daniel och jag gick på samma dagis och då planerade vi att gifta oss med varandra. Sen började vi i olika skolor och träffades nästan aldrig. Men förra året bytte han till min skola 8

och kom till min klass, så nu ses vi nästan varje dag.

Jag är annars blyg för pojkar, men med Daniel kan jag prata om nästan vad som helst. Han läser en massa och han älskar musik. Mest pratar han om jazzband som ingen annan har hört talas om och han rynkar bara på näsan när jag och Anna spelar One Direction. Han tar gitarrlektioner och ibland komponerar han egna sånger. Daniel är kortväxt och når mig inte ens upp till armhålorna. När han är vuxen kommer han att vara kortare än jag är nu. Till och med Anna ser lång ut bredvid honom.

Nu hör jag att mamma har satt på sin eltandborste.

Jag måste sluta skriva för hon kommer alltid till mitt rum och kollar om jag sover innan hon själv går och lägger sig. Godnatt!

Fredag 6.9 Hej Nattbok!

Nu har jag hittat på att du ska heta Nattbok. Du har ju stjärnor på pärmen och dessutom skriver jag bara sent om kvällarna, när det nästan är natt.

Just när jag skrev det här hördes två knackningar i golvet. Jag knackade tillbaka en gång. Anna och jag har hittat på ett hemligt språk. Två knackningar betyder ”Är du vaken?” och en knackning betyder ”jo”.

Jag tänker inte sova på länge för jag är inte det 9

minsta trött och det finns så mycket att skriva om. Det är bara så svårt att veta var jag ska börja. Kanske jag ska berätta att Bruno tittade på mig och log när vi stod i matkön i dag eller att Micke blev utkörd från musiktimmen för att han blev så arg på Macke att han kastade hans gitarr i golvet. Men för att du ska förstå något av det här, Nattbok, ska jag först berätta om min klass.

Min klass 4 B

Malin Malin är vår lärare. Hon går alltid i högklackade skor och hennes hår är nästan svart. Varje morgon när vi kommer in i klassen säger hon ”God morgon busungar!” Hon har ett gnäggande skratt och är ganska tjock för hon ska få en bebis.

Celina Celina vet svaret på alla frågor. Hon räcker upp handen redan innan Malin har hunnit ställa dem. Om hon inte får allt rätt i ett prov är hennes dag förstörd. Hon är fortfarande arg på Daniel för att han för snart ett år sen fick bättre i ett matteprov än hon. Celina är den enda av flickorna i klassen som har börjat få bröst.

Celina

10

Mirre Mirre har flest hobbyer av alla och nästan alla hobbyer har med sport att göra. Hon rider, simmar, spelar handboll, dansar och jag minns inte allt. Hon har alltid bråttom någonstans och hon hinner aldrig göra läxor.

Mirre är längst av flickorna. Hon är tre och en halv centimeter längre än jag.

Tindra Tindra får alltid alla att skratta. Hon behöver bara blåsa upp kinderna och rulla med ögonen bakom Malins rygg för att få hela klassen att explodera. Hon är expert på att härma andra och speciellt skicklig på att härma vår rektor när han är arg. Fast en gång när hon härmade mig blev jag ganska ledsen.

Belle Belle heter egentligen Isabelle. När hon gick på dagis ville hon kallas Belle efter prinsessan Belle. Nuförtiden tycker hon att prinsessor är löjliga, men alla kallar henne så i alla fall. Belle är skicklig på att rita och hon ritar en massa konstiga figurer i skolböckerna. Belle kan inte säga ”r” och därför går hon i talterapi. Hon älskar när Tindra härmar hennes talterapeut och säger ”RRRRosen ärrrrr rrrröd”.

Mirre Tindra

Belle

Lena Lena blir varje år vald till klassens bästa kompis och ändå är hon inte ett dugg snäll. Hon sitter rakt bakom mig, så hon kan se in i min pulpet när jag öppnar den.

Minst en gång i veckan knackar hon mig i ryggen och säger ”Yoko, du borde städa din pulpet!” med sin låtsasmjuka röst. Hon märker alltid om mina skosnören har gått upp eller om tröjan är avig. Lena har längst hår av flickorna och hon kammar det hela tiden.

Yoko Ja, hurdan är jag? Anna säger att jag är världens bästa vän och Salvador säger att jag liknar en hamster. Jag tycker själv att jag är ganska snäll och rolig men jag hatar mig själv när jag rodnar. Det är superpinsamt och ändå kan jag inte låta bli. Dessutom har jag ett löjligt namn.

Anna Lena

Daniel

Anna Anna är underbarast i hela världen. Hon har en massa roliga idéer och om någon är dum mot mig försvarar hon mig. Hon är mycket tuffare än jag och minst fem gånger snyggare. Anna har nyligen börjat spela fotboll och har ibland på sig sin fotbollsskjorta i skolan.

Daniel När Daniel började i vår klass i trean var jag rädd att alla skulle reta honom för att han är så kort. Först lekte han mest med mig och Anna men nu har de andra pojkarna märkt hur trevlig han är. De kallar honom Danni och alla vill vara med honom under rasterna.

Men efter skolan kommer han ofta till mig. För det mesta är Anna med, fast jag egentligen helst skulle vilja ha Daniel för mig själv.

Bruno Bruno är den snyggaste pojken i vår klass. Jag blir röd i ansiktet bara jag tänker på honom. Han har ljust hår som hänger ner över ansiktet när han läser. Jag har inte vågat kolla vad han har för färg på ögonen, men jag

Bruno Ricke