Missdad bladderex

Page 1



Karin Erlandsson

Missdรฅd

Schildts & Sรถderstrรถms


Karin Erlandsson: Minkriket 2014

Boken är utgiven med stöd av FILI/Delegationen för den svenska litteraturens främjande.

i s b n 978-951-52-3797-2 © Karin Erlandsson 2016 Omslag Sanna Mander Inlaga Emma Strömberg Schildts & Söderströms Tryckt hos Bookwell, Borgå 2016 www.sets.fi


Till min pappa,

som såg till att jag lärde känna Jane Marple, Martin Beck och Kurt Wallander, och till min mamma,

som bar hem böckerna.



1

Lea hade druckit upp teet och Brahms hade bytts mot Chopin, när hon hörde den. Bilen lät som en gräshoppa, högt och gällt. Den körde så snabbt att Lea inte hann plocka upp kikaren. Bilen var blå. Eller svart. Den körde rakt under Leas fönster och hon hann bara se bakändan innan den försvann längs esplanaden. Lea bodde under den digitala klockan vid torget. Pelargonerna i köksfönstret fick en svagt rosa färg av klockans röda streck. En del nätter tyckte hon att hon hörde tickandet ovanifrån. Då bilen kom hade Lea smort in sina ben med salvan som den nya doktorn skrivit ut. Salvan var tjock och kändes sval mot huden, hon lät benen vila på stolen mittemot och hoppades att salvan inte skulle fläcka överdraget. Det var tidig fredag morgon, midsommarafton. Under helgkvällarna fanns mycket att titta på. Traktorerna körde in på torget och parkerade längs långsidan. Bilarna parkerade framför och flickorna släntrade fram. De knackade på rutorna, pojkarna vevade ner fönstren och en del av flickorna fick skjuts ett varv runt kyrkan och tillbaka. Torget var inte vackert. Det bestod av en asfalterad fyrkant som kommit till under en rivningsepok. Varma sommardagar kunde Lea se hettan stiga upp från asfalten som ett daller, och under vinterhalvåret ven vindarna rakt mot hennes fönster och fick alla som gick på torget att huka. 7


Kiosken var av röd korrugerad plåt. På eftermiddagarna köade skolbarn för lösgodis, och vid middagstid köpte ungkarlarna hamburgare. Om hon öppnade fönstret och vinden låg åt rätt håll, kunde hon känna lukten av frityrolja. Bakom kiosken låg lågstadieskolan, gul och väldig som ett slott med torn och rött tak. Busstationen mittemot skolan var målad i samma blekt gula nyans, som om ingen riktigt velat ta ställning. Brevbäraren började jobba vid fem, fram till dess var torget tomt. Lea värmde tevattnet. Helgkorsordet som kom med torsdagens tidning var nästan klart. Hon saknade »biblisk person, sju bokstäver» och »svart som natten, fyra bokstäver». Bara hon lät bli att tänka på det skulle hon komma på lösningen. Lea blundade medan tevattnet kokade upp, ögonlocken värkte av sömnbristen. Hon lade den använda tepåsen i blomkrukan och stödde armbågarna mot köksbordet medan hon drack. En katt gick över torget. Det måste vara bokhandlarens. Chopin var bra nattmusik. Lea nynnade med. Det var då bilen kom. Ljudet skar genom luften, hon kunde inte vara den enda som hörde det, grannarna måste ha vaknat. Lea lutade sig framåt och såg efter bilen. Kanske den kördes av turister, de brukade bete sig som de ville. Men varför skulle turister ha bråttom mitt i natten? Det kanske var någon som var på väg till bb? Hon skakade på huvudet. Att köra så pass fort den här tiden på dygnet, det var onödigt. Musiken i radion tystnade, istället hördes ett svagt brus. Lea 8


stängde av radion och rätade på benen. Hon brukade få ett par timmar sömn på morgonen, då var det som om det onda gav med sig. Salvan hade sugits in i huden och Lea drog ner natt­ linnet så att det värmde vaderna. Tanken på bilen kunde inte lämna henne. Hon borde ha tagit fram kikaren så fort hon hörde ljudet. Kanske hon var den enda som visste om bilen? Tänk om hon borde rapportera den någonstans? Staden var liten, säkert skulle någon veta hur det hängde ihop.

9


2

Gunnar blundade och dök. Det var det enda sättet att komma i. – Är det kallt? Inger stod kvar på bryggan, hon höll hårt i handduken som nätt och jämnt gick ett helt varv kring kroppen. – Kom i bara. Han vände sig inte om utan simmade de sju simtagen rakt ut mot stenen. Det var alltid sju simtag, varje morgon. Sju simtag rakt ut till stenen, sju simtag tillbaka till bryggan, ända tills vattnet blev kallt i september. Då han vände om hade Inger fortfarande inte klättrat ner för stegen. – Det är för kallt, sa hon. Det får vara, kanske i morgon. – Jag tror jag simmar ett tag till, sa Gunnar. Det är ju midsommar. – Jag går in och värmer mig, sa Inger. Precis som alla andra i stan flyttade de ut till sommarstugan, eller villan, efter skolavslutningen. Barnen var stora och skulle sommarjobba. De bodde kvar i huset och hade lovat klippa gräsmattan och vattna blommorna. – Det tror jag så mycket jag vill på, sa Gunnar när äldsta sonen lovade. – Måste du alltid vara så elak, sa Inger. Gunnar ryckte på axlarna och fortsatte bära ut terrass10


möblerna. Han visste hur det skulle bli. Villan hade byggts av Ingers föräldrar och låg längs Andra sjö-­­­vägen, strax före den allmänna badstranden. Inger ärvde villan för femton år sedan, nu var det 1992 och huset hade inte målats om sedan Ingers fars tid. Gunnar ryste när han tänkte på verandaräcket som borde repareras och brädfodringen som helt och hållet borde bytas ut. Han vände om och simmade de sju simtagen tillbaka. Inger hade hunnit in och Gunnar var ensam. Så här tidigt på morgonen hördes inga ljud från badstranden. Villan hade en stor gräsmatta som sluttade ner mot sjön. Sjöbottnen var dyig och mjuk, Gunnar föredrog att gå i från bryggan och inte alls komma i kontakt med bottnen. Han drog sig uppför stegen och ställde sig mitt på bryggan. Till skillnad från Inger hade han varken badkläder eller handduk. Vattnet från hans kropp droppade ner på bryggan och han drog med händerna längs ben och armar. Små bruna partiklar från sjön fastnade på kroppen efter varje simtur. De hade pratat om en utomhusdusch, men det hade aldrig blivit av. Det korta gräset stack under fotsulorna och vassen vred sig kring hans vader när han gick upp till stugan. – Har du torkat dig, sa Inger från köket så fort han klev in. – Tillräckligt, sa han och drog på sig kalsongerna och skjortan som han lämnat på golvet i farstun. Inger kom ut med en kaffekopp och två limpsmörgåsar. – Jag glömde köpa rågbröd, sa hon utan att se på honom. – Då äter jag på jobbet. En jul då han var liten hade hans mamma bakat så många jullimpor att de ätit limpa ända till trettondagen. Inget fick slängas, sånt hade de inte råd med, och de sista dagarna fick han 11


skrapa bort möglet från kanterna. – Ska du till jobbet i dag? – Det har jag ju sagt. Inger vände blad i tidningen. Den var så stor att Gunnar inte såg hennes ansiktsuttryck. – När kommer du tillbaka? – Vet inte. Han gick till köket och hällde upp en kopp kaffe. Det var knappt ljummet och han drack allt i ett svep. Han drog ut några lådor på måfå, redskapen skramlade och han sköt fast lådorna med en smäll. Inger såg fortfarande inte upp. Han öppnade sopskåpet och kände den vaga lukten av kompostpåsen och gårdagens fiskmiddag. Han stängde snabbt dörrarna och gick istället fram till fönstret. Framför deras hus växte en nyponbuske och han fick böja sig för att se cyklisterna. – De kommer nu, sa han högt. – Vem? – Sommargästerna. De verkar vara klena i år. Inger sänkte tidningen med ett hastigt ryck. – Det har jag glömt att säga, det blir bara vi två ikväll. – Varför det? – Det var något om en resa, jag minns inte riktigt. Konferens kanske, jo, så var det. – Konferens? – Så sa hon. Gunnar drog handen genom håret, det hade torkat och han tog fram kammen som alltid låg på fönsterbrädet. Han drog några kraftiga tag bakåt med kammen innan han gick tillbaka till köket och såg på skåpdörrarna. Han hade kommit ihåg att stänga dem. 12


– Jag far nu, sa han. Han knäppte till med knogarna mot tidningens baksida tills Inger såg upp. – Vad är det med dig egentligen? – Inget, sa han och vände om. Jag tänkte bara … ska vi hitta på något annat ikväll då? – Vad skulle det vara? Gunnar svarade inte utan gick ut till farstun och spände på sig sandalerna. Hon försvann bakom tidningen och Gunnar slängde igen dörren så hårt han kunde. Cykeln stod lutad mot vedbon. Veden var ytterligare en sak han borde ta itu med. – Inger kunde hugga ved, sa Gunnar för sig själv när han trampade iväg längs lervägen. Han skrattade högt vid tanken, det skulle vara det, hon skulle inte orka lyfta yxan bakom huvudet. Vid idrottsplanen sprang en löpare varv på varv, men det var inte förrän han svängde upp på stora bron vid kyrkan som han mötte bilar. Kyrkan speglade sig i ån och fontänen framför kraftverket sprayade sina tre strålar åt samma håll. Gunnar trampade förbi banken och torget, cyklade över esplanadens båda filer utan att se sig för och parkerade cykeln tvärs över trottoaren. Han var framme.

13


3

Sara tog ett steg närmare spegeln. Mascaran satt inte som den skulle utan spred ut sig som spindelben under hennes vänstra öga. Kvällen innan blev sen. Robert behövde hjälp med hästarna och hon stannade fastän hon behövde sova. – Du borde ha flyttat in med mig när du ändå flyttade hit, sa Robert när hon långt efter midnatt satte sig på cykeln för att ta sig till sin lägenhet. – Jag vill ha något eget. De träffades då hon gjorde praktik på huvudstadstidningen. Hon intervjuade honom under en hästmässa och han bjöd på öl. Det var förra hösten, för bara ett halvt år sedan. Egentligen ville hon inte flytta från Helsingfors, men så dök det här jobbet upp, i hans stad, och hon flyttade. Hon behövde arbetserfarenhet. – Är det för jobbet eller min skull du flyttar? frågade han när hon berättade. – Vad tror du? sa hon och log för att dölja att hon själv inte visste. – Bra att få hjälp med hästarna, sa han. Sara tvättade bort mascaran. Det var midsommarafton, ingen brydde sig om hon kom till det nya jobbet med eller utan smink. Hon visste inte ens om någon annan än hon skulle 14


jobba i helgen. Vad hände i en så här liten stad? Förmodligen skulle hon få ägna hela sommaren åt att skriva notiser om bortsprungna katter och rapportera från simskolan. Kanske skulle hon inte stanna länge i den här staden som var så trång att man såg den andra ändan av centrum då man stod i den ena, och om hon flyttade ihop med Robert skulle det vara svårare att flytta bort. En dag skulle hon hitta sig själv syende gardiner och mockande i stallet istället för att leta upp nyheter. Det där förstod inte Robert. – Varför ska du jobba på tidning? Journalisterna skriver ändå som de vill. – Det gör de inte alls. – Du skulle bara veta vad de skrev då de hittade ett halt sto i hagen. När hon träffade Robert på hästmässan var han rolig. Han pratade en dialekt som sjöng, med korta uttryck som hon aldrig hört förut. – Vad betyder schyni? – Schyni. Det ska sägas med kort y. – Vad betyder det? – Mycket, så säger man då man pratar fint. Det var som att intervjua någon som pratade ett främmande språk, Sara fick översätta samtidigt som hon skrev. När han bjöd henne på öl kunde hon inte säga nej. Hon ville lyssna mer på hans språk som lät så exakt och ändå obestämt. – Och du är gumilänning? – Vad då? – Vi kallar er så, ni som bor här nere. Gumilänningar. – Är det bra eller dåligt? – Det är från fall till fall det. 15


När de druckit upp ölen frågade han efter hennes telefonnummer. – Du borde hälsa på någon gång. Se mer av landet än den här avkroken, sa han och gjorde en rörelse med armen som omfattade både baren de satt på och Mannerheimvägen utanför. Han ringde henne då han kom hem. Hon skrev brev till honom. – Jag är inte så bra med pennan, sa han när han ringde och tackade för det första brevet. – Det spelar ingen roll. – Men jag ringer ju. – Det är bra, sa Sara och fortsatte skriva. Till sist tog Robert tåget ner för att hälsa på. Hon visade honom Borgbacken och de åkte spårvagn, det hade han aldrig gjort förut. Han kysste henne första gången på spårvagnen. – Jag vart så inspirerad, sa han. Nu bodde hon i hans stad, utan att hon riktigt visste hur det gått till. Hon öppnade den låsta porten och gick ut på gatan. Porten var låst trots att något brottsligt knappast hänt sedan Roberts kompis blev fast för rattfylla på … vad var det det hette, fodertruck? Robert skrattade så ölen sprutade när han berättade historien. – Ingmar trimmade trucken som alla andra, men den jäveln glömde att svetsa extrabalkar där bak. Hela skiten for omkull på esplanaden, bara om hörnet från polisstationen. – Hoppsan. – Voj satan så det det vart liv. Ingmar är den enda i världen som blivit fast för rattfylla på fodertruck. 16


Sara skrattade. – Sånt borde ni skriva om. Världsrekord. Inte ge sig på hederligt arbetande folk. Sara såg upp mot himlen, det skulle bli regn. Hon svepte jackan tätare omkring sig, vände runt hörnet och gick ut på esplanaden. Björkarna växte i raka rader i en gräsremsa som skilde de båda filerna åt. Mellan björkarna fanns några bänkar utplacerade, kanske hon och Robert kunde sitta där i sommar och äta glass. En man med en hund gick på andra sidan gatan, han såg på Sara utan att vända bort blicken förrän hon passerat. Hon gick förbi modebutiken med tantkläder, kiosken och elaffären. Den digitala klockan på andra sidan torget visade på lite efter tolv. Hon var sen och ökade på stegen, vände om hörnet vid elaffären och stod framför tidningshuset. Det var bara lokalredaktionen. Här jobbade fyra reportrar och en fotograf, i grannstaden fanns resten av de anställda. På dörren fanns en lapp med redaktionens öppettider, nio till femton alla vardagar. Hände inget på helgerna? Sara suckade, drog upp dörren och gick in.

17


4

Det började regna strax innan lunch. – Vi far väl i alla fall, sa Sofia. – Det är klart, sa Markus. Sofia stod framför fönstret i sitt korta nattlinne. Markus såg ett myggbett på hennes vad. – Du har inga trosor på dig, sa han och drog med handen längs hennes ryggrad. – De kommer när som helst. – Jag kan vara snabb, mumlade Markus mot hennes kind. Han böjde sig framåt och lät skäggstubben rispa hennes öra och hals. Han drog upp hennes nattlinne och tog tag om hennes midja då det ringde på dörren. – Vi hinner inte, sa hon. Nu kommer de. Hon drog ner nattlinnet. – Kan du öppna? sa hon medan hon skakade täcket så att trosorna föll i golvet. Markus drog på sig en t-shirt och gick till dörren. – Vilket väder! Sofia hörde Jonas röst till sovrummet. – Det borde vara förbjudet med regn på midsommar. Eva-Lotta pratade alltid mycket. – Det finns inget dåligt väder, bara dåliga kläder. – Vi tänkte just det, att nog far vi väl i alla fall. 18


Sofia hittade mjukisbyxor och en tröja och gick ut till de and­ ra. – Vi tog sovmorgon. Kan ni vänta en kvart så är vi klara? – Inga problem, sa Jonas och satte sig i tv-soffan. Udden far ingenstans. De senaste två åren hade de firat midsommar tillsammans. Jonas och Markus hade gått på samma klass i gymnasiet och Sofia och Eva-Lotta kände varandra från högstadiet. – Korv, öl, smör, ost och mera korv. Sofia plockade fram allt och lade i kylväskan. – Har ni bröd? – Ta med ni också, sa Eva-Lotta. Udden låg ett par kilometer från centrum. Skärgården kring staden var fylld av små öar och grunda vatten, men borta vid udden var sikten fri ut mot havet. De brukade ta med ved och göra upp eld i en bergsskreva. Klipporna var mjuka och runda och bildade en cirkel med mjuk sand i mitten. Klippskrevan var djup och de satt i lä nästan oberoende av väder. De lassade ryggsäckar och filtar på Markus pickupflak. De fick trängas för att rymmas alla fyra på sittbänken i förarhytten, och Sofia satt med växelspaken mellan benen. Markus blinkade åt henne då han växlade. Snart kunde de svänga upp på sandvägen. Den var lång och rak men skumpig, hundloka växte längs vägrenen och algrenarna rispade pickupens tak. Kassetten i Markus bil fastnade i bandspelaren för flera år sedan. Bara en låt spelades, om och om igen, och de sjöng med: »Karin har provat sina nyköpta skor och ska på logdans och livet är ett äventyr». Det var också tradition. Markus parkerade längs dikesrenen och de steg ur. 19


– Inget doftar som havet, sa Sofia och drog in doften av tång och salt. Bakom klipporna, mot Andra sjö-hållet, fanns tät alskog och en dyig strand, men på den delen där de höll till fanns knappt några träd. En del av klipporna stupade rakt ner, men det fanns också sänkor med mjuk sandbotten. Det var i en sådan sänka som de brukade göra upp eld. – Jag är hungrig, sa Jonas och hoppade ner mellan klipporna till avsatsen. – Redan? – Vi kan använda den torra veden först, sa Markus och öppnade vedsäcken. Så får vi samla mer vartefter det behövs. – Regnet ser ut att avta, sa Eva-Lotta och pekade mot horisonten där det ljusnade. – Jag sätter ölen på kylning, sa Jonas. Han gick till alen som sträckte sina grenar ut över stranden och vattnet. Han knöt fast påsens handtag i ett rep och band fast det i grenen innan han sänkte påsen i vattnet. Vågorna slog mot stranden och han hoppade undan för att inte bli blöt om fötterna. Han böjde sig ner och kände på vattnet. Det var kallt och friskt, kanske skulle de bada senare. – Hörni, det är midsommar, ropade Sofia och höjde sin flaska med cider. – Det skålar vi på!

20