Page 1


Anna Lindholm

Fem kvinnor i inbördeskriget 1918

Schildts & Söderströms


Författaren har fått stöd från Svenska folkskolans vänner Svenska kulturfonden Svensk-Österbottniska Samfundet Eugène, Elisabeth och Birgit Nygréns stiftelse Oskar Öflunds Stiftelse Stiftelsen Finlandssvensk Bokkultur

ISBN 978-951-52-4346-1 © Anna Lindholm 2015 Schildts & Söderströms, Helsingfors Omslagsfoto: Ines Nyberg, privat arkiv Grafisk form: Emma Strömberg Tryckt hos Dardedze, Lettland 2017 sets.fi


INNEHÅLL

Prolog 

9

En pinsam historia  Klass, makt och medborgarrörelse  1917 – hur börjar ett krig?  Från januari till maj 1918 – inbördeskriget  Krigets efterspel – när är ett krig över? 

13 63 91 139 281

Epilog  Efterord 

309 313

Ordlista  Tack!  Källmaterial  Bildkällor  Facklitteratur 

319 321 323 324 325


»Jag skulle inte velat lära mig något om historia om det bara handlade om män.« Frida Bogren, elev på Bagarmossens skola i Stockholm (Dagens nyheter 15.1.2015)


PROLOG


Prolog

maj 2009 hämtar min morfar Sten mig på tågstationen i Västerås och vi åker ut till mormors och morfars hem i Skultuna. Det har gått några månader sedan morfar visade mig brev som hans mamma Ines skrev till sin man Verner 1918. Ines och Verner var ofrivilligt på varsitt håll vårvintern det året. Ines fanns kvar hemma i Snappertuna med de tre barnen och Verner satt i de rödas fångläger i Helsingfors. Ines brev var min första personliga kontakt med inbördeskriget 1918. Några vaga minnen av en historia om Finlands självständighet som följdes av ett inbördeskrig kom till mig. I Ekenäs högstadium hade vi firat 80 år av självständighet 1997. Efter självständighetsförklaringen hade ett krig mellan röda och vita startat, det visste jag. Men andra världskriget överskuggade inbördeskriget både i skolan och utanför den. Den där majdagen 2009 åkte min morfar, Ines son, och jag över de försommargröna ängarna ut mot Skultuna. Morfar grät. Jag var mitt uppe i ett uppsatsarbete om Finlands inbördeskrig 1918 där Ines brev stod i fokus och vi pratade om hans mamma. När han insåg att jag hade lärt känna henne rann tårarna nedför morfars kinder. I Skultuna intervjuade jag både morfar och mormor Helena. Vi pratade om Ines. Vem hon var, i vilket sammanhang hon levde och vad det hon skriver i breven betyder. »Ines var en ängel«, sa mormor. Uppsatsen om Ines skulle handla om fler kvinnor men de tio veckor jag hade på mig innan inlämning var för kort. De andra EN DAG I

11


12

PROJEKT INES

kvinnorna gick inte att hitta på den lilla tiden och Ines fick stå ensam som huvudperson. Uppsatsen blev klar och jag fick min lärarexamen. Samma dag som jag firade den drog morfar sitt sista andetag. Några år gick men jag kunde inte släppa det faktum att jag inte hade hittat fler kvinnor att följa genom inbördeskriget och därför har jag skrivit den här boken. Uppsatsen jag skrev blev ett längre projekt, ett Projekt Ines. Nu har jag hittat fler kvinnor än min morfars mor Ines Nyberg. I den här boken ska vi även följa societetskvinnan Anita Topelius, sjuksköterskan Dagmar Ruin, skärgårdskvinnan Josefina Hägg och den politiskt engagerade Anna Forsström.


EN PINSAM HISTORIA Jag skulle ha behov av att bli älskad lidelsefullt ANITA


En pinsam historia

över Helsingfors och regnet hänger i luften. Det är sen novembereftermiddag när vi kommer in över havet. Vi svävar fram ovanför de släta klipporna vid Brunns­ parken, där havet slutar abrupt och staden tar vid. Vidare in mot myllret av hustak, fasader, grönområden och kyrkor. I siktet har vi Salutorget. Vimlet av storstadsbor som flanerar längs gatorna är inte särskilt påtagligt en regnsjuk dag som denna men vid det haglundska hörnet drar en halvfull spårvagn förbi och vi fortsätter med den upp för Unionsgatan. I ögonvrån skymtar den vita domkyrkan, Nikolajkyrkan. Där står den på trappan, ståtlig, med sina gröna kupoler och guldkors, döpt efter den ryska kejsaren. Dimman suddar ut kyrkans konturer och vi glider närmare mot den för att se att den är verklig och inte en vacker kuliss. I skymningen rundar vi den stora gröna kupolen och nuddar lätt vid den. Vi vänder tillbaka ut mot Unionsgatan och universitetsbibliotekets kopparkupol och flyger över universitet på Fabiansgatan. Det enda vi hör är suset av den kalla vinden. Det blåser för ofta i den här staden men den är också evigt fin. Vi känner regnet och vinden i ryggen och låter rusket ge oss fart och vi skjutsas vidare mot stadens huvud­ gata, Henriksgatan. Året är 1914. Det är lördagen den 15 november, klockan är omkring fem på eftermiddagen och här på Henriksgatan hittar vi Anita, en livslevande kvinna på femton vårar. Om två veckor ska hon bli dödligt kär och ett år senare är allt så tilltrasslat med den kärleken att hon inte vet vart hon ska ta vägen med

DIMMAN LIGGER TÄT

15


16

PROJEKT INES

sina känslor. Men det vet hon inte denna mörka höstkväll när hon går från tågstationen med sin röda hatt på huvudet och regnet piskar henne i ansiktet. Bakom sig har hon en skolvecka i Grankulla och framför sig har hon en helg inne i stan hos sin mormor, Olga Kiseleff, som bor på Henriksgatan 12, mittemot Svenska Teatern och Runebergsesplanaden. I tankarna har Anita högst antagligen den senaste konventsfesten i Grankulla eller möjligtvis Den röda nejlikan som hon läser nu. Henriksgatan känner vi till som den sista biten av Mannerheimvägen, delen mellan Kiasma och Skillnaden. I dag har den en nästintill livsfarlig stadstrafik men 1914 är den en promenadvänlig esplanad som Anita kan strosa längs med. Då och då drar en hästdroska förbi. Inte särskilt många bilar passerar. Anita viker upp på Henriksesplanaden som leder fram till mormor Olga. Plötsligt lyfter Anitas röda hatt från hennes huvud och flyger i väg med vinden. Fort går det! Hur hon än försöker få syn på hatten lyckas hon inte. Det är mörkt och det regnar. Hon letar förgäves, ger upp och fortsätter till sin mormor. Väl där skickas gårdskarlen iväg för att leta efter hennes hatt, men det är tröstlöst. Hatten är borta för gott. Den fina röda hatten, som hon tyckte så mycket om. Genom Anitas ögon ska vi lära känna en del av 1910-talets Finland och även inbördeskrigets upptakt och det krig som utbryter i januari 1918. Hennes efternamn är Topelius och som ni kommer märka är hon en energisk och levnadsglad människa. Hon gillar att promenera fram på Runebergsesplanaden eller Espen som hon kallar allén som går mellan Svenska Teatern och Salutorget. Teatern besöker Anita gärna och ofta, för det är en teaterintresserad familj hon tillhör. I sin dagbok berättar hon om vilka pjäser hon sett och ger sedan en kort recension av uppsättningen. Om finska teaterns uppsättning av Carmen skriver Anita: »De spelade bra och musiken var härlig men själva motivet tyckte jag rakt inte om. Det var så fräckt och obehagligt.«


En pinsam historia

Hon älskar att läsa och det intresset kommer vara henne till gagn då tankarna på kärleken är svår att styra. Vid sidan av litteraturen har fester en stor plats i hennes liv. Hon tycks sällan tacka nej till en dans och hon är inte den som lämnar festen först. Tvärtom dansar hon hela natten och håller igång in till morgonkvisten. Danserna är alltid bäst i Grankulla. På andra fester kan hon krypa upp i en fåtölj och surt konstatera att det är tråkigt folk hon har omkring sig. Men senare samma kväll kan hon mjukna och delta i partyt ända in på småtimmarna. Jullovet 1914–1915 är en sådan gång. I dagboken skriver Anita: Klockan var 3 innan vi begivit oss iväg. Vi hade rysligt roligt på hemfärden. Rökte o. pratade o. sjöng. Så när vi kom hem – klockan var över 4 – ställde vi till ett fasligt galej. Vi snokade upp all mat vi någonsin kunde få tag i: vin o. korv, ost o. smör, bröd o. sill, och allt samman slukade vi. Nils o. jag drack »duskål« i madeira så att nu äro vi formligen du med varandra.

Den 5 januari är det i fest igen. Samma Nils som hon skålade med kallar hon nu för Nisse och hon berättar att han uppvaktat henne hela kvällen. »Det är underligt hur fort man blir goda vänner när man börjat säga ’du’ till varandra. ’Ni’ är ändå alltid ett stelt tilltalsord«, slår Anita fast. Skolloven tillbringar hon och hennes familj med fastrarna, oftast i Savijärvi. Där äger de en gård från Anitas mammas sida av släkten. Men de flesta dagboksanteckningarna skrivs i Grankulla där hon bor på internat och går i skolan. Skolan heter Grankulla samskola och är både för flickor och pojkar. Anita gör bra ifrån sig på proven även om hon inte alltid är säker på att hon ska få bra betyg. Men ett vitsord lägre än 9 nämns inte. Ändå har tant Hilda som ansvarar för flickorna fullt sjå med att få dem att hålla sina hemkomsttider om kvällarna. För det är vännerna, festerna och pojkarna på goss­

17


18

PROJEKT INES

elevhemmet som, åtminstone i dagboken, prioriteras framom hemkomsttider att passa. När Anitas röda hatt försvinner med vinden har första världskriget pågått i drygt fyra månader. Ute i Europa töms byar på män som skickas ut i det första industrialiserade kriget i mänsklighetens historia. Det krig som många trodde skulle hålla på i några månader ska dundra i fyra år. Kvinnor ska ersatta männen i fabriker och verkstäder. Världen är inte vad den varit. Men i Finland mullrar inga kanoner. Än. Kriget är på tryggt avstånd. Medan ofantligt många människor går döden till mötes på europeiska kontinenten kan Anita leva loppan att bra tag till. Ett krig är inte bara förödelse utan även industri och ekonomi. I Finland leder världskriget till ekonomiskt uppsving i och med att finsk industri tillverkar krigsmateriel. Under åren 1914– 1915 bygger Ryssland en försvarslinje mot Tyskland i Finland vilket ger unga män sommarjobb. Nya garnisoner och flott­ enheter inrättas. Vallgravar och bunkrar byggs och formar en ny landfästning runt Helsingfors. Ryssland knyter Finland ännu starkare till sig. Världskriget ska ända fram till 1917 ha ekonomiskt positiva följder för Finland.1

1

Klinge, Matti: Finlands historia 3, Schildts (1996) s. 484–485


En pinsam historia

Krigen, krigen. Suset av krig. Vår krigiska historia återkommer som förklaring till alla möjliga fenomen i Finland. Det är förklaringen till konsensuspolitiken. Det är förklaringen till att vi helst skippar diskussion och låter en ledare ta ett beslut. Hellre ett beslut att klaga på än ett beslut som ska diskuteras fram. Int’ har vi tid me’ sån’t. Krigen är förklaringen till melankolin och tystnaden. De är förklaringen till sisun och handlingskraften. De är förklaringen till vår invandringspolitik och till skolsystemet. Krigen dyker upp som en av orsakerna bakom det mesta. När som helst kan något av krigen komma på tal. I Finland har vi alla släktingar som överlevt eller dött i krig. Krigshistorierna är otaliga. Men. Under min uppväxt har jag känt att de berättats ovanför mitt huvud. Jag har känt att alla inte bjuds in i samtalet, att vi är många som förväntas sitta tysta och lyssna. Det har inte ställts öppna frågor. I stället har vi fått oräkneliga föreläsningar om vad som hände, hur det hände, varför det hände. Föreläsningarna har ägt rum i skolan och i böckerna, på kaffekalas och middagar. Kriget Ryssen Fronten Mannerheim

19


20

PROJEKT INES

Lenin Frihetskriget Vinterkriget Karelen Sverige Tammerfors Viborg Tyskarna Fortsättningskriget Hela min uppväxt har orden farit fram och tillbaka mellan de vuxna, lärarna och de äldre. De som var med eller kom strax efter, de som vet. Men har någon frågat oss yngre hur vi ser på den här historien? Har någon bett oss att tala? Nej. Ingen har bett just mig att tala om kriget. Men nu ska jag ändå tala. Med många frågor går jag in i det här arbetet, med ganska liten kunskap ger jag mig ut på en resa i vår historia. Till 1910-talet. Med mig på resan har jag ett perspektiv och det är feministiskt, maktanalytiskt. Alla har ett perspektiv. Från din position har du din horisont. Det feministiska perspektivet grundar sig i att män som grupp generellt tilldelas mer makt än kvinnor som grupp, att män uppfattas som norm och kvinnor som undantag, att det finns en maktobalans, och det grundar sig i en vilja att förändra detta. Anledningen till att jag skriver den här boken är att jag vill veta mer om Finlands självständighet och inbördeskriget. Jag vill att vi sätter oss bättre in i vad som hände och jag vill att vi diskuterar vad det har med oss idag att göra. Jag skriver för dig som, precis som jag, mest bara lyssnat och inte själv varit aktiv. Jag skriver också för att jag vill synliggöra hur skev vår historieskrivning är. Det som finns att läsa om finska krig har främst skrivits av män som skrivit om män och i och med det för män. Gå till närmas-


En pinsam historia

te bibliotek och se efter på krigslitteraturhyllorna. Där finns idel mansnamn. Det kallas androcentrism – när män skriver om män för män. Inbördeskrigets litteratur är inget undantag. Visst berättar kvinnor sin historia från kriget och visst har de blivit hörda. Till viss del. Men det är lite som när Tarja Halonen var president. »Vi har ju en kvinnlig president«, var ett återkommande argument och bevis för att Finland inte har några jämställdhetsproblem. Men det argumentet ser jag mer som ett bevis på att Finland inte är jämställt. En gång är ingen gång. Det är ett undantag. Iltalehti hade en bilaga om andra världskriget i november 2013. På bilagans framsida stod det: »Kansa taisteli – miehet kertovat«, »Folket kämpade – männen berättar«. Sextio sidor mansdominans. Androcentrisk historieskrivning får följder. Till exempel innebär det att betydelsefulla delar av historien hamnar i skuggan, glöms bort och försvinner. Kvar finns nästan bara män. Kvinnor framstår som undantag. Kvinnors liv i historien värderas som mindre viktiga än de liv män levde. Ett lysande exempel på att män anses vara norm och kvinnor ses som undantag finns i vårt språk. Det finns historia och kvinnohistoria. Det finns krigare och kvinnokrigare, jägare och kvinnliga jägare, soldater och kvinnliga soldater. Mannen är norm och behöver därför inte nämnas. Han är självklar. Historieskrivning som sätter kvinnor inom parentes och gör kvinnors liv och perspektiv till specialområden medan männen ges den allmängiltiga och självklara platsen leder till att vi får en ensidig och skev bild av vår historia. Det handlar om kunskapssyn, om vems kunskaper och erfarenheter som vi anser relevanta. Vad är värt att minnas? En historieskrivning med män i centrum och kvinnor i periferin vaggar in oss i uppfattningen att det som handlar om män är kunskap värd att ha medan vi ifrågasätter huruvida det som handlar om kvinnor ens kan räknas som kunskap. En patriarkal röst kan viska i ditt öra: »Är detta relevant? Är detta historieskrivning?« Den rösten viskade i mitt öra när jag skrev de första raderna i denna bok. Jag har

21


22

PROJEKT INES

fått argumentera mot den och till slut tystnade rösten. Den feministiska handlingen, att skriva in kvinnorna i historien på samma villkor som män, kallas för additionsforskning. Jag har letat reda på några kvinnors ord om och från 1918. Utifrån deras ord har jag fått veta vad som hände och hur de livslevande kvinnorna 1918 resonerade och kände. Min arbetsmetod grundar sig i hermeneutiken. Den går ut på att försöka förstå och leva sig in i människorna, vars liv och sammanhang jag undersöker. Målet är att skapa en begriplig helhet av delar som är lösryckta och vid första anblicken svåra att få ihop.


En pinsam historia

jag inte räknade danserna med honom, för det skulle blivit en hög siffra.« Anita sitter i nattskjortan i sängen med penna och dagbok den 5 december 1914, och hon nämner för första gången Tönne. Nu ska han komma att bli huvudperson i dagboken, och några dagar senare erkänner Anita att hon är kär i denna Tönne samt att hon vet att hennes känslor är besvarade. Efter jullovet 1914–1915 inleder de en relation och i några månader ler livet för Anita. De umgås på fritiden i Grankulla. Ofta hänger de i gäng med andra elever. Förhållandet är lika oskyldigt som hett. Den 22 januari skriver Anita i sin dagbok:

»BRA SKADA ATT

I går voro vi på sparkutfärd. Ett gudomligt före! Men jag var på jävligt humör. Grälet mellan Tönne o. mig fortsatte, nämligen jag fortsatte det. Jag pikade honom obarmhärtigt hela tiden och fastän jag såg att han ville ha mig på sin sparkare, for jag så gott som hela tiden med Bergis. För att hämnas kom han inte med de andra och följde hem mig utan for sina egna vägar. Men idag är det så rysligt väl igen! Vi har ju varit och skidat på tu man hand och just innan vi skulle skiljas sade han riktigt med eftertryck: »I kväll (vi skola på utflykt i dag också) tar endera du eller jag sparkstötting, det gör mig detsamma vilkendera, men historien från igår får inte upprepas«. Så att nu får jag väl en trevlig kväll. I dag på mellantimmen fotograferade vi varandra. Det var oerhört löjligt, vi stodo mitt emot varandra och så knäppte vi precis på samma gång. Alla omkring oss gapskrattade.

23


24

PROJEKT INES

Anita och Tönne bråkar och blir sams. Men i februari 1915 ska Anita plötsligt inte gå i skolan i Grankulla. Det är mamma Nadine som tar henne ur skolan, kanske för att få ett slut på relationen mellan Anita och Tönne. Fram till påsk blir det i stället hemstudier med »Frk Nylund« och Nadine försöker stoppa henne från att brevväxla med Tönne under de här veckorna, men de skriver ändå. Ibland skickar de med ett foto i kuvertet. Anita längtar efter Tönne och Grankulla men verkar ändå tålmodigt vänta på att få återvända och drygt sex veckor senare är hon tillbaka. »Det är totalt omöjligt att tänka sig att jag åter är här; alltför härligt för att vara sant.« Den 11 april skriver hon att de har svårt att hålla sams och att hon av någon anledning har en »sådan förfärlig lust att förarga Tönne«. »Jag vet inte varför«, skriver hon. Tönne ger tillbaka genom att inte bjuda upp henne till dans och detta gör Anita olycklig. Det är nu det blir trassel mellan dem. Den 12 april är Anita övertygad om att det aldrig kommer att bli bra mellan Tönne och henne igen. »Men ett är säkert, det må hända vad som helst: jag kommer aldrig glömma honom.« Danserna och livet i Grankulla fortsätter. Anita bor tillsammans med Medina och Mocka och ibland drar de sig undan för att skvallra och för att reda ut vad som egentligen händer. Söndag – 18 april 1915. I går på eftermiddagen, när Medina och jag voro ute och spatsera’, kommo vi att tala om huru sluten och tyst Tönne varit på sista tiden. Hon trodde sig veta orsaken, men ville inte säga det. Till slut så medgav hon att Tönne nog själv inte riktigt visste vem han tyckte om, Else eller mig. Under min frånvaro hade han varit mycket tillsammans med Else. Medina frågade om jag brydde mig om det och jag svarade nej. Det var ju en lögn, men jag kände på mig att jag inte kunde förråda


Anita


26

PROJEKT INES

mig för henne. Jag beslöt genast att, ske vad som helst, göra slut på min ovisshet samma kväll på konventet. Och det gjorde jag. Tönne bryr sig inte mera om Else. När konventtidningen upplästes satt han och fixerade mig, och när Ester litet senare spelade Sibelius’ nocturne, tittade vi plötsligt intensivt på varandra och vi kände på oss att allt med ens blivit klart mellan oss. När vi vid 11-tiden på kvällen gingo hem, var det en helt annan Tönne jag pratade med än några timmar förut. Glad och livad hade han blivit igen och det tvungna förhållande som rått allt sedan jag kommit tillbaka, det var som bortblåst.

Anita både litar och litar ändå inte på sin rumskompis Medina. Å ena sidan tror hon på det Medina berättar, å andra sidan visar hon inte för henne vad hon faktiskt känner. Och Tönne som Anita säkert skulle vinna på att ta ett ordentligt snack med spänner hon bara blicken i och räknar med att hon med detta har honom där hon vill. Den 30 april 1915 firar hon sin sextonde födelsedag. »16år! Så underbart det låter«, skriver hon och fortsätter: »En sådan oändligt lång rad av år som ligger bakom en«. Anita skriver att hon nu som sextonåring känner sig mogen och äldre och att det har med Tönne att göra. »Det har varit ett av mina lyckligaste år«. Känslorna svänger än hit, än dit. För bara fem dagar senare går allt med Tönne i kras och ingenting ska längre bli som förr. På en fest i början av maj berättar Medina, som tycks vara insatt i relationerna bland vännerna, att Tönne tycker om Else. Samma kväll promenerar Tönne och Else till sent in på natten. Dubbelt sviken är Anita nu. Både av en vän och av sin kära Tönne. I dagboken skriver hon den 6 maj: Nu är allt slut – definitivt – mellan Tönne och mig. Han tycker om Else […] Jag tänker leva vilt, härja med alla pojkar, göra vad dumheter som helst för att visa honom att jag inte är bero-


En pinsam historia

ende av honom. Och Else har ju så många som uppvaktar henne, kunde hon inte lämna Tönne åt mig. Jag skulle så oändligt väl behövt honom.

Från och med nu börjar Tönne ge upphov till ambivalenta känslor hos Anita. Än vill hon hämnas på honom, än vill hon försvara honom. Hon blir nervös och svag i knäna i hans närhet. Hon är så fruktansvärt kär i honom att det gör ont. Det värsta är att hon fått vara hans käresta de fyra första månaderna av 1915. De var ett par! Men när skolårets sista dagar kommer är de inte längre ett par. Hur kunde det bli så, när allt började så bra? Tönne visar sig inte vara en kille att lita på. På en rosa post-it-lapp antecknar jag Anitas, Tönnes och Elses namn i hörnen av en triangel och skriver TRIANGEL­DRAMA. Jag suckar och konstaterar att Tönne leker med Anita. Ena dansen är hon fortfarande hans självklara danspartner som han bjuder upp gång på gång. De dansar slutvalsen tre gånger, skriver Anita vid några tillfällen. Andra stunder ser han inte ens åt hennes håll och koncentrerar sig i stället på andra flickor. Hennes bästa kompisar! Självklart är det förnedrande och frustrerande för Anita. Historien med Tönne tar trots allt inte slut i maj 1915. Den pågår i över ett år till. För hur Anita än är förnedrad av hans beteende mot henne kan hon inte släppa honom. »Tönne the Player«, antecknar jag och känner full empati för Anita. Jag googlar Tönne von Christierson, får reda på att han blev kavallerilöjtnant, fnyser.

27

Projekt Ines 2utg blädderex  
Projekt Ines 2utg blädderex  

Projekt Ines – Fem kvinnor i inbördeskriget 1918 – Anna Lindholm