Som du såg mig då

Page 1

som du s책g mig d책



MårtenWestö som du såg mig då Noveller

Schildts & Söderströms


Boken har utgivits med stöd av FILI / Delegationen för den svenska litteraturens främjande © Mårten Westö 2014 Schildts & Söderströms, Helsingfors Omslag: Helena Kajander Inlaga: Nanne Nylund www.sets.fi Tryck: Nordprint, Helsingfors 2014 ISBN 978-951-52-3469-8


Somliga dör obestridligen ett visst datum, men man kan länge diskutera när de egentligen blev till. Andra föds på ett bestämt klockslag, men det förblir en öppen fråga när de egentligen dör. Klas Östergren: Veranda för en tenor

Poeten är fantasins spion i verklighetens land. Stanisłav Jerzy Lec



Innehåll Mein Herz brennt Nedräkning

9

35

Du är platsen som jag överger Alldeles nyss Riksväg ett Bagage Frisering Cardio Love

67 93

123 139 155

Hundarnas himmel

187

53



Mein Herz brennt



D

MEIN HERZ BRENNT

11

ET DÄR FÖRBANNADE BREVET.

Han kunde inte släppa det. Tonfallet. Alla de huvudlösa beskyllningarna. De påhittade anklagelserna. De måste ha hjärntvättat henne, det fanns ingen annan förklaring. Och så den där farsans min. Det högdragna tonfallet. Det lite hånfulla flinet. Faktum var att Markus inte fått tilltala henne en endaste gång, i stället tvingats stå där som ett fån och lyssna till alla dumheterna. Det förljugna tramset. De uppenbara lögnerna. Som vanligt kommit på de dräpande replikerna först långt senare, när porten redan slagit igen bakom honom och han lommat därifrån, darrande av ilska. Och hon som inte ens vågat visa sig, bara gömt sig bakom gubbens rygg och sökt skydd som en ... ynkrygg. Bara några enstaka gånger hade han skymtat hennes flackande blick, händerna hon nervöst vridit under den korta stund som besöket varade, håret som fallit i en slinga över ögonen och som hon då och då fingrat på för att lägga till rätta.


12

MÅRTEN WESTÖ

|

Som du såg mig då

Reaktionen så oväntad, obegriplig. Tillintetgjord. Han kunde fortfarande inte fatta det. Fakta: Han hade vägts. Och befunnits för lätt. Han hatade det. Smaken av nederlag. HAN HADE TAGIT CYKELN DIT. Stretat uppför den där backen

som varje gång nästan tog knäcken på honom, rullat nerför ända fram till köpcentret, vikt in på Strandvägen, passerat de gamla villorna och parken med sina gistna bänkar där han alltid brukade sitta en stund och samla sig. Hade tänkt: Här har hon gått varje dag. Smekt trottoaren med sina fötter, som en ängel. Svävat över asfalten. Som jag gör nu. Han hade slängt cykeln vid trottoarkanten och fyllt lungorna med luft; den vårligt ljumma, löftesrika. Längre bort: bilarna som rasslande glidit fram över det kvarglömda vintergruset. Dammande gator. Det avlägsna ljudet av vårens första måsskrik. Lukten av lycka. Så skönt att bara stå där en stund, under den stora linden, som kantade trottoaren och lyste gåtfull och grönskimrande i skymningen, och ta in allt. Möjligheten. Framtiden. Sedan vidare, fram till nästa gathörn. Där, på tredje våningen. Det lyste i fönstret; han kunde urskilja någon som rörde sig


MEIN HERZ BRENNT

13

bakom persiennerna, knappt skönjbara skuggor som gled omkring i det uttunnade vårljuset. Han hade knäppt in koden, rusat uppför trapporna. Visste för en gångs skull precis vad han skulle säga också. Hade repeterat det ord för ord i veckor. Det var klockrent, kunde inte gå snett. VAR DET FAKTISKT BARA fyra veckor sedan? Det kändes som en

evighet. Han vände sig om och gick bort till andra sidan av gymmet. Försökte fokusera på träningsmomentet. Gjorde scott curls i ursinnig takt medan han kände vreden pulsera genom kroppen. Femton-sexton. Såg den där farsan framför sig. Nitton-tjugo. Den skitförnäma minen. Tjugotvå-tjugotre. Och så den där rösten. Nu är det så här, Markus. Jag vill att du förstår, Markus. Trettiofyra-trettiofem. Att det här är bäst för alla parter. Fyrtio-fyrtioett. Det här har vi beslutat. Det här har vi kommit fram till. Femtiofem-femtiosex. Och om du inte inser konsekvenserna, måste vi tillgripa andra metoder.


14

MÅRTEN WESTÖ

|

Som du såg mig då

Det måste du förstå. Och acceptera. Ända till failure. Ända till failure. Allt slutar i failure. JASÅ DU, HADE MARKUS TÄNKT. Då känner du inte mig, gubbe

lille. Då vet du inte vem du har att göra med. Då: inte en tanke på att även hon skulle kunna svika. Men nu kom hon inte ens till dörren. Svarade inte på sms. Hade stängt ner sin Facebooksida också. Fanns bara ett alternativ: planen måste sättas i verket. Omedelbart. Det fanns ingen tid att förlora. KLOCKAN VISADE kvart i tre.

Han hade ännu gott om tid att slutföra fredagspasset. Det sedvanliga: ett splittat superset. Kryssade latsdrag. French press med rep. Stående vadpress. Knäböj med bälte. Magcrunch. Skulle ännu avsluta med några högreppare med hantlarna, för att maximera intensiteten och fiberaktiveringen. Ett bra pass, allt som allt. Han hade genast känt pumpen komma. Förbaskat skön sådan. Brukade dyka upp ungefär två veckor efter påbörjad kur. Hans kropp numera: en klocka. Reagerade precis som den skulle. Det var nästan svårt att fatta att det bara var arton månader sedan, den där våren han tog sin första kur. Jocke som petade kapslarna i hans hand den där eftermiddagen i gympasalens


MEIN HERZ BRENNT

15

omklädningsrum. Jocke, kungen. Jocke: den enda som stöttade honom. Då när det begav sig. Då när det behövdes. Testa dom här. Jag lovar: du blir inte besviken. Och han som till sin egen förvåning älskat alltihop från första början: suget som började långsamt, för att sedan stegras i takt med den växande insikten om att en förändring faktiskt var möjlig. Att allt som vanligt hängde på en själv. Känslan var stark, snudd på rusgivande. Liksom insikten som slagit honom genast under ett av de första besöken: det här var hans grej. Han ville fylla ut världen. Erövra den. Hitta en plats. Sin plats. Och eftersom det var osannolikt att prövningarna han utsattes för plötsligt som genom ett trollslag skulle upphöra, gällde det att försäkra sig om att det mesta han tvingades genomlida åtminstone skedde på hans egna villkor. Det handlade om att hitta en frizon där han skulle kunna göra sig oantastlig. Osårbar. Precis som hon hade rått honom. SAMMA MORGON hade det kommit.

Brevet. Han trodde aldrig de skulle gå så långt. Att de skulle sjunka så lågt att de förnedrade honom offentligt och släpade hans namn i smutsen. Okej, han hade visserligen uteblivit från förhandlingarna men det hade varit fråga om ren och skär självbevarelsedrift. Inte en


16

MÅRTEN WESTÖ

|

Som du såg mig då

chans att han skulle sitta där och lyssna på allt det där skitsnacket en gång till. Det alternativet fanns inte på kartan. Men det var först när han slitit upp kuvertet och ögnat igenom texten som han hade insett. Att de inte fattade. Att han menade allvar. HAN SLÄPPTE HANTLARNA och tänjde korsryggen medan

han såg sig omkring. De stora fönsterrutorna högst upp var strimmiga av vintersmutsen. En dammig plastväxt stod i hörnet borta till vänster. En thailändsk kvinna gick omkring och dammsög vid receptionen. Ännu var det glest med folk, men strax skulle eftermiddagsrusningen ta vid. Kvinnorna störta in. Kontorsråttorna. Slavarna. Han skulle aldrig bli som de. Inte en chans. Det hade han beslutat för länge sedan. Han slog sig ner på en bänk och gick igenom planen på nytt. Den kändes perfekt. Fanns få eller inga brister. Den skulle hålla. Enda orosmomentet var gubben som satt borta vid bänkpressen och glodde på honom. Var det knarkroteln? Inte omöjligt. Faktum var att myndigheterna gjort ett tillslag mot gymmet bara några månader tidigare. Men själv var han ren. Hade sitt stuff instuvat i en sportbag därhemma, i en röra av ratade T-shirtar och smutsiga tubsockor som låg underst i det avflagade gamla hörnskåpet. Där skulle morsan aldrig fatta att leta. Resten av lagret hade han gömt i källarförrådet, bland skräpet som plastfarsan samlat på sig; en jävla


MEIN HERZ BRENNT

17

massa skrot, navkapslar, cykelslangar och annan skit. Gubben hade noll koll. Skulle aldrig upptäcka något. Knappt han hittade sina egna kalsonger om morgnarna. Var en jävla mes. Kunde inte ens besluta sig för vilken frisyr han skulle klippa om inte morsan talade om det för honom. Där, i en papplåda i källarskrubben, hade Markus hittat pistolen också. Det yttersta beviset på Jaakko Tuominens ljusskygga förflutna. Fastän han försökte spela värsta fredsduvan. Vapnet tog Markus till intäkt för det han alltid misstänkt: att plastfarsan hade ett betydligt mer skamfilat rykte än han ville ge sken av. Fast man kunde ju också se det som ett tecken, förstås. Att det var nu Markus skulle slå till. Annars skulle det kanske vara för sent. Ja, så var det nog. FAKTUM VAR ATT LITE VÄL MÅNGA varningslampor börjat blin-

ka på sistone. Som att de vuxna börjat frångå sina rutiner, till exempel. Vilket i klartext betydde att de inte längre hängde på haket runt hörnet varje dag. Eller kom hem på efternatten med en massa fåniga, nerdekade töntar i släptåg. Dessutom verkade det som om morsan hade tagit time-out i sitt ”sorgearbete”, som hon kallade det. Satt inte längre och hulkade över bag-in-boxen vid köksbordet när han kom hem från skolan. Hade städat undan en del av fotografierna på brorsan också. Gaskat upp sig rejält. Ibland klivit in i hans rum utan så mycket som en knackning, trots att han nogsamt redogjort för förhållningsreglerna och hon mycket väl visste att just detta hörde till det allra mest förbjudna.


18

MÅRTEN WESTÖ

|

Som du såg mig då

Hade börjat lägga pannan i djupa veck när hon talade till honom, ställa allt knepigare frågor. Hänga över axeln på honom när han satt vid datorn. Tvingat honom att vara ännu smartare. NÅGRA VECKOR TIDIGARE HADE ett enda ögonblick av oförsik-

tighet nästan förstört alltihop. Han begrep fortfarande inte hur morsan hittat burken; han måste ha glömt att stuva undan den i bordslådan. Hon hade gått i taket förstås, hängt på nätet till långt in på natten och med sammanbiten min surfat runt på Flashback och Suomi24 och andra sajter. När hon googlat tillräckligt länge om förstorade hjärtan och andra biverkningar, hade hon till slut bönat och bett att han skulle lägga av. Morsan, det är inte knark, hade han sagt. Det är bara … kosttillskott. Jag ska göra mig stark, ser du. Så att jag klarar mig. Så att du kan vara stolt. Vänta och se. MEN FÖRST VAR DET som om hon slagit dövörat till. Hade fortsatt

att snörvlande tjata om Morrison, Joplin och Hendrix, alla dessa flummiga typer hon själv diggat i sin ungdom och som kolat av kring samma tider då hon själv rökt på som mest och varit osedvanligt lössläppt och vulgär även med sina egna mått mätt. Dragit till med Kurt Cobain och Amy Winehouse också, framhållit att de alla dött vid tjugosju, som om något slags förbannelse hade vilat också över hennes egen familj, trots att det närmaste de kommit ett rock’n’roll-liv var de få gånger farsan råkade sitta vid samma


MEIN HERZ BRENNT

19

bord som Cisse Häkkinen på syltan i Hagalund, under de där sista åren då båda var seriöst upptagna med att supa ihjäl sig. Men morsan, jag är bara arton, det är ingen fara. Men du fattar väl att jag inte klarar det om du … också. Det kommer jag aldrig, morsan. Jag lovar. DE TRE FÖRSTA DINOSAURIERNA sket han i, men Nirvana hade

han lyssnat mest på när han börjat bygga. Lithium. In Bloom. Come as You Are. Grymma låtar. Tunga. Stod med hörlurarna på framför den spegelklädda väggen, onåbar för alla, som en egen installation han långsamt mejslade fram ur det material som en gång burit en främlings namn. Kände hur hans vävnader expanderade, hur musklerna tog form, hur en ny människa framträdde under allt fettet. Gått över till Rammstein sedan: Feuer Frei. Ich Will. Führe Mich. Det nya soundet var nästan ännu skönare. Han hade aldrig upplevt ett sådant tryck förut; det var som om han blev ett med musiken. Som om den flöt ihop med hans nya jag. Uppenbarelsen. Den han blivit. På egen hand. Ich will eure Stimmen hören / ich will die Ruhe stören / Ich will dass ihr mich gut seht / ich will dass ihr mich versteht. Det var knappt han mindes att det fanns en tid då han fortfarande gick omkring och trevade. En tid då han ännu inte hade hittat sin grej. Inte fattat vad som gjorde en big. En tid då minnena fortfarande skavde. Och skavde. Som stål mot benmärg.


20

MÅRTEN WESTÖ

|

Som du såg mig då

MARKUS TOG EN KLUNK av sportdrycken och plockade upp

hantlarna på nytt. Smålog vid tanken på att allt äntligen höll på utmynna i den handling han så länge och otåligt väntat på. Såg redan framför sig hur hans aktion skulle göra honom berömd. Hur tidningarna skulle sända sina snärtigaste reportrar till platsen. Kriminalare och brottsplatsanalytiker skulle stå där och krafsa sig i huvudet, motvilligt tvingas tillstå att de aldrig tidigare stött på motsvarande förslagenhet hos någon i den åldern. Hans långvariga rekognoscering skulle även den väcka befogad uppmärksamhet, beundran rentav. Kniviga frågor skulle ställas om hur han lyckats skippa skolan i flera veckor utan att någon tog notis om saken. I själva verket hade det varit hur lätt som helst; det enda som behövdes var några sms till handledaren med morsans mobil. En seg förkylning. Sådana kunde bevisligen drabba en utan förvarning, i synnerhet framåt vårkanten. Dessutom skulle rektorn för en gångs skull bli svaret skyldig. Det vore rätt åt den jäveln som aldrig ställt upp för Markus. Som under alla år blundat för det mesta, trots att han mycket väl kände till vilka jävligheter som ägde rum i hans egen inrättning. Han var en förbannad fegis, precis som alla andra i det där lärarrummet. Och så tillkom en extra bonus: när allt uppdagades skulle studiehandledaren, den subban, få sin välförtjänta reprimand och tvingas ta tjänstledighet. Markus hade alltid varit en nagel i ögat på henne. Han fattade aldrig varför. Han hade inte gjort något utöver det vanliga, tvärtom försökt ligga lågt så långt det gick. Okej, kanske varit uppkäftigare än genomsnittet och slappat lite mer än lovligt, men vem gjorde nu inte det. Han hade inte gjort


MEIN HERZ BRENNT

21

sig skyldig till någonting graverande som skulle ha gett henne anledning att under utvärderingen öppet trakassera honom inför resten av gruppen. Markus fattade pennan. Den var också allt han fattade. Visst, det var fyndigt. Och fick hela klassen att flabba. Men var det värdigt? Anstod det en vuxen i ansvarsfull ställning att psykiskt misshandla en minderårig på det sättet? Svaret var givet. Själv hade han den gången haft lätt att hålla sig för skratt. Till skillnad från tidigare, då han beredvilligt skulle ha skrattat med, på den tiden när han ännu accepterade sin roll som skolans pajas. Men inte nu längre. Inte sedan han uppfyllts av sin mission. Markus såg framför sig hur studiehandledaren skulle försjunka i djupt svårmod på grund av det skedda, ett tillstånd som framöver skulle göra att hon aldrig återinsattes i sin tjänst, utan i stället tvingades hanka sig fram på sin torftiga pension som knappt räckte till för att täcka de skenande medicinkostnaderna. Även detta var en form av hämnd. Den enda han kände ett styng av dåligt samvete över var morsan. Hon skulle förstås bli knäckt när hon fick höra vad som hänt, men samtidigt skulle hon gå i taket för allt det andra också, så det spelade liksom inte längre någon roll. Han var fri. INTE FÖR ATT HAN HADE haft någon egentlig plan från början.

Han hade bara börjat ställa sig där lika planlöst som han åren innan skolkat från skolan, tagit bussen in till stan, hängt på bibliotek eller i diverse köpcentra, provspelat sig igenom de nya


22

MÅRTEN WESTÖ

|

Som du såg mig då

spelen i butikerna eller skuggat en slumpmässigt utvald individ på stan under en dag. Men efterhand som han gjort utsiktsposten till sin, stått där i den lilla parken medan våren stod och tvekade, innesluten av gråheten bland träden, bland de första varsamma aningarna av grönska som målade omgivningen svagt violett, hade idén småningom tagit form. Han växte in i den, i dess obönhörliga logik som efter bara några veckor började kännas så självklar, lika omöjligt att bortse från som vissheten om att det han gjorde var det enda rätta. Han hade stått där varje dag sedan dess. För att få koll på deras rutiner. När de kom och gick. När de släckte ner om kvällarna. Antalet besökare. Vem som gick ut med soporna. Rastade hunden. Hängde tvätten på bakgården. Bar ut tomglasen. Plus all annan tänkbar viktig information han lagrade i sin telefon som värsta Jason Bourne. Som att Noora på sistone nästan alltid ledsagades av en vuxen, kördes till och avhämtades från skolan. Ibland möttes av sin mormor när föräldrarna hade förhinder. Förutom när hon skulle på sin danslektion om fredagarna, förstås. För då hakade hon i regel på Laura, sin bästis, en tjej som gick i parallellklassen. De tog alltid samma väg: först en promenad genom skogsdungen till den nedlagda fabriken, därifrån tog de tunnelbanan in till stan, klev av vid järnvägsstationen och traskade bort till Torget. Hon brukade gå hemifrån vid halv sex, bara för att återvända vid halv nio, men då var


MEIN HERZ BRENNT

23

hon oftast ensam för Laura hade på sistone allt oftare övernattat hos sin kille som bodde i ett kollektiv ett stenkast från centrum. Det var där, i parken, Markus skulle slå till. Han hade själv åkt rutterna oräkneliga gånger de senaste dagarna. Klockat dem på sekunden, i rusningstid, mitt på dagen, sent på kvällen. Ett par gånger vågat sig in i samma vagn som flickorna också, men då hade han i regel suttit i andra änden och gömt sig bakom en uppslagen Metro. Han hade inte lämnat något åt slumpen. Han hade till och med löst det där med kärran. Lyckats få plastfarsan att damma av den sunkiga gamla Mazdan som stått i garaget ute på vischan i åratal. Övertalat honom att sätta rishögen i skick. Mirakulöst nog hade gubben fått den genom besiktningen också. För nu, när Jaskapaska gått och stämplat i arton månader, hade han plötsligt fått ändan ur vagnen. Kommit på andra tankar. Nu skulle han minsann ta tag i det hela. Stötta nummer två. Bjuda till. Så var det tänkt. Han hade låtit installera en extra bromspedal på passagerarsidan och gett Markus körlektioner. Ville väl stilla sitt dåliga samvete. Lite fejkad kvalitetstid med styvsonen. För att kompensera för alla sina tillkortakommanden under åren. Allt han förstört när det gällde brorsan. Alla oinfriade löften. Som bidrog till att det gick som det gick. Och faktum var att gubben inte var någon oäven bilskollärare. Hade till allas häpnad uppvisat ett visst pedagogiskt sinnelag också, inte skrikit åt honom på direkten, utan låtit honom själv


24

MÅRTEN WESTÖ

|

Som du såg mig då

inse vad han gjorde för fel. Kärran förde visserligen lite oväsen, men allt funkade som det skulle i övrigt. Och som ett tecken på deras heliga förbund oss män emellan hade gubben dagen efter uppkörningen dinglat med nycklarna framför näsan på honom och släppt dem i hans näve med en liten blinkning. Bara så där. Utan ett ord. Som om han visste. Att kärleken var ett hårt jobb. Ofta rena slavgörat. Men att det gällde att vara enträgen. Ha rätt timing. Man skulle smida när … äh. Tönten var inte bara plastfarsa, utan också rena floskelmaskinen. DET VACKRASTE, det största:

Att det var hon som planterat idén i hans huvud från början. De hade suttit där på rasten den gången, på andra sidan gungorna, i skydd av träden. Medan tiden tänjdes ut. Klockan ringde. Lektionen började. Bara de två, hon och han, där på den redan solvarma klippan, på den tiden då han ännu inte förvandlats. Hon: den enda som backade upp honom. Förutom Jocke förstås, som alltid ställde upp, innan killen själv råkade illa ut och var tvungen att byta skola. Men då: han och hon. Som skolkade tillsammans. Bara pratade. Och pratade. Och så hennes röst, plötsligt, oväntat: Du är så känslig, Markus. Du måste göra dig hård. Hårdare än alla andra. Fattar du?


MEIN HERZ BRENNT

25

Så att ingen längre kan hoppa på dig. Lova mig det. VISST, HAN HADE LOVAT. Och heliga löften var inte till för att

brytas. Men i något skede, bara ett par dagar efter den förödmjukande upplevelsen i trappan, hade han redan bestämt sig: han skulle skita i henne. Aldrig mer göra sig svag. Sårbar. Utsätta sig för den sortens vanära igen. Det var som tortyr, de där dagarna av tvekan, under vilka han var lamslagen av den förfärande farhågan att hon inte förstod. Inte ville förstå. Det var värre än alla de där gångerna han stått mitt i cirkeln, innesluten av den ogenomträngliga muren av kroppar som tornade sig upp framför honom och som fick det att knyta sig i magen. De glimmande vita tänderna, svettlukten, hånskratten som ekade i den trånga kulverten mellan skolbyggnaderna, ett stenkast från rökrutan där de flesta samlades under rasterna. För nu kom det allt tillbaka. Det vassa. Alla de där eftermiddagarna som vanpryddes av skräcken som gjorde honom stum. Alla kvällar han låst in sig på sitt rum, vägrat att gå ut. Alla FPS -spel han lirade sig igenom under de där åren: Wolf 3D. Doom. Half Life. Counter Strike. Call of Duty. Halo. Quake. SWAT 4. Ostfront 41–45. All tid han tillbringat hemma i mörkret, på nätet om nätterna, i sällskap med andra ödesbröder som framlevde sin tillvaro på andra sidan jordklotet där dagen knappt börjat eller nätt


26

MÅRTEN WESTÖ

|

Som du såg mig då

och jämnt tagit slut. Timmarna som tickade förbi. Axlarna som värkte. Nacken som domnade. Hatet och vreden som långsamt byggdes upp inom honom. Morsan som ropade: Markus, kom och ät. Inte nu. Hinner inte. Han hade ännu inte anat vad han förberedde sig inför. Det han insåg nu: att all denna tid bara varit en övning inför det oundvikliga. Det som strax skulle ske. Good luck, have fun. HAN FATTADE INTE VARIFRÅN alla gamla minnesbilder plötsligt

hade dykt upp. De gamla demonerna. Han trodde han kommit över dem för länge sedan, men nu flöt de upp till ytan som liken i en sedan länge avskriven mordutredning. Alla dagar och kvällar som styrdes av den där gnagande oron över att hamna på fel plats, på fel revir där man löpte risken att råka på en smocka för att man var fel, såg fel ut eller hade fel sorts kläder. Ropen som skallade under ljumma vårkvällar, när ljuset var så där skarpt att man ingenstans hade att ta vägen. Metallsmaken i munnen när man sprang. När de nådde fram. Omringade en. Knuffade ner en i diket. Ljudet när de första skospetsarna träffade en i ryggen, i mellangärdet, i bröstet. Det vidsträckta området i änden av allén, vid kiosken, där bussen stannade och alla fiender samlades; den där skräckzonen som det var riskabelt, rentav livsfarligt att närma sig vid fel tidpunkt på dygnet.


MEIN HERZ BRENNT

27

Och hur denna känsla styrde hela tillvaron; att ständigt vara medveten om genvägarna där ingen skulle kunna genskjuta en; att alltid tvingas vara beredd på att ta till sjappen, korsa gatan, vika av på en gränd eller smita in i en portgång, i väntan på att gänget skulle passera. Den där instinkten som låg kvar väldigt länge, vilade i kroppen, lagrad i hans medvetande; som om han var ett jagat villebråd. Som gjorde att han fortfarande hade ett sjätte sinne som varslade om grupper om tre eller fler som kom emot en på håll på gatan var att lita på. Hur länge hade han varit på flykt? Sex år? Sju? Han mindes inte längre. Han erinrade sig bara en avlägsen bild av sig själv: ett fegt, flyende byte som det var fritt fram för vem som helst att nedlägga. Göra slut på. Förbarma sig över. Hata. Ett skvalpande, valkigt och finnigt fläskberg som hade förlorat allt människovärde. Innan några löjligt små tabletter förändrade allt. HAN MÅSTE ANSTRÄNGA SIG till det yttersta, tillgripa varje uns

av den självbehärskning han byggt upp under året för att göra sig kvitt dem. Alla bilderna. Det enda som funkade var hennes röst. Lyssna, Markus. Du är en annan nu. Du har makten över dig själv. Du härskar över ditt eget öde. Jag tror på dig. Det kommer att gå vägen. Ja, kanske skulle det göra det, kanske inte, men han hade i alla fall vunnit en betydelsefull insikt:


28

MÅRTEN WESTÖ

|

Som du såg mig då

De skulle aldrig förstå. Han visste det nu, det var lika bra att erkänna, för det gjorde alltihop så mycket lättare. De skulle aldrig begripa vad kärleken kunde göra med en. För de hade aldrig älskat. De hade stelnat i sina löjliga vanor och roller och skulle aldrig mer hitta ut ur dem igen. Aldrig någonsin. De var förlorade. Fångna i sin småborgerliga ängslan. Sin vanmakt inför ödet som slungade omkring dem likt vissna löv om hösten, utan att de själva mäktade sätta sig till motvärn. De fattade inte hur kärleken förvandlade en. Gjorde att man blev någon annan. Någon bättre. Han ville säga till dem: Fattar ni inte? Att utsätta sig för kärlek är djärvt. Det är det modigaste en människa kan göra, eftersom hon samtidigt utsätter sig för risken att mista den. Se på mig: Jag har vågat. Trots det skyhöga pris jag snart ska betala. JA, HAN VISSTE DET NU.

Lika obevekligt som en blixt lyser upp ett mörkt rum, tränger in under en sovande människas slutna ögonlock, hade hon drabbat honom. Nun liebe kinder gebt fein acht / Ich bin die stimme aus dem kissen / Ich hab euch etwas mitgebracht / Hab es aus meiner brust gerissen Han kunde inte göra sig kvitt det där ljuset. Det frätte sönder honom. Inifrån. Sådan var kärleken. Åskknallen kunde man glömma. Den hörde man aldrig. Då var man redan förlorad. Då hade man redan


MEIN HERZ BRENNT

29

brunnit. Förkolnat till aska. Förvandlad till Den andra, den man egentligen hela tiden skulle bli. Det var någon annan som fick städa upp efter en sedan. Stå där och peta i askan. Det var hela grejen. HAN SKULLE FÖRKLARA, hade han tänkt. Långt senare, när allt

det här var över, skulle han nogsamt redogöra för sin tidigare utsatthet. Dess konsekvenser. Hur han självmant tagit sig upp ur träsket. Byggt sig ett nytt liv. En ny identitet. Bokstavligt. Han skulle förklara uppenbarelsen han fått, den där gången, en kväll efter ett särskilt utmattande pass, när han plötsligt hittat det gamla klassfotot från strax efter millennieskiftet i en låda. Bilden sliten på det där ena stället där han kysst sönder hennes ansikte. Det lite stripiga håret, uppnäsan, den gula blusen hon haft på sig just den dagen då skolfotograferingen ägde rum, de vassa kindknotorna som framträdde under huden. Han kom plötsligt ihåg alltihop; det hade etsat sig in i honom som alla de tyska prepositionerna i mellanstadiet. Hur allt plötsligt hade framstått som så självklart: Att hon var hans väg ut ur mörkret. Att det inte fanns något annat alternativ. Att det varit så ända sedan den där dagen då deras blickar första gången möttes i första klass. Kanske skulle ingen förstå honom nu heller. Kanske inte ens hon. Det var så mycket han inte berättat för henne, det kände han nu. Det var så mycket han inte berättat för någon. Och nu var det för sent.


30

MÅRTEN WESTÖ

|

Som du såg mig då

DET ENDA SOM BETYDDE något var avtalet, förbundet som in-

gåtts då, under den där rasten flera år tidigare. Sedan, när du är redo. Då ska jag vänta på dig. Så hade hon sagt, viskat i hans öra. Hade hon inte? Han hade suttit där bredvid henne på klippan. Hon hade kurat ihop i solen. Han kom ihåg att han tyckte hon såg ut som en liten hundvalp. Ömheten han kände för henne i det ögonblicket, den skulle han bära med sig så länge han levde. Sedan när du är stark nog. Då kommer du och tar mig härifrån. Du tar mig bort. Långt bort. Så var det planerat, det var inget man kunde frångå, det var ett kontrakt som de skulle inlösa med sin framtid. Med sina egna liv, om det ville sig illa. Självklart insåg han att deras kärlek skulle sättas på prov. Det var oundvikligt. Det fanns alltid missunnsamma människor som inget hellre ville än att sätta käppar i hjulen för andras lycka. Men de senaste veckornas motgångar hade bara stärkt honom i hans övertygelse. Han förstod nu varför hans tålamod prövats. Varför han blivit vansinnig på den där killen som försökte tränga sig före henne i kön till bankomaten. Varför han rykt på snorvalpen som varit så där oförskämd mot henne i matsalen. Ja, allt det där som hänt som alla andra tydligen tyckte att han skulle ångra, men som i hans värld bara framstod som ytterligare en bekräftelse på det han alltid vetat: Han var tillsatt att beskydda henne. Det var hans uppgift. Det var syftet med hans liv här på jorden.


MEIN HERZ BRENNT

31

DÄRFÖR SATT HAN NU där på bänken och läste brevet på nytt.

Flera gånger. Medan svetten torkade på hans hud. Medan musklerna stelnade. Medan vreden långsamt ebbade ut och ersattes av ett slags mild förtröstan. En beslutsamhet som han ända fram till för ett halvår sedan aldrig hade kunnat förknippa med sig själv. Aldrig någonsin. Det var därför han nu, utan att blinka, kunde studera utsagorna med ett slags pervers distans, som om alltihop egentligen handlade om någon helt annan. Sökande av förbud: Noora Janina Mäkinen. Person mot vilket förbudet anses gälla: Och så hans namn där, svart på vitt. Noora Janina Mäkinen har begärt att utvidgat besöksförbud meddelas mot Markus Jonatan Malmström. Inte hennes röst. Någon annan som talade genom henne. Mäkinen har motiverat sin begäran med att Malmström fortsättningsvis, trots upprepade tillsägelser, har fortsatt kontakta henne. Hela familjen upplever kontaktförsöken som förvirrande och hotfulla. Malmström har även uppvaktat Mäkinen med presenter samt ett flertal gånger lämnat blommor utanför hennes dörr. Därtill har Malmström ofta skymtats på gatan eller i parken utanför Mäkinens hus, varifrån han haft insyn i familjens lägenhet. Ibland har han stått där på vakt från klockan 6 på morgonen ända fram till midnatt. Mäkinen upplever Malmström som hotfull och säger sig vid flera tillfällen ha fruktat för sitt liv. Inför vittnen har Malmström hotat Mäkinens far till livet samt


32

MÅRTEN WESTÖ

|

Som du såg mig då

knuffat honom i trappuppgången så att han var tvungen att uppsöka sjukhus. Malmström har även tidigare misshandlat Mäkinens nuvarande pojkvän, Tapani Kauppinen, för vilket han dömts till skyddstillsyn som varande minderårig. Han läste det på nytt, om och om igen. Men han förstod det inte. Han begrep ingenting. Hur kunde man tala så olika språk? Hur kunde man prata så förbi varandra? Det var så absurt alltihop att man inte kunde annat än skratta. Hur kunde de någonsin tro att de skulle kunna ställa sig i vägen för det oåterkalleliga? För det som stod skrivet i stjärnorna. Hindra honom från att äntligen försonas med allt det där som han redan en gång tagit sig ur, på egen hand. Allt som kommer tillbaka nu. Smaken av järn. Blodet på tungan. Förnedringen. Förändringen. HAN RESTE SIG, vek ihop pappret och lade det i overallfickan.

Sedan plockade han upp tyngderna. Nu återstod bara några reps till. Några futtiga svingar med hantlarna. Han kände mjölksyran pumpa i kroppen. Systemet som ropade Mayday. Snart skulle han översköljas av endorfinruschen som bar honom ända hem. Som på vingar. Som på moln. Hemma skulle han ta en hastig dusch, hänga en stund, fundera över planen en sista gång.


MEIN HERZ BRENNT

33

Finslipa, i tanken. En sista koll att allt l책g redo i bilen: Kartorna. Torrskaffningen. Nycklarna till stugan. Vapnet. Sedan var det bara att skrida till verket.