Page 1

1


2


3


Utgiven med stöd av FILI/Delegationen för den svenska litteraturens främjande.

www.sets.fi © Kaj Korkea-aho 2015 ISBN 978-951-52-3686-9 Omslag: Jaakko Ollikainen Tryck: Bookwell Borgå 2015 4


Till Niko

5


6


Ni, köttets minnen, doftande sött som röken av hötad rotfrukt i aftonsvalkan, till er sig själen hungrande vänder, kommer från er styrkt med läpparna friska.

– Rabbe Enckell

Och släckt var allt, och mina gudar sprang i stycken.

– Gunnar Björling

Jag hade försjunkit i ett tillstånd av djupt svårmod som också senare i livet överväldigat mig vid tidpunkter då någon annan åstadkommer mer än jag själv.

– Muminpappans memoarer

Det blir bra tills du gifter dig. – Tradition Så länge du inte gör det i Gustavs.

– Tillägg från Iniö

7


8


1

En ond bok Under de trettio år som Mickel Backman levt och verkat vid Åbo Akademi hade det kapats stadigt i anslagen för litte­ ra­­ tur­vetenskapen. Den dåliga ekonomin hade drabbat hela uni­ versitetet, men gått speciellt hårt åt de små institutionerna och långsamma ämnena. Som lektor hade Mickel talat sig utmattad för fakultetsrådet om hur nedmonteringen ledde till en ytlighet som urholkade hela syftet med litteraturvetenskapen. Det lyss­ nades och nickades och alla höll med om att det var så, men kraven på effektivitet och snabba magistrar kom uppifrån och var urskillningslösa. Nu var också institutionens kaffeautomat i fara. Den hade stått obrukbar i korridoren så länge att lappen med UR LED ÄR KAFFEMASKINEN hade börjat korva sig i kanterna, men pengar till reparation saknades alltjämt. I början av hösten hade studenternas ämnesförening ordnat en afton av estradpoesi till förmån för automaten, men det hade visat sig att kompressorn måste bytas ut och pengarna hade inte räckt till. Förslaget var nu att sälja automaten och köpa en kaffebryggare i stället. Så vitt Mickel hört hade en protestgrupp mot detta startats på Facebook, och i 9


senaste numret av Bullen, humanisternas egen informationsskrift, hade det funnits en arg insändare om bryggkaffets fasor. Mickel frestades av samma metafor nästan varje gång han såg den trasiga automaten som ingen hade råd att fixa: hur den verkade stå för hela studentgenerationen. Och studenternas ironiska aktivism för att rädda automaten ... den kanske kom ur en känsla av maktlöshet, men det missriktade engagemanget för trivialiteter var likväl provocerande, när det pågick samtidigt som studiehelheter hyvlades och hela fakulteter nästan okommenterat kördes ner i nyliberalt lönsamhetstänk. Därtill begrep Mickel inte generationens fixering vid dyrt och komplicerat kaffe. Han tänkte på automaten och studenternas passivitet när han under en kort paus i förmiddagens föreläsning såg ut över den allt­för fulla salen. Tjugoåtta studenter satt tysta, några antecknade, en del tittade uttryckslöst rakt fram, andra kastade glansiga blickar ut genom fönstret. Mickel hade precis avhandlat den litterära modernismens genombrott på en knapp timme, försökt få igång en diskussion kring varför det i Norden var just fin­lands­svenskarna som gått i täten, men studenterna var sedvanligt slöa. Några uppenbart bakfulla. Och framför allt var gruppen för stor. Ingen ville börja, skilja sig ur mängden. ”Så ni förstår, att modernismen föddes som en reaktion mot allt det konventionella och var i grunden antinationalistisk. Man var ointresserad av normer och ideal. Man ville experimentera. Hitta nya förhållningssätt till litteraturen och till tänkandet överlag.” Han tog några steg. Det var närmast omöjligt att inte associera till en robot när man såg de styva, uppstyltade rörelserna. Stu­ denterna kallade honom för Iron Man, och Mickel hade med tiden kommit att tycka om smeknamnet och sättet på vilket han tänkte sig att stelheten i ryggen gav honom karaktär, i likhet med hans egen lärare, den framlidne professor Thomas Simpson, som 10


ofta nynnat på märkliga melodier och bland studenterna gjorts odödlig med smeknamnet Tom Bombadill. ”Har ni frågor?” sa Mickel, med en röst som däremot inte var det minsta robotlik, utan varm och vänlig. Lugn. Knappt hörbara ljud framträdde i salen; senor och muskler som sträckte på sig, ryggar som slappnade av, rumpor som flyttade sig på stolarna. Det var sällan det fanns frågor nu­för­tiden. Men så harklade sig någon plötsligt och sa: ”Så var det alltså i och med modernismen som en massa mähän började tro att dom var författare?” Spridda lågmälda skratt. Rösten tillhörde en man som nästan låg raklång i sin stol. Mickel hade svårt att urskilja uttrycket i hans ansikte. Det röda håret och rösten var dock bekanta. Werther Fogh var det förstås, Kristinas pojke, det enda barnet till Mickel Backmans närmaste kollega på institutionen. Han var en av de där studenterna som gick sporadiska kurser utan någon tydlig in­riktning, som ibland kom och skrev tenter men som sällan be­ mödade sig om att komma på föreläsningar, om inte ämnet föreföll särdeles intressant. ”Ja, precis så tyckte många kritiker och litteraturvetare då!” svarade Mickel med ett leende. ”Man sa att det diktade ju skulle vara realistiskt. Och vackert! Hålla sig till former. Och så kommer en hop ungdomar – autodidakter, de allra flesta! – och ställer allt på huvudet!” Det hördes en fnysning från Werther Foghs håll. Den unge mannen verkade inte vara på humör för diskussion, men Mickel anade att det aldrig varit hans avsikt heller. ”Andra frågor?” Mickel väntade en stund, men satte sig sedan och grinade då hans spända rygg protesterade mot rörelsen. ”Har ni alla valt vilken modernist ni vill skriva er essä om?” Mickel lät ordet gå runt. Många ville som alltid skriva om Kafka, Woolf och Södergran. En flicka gladde honom genom att 11


välja Henry Parland. Werther Fogh valde Karin Boye och lyckades bara med att uttala hennes namn låta fullständigt uttråkad. Men det var först när turen kom till bordet längst bak och den allra sista studenten meddelade vem han ville skriva om som Mickel blev riktigt överraskad. För att inte säga vettskrämd. ”Leander Granlund”, sa den unge mannen, en biämnesstudent som hette Pasi Maars. Först trodde Mickel att han hört fel och bad pojken upprepa sig. När han hörde samma namn ännu en gång fick han anstränga sig för att hålla rösten stadig och oberörd. ”Hur har du hört talas om honom?” ”Han skrev en bok som heter Ur lifvets sorgesamma dunkel.” ”Leander Granlund blev aldrig publicerad.” Ett skrockande hördes då Werther Fogh återigen ville ha upp­ märk­samhet. ”Nåh, man kan väl vara modernist utan att vara pub­licerad?” Några i gruppen fnissade. Mickel tittade ner på sitt anteckningsblock, mest för att han inte ville att någon skulle se hans ansikte just då. Han väntade en stund innan han svarade. ”Det har du rätt i. Men det finns inte mycket skrivet om Leander Granlund. Det blir nog enklare för dig, Pasi ...” Han vände upp blicken och log mot det suddiga ansiktet längst bak i rummet. ”... om du väljer någon annan, till exempel Hagar Olsson, där –” ”Jag har hört att Leander Granlund är riktigt intressant.” Mickel slätade ut sina byxben. ”Vad har du hört?” ”Att han skrev en ond bok.” ”En ond bok.” ”Ja.” ”Kan du ... hur menar du?” ”Att man hamnar i helvetet om man läser den.” 12


Någon drog efter andan och en annan skrattade, men sedan blev det knäpptyst i rummet. Mickel log, men för mycket, som när man ler ensam. ”Ja, det låter som en riktig skräckhistoria det där!” Han skrattade, men fick ingen med sig. ”Vem är den här Granlund?” sa en av flickorna på första raden med rösten färgad av oro för att verka dum. ”Jag tror inte jag har hört talas om honom jag ...” Kamraterna på varsin sida om henne mumlade instämmande. ”Det ska ni inte oroa er för!” Mickel skrattade och ångrade sig då han hörde att det lät dumt. ”Det vi talar om nu är en anomali i finsk litteraturhistoria. Jag kan berätta för er om vi hinner ...” Han såg på klockan och märkte till sin stora förtret att det var femton minuter kvar. ”Jadå, jag hinner helt bra.” Herregud hur illa han skötte det här. Han använde sig av ryggen, försökte lasta över en del av sin synliga förvirring på spelad smärta, och vann några sekunders betänketid innan han började berätta. ”Det är så att Leander Granlund var en sorglig figur”, sa han. ”Ett riktigt mähä som du kallade det här tidigare, Werther ...” De skrattade. Det var bra. Han log med dem. Satte sitt hopp till vad han visste om hela generationen, att de på sin höjd var intresserade av sensationen och förmodligen inte skulle orka bry sig särskilt mycket. Berätta naturligt, avslappnat, tänkte han. Så glömmer dom allt­ sammans sen. Mickel Backman hade alltid känt att han var ganska bra på att fö­ re­­läsa. Det fanns ingen hybris i känslan, bara den sunda själv­säker­ heten som kom ur ett långt intresse för berättande och tiotals 13


år av erfarenhet. Som ung hade han spelat amatörteater och sökt till scenkonstskolan innan han fastnat i litteraturstudierna. Redan från början hade han begripit att skådespelarens redskap också tjänade läraren; att avslappnad säkerhet och förmåga att improvisera var lika viktiga i ett klassrum som på en teaterscen. Och hans kanske viktigaste insikt som föreläsare: att sakkunskap alla gånger var sekundär till förmågan att snabbt läsa situationer och skapa dynamik. Han hade renodlat sina färdigheter under tusentals under­ vis­­ningstimmar och föreläsningar. När han inför det proppfulla auditoriet fick frågan om Leander Granlund var det ändå som om luften gick ur honom, huvudet tömdes och alla alternativ plötsligt saknades. Frågan kom utan förvarning, men hans inledande ta­ fatt­het var ändå pinsam, för att inte säga oförlåtlig. Han hoppades i alla fall att rädslan inte syntes genom leendet. ”Som vi ju talat om idag var det många ungdomar som fick sina dikter utgivna under början av 1900-talet”, sa han och kände att de lyssnade lika tydligt som han kände sina hjärtslag. ”Flera av våra största diktare debuterade. Men ännu fler var naturligtvis de som skrev och diktade, men som inte höll måttet, eller som blev missförstådda och refuserade.” Mickel reste sig ur stolen igen. Han fann det alltjämt onaturligt att sitta still när han talade. ”Leander Granlund fick aldrig något manuskript publicerat, och även om hans livsöde är fasci­nerande på flera sätt så är det snarare av kriminalhistoriska än litte­ra­tur­ historiska skäl. De texter han lämnade efter sig är, om jag ska vara ärlig, rätt medelmåttiga.” Han log mot Pasi Maars håll och kände sig redan lite lugnare, tills pojken avbröt honom. ”Det finns en halvfärdig avhandling från åttitalet som handlar om Granlund.” ”Jaha, ja, det kan stämma.” ”Nå, så varför sa du att det inte finns information om honom?” 14


”Det sa jag inte. Jag sa att det inte finns mycket information om honom. Och att han inte är intressant ur den här kursens perspektiv.” Mickel lät tystnaden i rummet förhoppningsvis göra pojken besvärad innan han fortsatte: ”Leander Granlund alltså ... efternamnet kanske får er att tänka på virkesindustri och brädgårdar, och det är faktiskt samma familj det är fråga om. Det trävarubolag vi är bekanta med idag började som ett familjeföretag som specialiserade sig på träförädling i början av 1900-talet, då industrin expanderade som kraftigast. Granlundarna hade det mycket bra ställt. Barnen privatskolades i Åbo och ute i Europa och Leander arbetade redan som tonåring med ansvarsuppgifter inom företaget. Han var sexton år då in­ bördeskriget bröt ut. Den äldsta brodern Simeon gick med som frivillig i Skyddskåren och stred i slaget om Tammerfors. Efter kriget återvände han hem som släktens hjälte. Det rådde inget tvivel om att Simeon var den som skulle ta över familjeföretaget och det här ledde, naturligt nog antar jag, till avundsjuka från Leanders sida ... och till en rivalitet mellan bröderna som säker­ ligen utgör grunden för det som inträffade senare.” Mickel gick fram och tillbaka och fick ännu en gång tjugoåtta studenter att tänka på Iron Man. Han stannade vid fönstret och tittade ut på den skymmande höstdagen, svalde några gånger och hörde sin egen puls, en dov metronom i det mullrande brus som var hans blodomlopp. ”Att föräldrarna favoriserade Simeon när det gällde ansvar för företaget kan bero på Leanders ... känsliga personlighet. Han var en grubblande pojke som inte hade många vänner, en dag­ drömmare som kunde få häftiga känsloutbrott och också tog till våld. Han arresterades upprepade gånger innan han ens hunnit fylla aderton, för fylleri, misshandel ... Familjen tog för vana att göra upp i godo med dem som deras problembarn gav sig på. Släktens anseende var viktigt, som ni säkert kan förstå. Man ville 15


undvika rättegångar och fula offentliga samtal. Något riktigt stort intresse för skogsbruk verkar pojken inte ha haft, i alla fall inte om man jämför med hans stora dröm i livet. 1922 vann Leander en skrivtävling som Hufvudstadsbladet ordnade. Det gjordes en intervju i samband med prisutdelningen där han säger att han alltid velat bli författare. Han berättar också om sitt intresse för den expressiva poesi som just då skrevs ute i Europa.” Bara genom att lyssna på tystnaden mellan sina egna me­ningar visste Mickel att han nu tappat en del av studenternas upp­märk­ samhet. Det fanns nyanser i tystnaden, skiftningar som röjde all slags information. Nu sade tystnaden honom att han fick lov att skynda på, eller också komma till saken. Låt konung Oidipus få veta vem han egentligen gift sig med. Sofokles tragedi var fortfarande det dramaturgiskt mest full­ ändade skådespel han visste, och han använde det ofta som tanke­ ram när han föreläste, som en påminnelse om att hela tiden sträva mot någon form av höjdpunkt. Till peripetin. ”Den första kända refuseringen av Leander Granlunds texter kom­mer från Åstrands förlag 1920 för en diktsamling som kort och gott hette Dikter. Förlagschefen Kenneth Björk skrev i refu­ seringsbrevet till författaren att flera av dikterna var intagande men att bildspråket var för experimentellt. Leander skrev om flera av dikterna, men fick ett år senare fortfarande nej. Tre år senare refuserade samme Kenneth Björk Leander Gran­ lunds nästa manuskript med ett brev som var lika kortfattat som det var talande. ’Frånstötande’, skrev han. Diktsamlingen hette Mumi och utgjordes av en lång beskrivning av balsameringen av Henriette Granlund, Leanders farmor. Detaljrikedomen frossade i den naturalism som den tidens diktare i allmänhet ville lämna bakom sig ... och Henriette Granlund levde alltså, märk väl, ännu vid den här tiden. Hon bodde tillsammans med Leander, Simeon 16


och deras föräldrar i familjens hemgård.” Nu hade han dem igen. Tystnaden skvallrade lika tydligt som en skylt med stora bokstäver. Han mötte Werther Foghs blick och noterade förnöjt att också det tjocka och kroniskt blaserade ansiktet för en gångs skull var nollställt i ett uppenbart intresse för vad som skulle komma. De håller andan. Konung Oidipus har gift sig med sin egen mor. Men det blir ännu värre, än är kulmen inte nådd, för vem är egentligen mördaren som han letar efter, vem är det som dräpt hans far? ”På julafton 1924 förlovar sig Leanders bror Simeon med Ingrid, en flicka som är brödernas gemensamma barndomsvän, men också, ska det visa sig, Leanders stora kärlek. Simeon, som redan fått familjeföretaget framför näsan på Leander tar nu alltså ifrån honom också den flicka han är förälskad i. Lägg sedan till den bryska refuseringen av hans andra diktsamling så kan man förstå att det kokade i pojken. Vid julmiddagen, där förlovningen blir offentlig, råkar Leander och Simeon i slagsmål. Simeon kommer undan med skråmor men Leander blir så illa tilltygad att han nästan helt mister hörseln.” En droppe svett letade sig ner längs Mickels nacke. Det var varmt i rummet, och ansträngningen som den lilla promenaden framför studenterna innebar för hans stela kropp gjorde att han började känna sig slut. ”Efter det här fann familjen det för gott att skilja bröderna åt för en tid och sända bort Leander för att vila upp sig. Han skickades till Lappland, där familjen hade god kontakt med flera familjer av skogsbrukare och markägare. Leander bodde där i nästan två år, och skrev där sin sista bok, en diktsamling som hette Ur lifvets sorgesamma dunkel, och som visst är den bok som du talade om här, Pasi.” En ond bok. Så hade pojken sagt. Man hamnar i helvetet om man läser den. 17


Mickel blinkade mot Pasis håll medan en sval förnimmelse sakta vandrade från hans bröst ner till maggropen. Från hans slitna hjärta ner till de senaste dagarnas minnen av glupande lust. Mitt livs ljus, mina länders eld. Han förde handen till nacken och kände hur fingrarna blev hala av kalla svettdroppar. Min synd, min själ. Såg för ett ögonblick det vackraste ansikte han visste framför sig, det som inte fanns längre, annat än på bild. Det var bara fem minuter kvar av föreläsningen. Han var torr i munnen och harklade sig, försökte skaka av sig den plötsliga förvirringen och landa i nuet genom att vända sig bort och blunda ett slag. ”Som det verkar ägnade Leander Granlund inte tiden i Lapp­ land åt att vila upp sig och komma till rätta med sig själv.” Han måste harkla sig ännu ett par gånger. ”I stället verkar han noggrant ha planerat och förberett sin hämnd på de människor som gått emot honom.” Åter mot peripetin. Höjdpunkten. Konung Oidipus inser att mördaren han letat efter i själva verket är han själv. Mickel öppnade sina ögon och vände sig mot studenterna. Han kände sig kall om kinderna, olycklig och äcklad. Det var ett bedrövligt, men också ganska bevåget tillstånd att vara i när han nu stod i beråd att berätta det grymma slutet på historien. ”Sommaren då Leander Granlund återvänder från Lappland stäl­ ler familjen till med storbröllop för Simeon och Ingrid. Hundra­­tals gäster är bjudna till familjens fritidsbostad i Gustavs. Folk har rest in från hela landet, släktingar, kolleger, flera av tidens industri­ pampar. Det är här Leander sätter sina hämndplaner i verket.” Mickel kunde sin narratologi, kunde urskilja de berättartekniska 18


element som låg bakom elektriciteten i rummet just då. Han kunde teorierna som förklarade hur intriger vävdes för att skapa spänning och affekt. Han kände till de flesta diegetiska knep och mimetiska strukturer. Men efter alla år tyckte han fortfarande att den banalaste beskrivningen av det som skedde där och då var den mest kärnfulla och tilltalande. Magi. Någon sorts. Hur berättelser, vare sig de var enkla som den han precis höll på att berätta eller storslagna som hos Homeros, kunde bringa den mänskliga arten i en sorts trans. ”På bröllopsfesten förgiftar Leander ärtsoppan med vit flug­ svamp. Brudparet och ytterligare åtta bröllopsgäster avlider inom ett par timmar. Samma vecka mottar Kenneth Björk på Åstrands förlag via posten Leander Granlunds manuskript till Ur lifvets sorgesamma dunkel. Mellan manuskriptsidorna finns ett pulver, en giftig blandning av torkade örter. Varje gång Kenneth Björk vänder blad i manuskriptet yr dammet upp och han andas in mer och mer gift. Snart är han så omtöcknad att han går ut i friska luften. Han hinner gå till domkyrkobron innan han välter över räcket och drunknar i ån. Om han dessutom hamnade i helvetet för att ha läst Granlunds manuskript, som du Pasi påstod ... det förtäljer tyvärr inte historien.” Ingen skrattade, men där de satt och tittade åt olika håll var alla i gruppen på något sätt påverkade av berättelsen, det rådde ingen tvekan om saken. Förtvivlan, så gränslös, då Oidipus inser vad han gjort ... Visst var det magi! Studenterna var fångade i berättelsens värld, där den som berättade bestämde sanningen och där sanningen fångade den som lyssnade, där det brutala slutet nu hade överraskat dem, hänfört dem, hypnotiserat dem. ... återstår bara för honom att klösa ut sina egna ögon. ”Var finns det där manuskriptet nu?” Werther Foghs röst lät på 19


något sätt försiktig, som om han var på väg tillbaka till verklig­ heten men ännu inte riktigt hunnit fram. ”Hallå?” Mickel hade sjunkit in i sina egna tankar och ryckte till. ”Inget av manuskripten finns bevarade. Några dikter i dagböcker, brev och dagstidningar är allt som återstår av Leander Granlunds bib­ liografi.” Han log och skakade på huvudet. ”Om jag får föreslå för dig en författare att skriva om, Pasi, så säger jag Hagar Olsson. Där har du en anmärkningsvärd kvinna på alla sätt.” Pasi sa inget, men i grumlet tyckte Mickel sig se att mannen längst bak i rummet nickade. ”Vad hände med Granlund?” sa någon. ”Polisen hittade hans skor på klipporna efter bröllopsfesten i Gustavs och det är väl allmänt antaget att han dränkte sig.” Ingen sa något mer. Mickel tittade på klockan. Fem över. Hög tid att avsluta för dagen. Berättelsens magiska spänningsfält för­ svann då studenterna samlade ihop sina saker och kläder och gick mot dörren. Efter ett par minuter satt Mickel ensam i rummet, och då han slutligen reste sig och började samla ihop sina papper var det för att värja sig mot den brännande kylan som kröp längs hans stela rygg.

20

Onda boken  
Onda boken