Page 1


SIBIRIEN


ULLA-LENA LUNDBERG

SIBIRIEN Ett självporträtt med vingar

Schildts & Söderströms


Verk i urval utgivna på Söderströms 1962 Utgångspunkt (dikter) 1966 Strövtåg (roman) 1968 En berättelse om gränser (roman) 1970 Gaijin-utlänning i Japan (reseskildring) 1976 Kökar (dokumentär) 1977 Tre afrikanska berättelser (noveller) 1981 Öar i Afrikas inre (dokumentär) 1982 Kungens Anna (roman) 1984 Ingens Anna (roman) 1986 Sand (roman) 1989 Leo (roman, nytryck 2009) 1991 Stora världen (roman, nytryck 2009) 1993 Sibirien. Ett självporträtt med vingar 1995 Allt man kan önska sig (roman, nytryck 2009) 1997 Regn (roman) 2001 Marsipansoldaten (roman) 2010 Jägarens leende (essäer) 2012 Is (roman, S & S)

www.sets.fi Nyutgåva av originalboken från 1993 ISBN 978-951-52-3197-0 © Ulla-Lena Lundberg 2013 Omslag: Helena Kajander Bildbilagans foton ur författarens arkiv där inte annat anges. Tryck: Oy Bookwell Ab Borgå 2013

6


Innehåll Inledning 7

Dresden i Sibirien Fasansfulla finnar

11

16

Örnarnas örn 20

Skiftande sjöar 25

Kulakernas återkomst

33

Industriell ornitologi

48

Nya skogen i Novoselenginsk Marie Antoinette i Nisjneangarsk Tåget närmar sig stationen

39 52 59

Morgon vid Amur 63

Nåden i Chabarovsk

67

Böneremsan i skogen

74

Staden i molnen

89

Fästingsinvasionen 70

Hur en klangbotten uppstår Björnen och politruken

81 94

Tankar vid en råk 102

Nordenskiölds kramsfågel 106 Jämna plågor 112

Hjärtat vid världens ände

120

Något att återvända till

132

Rum och tid: om snötrana och fjälluggla

125

Monoliten i Kolymskoe 139 Vägen till Verchojansk 146 Dödsfällan vid Bikin 154 Välstånd i Gaivoron 162 Dimman på Sachalin 167

Atlas i Moskva 175 Slutord 180

Litteratur i urval 184

7


8


Inledning

På Jaroslavlstationen i Moskva träffade jag en gång en man som saknar sin like. Det var som att vidröras av en ängel, och utmärkande för änglar är att de passerar. Vi reste genom Sibirien tillsammans och hade nästan ett år i Japan, och så skildes vi. Lyckligare än i Sibirien har jag aldrig varit. Det tog mig halva mitt liv innan jag kunde förmå mig att återvända. Under tiden hade världen repat sig lite. Den erbjöd mig sina kompensationer, och jag hade mycket att hämta. Under åren som gick rådde Bresjneveran i den nordöstra delen av världen. När jag återvände var tiden Gorbatjovs. De små samhällena längs järnvägen var sig besynnerligt lika, som om stagnationen hade ingått förbund med mitt minne. De moderna byggnaderna som hade kommit till efter min tid var nästan undantagslöst slarviga och fallfärdiga. De var som en spegelbild av min egen kraftlöshet under samma år. Vi hade fått våra stötar, och det tog sin tid. Den gången i september låg det en glans över Sibirien som i världens begynnelse. Det regnade bara före Ural, sedan rådde ett sagolikt ljus, en guldton som jag återsåg först i Afrika. Det blänkte i ståltänderna på sovjetmedborgarna ombord på tåget. De log alla 9


mot mig, kanske för att lycka verkligen är något oemotståndligt och det finns en insikt om att alla människor har rätt till sitt ögonblick inne i den. De log också för att tåget tjänstgjorde som ett långsträckt vilohem. Under den veckolånga resan mellan Moskva och Vladivostok hade folk tid att vila sig och äta och prata. De intresserade sig mycket för mig eftersom jag var den enda utlänningen som reste i andra klass, de två andra var förstaklasspassagerare. Vi umgicks i restaurangvagnen och på besök i varandras kupéer, men i övrigt tillhörde jag ryssarna i min vagn. Min ryska var så bristfällig att mitt tal mest bestod av utrop av typen Så vackert! Så förtjusande! Så intressant! Redan då tänkte jag att de stora missförstånden är förbehållna människor som vi älskar, och som vi kan kommunicera med på djupet. Min begränsade ryska uteslöt däremot alla sårande missförstånd. Senare har jag på nytt kommit att reflektera över det säkra öra ryssarna har för nivån på ens språkkunskaper, och hur snabbt de anpassar sig till den. Ryssarna och jag kommunicerade snart vår välvilja i cirka fyrtio ord. De lotsade mig vänligt och effektivt förbi de berusade officerarna i första klass som ville bjuda in mig i sin kupé och såg till att han som jag hade börjat älska inte blev serverad i restaurangvagnen förrän jag hade uppenbarat mig. Någon i betjäningen vakade över att platsen mitt emot honom stod tom tills jag kom. Då rusade de fram och ledsagade mig dit jag ville. Sedan kom de sättande med menyn, där alla rätter utom en var överstrukna. Morgon middag och kväll åt vi ägg och flottiga kotletter, och godare mat har jag aldrig ätit. ”Jag får ingen mat om jag inte håller mig till dig”, klagade han som jag hade börjat älska. Det blev en kärlek som gör att jag på min dödsbädd slipper gräma mig över att någon känsla har gått mig förbi. Rent geografiskt blev det också en betydande förälskelse. Tvärs över Sibirien ramlade jag, så att jag låg med fötterna i Ural och huvudet vid Japanska sjön. 10


Det gjorde att min bild av Sibirien på något sätt blev en bild av mig själv, och när jag skriver om Sibirien skriver jag ett slags självbiografi. Världen existerar bara i våra sinnen. Det var hösten 1968 jag reste genom Sibirien, samma år som den ryska inmarschen i Tjeckoslovakien. Vid rysk-kinesiska gränsen i Fjärran östern, ett tuppfjät från järnvägen, förekom det truppsammandragningar efter sammanstötningar i Ussuriregionen. Men på något sätt var veckan utlyft ur den verkliga världen. Stickspår och sidospår ledde ut i taigan mot arbetsläger och exil, överallt fanns det folk som längtade någon annanstans. Det sammanlagda tonnaget av längtan och förlust som tåget långsamt fraktade genom Sibirien var enormt, men det ändrar ingenting: mildare har inget landskap legat än det Sibirien som låg där i september 1968 när jag var tjugoett år gammal. Tjugoett år senare, i juni 1989, kom jag tillbaka på krokvägar som om jag ville att landet inte skulle lägga märke till mig. Jag uppehöll mig länge och väl i Mongoliet, och när jag tog ett tåg var det inte Rossija utan tåget från Ulan Bator till Ulan Ude vid stambanan, där jag en gång hade köpt äpplen på stationen. Dessutom var jag beväpnad med en uppgift och ett intresse och var medlem av en grupp likasinnade. Ingen kunde ana att det fanns privata skäl till min färd. Den som har vidrörts av änglar är alltid på spaning efter dem. Då kommer man automatiskt att lägga märke till andra vingade varelser; det är den stora kompensationen världen erbjuder. Nästan allting vi ägnar oss åt med passion är en ersättning för något annat. Om fågelskådare heter det till exempel att de är människor som är besvikna på människor. Det ligger något i det, och det ska inte förnekas att en del av tjusningen i att vara ute tillsammans med andra fågelskådare ligger i att det är underförstått att det är fåglarna som är det större intresset. När jag kom tillbaka var det alltså för naturens och fåglarnas skull, som jag tidigare hade skymtat från tåget genom min lycka. 11


Under Gorbatjov blev det plötsligt möjligt att röra sig nästan fritt genom hela det väldiga området. Under åren 1989-1993 tillbringade jag en månad varje försommar i Sibirien. Fler och fler områden öppnades för utlänningar. 1991 lyckades vi ta oss ända fram till Berings sund och ut på Ishavstundran vid Kolymas mynning. 1993 var vi nere i Ussuriland. Om lyckan löper som en järnvägslinje genom södra Sibirien och mynnar ut i Japan täcker kompensationerna ett väldigt mycket större område. Hela tiden hör man vingslagen. Över hela Sibirien är det någon som står på en tuva och bröstar sig. Bringan pumpas ut och in, i bröstet dundrar det som om någon sa ho i en tunna, strupen växer och drar ihop sig. Någon skuttar i vanmakt och lust och dundrar och piper, i Sibirien förkroppsligar fågelfaunan all längtan i världen. Där ute vrider man sig och krumbuktar, man rusar i höjden och störtar ner mot sin längtan medan vinden tjuter som ett jetplan i fjäderskruden. På kärret studsar man från tuva till tuva och ståtar med stjärtpennor och vingar och halskrås och tofsar och allt vad man har. ”Det är jag!” ropar man över hela den väldiga taigan och tundran, det låter som ur världens samlade hjärta. Det är alldeles för enträget och ihärdigt för att kunna kallas vackert och gracilt. Någon kluckar och knycker, gnyr och kutar, väser, sisar och klickar, flaxar, knäpper och rasslar. Man beter sig som man är skapt till, och jag som betraktar det vet att det är en spegelbild av det som pågår innanför mitt eget skinn. En gång stod jag i Sibirien i tofsar och krås och kluckade och pep. Jag knixade och bockade och pickade i marken så att mossan rök. Han som jag hade ögonen på gick till väders på brakande vingar. Under spelflykten utvecklade han ett helt signalsystem av färger och plymer. Skulle inte jag veta hur det är att vara fågel i Sibirien. Mot den bakgrunden skriver jag den här boken.

12


Dresden i Sibirien

På transsibiriska järnvägen delade jag min andraklasskupé med två damer från Tjita och en ålderstigen herre som skulle av i Novosibirsk. De två damerna hade bekanta i andra kupéer och syntes sällan till, utom till natten. Den gamle herrn var som en god fe. Om det regnade lovade han solsken, och se, strax efter Uralbergen började solen lysa. Sedan lyste den med ett varmt sken som i augusti under alla tågresans dagar. Försynt gick den ned till natten, och stjärnorna återkastade då ljusskenet från den stora källan så att tåget varje natt gungade genom stjärnhimlen. Fen lovade mig allsköns goda upplevelser i Chabarovsk, när han redan hade stigit av, och fick rätt. Han lovade mig en underbar sjöresa; han förutspådde mig ett Japan av sällsam skönhet. Där­ förinnan förlänade han mig Bajkalsjön i storartat väder, han lovade mig världens djupaste sjö och blåaste blått, bergstrakter som jag mycket skulle beundra. När jag steg ner från tåget för att vandra på perrongen alldeles vid stranden – gott om tid, försäkrade han, för vid Bajkalsjön byter tåget från diesel till kol – skulle man räcka mig 13


vältillredd omul, fisken som bara förekommer i Bajkal och är en ypperlig läckerhet. Han lovade mig allt som sedermera besannades. Själv var den gamle herrn försynt som septembersolen. Under hela tågresan lämnade han aldrig vagnen. Som många andra hade han mat med sig för hela resan och gick inte till restaurangvagnen. Jag såg honom aldrig äta, och jag föreställer mig att han passade på medan jag själv åt mina mål i restaurangen. Många ombord gick klädda i pyjamas hela resan, och tåget påminde mig om ett gammaldags sanatorium jag hade sett på bild. Den gamle herrn iförde sig däremot kostym varje morgon. Han steg upp först och gick ut på toaletten i andra ändan av vagnen. Under tiden klädde jag mig och gick sedan för att äta frukost. På det sättet kunde han klä sig i ro och inta sin frukost. Vi samexisterade höviskt, som om vi hade övat i generationer, och var idel leenden och hedersbetygelser. Redan den första kvällen hade vi upptäckt att vi hade ett gemensamt språk. Den gamle herrn talade en ålderdomlig tyska, som var betydligt bättre än min. Det visade sig att den härstammade från 1911, då den då unge herrn hade kommit till Dresden för att studera ingenjörskonsten. Min tyska lärarinna hade också varit av äldre modell. Tillsammans satt den gamle herrn och jag och konverserade på vår antikverade tyska. Medan Sibirien framskred där ute blev vår kupé allt mera lik Tyskland under kejsardömets sista år. Första världskriget hade ännu inte brutit ut. Oktoberrevolutionen var inte ens en skugga. En ung rysk herreman studerade ett praktiskt och modernt ämne i ett Dresden som strålade av förfining och kultur. Här, åren 1911–1914, upplevde en bildad västryss sina bästa år. Jag hade läst om Stalinterrorn och den utbredda misstänksamheten mot folk som hade haft samröre med fienden. Jag hade läst Solsjenitsyns En dag i Ivan Denisovitjs liv – Cancerkliniken och Den första kretsen kom ut på svenska samma höst jag reste genom 14


Sibirien, och jag läste dem först efter min hemkomst från Japan. Något kunde jag ana mig till. Den kultiverade västryssen som hade utbildat sig till ingenjör i Dresden hade väldiga uttänjda händer som efter många års alltför tungt kroppsarbete. Han som hade vuxit upp i Sankt Petersburg tillbringade sin ålderdom norr om Novosibirsk. Många västryssar som har flyttat till Sibirien betonar landets rikedomar och möjligheter; herr N log bara och talade om att han bodde där. Redan då visste jag att fånglägren ofta följdes av intern exil och att många sedan valde att stanna på exilorten, i dess jämförelsevisa frid. Min vän herr N hade sin rörelsefrihet. När han steg ombord i Moskva hade han varit på besök i Leningrad. Fortfarande, berättade han, reste han i mån av möjlighet, och ett år senare fick jag vackra vykort från Krim där han firade semester. Jag tror inte han tog illa upp när jag lovprisade landet. Som alla ryssar var han patriot och höll med mig om att landskapet var storartat skönt. Jag är bra på att hitta på saker i omgivningen som jag kan prisa, och herr N tackade för artigheten liksom på det ryska folkets vägnar. Han log alltid vänligt åt min förtjusning, som jag antar att man gör när man har accepterat att folk inte kan förstå men inte menar något illa. Det var av hövlighet, men också av konvention, i enlighet med tidsandan, som vi aldrig anspelade på den gamle herrns årtionden i Sibirien. Han var så gammal att det inte hade spelat någon roll. Jag var ung och beskyddad av min framväxande lycka: intet ont hade vederfarits mig om jag i kupén, under den oavstängbara radions prat och musik, hade sagt något på tyska om Stalintiden och dess fångläger. Men 1968 sa man ingenting sådant; vi nämnde inte ens Pasternak när vi talade om rysk litteratur. Som utlänning ville jag inte försätta någon i förlägenhet. Som ryssar var de övertygade om att en utlänning inte kunde förstå. Dessutom var det tydligt att det inte var sådant den gamle herrn 15


ville tala om. Här hade han en flicka som hjälpligt talade tyska och kände till Goethe och Schiller och som av egen kraft hade rest genom Tyskland två somrar tidigare. Nej, jag hade inte varit i Dresden, men vi talade om Berlin och Frankfurt och Hamburg och Bremen och dess konstskatter. Så snart jag nämnde Bonn förstod jag att det var ett stilbrott: i vår kupé var Berlin odelat och evig huvudstad. Och vilken huvudstad! Medan det pågick kände jag mig ofta olycklig över att min tyska var så begränsad och att jag kunde uttrycka så lite av det jag ville säga. Jag utsträckte mina måltider i restaurangvagnen så mycket som möjligt för att tala engelska med honom som jag hade börjat älska och vila mig från tyskan. Jag kände mig djupt ovärdig den gamle mannens vänlighet. Så mycket, tänkte jag skuldtyngd, för så lite. Först långt senare har jag kunnat ta emot hans vänlighet så som den var avsedd. Jag föreställer mig att jag i femtio år har varit avskuren från engelskan, som jag älskar, och att jag i samtal med and­ ra aldrig har kunnat hänvisa till de år jag levt i en engelskspråkig omgivning. Utan förvarning, på ett tåg någonstans, träffar jag så en portugis som hjälpligt rådbråkar engelskan och visar mig ett hövligt intresse. Skulle jag då inte glädja mig? Skulle jag då inte tala det språk som jag har älskat i femtio år och känna genuin värme mot portugisen som sitter mitt emot mig och gör det möjligt? Under några år korresponderade vi i höviska vändningar. Han titulerade mig Sehr geehrtes Fräulein Lundberg, jag titulerade honom Sehr geehrter Herr N. Det var en gles korrespondens, de stora plågade händerna formade de eleganta meningarna med möda, och tyska var för mig ett krångligt och främmande språk. Det sista långa uppehållet blev så småningom beständigt. Kanske dog herr N, kanske blev han sjuk och oförmögen att skriva. Men jag försöker fortfarande formulera vad jag hade velat säga honom, utan att lyckas. Jag tänker på det faktum att jag, som ändå 16


förstod en hel del, också något om de kompromisser och svek det har kostat den som med herr N:s tyska belastning kunnat överleva Stalins utrensningar, trots allt kände varmt för de kommunistiska idealen. I dagens förändrade politiska klimat beskrivs ofta min gene­ rations vänsterengagemang som okunskap och opportunism. Ändå var vi inte alldeles okunniga om det som hade skett i Sovjetunionen, och det som såg ut som opportunism var ibland en genuin idealism. Snarare var det så att det var själva vår ungdom som gjorde att vi kunde kombinera kunskapen om det som varit med tron på det som skulle komma. Vår egen personliga flexibilitet var ännu så stor att vi föreställde oss att själva systemet var lika elastiskt och hade förmågan att reformera sig självt. Vår verkliga avsky gällde nazismen, och det var svårt att acceptera att kommunismen, som hade bekämpat den, kunde ta i bruk liknande metoder. I vårt tidsperspektiv var Stalintiden en avlägsen och avslutad period. Få av oss såg väl något samband mellan Stalin och Bresjnev. Det är först när man har levt längre som man börjar skymta den fruktansvärda kedjan av orsakssammanhang som löper genom historien. Sådant hade jag velat tala om med den gamle herrn. Men kanske är det inte nödvändigt. Jag börjar själv skymta den vänliga resignation med vilken han betraktade världen. Men i denna resignation fanns det ett utrop av fröjd, den första kvällen när vi hade kommit underfund med att vi kunde tala tyska med varandra och jag hade berättat att jag kom från Finland: ”Ah, die Finnen! Furchtbare Krieger!” Och så bugade han och presenterade sig.

17


Fasansfulla finnar

Möjligen är det så att ingenting främjar förståelsen mellan två folk som tusen års krig och fientligheter. Ur historien spirar en paradoxal tillgivenhet som jag knappast är ensam om att känna gentemot ryssarna. Tågvagnarna på transsibiriska järnvägen var ett välfungerande samhälle. Som i alla samhällen utvecklades snabbt ett livligt skvaller. Den verkliga informationen, den mellan riktiga människor i den verkliga världen, spred sig hämningslöst under högtalarnas meddelanden och underhållning, som ingen lyssnade på. När jag steg ombord på tåget en mörk kväll gjorde min usla ryska det klart att jag inte var ryss. Å andra sidan var det här inget utlänningståg. Jag reste i andra klass, och mitt bagage var verkligen inte västerländskt elegant. På morgonen omfattades diagnosen av hela vagnen: jag var en estnisk flicka på väg till Vladivostok för att hälsa på min pojkvän som gjorde militärtjänst på marinbasen. När någon kom på idén att fråga mig blev förtjusningen stor när de hörde att jag kom från Finland. Det var inte bara min vän i kupén, herr N, som talade om de fruktansvärda krigarna. 1968 var 18


kriget en levande realitet på ett helt annat sätt än nu. Leende gömde folk huvudet i händerna och visade hur skräckslagna de hade varit. Fasansfulla finnar! Och så skrattade de ur djupet av sina hjärtan. Under de senaste årens omvärdering av den kommunistiska ideologin har man hånat retoriken om fred och vänskap mellan folken, som om alltsammans varit hyckleri. I min erfarenhet fanns det inget begrepp som den vanliga sovjetmedborgaren omfattade så helhjärtat som fredstanken. Visserligen reducerade min begränsade ryska ämnet för skålarna, men hur ofta höjde jag inte mitt teglas, mitt äpple eller ett glas plommonbrännvin som någon prackade på mig för att skåla för freden och vänskapen. Värmen på tåget har jag senare tillskrivit min ungdom och min lycka. Retoriken blev sanning, trötta gester förvandlades till omedelbar hjärtlighet. Men till min förvåning fanns mycket kvar, också hos mig själv, när jag återvände tjugoett år senare. Då var jag i sällskap med en grupp västerländska ornitologer, främst engelsmän. Vi hade betalat grovt för resan, och som västerlänningar väntade de sig att servicen vi hade betalt för skulle fungera. Där vi uppenbarade oss skulle vi få husrum och mat, och transporten skulle vara ordnad. Det fungerade förbluffande ofta. I Nisjneangarsk vid norra ändan av Bajkalsjön, där vi var de första utländska turisterna på sjuttio år, hade man tagit sängarna från sjukstugan och gjort i ordning en sovsal åt oss i sportcentrets gymnastiksal. I Batagaj körde man ut Aeroflots personal för att kunna inkvartera oss på gästhemmet. I taigan och på tundran, i floddeltor och på bergssluttningar, bodde vi i jaktstugor, i fiskeläger och på vandrarhem. Vi blev vana vid de tunga ryska tälten och vid de små kojor i ödemarken där ryska fältbiologer gör sitt heroiska arbete. Överallt fick vi skrupulöst rent sänglinne och stärkt bordduk på bordet. Speciellt det andra året var maten så pass knapp att alla klagomål tystnade. Det var så man fick lust att läsa bordsbön: välsigna 19


Gud den mat vi få. Vi delade upp det som fanns, och tio minuter senare såg det ut som om en gigantisk dammsugare gått fram över den stärkta duken. Vi var i gång minst sexton timmar i dygnet, alltid ute, för det mesta till fots, i svår terräng, och det är uppenbart att vår matlust förskräckte våra värdar, som tydligen hade fått helt andra uppgifter om västerländska turisters matvanor. Teoretiskt sett hade västerlänningarna och jag samma kunskaper om tillståndet i det sönderfallande Sovjetunionen. Men när saker och ting fungerade tyckte västerlänningarna att det var som det skulle. Jag tyckte det var ett mirakel, och jag uttryckte min uppskattning så mycket jag orkade och tog upp adresser och skrev tackbrev och skickade uppmuntrande paket. Jag trodde att det kanske bara var jag, tills vi på den tredje resan hade med oss Lasse J. Laine, en finsk ornitolog. Han kunde ännu mindre ryska än jag, men använde den med mycket större finess. Dessutom var han en mycket bättre skådespelare. Över hela tundran kom folk för att titta på honom när han åt. Extatiskt betraktade han portionen framför sig och damerna som hade tillrett den. Han sa a och o som en guding i full hänryckning och plirade extatiskt som en tjäder på spelplatsen. Åhå och oho lät han som en uggla i skogen. Åh! som när metmasken slutligen är dragen ur jorden av en segerviss koltrast. Och dessutom log han som ingen fågel kan och uttryckte sin förtjusning med en plastik som gjorde mig stolt över att tillhöra samma art. Med en sådan förtjusning har ingen ätit ett mål mat tillrett av ett broderfolk. Jag föreställer mig att Lasses uppskattning bottnade i en genetisk kunskap om hur det är att ha det knappt, om matbrist och nödår, som finländare delar med ryssar men inte med västerlänningar. Och det gällde inte bara maten. Lasse Laine och jag tittade gillande på varandra när vi umgicks med ryssarna. Senare fick vi en chans att förstulet kommentera vårt beteende. Vi gjorde båda större 20


ansträngningar än de övriga västerlänningarna. Vi höll ett kortare avstånd när vi talade med ryssarna, vi skakade hand på samma sätt som de, inte på långt avstånd med hela armen utsträckt och slapp hand som engelsmännen. Vi tackade och bockade när tillfället krävde det och västerlänningarna bara makade sig iväg, som man gör på hotell. Men vi bodde inte på hotell, vi bodde bland folk som personligen hade gjort storstilade ansträngningar för att se till att det fanns mat på bordet och någonstans där vi kunde luta vårt huvud. På alla sätt stod vi ryssarna närmare. Och det beror på att vi vägleddes av en dyrköpt insikt, ett ansvar som hade utvecklats under tusen år av krig. Ryssarna är våra. De tillhör oss på ett sätt som de aldrig kan tillhöra andra västerlänningar.

21

Profile for Schildts & Söderströms

Ulla-Lena Lundberg – Sibirien  

Ulla-Lena Lundberg – Sibirien  

Recommendations could not be loaded

Recommendations could not be loaded

Recommendations could not be loaded

Recommendations could not be loaded