Page 1


Ch r ist e l Su n dqv ist: Flickan i flaskan 2009 Om något skulle hända 2011

Boken har utgivits med stöd av FILI/Delegationen för den svenska litteraturens främjande. Isbn 978-951-52-4005-7 © Christel Sundqvist 2016 Grafisk form: Emma Strömberg Omslagbild: Caitlin Marr / Creative Commons Schildts & Söderströms, Helsingfors 2016 Tryckt hos Nord Print, Helsingfors 2016 www.sets.fi


det du har fått det har du immer är beständigt trä och sten, vad annat kan det liknas vid



K ata r i na Frost enson


1

Tonerna söker sig ut i rummet. Först bara ljudet från en flygel. Sen kommer Bellamys röst, den faller rakt in i Ronja där hon sitter på golvet med scoutkniven i handen. Hennes ögon är sotade, den svarta baskern som vanligt nertryckt över det rödfärgade håret. Repress and restrain / Steal the pressure and the pain / Wash the blood off your hands. Den musiken, Muse, det enda ljud hon klarar av. De blåa tonerna. Eller så vit tystnad. Hon drar med kniven mot handleden. Gång på gång drar hon. Börjar försiktigt med lätt hand. Sen hårdare och hårdare tills blodet börjar sippra. Hon lutar sig tillbaka mot väggen och känner hur hjärtklappningarna avtar, hur lugnet sprider sig. You’re working so hard / And you are never in charge. Hon känner varje ton, vet när Bellamy lyfter handen högt, låter den falla ner mot tangenterna. Tio radiokanaler som skrikit i hjärnan hela dagen tystnar. De vassa isbitarna i magen smälter. Essän i modersmål som ska vara klar i övermorgon, finskaläxan, nästa veckas matematikprov som hon måste få fulla poäng i och labbrapporten i kemi som ligger halvfärdig på skrivbordet. Allt försvinner in i en berusande dimma. En stund i alla fall. 7


Hon sitter på golvet och känner hur paniken ebbar ut. Hon har försökt sluta men det är svårt. Ibland måste hon bara. När den sköna känslan mattas av stiger hon upp och hämtar wc-pappersrullen som ligger i papplådan med gamla teckningar under sängen. Samma låda hon förvarar kniven i. Hon river en bit av det vita sträva pappret. Torkar kniven omsorgsfullt, lägger den tillbaka i lådan under sängen. Trycker pappret mot det nya såret för att stoppa blodet. Håller kvar det en stund innan hon knölar ihop det i byxfickan och drar ner tröjärmen över såret. Nästa gång får det bli insidan av låret istället. Hon ska spola ner pappret i wc:n senare, men nu är det dags att slå upp skärmen på den vita bärbara datorn. Den halvfärdiga labbrapporten stör henne, men klockan är åtta på kvällen i England och det är den tiden hon och Kazz träffas. Varje dag. Kazz Ash. Rocknrollkärlek. Plug in baby. Kärlek på distans. Färdas genom cybern från Liverpool till Vasa rakt in i Ronjas hjärta. Och Ronja liksom flyger i omvänd riktning genom det trådlösa nätverket till Kazz. Äntligen någon som förstår henne. Någon hon kan tala med om livet, döden. Kazz tar emot allt. Med henne kan Ronja gråta och skratta. Skrattgråta och Gråtskratta. Hopelessly, I’ ll love you endlessly. Det måste vara kärlek, banne mig. Som jag längtar efter dig. Kazz fyller arton år om tvåhundrafemton dagar. Och då kommer hon till Finland. Ingen kan stoppa henne då. Kazz, my sweety. I’m waiting to see you, just you and I in pyjamas, in a bed together. Till dess får de nöja sig med att umgås via Skype. Ronja loggar in, kopplar på webbkameran, och där är hon. Kazz med de stora rådjursögonen och det ljusa snaggade håret. Sweeet Ronja. I 8


love you! Life isn’t always a smooth ride but hundreds of miles mean nothing. Ibland kryper Ronja genom rutan till Kazz mitt i natten. Nakna möter de varandra i rymden. Slingrar sig viskande i mörkret genom hundratals kilometer av ensamhet och längtan. Efter att Kazz kom in i hennes liv använder Ronja inte kniven och spegelglasbitarna lika ofta. Hon plockar bara fram dem när prov och läxor hopar sig. När de tio radiokanalerna gnisslar i hennes hjärna, främmande röster säger saker som hamrar i skallen, ekar i öronen. När järnringen dras åt kring hennes huvud, hjärtat skenar iväg och paniken kommer. Ronja vet att hon existerar nu, också utan smärtan. Nu vill hon finnas för Kazz skull. För att också hon, Ronjasingeln har någon. Om man har någon är man. Spegelbilden hon möter om morgonen har fått konturer. Hon kan möta den och säga »det är jag, Ronja«. Ronja Sweety. Kärleken räddar henne, varje vecka för den henne lite längre bort från kniven som ligger i papplådan. Ärren under de stickade handledsvärmarna och risporna på insidan av låren hinner nästan blekna mellan gångerna. »Söt pojke, vem är han?« frågar Marie en kväll när hon kommer in med en hög rena kläder till Ronja och råkar få syn på cyberkazz. Ronja drar hastigt ner skärmen på datorn. »Man brukar knacka! Och han är en flicka som heter Kazz. Stick! Ut!« fräser hon. »Vad är det där för ton?« säger Marie. »Jag tror det börjar bli dags att begränsa den här datortiden.« »Alltså va fa-an … får man inte umgås med kompisar nu heller?« 9


»Umgås med kompisar? Kazz är väl ingen från skolan precis?« Marie plockar upp lite kläder som ligger omkringspridda på golvet. »Ska de här tvättas förresten?« Hon lyfter upp ett par trosor och får syn på ett par små blodfläckar på golvet. »Har du mens?« fortsätter hon och torkar tankspritt upp de små fläckarna med det lilla plagget. Ronja lyfter snabbt upp datorskärmen och blottar Kazz ansikte, hon måste få bort fokus från blodet. »Det är en jag har träffat på nätet. Kan du gå ut nu?« I samma stund hörs Leos röst från hallen. »Mamma, var är mina benskydd?« »Där du la dem sist«, hojtar Marie tillbaka men inser att det blir hon som får söka fram dem. »Hello Kazz«, säger hon och ler mot datorn innan hon går ut ur rummet med trosorna och ett par smutsiga strumpor i handen. »Stäng dörren!« ropar Ronja efter henne. När ingenting händer stiger hon själv upp och smäller igen den för att möta Kazz trånande ögon igen, krypa in i dem en stund innan hon återgår till labbrapporten. Småningom börjar Marie ana hur det ligger till. Det är en insikt som kommer gradvis. Hon lägger märke till att Ronja går omkring och småler. Flickan har sett ut som om hon burit alla stans bedrövelser på sina axlar den senaste tiden. Marie tycker att hon är alltför mycket för sig själv. Hon jämför med Tindra som ständigt har något på gång, jämt har vänner runt sig. »Äh, Ronja har alltid varit sin egen«, säger Stefan. »Du kan inte förvänta dig att hon ska vara likadan.« 10


Nu har Marie börjat ana en förändring hos Ronja. Ivern att logga in på datorn när hon kommer hem, de plötsliga skratten från hennes rum och leendet som mellan varven glider över hennes annars dystra ansikte. När Ronja och Marie är ensamma hemma och plockar undan efter middagen tillsammans en vanlig torsdagskväll rinner orden plötsligt som rosaskimrande pärlor ur flickmunnen. »Mamma, jag är kär i Kazz. Och hon är kär i mig.« Marie hajar till men samlar sig snabbt. Det överrumplar henne att Ronja plötsligt berättar. Att det liksom bara rinner ur henne lika självklart som om hon rapporterade vitsordet i senaste matematikprov. »Jag har gissat det«, konstaterar hon lugnt och flyttar om några tallrikar i maskinen för att få allt att rymmas. Tänker att hon ska hantera det här på rätt sätt nu. »Har du?« Ronja ser uppriktigt förvånad ut och inväntar spänt fortsättningen på reaktionen. »Det är okej att hon är en flicka. Huvudsaken att du är lycklig.« Marie stannar upp lite i plockandet, tittar på Ronja en stund. »Men det är ju illa att hon bor så långt borta.« »Hon ska komma hit. När hon fyller arton.« Marie fortsätter plocka i diskmaskinen som om inget hänt men hjärnan jobbar för högtryck. Hon tänker på en del av Ronjas tidigare impulsiva handlingar och känner att hon borde säga något mer. Ronja har avslutat sin insats när det gäller att röja undan i köket och står och gräver efter påsen med xylitoltuggummin i en av kökslådorna. Till sist slinker det ur Marie. »Har du berättat om din och Kazz relation för många?« 11


»Klart jag har! Vaddå?« »Jag tänkte att det är något som du inte precis behöver skriva ut på Facebook. Det kan ju hända att du får en stämpel som det är svårt att bli fri från.« Marie radar in glasen i diskmaskinen och skramlet dränker nästan det sista hon säger. »Du kanske hinner ändra dig.« Men Ronja hör också det sista. Hon trycker in ett par tug�gummin i munnen och skjuter in kökslådan med en smäll. »Alltså mamma, vi lever inte på 80-talet. Och förresten är jag bisexuell, om du vet vad det är? Och jag har faktiskt blivit mer populär sen jag gått ut med det. Jag får massor av likes på Face­ book nuförtiden!« Marie inser sitt misstag. Försöker säga förlåt men Ronja försvinner ut ur köket utan att notera ursäkten. Hon suckar och tar sig an lasagneformen som är för stor och för smutsig för att diskmaskinen ska klara av den. Tre dagar senare sitter Marie framför datorn i sitt arbetsrum. Hon tittar ut över parkeringen som ligger vit av nyfallen snö. Det är början av mars men våren låter vänta på sig. Ett ungt par traskar över parkeringen. En pojke och flicka i Ronjas ålder med armarna tätt slingrade kring varandra. Solen har nyss trängt igenom snömolnen. Himlen håller på att bli blå. Vinter och vår kämpar om utrymme, möts i en märklig röra. Plötsligt tränger tårar upp i Maries ögon. Hon gråter. Hon sitter där i sitt tillbommade arbetsrum och gråter. Säger till sig själv: »Sluta nu din idiot. Hon har inte cancer, hon ska inte dö.« Men tårarna fortsätter rinna. 12


Hon ser mobiltelefonen som ligger på skrivbordet, lyfter den och letar fram Vonnes namn fast hon vet att Vonne är på jobb, men det är lunchtid i Stockholm. Några signaler går fram, sen hör hon sin bästa väns röst.

13


2

»I tid som vanligt«, säger Stefan och nickar mot klockan på bilens instrumentbräda. Visarna ligger exakt på klockan fjorton. De har kommit körande från Vasa till Socklot för att fira Maries mammas födelsedag: Marie, Stefan och barnen. Inga andra gäster den här gången. »Åttioett år, vad är nu det att fira«, sa Maggie när Marie ringde och hörde sig för om hon önskade besök. »Men ni kan ju komma en sväng på söndag om ni hinner. Jag lagar mat.« Efter att ha hjälpt till att duka av matsalsbordet och ställt in några tallrikar i diskmaskinen flyr Marie in i vardagsrummet. Hennes insats i köket är överflödig, hon har som vanligt blivit odugligförklarad av sin mamma. Den här gången råkade Marie säga att den hembakade limpan var jättegod och att hon ville skriva av receptet. »Den är alldeles för invecklad för dig, jag bakar åt er om ni vill ha«, kom det från Maggie. Ronja sitter i soffan med iPhonens hörlurar djupt i öronen och den svarta baskern nedtryckt över huvudet. Marssolen som söker sig in genom de stora fönstren får det färgade håret att se ännu rödare ut än vanligt. Från köket hörs Tindras röst. »Momi, jag kan skriva av det där receptet«, säger hon. »Jag gillar att baka.« 14


Maggies svar dränks av skramlet från kastrullerna, så huruvida Tindra lyckas få med sig limpreceptet hem förblir oklart för Marie när hon sjunker ner i fåtöljen. Hon sitter håglöst några minuter, ångrar att hon inte tog med sig datorn. Då skulle hon ha kunnat jobba med doktorsavhandlingen en stund, göra klar tabellen hon började med på fredagen. Hon blickar ut över det stora vardagsrummet. Det ser ut som det alltid har gjort. Tapeternas snirkliga mönster, den röda tegelväggen i fonden, lädersoffan, blombordet med alla grönväxter i olika storlekar. Ändå känner hon sig som en främling i huset, vet inte riktigt vad hon ska göra av sig. Hennes blick faller på några inramade fotografier som hänger över en brunbetsad skänk. Överst Maggies och Rainers bröllops­ porträtt i svartvitt och nedanför babyfoton av Marie och hennes bror Christian. Sen ett par färgfoton av två byggnader. Det ena är ett flygfoto av Socklotgården. Bostadshuset i rött tegel, ut­husen och raden med minkhus skymtar fram som små miniatyrer mellan träden på en stor gårdsplan. Bredvid flygfotot hänger en bild av en gulmålad ståtlig sekelskiftesvilla på ett berg. Mommasberg, som stället kallas, eftersom det var Maries mormor – hela släktens Momma, som rådde om det så länge hon levde. Den blåvita flaggan framför villan är hissad och i förgrunden syns en lång brygga som söker sig ut från berget mot det glittrande havet. Bilden av den gigantiska sommarvillan med sadeltak och utmejslade vinklar kastar in doft av salt hav i tegelhuset som av någon anledning fortfarande präglas av stanken från mink­ husen. Det är som om den fräna lukten från de råttliknande djuren etsat sig fast i tapeterna. 15


Det slår Marie hur viktigt fotografiet av den gula villan på berget alltid har varit för hennes mamma. Att just den bilden troligen är viktigare än alla de andra inramade fotografierna. För att det är en påminnelse om att hon egentligen är något annat, något mer än en minkfarmarfru. Fotografiet av den anrika villan är en daglig påminnelse om det arv som vardagen ute i de illaluktande minkhusen gradvis skalade av henne, men som fortsatt att visa sig som små glimtar. Detaljer som att Maggie alltid har serverat söndagslunchen klockan två på finservisen i matsalen och envist fortsatt att skala potatisen trots irriterade protester från Rainer så länge han levde. »Satans småborgerliga irrläror. He e ju i pääroskali näringen finns«, muttrade han när han öste upp de skalade potatisarna på tallriken. Marie går fram till bokhyllan för att hitta något att bläddra i. Hon far med fingret längs pärmar och bokryggar tills blicken fastnar på ett bekant fotoalbum. Hon drar ut den bruna skrovliga pärmen som sitter hårt inklämd, sjunker tillbaka i fåtöljen och öppnar albumet. Medan hon vänder sidorna träder minnet fram av den flicka hon en gång var. Hon kan tydligt se Ing-­Marie sitta på vardagsrumsgolvet med blicken vänd mot köket. För Ing-Marie, det är namnet hon döptes till. Ett namn hon aldrig tyckt om för det låter som om hon skulle vara ingen, ingen alls. Ing-Marie hör hur mamma skäller på fredagsfulla pappa. Hon tittar på de krympande ballongerna som hänger i den enorma gröna kökslampan. De har blivit kvar där efter hennes åtta­ årskalas. Luften har helt gått ur två av dem, men också de hänger skrynkliga kvar. 16


Ing-Mari hör inte vad mamma säger men hon ser henne sitta vid köksbordet, skymtar hennes ilskna rygg, hör hennes arga röst. Hon stänger ut ljudet och vänder uppmärksamheten mot skänken som står vid väggen. Försiktigt försöker hon dra ut den nedersta lådan. Den fastnar men hon fortsätter att lirka och dra tills den ger med sig. Där ligger det hon söker, fotoalbumet. Samma fotoalbum som den fullvuxna Marie håller i famnen där hon nu sitter och drömmer sig tillbaka. Ing-Marie rotar ofta omkring i lådorna. Hon älskar att plocka bland gamla brev, tidningsurklipp och fotografier. Hon lyfter vant ut det bruna albumet och placerar det på golvet framför sig. Smeker den skrovliga bruna läderpärmen innan hon börjar bläddra. Svarta blad av tjock papp fyllda med svartvita foton möter hand och blick. Tunna vita silkesblad mellan varje svart sida för att skydda alla bilder. Silkespappret prasslar när hon vänder sida. Under varje silkesblad finn det förflutna gömt. Sida upp och ner med svartvita figurer från femtiotalet och tidigare än så. Men årtalen tänker hon inte på, vet inte så mycket om dem. Hon vet bara att hela världen var svartvit när hennes mamma var liten. I albumet finns fotografier av mamma Maggies släktingar. Brunskiftande ateljéfoton på tjock kartong varvas med svartvita vardagsbilder på tunt fotopapper. Allt som fastnat på bild träder fram i grått, vitt och svart. Grå-vita hus, grå-vitklädda människor med gråa ansikten. Till och med gräs och himmel i olika gråa nyanser, och det är omöjligt att veta om det var en solig eller mulen dag. 17


Men det är inte gräs och himmel som intresserar Ing-Marie. Det hon betraktar är människorna. Mamma, så olik sig, ung och nätt. Och så mostrarna och morbröderna. Flickorna i ljusa sommarklänningar, pojkarna i vita skjortor med uppkavlade ärmar. Uppställda mot en stor sten på Mommasberg kisar de alla mot kameran. Ett stort herrgårdsliknande hus med veranda skymtar i bakgrunden. Också det vitt och grått på fotot fast Ing-Marie vet att det är gult med vita knutar, huset på hennes mormors berg. Mommasberg ­– paradiset. Silkespappret prasslar och prasslar när hon hastigt vänder sida efter sida. Så kommer hon fram till det hon söker. Fotografiet av en baby. Charlotte. Hon kan läsa och mamma har skrivit Charlotte 18 månader med silverpenna under fotografiet. Ännu längre fram finns en bild av mamma Maggie sittande på berget vid sommarhuset med Charlotte som inte längre är en baby utan en flicka i Ing-Maries ålder. Vackra Charlotte med ljust lockigt hår och vit kort sommarklänning, som knappt döljer något av benen. Hon ler in i kameran där hon sitter med mamma som är ung och glad. Charlotte och jag solar benen på berget har mamma skrivit med vackra bokstäver. Charlotte på berget. På Mommasberg. Charlotte som ingen i Ing-Maries närhet talar om. Rakt in i ingenting gick hon och försvann ur släkt och mun. Och just det gör henne så spännande. Det finns något mystiskt över den vackra Charlotte med det ljusa lockiga håret. Otaliga kusiner har Ing-Marie träffat om somrarna på Mommasberg, men ingen Charlotte. Där vimlar av pojkkusiner. De flesta är mycket äldre än hon. På somrarna dyker de upp vid sommarstället. Resten av året är de utspridda i Helsingfors, Par18


gas, i Sverige och till och med i USA. Men under högsommaren fyller de berg och strand med prat och skratt. Med vackert prat och vackert skratt. Ingen österbottnisk dialekt där inte. Det är bara Ing-Marie och Christian som talar dialekt. De har smittats av pappas Socklotspråk och det är något som Momma försöker slipa bort. »Snälla vän, försök att prata högsvenska«, ber Momma med ett litet skratt bakom strängheten i rösten de stunder Ing-Marie blir allt för ivrig och glömmer att tala fint. Vackra Charlotte från albumet har Ing-Marie alltså aldrig stött på under släktträffarna vid huset på Mommasberg. Ingen talar om henne. Men Ing-Marie brukar låna namnet i sina lekar och låter alltid en barbiedocka heta Charlotte. Och barbie­dockan Charlotte försvinner alltid i leken. Försvinner för en stund, men kommer i något skede tillbaka. Det händer att hon frågar mamma. Hon frågar om fotografierna på den söta flickan. »Mamma, vem är Charlotte?« Varje gång hon ställer den oskyldiga frågan drar mamma på sig en tyst skugga. Liksom mörknar och svarar kort. »Charlotte … Nå, Charlotte var moster Tootis flicka.« Inget mer säger hon. Och Ing-Marie hör på tonen att det inte är lönt eller ens tillåtet att fråga mer. För Charlotte är helt klart ett ämne man inte ska prata om. Det finns något gömt i den där ytterst korta meningen. »Charlotte var moster Tootis flicka.« Det där var som nästan försvinner, drunknar mellan de andra orden. Längst bak i albumet finns en sista bild av henne. Iklädd studentmössa blickar hon leende in i kameran. Det långa ljusa håret böljar kring hennes ansikte och faller ner över axlarna. Hon 19


håller i en stor gråtonad rosenbukett som nästan skymmer det vackra ansiktet. Det sista fotografiet av Charlotte. Sen försvann hon in i tystnaden. Den fullvuxna Marie sitter i fåtöljen med albumet i famnen, stryker med lätt hand över den sista bilden av Charlotte. Ett hörn av fotografiet spretar uppåt. Hon trycker lätt med handen mot spretet men det hjälper inte. Låter handen vila på bilden, blicken vandrar iväg ut genom fönstret. Vintern har återkommit och Stefan har tagit den rastlösa Leo med ut för att skotta snö. Nu kämpar pojken ivrigt med snöspaden. Solen får de snöklädda buskarna att glittra. Bakom buskarna skymtar hon matsilon som inte använts på femton år, de tomma minkhusen, pälshuset där hon satt sena novemberkvällar och petade loss garvade skinn från spännbräden medan den stora trätrumman, där skinnen roterade i sågspån för att bli mjuka, sakta brummade. Minnet av pappa Rainer är tydligt. Han står vid arbetsbänken i pälshuset och putsar de färdiga skinnen. Synar dem noga med glasögonen långt ner på näsan, lyfter upp ett, skakar det och håller sen upp det mot Ing-Marie. De mörkbruna, släta stråna glänser i skenet från ljusrören. »Ha do sitt va granna skinn«, säger han. Och i det minnet, i den stunden då han står där och håller det glänsande skinnet, finns det en glimt av förnöjsamhet i hans ögon. Det är den lilla flickan och den stora pappan där i det varma, upplysta pälshuset. Mörkret utanför är mjukt och det jämna brummet från trumman där skinnen roterar gör henne skönt trött. 20


Marie rycks abrupt ur sina tankar av att Leo kastar sig mot henne så albumet glider ner på golvet. Hans kinder är rödrosiga och handen som sliter i hennes är snökall. »Mamma kom nu, vi ska äta tårta.« Marie lyfter upp albumet och trycker tillbaks det i bokhyllan. Hon kastar en blick på Ronja ihopkrupen i soffhörnet. Hon håller sin iPhone i handen, stirrar rakt ut i rummet. Blicken är svart, kroppen en hårt åtdragen knut. Marie vill röra vid sin lilla flicka, hålla om henne en stund, fråga vad det är som tynger henne. Men kaffedoften sprider sig från köket in i vardagsrummet och Leo rycker otåligt i hennes hand. Allt hon säger är »Ronja kom nu, vi ska dricka kaffe.«

21

Profile for Schildts & Söderströms

Vonne och Marie blädderex  

Vonne och Marie – Christel Sundqvist

Vonne och Marie blädderex  

Vonne och Marie – Christel Sundqvist

Recommendations could not be loaded

Recommendations could not be loaded

Recommendations could not be loaded

Recommendations could not be loaded