Page 1

Tr a n s p a r e n t e b l a n c h e

1


Tr a n s p a r e n t e b l a n c h e

Transparente blanche

1


Peter Sandström

PETER SANDSTRÖM

Till dig som saknas · 2012 Gigant · 2008 Manuskript för pornografiska filmer · 2004 Syster måne · 2001 Plebejerna · 1998

2


Tr a n s p a r e n t e b l a n c h e

Peter Sandstrรถm

Transparente blanche

Sc h i l dts & Sรถde r st rรถms Helsingfors

3


Peter Sandström

© Peter Sandström 2014 Schildts & Söderströms www.sets.fi Omslag och grafisk form Anders Carpelan Tryckt hos Nord Print, Helsingfors 2014 isbn 978-951-52-3461-2

4


Tr a n s p a r e n t e b l a n c h e

Transparente blanche

5


Peter Sandstrรถm

6


Tr a n s p a r e n t e b l a n c h e

KAPITEL ETT

Just innan midsommar började mor prata om kärleken, och jag visste inte vad jag skulle tro. Jag tänkte först att kärleken inte var något att tänka på längre. Sedan ändrade jag mig. Jag var hos henne ofta den sommaren. Hon hade fått en kallelse som inte gav henne någon ro. I väntan på den dagen arbetade hon och donade med en frenesi som avtog endast för de få timmar då solen var nere och vilade bortom skogarna norr om staden. Jag kunde höra henne gå omkring i huset långt efter midnatt. På morgnarna satt hon i köket och virkade pannlappar när jag kom dit för att koka kaffe. Hon hade gröten klar, och medan jag åt i köket tog hon itu med sitt huvudsakliga värv: hon sorterade gamla kläder som hade samlats på vinden sedan femtiotalet. Mor baxade ut säckarna som innehöll plaggen. Jag kunde höra hennes hasande över vindsgolvet, säck efter säck lät hon rutscha längs trappan ned till farstun. En morgon var hon klar. Allt bars ut på gräsmattan. Jag räknade till femtiotre säckar. De var av brunt papper. Jag satt och såg henne gå omkring bland säckarna, i handen hade hon den längre av köksknivarna. Hon snittade säckarna i sidan. Ut rann kalsonger och skjortor och avklippta byxor i grått. Ut rann sjalar och hucklen och hattar och skor.

7


Peter Sandström

Det såg ut som torra inälvor från förtorkade kreatur. Mor trampade runt i detta avskrap. Hon rörde vid omaka sockor, hon slätade ut skrynkliga kjolar, och provade skor som inte längre hade snören. Ingen behöver de här skrynklorna, sa hon. Det var bara något hon sade. Det kan hända att hon inte ens lade märke till mig där jag satt på en pall i skuggan och iakttog hennes donande. Somt vek hon ihop och lade i lådor som skulle hämtas av församlingen och sändas till storstäderna i söder. Men det mesta fick gå som sopor. Det räckte inte med kläderna. När mor var färdig med dem gick hon ner i apelgården och saxade döda kvistar från träden, hon hade till och med tänkt kantslå de gamla gångarna som gick mellan träden där nere. Jag försökte hänga efter henne så gott det gick. Jag tänkte att det inte kunde vara bra för en gammal människa att jobba så hårt med kroppen. Du måste dricka mera, mor, sade jag. Hon vände sig om och blängde mot mig, sedan räckte hon fram bägge händerna och tog emot järnskopan som jag hade fyllt med vatten. Ibland, när solen sken, vek jag ut madrassen i den gamla hammocken och bäddade åt mor och mig med plädar och dynor. Vi lade oss där bredvid varandra. Svalorna pilade fram under himlen, vinbären började skifta färg. De var gröna när jag kom till mor. Hon var åttiofem år gammal. Mor sade att det var precis som förr, som när jag var liten. Då brukade hon breda ut en grön filt på gräsmattan under sådana dagar i juni då arbetet inte var för krävande. Vi brukade ligga där bredvid varandra, under himlen, och mor

8


Tr a n s p a r e n t e b l a n c h e

läste veckotidningar från Sverige, ibland virkade hon pannlappar, eller randiga slipsar. Jag låg för det mesta och iakttog henne, eller så försökte jag räkna kråkorna och skatorna, mörka fåglar som gled fram i en konstant trafik mellan skorstenarna på vårt hus och de väldiga granarna som stod på vakt mot norr. På senare år hade mor inte lagt sig på marken längre, inte ens när det var som hetast. Jag får så lätt snuva, sa hon. Hammocken knarrade, den var kanske lite trång för två vuxna. Jag låg så långt ut mot kanten som jag vågade. Mor hade krympt med åren, hon såg ut att ha det varmt och gott där hon låg längre in mot ryggstödet. Hon drog ned kepsen över ögonen, och jag tänkte att hon skulle somna. Luften var så skön och rik på syre, det kändes som en nåd att kunna andas ut och in. Jag bredde pläden över hela mor, så att bara hennes huvud stack fram. Svalorna hade bråttom. Nere på gatan rullade en slaktbil förbi. Det hördes att korna råmade. Jag tänkte på Pärnu, att jag borde ha varit där nere. Men mor hade bett mig komma. Det var inte ofta hon kallade på mig, så jag tyckte att det var något jag var tvungen att göra. Egentligen var det skönt att slippa ifrån; det var så jag kände det när jag låg bredvid mor, att jag hade kommit undan. Det fanns egentligen ingen som behövde mig längre, utom mor då, och det hade jag inget emot. Hon lade handen mot min kind. Jag är glad att du är här, sa hon. Hon somnade inte. Hon började berätta om kallelsen. Hon kände sig redo nu.

9


Peter Sandström

K A P I T EL T VÅ

I juni månad, just innan aplarna blommade ut, inföll en räcka regniga dagar, och det hände därför att mor gick till postlådan bara varannan dag. Det var sällan hon hade post, och lådan stod nere vid gatan där den alltid hade stått. Om mor skulle ta sig dit i regn blev hon genomsur; det var länge sedan hon hade ägt en regnkappa, och hon hade aldrig använt paraply. Hon kom ihåg att far var en ung man när han spikade upp lådan. De hade just lyckats komma över det här stället, och livet låg där, onyttjat. Eftersom far aldrig var särskilt händig av sig skulle han komma att hålla postlådan kär; han hade nämligen lyckats bygga den själv. Virket hittade han på husets vind, han sade att det var som om bräderna hade väntat på honom, på att han skulle bygga ihop dem till något beständigt. De låg prydligt bredvid varandra i snedden där taket mötte väggen, och han hade just lagt handpenning på huset. Det här är vårt hem, tänkte han, och sen såg han bräderna, och han tänkte att han skulle bära ned dem från vinden, han skulle ta ut dem på gårdsplanen och betrakta dem i ljuset där för att se vad som kunde byggas av dem. Skjulet uppe vid stenröset var fortfarande bara ett skjul,

10


Tr a n s p a r e n t e b l a n c h e

med snedfaren dörr, med omålade bräder. Där inne fanns lite ved, sådant som den tidigare ägaren inte hade hunnit nyttja innan flyttlasset gick. I en låda hittade far hammare och spik, en såg hade han med sig i väskan. Så blev det hans första gärning på det nya stället, att såga till bräder, att spika dem samman till en låda som han fäste på en stolpe vid gatan. Mor fick i uppdrag att skriva namnen på en lapp som de fäste vid lådan. Postlådan hade redan överlevt far, och på senare år hade mor börjat inse att lådan skulle komma att överleva också henne. Det hände att hon funderade över vem som skulle tömma lådan, sen, när hon inte var där längre. Namnet på postlådan var redan borta, nernött och övermålat och ditplitat på nytt och blacknat av solsken, av regn, påmålat och till slut inte nödvändigt längre. Hon hade bott där så länge att hon i det allmänna medvetandet ansågs ha funnits där i all tid. Och det var juni månad, och det hade regnat i dagar. Mor satt i köket och lyssnade på radio, och hon hade en pläd över benen. I vedspisen eldades reklamblad och kvistar som hon hade räfsat ihop på gräsmattorna och ur buskarna. Mor drack sitt kaffe tre gånger om dagen, hon tänkte att postlådan stod långt borta. När hon satt vid köksbordet kunde hon inte ens se den. Det kom ingen tidning till henne längre, hon hade sagt upp prenumerationen. Hon hade tröttnat på att läsa om politiken och ekonomin, det var inget som angick henne längre. Kulturen hade hon aldrig brytt sig om, inte heller sporten. Mest irriterande fann hon födelsedagsintervjuerna; dessa människor som fyllde femtio år eller

11


Peter Sandström

sextio år eller ännu mera, människor som inte alls kände sig gamla och som försökte framstå på ett vis som kunde rättfärdiga deras väg i livet. Alla föreningar som de hade jobbat för utan ersättning, alla firmor som de hade byggt upp från grunden och skulle överlämna till barnen, alla resor de snart skulle göra, sen, när det äntligen fanns tid över för det goda livet. Mor sade att hon kunde ha talat om för dem att det alltid fanns tid, men att man sällan vågade ta vara på den. Hon tänkte på min far. Han hade dödat femhundra trettiofem katter, etthundrasjuttiofem hundar, trettionio hästar. Hur många män han dödat visste hon inte, men de var sannolikt inte många. Aldrig kvinnor. Aldrig barn. På den elfte dagen i juni månad upphörde regnet. Mor satt vid köksbordet och drack en kopp kaffe. Hon bläddrade i en sliten version av ”Kristens resa”, som hon hittat i en låda med böcker uppe på vinden. Det var sådant som hon hade ärvt efter sin far. Hon hade tagit sig för att kontrollera vad allt som fanns på vinden, mycket hade fallit i glömska, och förutom de säckar med kläder som hon skulle komma att bära ned under sommaren hade hon hittat en del läsbart. Förutom ”Kristens resa”, en bok som hon egentligen fann ganska främmande, fanns det kokböcker från femtiotalet, en bunt kolorerade veckomagasin från Sverige, samt en uppsättning av Nordisk familjebok, som far hade köpt för en billig peng när seminariet lades ned och den gamla bildningshärdens bibliotek auktionerades ut år nittonhundrasjuttioett. Det hade alltid funnits böcker i huset. Det hade lästs. Inte enbart som tidsfördriv, utan också med en underliggande drift att få lära sig mera om livet och de mekanismer som

12


Tr a n s p a r e n t e b l a n c h e

rådde i världen. Mor tänkte på den första tiden de hade bott där, far och hon, hur de kunde sitta i soffan intill varandra och läsa högt ur böcker om gödslingslära, eller barnuppfostran, eller till och med recitera ur samlingar med poem ur världslitteraturen. Mor tänkte att det var en tid då livet inte var så komplicerat; det gällde att finna sig en plats och hålla fast vid den. Man åt och sov och arbetade och älskade. Av dessa element var ändå kärleken det mest tystlåtna, en storhet som man inte just pratade om, men som kunde anas i vardagens sysslor och mellan orden och gesterna när det pratades om annat. Så tänkte mor där hon satt vid köksbordet en förmiddag i juni, just innan hon ringde mig, just innan jag svarade i den telefon som låg i min rockficka nere i Pärnu. Mor ville berätta om den där morgonen. Hennes röst var klar och bärande. Hammocken gungade långsamt. Jag kände värmen sprida sig i min kropp. Det var som om mor hade försökt natta ett barn. Hon var fortfarande mor, jag var fortfarande barn. När regnet hade upphört, och solen spred ljus över gårdsplanen, hade hon lagt ned ”Kristens resa” och klivit i träskorna. Hon häktade ner läderrocken från kroken, drog den över axlarna och öppnade dörren. Doften av poppel slog emot henne och hon tänkte att det äntligen var sommar nu, att aplarna snart skulle bära kart. Hon tog gången mot söder längs med husväggen, passerade soluret som stod på gräsmattan och rostade, tog sen de elva stegen nedför trappan mot gatan. Hon hade oroat sig över att postlådan skulle stå med luckan öppen, som en törstande mun mot regnet,

13


Peter Sandström

det blev så ibland när det delades ut mängder av reklamblad som fyllde upp lådan. Men redan på det femte trappsteget såg hon att luckan var nere som vanligt. Ett trappsteg i taget tog hon, och hon tänkte att det var tur att hon inte hade något åt hjärtat, att hon ”hade fått vara frisk”, som man brukade säga om de äldre. Just innan det sista trappsteget stannande mor upp. Hon kunde känna senorna och ådrorna och benen i sin kropp, kunde känna värmen och den pulserande kraften och hon svettades och det var länge sedan hon hade svettats. Det var kallsvett, svett som luktade, den mest primitiva av kroppsutsöndringar, och det hade hon läst i något kolorerat veckomagasin förr, när hon var nyfiken och ivrig, att de sekret som avsöndrades som ett resultat av skräck eller lust eller ren vrede var de mest djuriska signaler som vi människor förmådde förmedla till varandra, subtila, ohejdbara, och där stod hon nu, på trappan mot gatan, och svettades och det fanns ingen där som kunde förnimma lukten. Hon tog det sista steget och vek upp luckan. Ett brev hade kommit till henne. Fukten glittrade i buskarna nere vid gatan. Hon undrade om brevet hade varit där hela tiden, medan hon hade suttit inne och väntat på att regnet skulle ta slut. Tre dagar. Kuvertet var blått och adresserat till ”Fru” och så hennes namn. Bokstäverna hade präntats, som om ett barn hade hållit i pennan. Gatuadress saknades, men det räckte med ”Nykarleby” för att posten skulle nå henne. Mor lade brevet i jackfickan, kände efter med handen inne i lådan, precis som om hon inte hade nöjt sig med ett enda brev, men den var tom nu. Senast någon skrev till henne

14


Tr a n s p a r e n t e b l a n c h e

måste ha varit på åttiotalet, en tid då det ännu hände att hon försökte få kontakt med herremän som annonserade i tidningarnas spalter. Hon sprättade upp kuvertet med en vanlig brödkniv. Ut trillade ett brevpapper, och hon såg på linjerna och tänkte att det var omsorgsfullt gjort, med blyerts och sirlig handstil. Datering saknades, uppe på papperet stod helt enkelt ”Sommaren” och årtal. Mor började läsa. ”Bästa fru S. Då det har kommit till vår kännedom att ni besitter det slag av kunskap som i gamla tider nyttjades för att bota folk som led av sot har vi beslutat vända oss till er i ett ärende som blivit oss övermäktigt. Husbond har plågats av Bechterews sjukdom i många år och varit inlagd på sjukhus flera gånger. Den sjukdomen angriper ju speciellt ryggen och bindvävnaderna. Han lever på medicin. Under flera månaders tid har vi nu försökt etablera kontakt med en gamla tiders boterska, men inte lyckats. Det har varit mycket svårt att ens förklara vad vi är ute efter, för ingen tycks längre veta vad vi talar om, de flesta bara tystnar eller glor, eller säger att läkaren ordnar saken, eller åldringsvården. Detta vill vi inte. Vi önskar att handlingen skulle utföras på ett traditionellt sätt. Här på vår gård. Vi är medvetna om att ni har uppnått hög ålder, men tänker oss ändå att vi kan få fråga detta. Kan ni tänka er att utföra uppdraget? Vi önskar att husbonden helas så snart som möjligt, helst redan i midsommartid. Han har även drabbats av ont blod.” Brevet var undertecknat med ”Högaktningsfullt” men namn saknades. Adressen uppgavs som Svarv i Överpurmo.

15


Peter Sandström

Det var trakter som mor hade hört talas om för länge sedan, men hon trodde att de numera låg öde. Hon hade föreställt sig att allt där uppe var skövlat efter torvbrytningen i början av det nya seklet. Väldiga lastbilar hade transporterat torven till förbränningsverken. Den jord som legat brun och stilla i ettusen år skyfflades in i ugnarnas käftar på några sekunder. Värmen gick längs rören till de stora husen i städerna. Mor tystnade. Hon kanske tyckte att hon var på väg bort från berättelsens tråd. Det var en finurlig story, mor, sa jag. Tycker du, sa hon. Nu ska vi ha oss lite kaffe, inte sant? Vi drack under tystnad vid köksbordet. Det behövdes förvisso en paus i ordflödet efter vår session i hammocken. Hur nära varandra kom vi inte den gången. Jag tänkte att mor nu hade nått den punkt då mycket av det som tidigare fladdrat och hängt kunde knytas samman; tankarnas irrande banor, skräckgods som hon burit på sedan hon var barn, mörkret och ljuset som kom och gick dag efter dag. Hon visade mig det blå kuvertet, jag ögnade igenom brevet. Hon hade återgett innehållet nästan ordagrant. Jag tänkte säga att det var lite lustigt att läsa ett så ålderdomligt språk, men jag sade det inte. Det slog mig att mor kanske tyckte att det inte lät så ålderdomligt. Präntet var omsorgsfullt. Det är sällan man ser så fin handstil i våra dagar, sa jag, mest för att säga något. Men sedan var jag tvungen att ställa min fråga. Vad har jag med det här att göra? Hurså?

16


Tr a n s p a r e n t e b l a n c h e

Ja, jag undrar varför du har bett mig komma. Jag hade faktiskt annat att göra, tänkte jag, men det sade jag inte. Jag behöver någon, sa mor. Någon? Ja, någon. Mor sade att hon kände det nu, att hennes kraft hade återvänt. Den hade inte varit helt försvunnen, men den hade slumrat. Det är så länge sedan jag har brukat den, sa hon. När mor läste brevet från Svarv så hade hon nästan genast känt att hon var redo. Ja, sa mor, jag säger ”nästan genast”, för när man är äldre är det sällan man känner något ”genast”, du kanske börjar förstå, du är ju inte precis ung själv heller längre. Sitter du och driver med mig, sa jag. Det är klart att jag begriper vad du menar, men jag förstår inte vad du behöver mig till. Du vet mycket väl att jag inte har någon kraft, det är klent med den hjälp jag har kunnat ge en annan människa. Så, så, sa mor, nu är du hård med dig själv. Du har fostrat dina barn. Du har arbetat. Ja, tänkte jag. Visst hade jag arbetat. Och det hade inte alltid varit motbjudande. Ofta hade jag kunnat känna ett slags tillfredsställelse när jag hade utfört en uppgift, när jag kände att jag var klar. Jag undrade om mor började betrakta sitt liv som klart nu, och om hon i så fall kände ett slags förnöjsamhet. Jag hade själv börjat ana den där känslan i vissa skeden; när jag betraktade Bonnie där hon satt vid köksbordet och ritade kunde den tanken nudda vid mig, att livet på sätt och vis var evigt och trösterikt. Samma sak om jag satt på Daily News och läste tidningen och lade märke till det ändlösa ljudet av människor som diskuterade högljutt på

17


Peter Sandström

det vis berusade gjorde. Då kunde jag inse att det var i dessa till synes små stunder som livet visade sin yttersta mäktighet, sin egentliga innebörd. Ett barn som skapade. Män och kvinnor som drack bort en eftermiddag. Det skulle alltid komma nya barn, glada teckningar, och sorgsna. Det skulle alltid bli eftermiddag. Jag frågade mor när hon hade lovat utföra sitt uppdrag. Det kan ske nästan när som helst nu, sa hon. Jag känner det i kroppen. Men jag vill att vi åker med Caprin. Hon hade alltså inte gjort sig av med bilen. Den stod kvar i sitt stall, en maskin som tiden hade rusat ifrån, som ett tröskverk eller en trilla som dragits av en häst. Men bilen hade förmodligen ett visst värde. Det var fars gamla bil. Egentligen var den ganska ny, då i tiden. Men den hade inte körts sedan april nittonhundrasjuttiofem. Då körde far in bilen i garaget. Den går väl inte ens att starta längre, sade jag. Mor flinade och ryckte på axlarna. Jag tänkte att Järvi skulle få igång den, sa hon. Lever han, sa jag. Åminstone förra veckan, sa mor. Han cyklade förbi nere på gatan. Det gick inte så snabbt, men spikrakt. Alltnog. Mor bad mig skjutsa henne till Svarv. Det gällde bara att få liv i Caprin först. Mor hade aldrig skaffat licens, men det hade jag. Egentligen var jag ingen vidare chaufför, men jag hade lyckats undvika kollisioner. Hon satt och log och tittade på mig, som om hon tyckte att jag var vacker. Det var jag inte, hade aldrig varit. Det hade hon själv sagt flera gånger, att hon tyckte att jag var ful redan när jag föddes.

18


Tr a n s p a r e n t e b l a n c h e

Kanske hon hade ändrat sig. Kanske den visdom som samlades under ett liv gjorde oss mogna att omvärdera våra tidiga och absoluta föreställningar. Kanske hon nu tvingades inse att jag var allt som återstod av henne. Mor, sa jag. Du ska inte oroa dig. Jag har min licens i behåll.

19


Peter Sandström

KAPITEL TRE

Jag hade haft andra planer för sommaren. Per den tionde maj var jag anställd som försäljare av alkohol nere i Pärnu, ett värv som jag hade erbjudits på ett förunderligt vis. Jag kontaktades av en estnisk översättare som jag hade lärt känna tio år tidigare på författarcentret i Visby. Vi hade inte hållit kontakt under åren, så översättaren undrade för det första om jag fortfarande var vid liv, och om jag i så fall kunde komma ner och sälja alkohol under sommaren. Vi behöver nån som kan finska och svenska och gärna lite till, skrev han i sitt elektroniska brev. Inom parentes nämnde han slutligen att det var risigt på översättningsfronten. Detta tog jag som ett utslag för att han ville förklara varför han hade gett sig in i alkoholbranschen. Jag kom ihåg honom mycket väl från tiden i Visby. Han hette Arthur och vi brukade tillbringa kvällarna nere på ett ställe som hette Gamla Masters. Han drömde om att få översätta något som han kallade ”riktig litteratur” utan att någonsin definiera termen. Jag antog att han med detta avsåg noveller eller lyrik, i varje fall något annat än de nordiska och anglosaxiska kriminalromaner som han vid den tiden höll på med och i rasande fart gav estnisk språkdräkt. Han översatte från svenska och finska och engelska, ibland också tyska, påstod han.

20


Tr a n s p a r e n t e b l a n c h e

Det blev inte många veckor i Pärnu för mig innan mor ringde. Arthur och jag brukade sitta och dricka öl på kvällen efter att vi stängt hans alkoholkiosk. Den låg nere vid strandpromenaden. Utanför den tillbommade luckan kunde vi höra hur rösterna på stranden blev högre ju längre kvällen led. Folk satt i sanden, och folk låg i sanden. Många låg också i vattnet, för just här var Östersjön så grund att man kunde vada ut flera kilometer innan vattnet nådde midjan. Det påstod i alla fall Arthur, själv höll jag mig borta från vattnet och sanden. Jag hade inte hunnit se mycket av staden heller. Jag hade tänkt bekanta mig med de vackra parkerna senare på sommaren. Vi satt på varsin back med vodka och diskuterade lågmält när min telefon ringde. Det kan hända att vi pratade om novellens estetik, eller så var det bara allmänt fyllesnack. Det ringer någonstans, sa Arthur. Sedan började han nynna på ”Over the Rainbow”. Jag märkte att det var min telefon som ringde, jag hade ”Over the Rainbow” i bossanovaversion som ringsignal. Det var sällan någon ringde mig. Min första tanke var att det hade hänt Bonnie eller Neo någonting, och att det var Skattmästarn som ringde. Jag svarade och hörde genast att det var mor. Hon var ledsen över att behöva störa mig, sa hon. Men det hade hänt saker som hon inte kunde reda upp på egen hand. Har någon dött, frågade jag. Hurså, sa mor, här finns väl ingen annan än jag själv som kan dö. Och jag talar ju med dig nu. Ja, ja, sa jag.

21


Peter Sandström

Mor sade att hon behövde mig. Hon uttryckte sig inte så definitivt; men när mor sade att ”he sku vara bra om tu sku kuna koma” var det precis det hon avsåg, att hon verkligen behövde mig. Hon trodde förmodligen att jag donade med någonting i Åbo som vanligt. Hon trodde att det inte skulle vara något problem för mig att packa en väska och sätta mig på tåget norrut. I Pärnu gick solen ned. Arthur tittade på mig, som om han hade förstått vad det handlade om, trots att han givetvis inte kunde begripa den dialekt som mor och jag språkade. Vann e tu tå, sa jag. Hu så, sa mor, jär heim föståss. Vann sku ja vara. Jag tänkte att hon gick omkring i sitt hus och oroade sig medan jag stod och sålde vodka i sexpack åt finnar och svenskar som hade kommit till Pärnu för att festa på stranden. Medan jag satt på bussen norrut mot Tallinn tänkte jag fortfarande lite på Pärnu. Jag kom ihåg senast jag hade varit där. Neo var fyra år då, vi hade promenerat längs stranden och ut i vattnet. Vi fick gå en kvart innan vattnet nådde mig till knäna. Pojken försökte simma, men det kunde han inte. Istället låtsades han simma, gående på knäna, viftande med armarna i vattnet. Jag kan simma, sa Neo. Ja, sa jag. Vad duktig du är. Nu var pojken redan på väg att bli vuxen. Snart kanske han skulle åka till Pärnu på egen hand. Snart skulle han kanske köpa vodka i sexpack av någon före detta poet som försökte dryga ut kassan med lite sommarjobb. Snart skulle Neo kanske själv vara poet.

22


Tr a n s p a r e n t e b l a n c h e

KAPITEL FYRA

Mor och far hade köpt sitt hus år nittonhundrafemtiotre. De hade hoppats på ett långt liv tillsammans. På den tiden hade gården etthundra äppelträd i fem rader om tjugo. Aplarna var grunden för försörjningen, men far och mor sysselsatte sig också med annat för att få det att gå ihop. År nittonhundrasextiotre föddes jag. Då var far redan fyrtio år gammal, och mor några år yngre. Mor brukade säga att jag kom sent. Men vad var ”ett långt liv”? Och vad var ”sent”? Solen steg fortfarande i öster, i jorden krälade maskarna. Det var samma sol som förr, men inte samma maskar. Norr om huset låg far begravd. Tallarna blev allt högre, och popplarna. Det var ljust om nätterna. Början av midsommarveckan var regnig och kall. Mor bad mig kärra ved från lidret. Det är inte mycket kvar efter vintern, sa hon. Men lite al och tall finns alltid i hörnen. Björkveden hade hon eldat med under de kallare månaderna. Men också de pinnar av al som jag lyckades rafsa ihop i lidret gav värme i vedspisen i köket. Mor ville koka potatis, men hon odlade ingen potatis längre. Hon bad mig åka till torget. Jag tog hennes cykel. Det kändes främmande att cykla

23

Profile for Schildts & Söderströms

Transparenteblanche bladderex  

Transparenteblanche bladderex