Page 1

Maskrosgudens barn

1


2


Sabine ForSblom

Maskrosgudens barn ROMan

SchildtS & SรถderStrรถmS 3


Utgiven med stöd av FILI/Delegationen för den svenska litteraturens främjande.

www.sets.fi © Sabine Forsblom 2015 ISBN 978-951-52-3685-2 Omslag: Helena Kajander Tryck: Bookwell, Borgå 2015 4


Ooh baby, baby, itś a wild world And I’ll always remember you like a child, girl.

5

– Cat Stevens



6


ETT

7


8


J

  ag ska berätta hur en stragulamatta ser ut. Att du vet hur en sådan ser ut är nämligen viktigare än du tror, för om du inte vet det, är det svårt för dej att föreställa dej hur man känner sig när man tvingas betrakta en sådan på så där två centimeters avstånd. I det här fallet är det fråga om en matta som varit i användning i cirka femtio år. Stragula var ett material som blev vanligt för … ja, för länge sen. Stragulan slog igenom på grund av att den var billig och liknade äkta korkmatta. Alla skulle ju förstås hellre ha köpt kork, men de som tvingades köpa stragula hade liksom inget annat val. De hade gamla slitna trägolv i ruttna hus, och de ville göra allt för att täcka över det gamla (golvdrag, igenfrusna fönsterrutor, vägglöss, illaluktande tapeter) och gå in i den moderna, renare och helt enkelt mer förlåtande framtiden. Så stragula, det var lösningen. Täcka över, slippa se. Brun med olika mönster av rutor eller komplicerade slingor var den mest populära. Och så hade den en egenskap: den slets ner mycket snabbt. Redan efter femtio år bar den synliga spår av användningen. Stora matta fläckar där de viktigaste huvudlederna i ett hus hade gått. Mellan tamburen och köket. Mellan köket och vardagsrummet. Inte just mellan andra rum. Oftast för att de inte fanns helt enkelt. Den andra viktiga egenskapen stragulan hade var att den gick att bona. Med bonvax för den som hade råd med det, eller med skummamjölk (fettprocent noll) för den som inte hade råd. Man strök ut mjölken över golvet och lät den torka och sedan hade man en blank yta på golvet igen och kunde för en stund föreställa sig att man hade enhetliga, snygga golv i alla rum. Det var bara en sak med skummamjölksytan. Att den 9


var tunn. Liksom mjölken. Man skulle ha energi att stryka på den ofta för att hålla golven i skick. Den energin hade inte Gunttas mamma. Gunttas mamma var städerska på en fabrik och hon såg ut därefter. Grova, röda, valkiga händer. Böjd rygg, höfter och bak som hade breddats av att bära på de tunga vattenämbaren. Ben som hade kroknat av samma anledning. Ansiktet som var en granitsten av förstelnade muskler eftersom de så sällan fick motion i form av ett leende eller ett samtal. Gunttas mamma städade en hel fabrik ensam efter stängningsdags. Guntta och hennes mamma bodde i Gamla stan. Idylliska strandbodar vid ån och vinda, sneda, förvridna, krokiga, sluttande, dragiga, kalla, råa, fuktiga, smutsiga, stinkande och brunfläckiga trähus i varierande ålder från 1700-talet och framåt kring kyrkan. När nysnön låg som ett duntäcke över takåsarna och när ljuset från fönstren kastade sina gula ljusrektanglar ut på gatorna, eller när syrener och äppelträd stod i blom och radions lördagsmusik flödade ut i gränderna, kunde man som utomstående besökare tycka att det var rena rama idyllen. Man kunde för sitt inre öga se hur Runeberg spatserade omkring på de kullerstensbelagda gatorna och tryckte i sej en tårta med samma namn. Man kunde se Ville Vallgren och Albert Edelfelt sitta med en flaska krusbärsbrännvin nere vid bodarna och titta på små­­pojkarna som lekte vid mattflotten. Man kunde kanske se Tsaren sträcka på sej i pyjamasen på balkongen på Stora Ågatan medan han förberedde sej för dagens goda gärning: att ge dessa obildade stackare sitt efterlängtade självstyre och på så vis bli av med gnällandet. Man kunde se Biskopen öva olika heliga miner framför spegeln i den väl­ diga biskopsgården uppe vid kyrkan. Och man kunde se Diktaren i det vackra Diktarhemmet sitta med pistolen vid tinningen. Allt det här kunde man se för sitt inre öga om man var på besök och tog en söndags­ promenad genom Gamla stan. 10


Om man bodde där kunde man se helt andra saker för sitt inre öga. Man kunde se hur de grå byltena som var invånarna släpade sig fram i den tjocka snön om vintrarna, man kunde se hur de endast bodde i köket under den kallaste tiden, man kunde se hur Lindströmskan piskade upp sina magra, skitiga ungar med rottingen. Och man kunde se hur de feta råttorna orädda satt och tittade en i ögonen på köksgolvet när man skulle till skafferiet för att få sig en bit surbröd till kvällsvard. Men den här dagen, just den här dagen när stragulamattan betrak­ tades på endast några centimeters håll, visade sej Gamla stan från sin allra vackraste sida. Solen sken genomskinligt klar på den höga Disneyblå himlen. Röken steg som vita pelare ur skorstenarna, de rödbruna husen tryckte sej av samhörighet och mys tätt intill varandra medan de log med alla sina glittrande fönster. Klockorna i kyrktornet sjöng med sina allra vackraste stämmor söndagens lovsång till den vackraste av städer. Men om denna dagens ögonbedövande skönhet visste de fem sovande ungdomarna i Gunttas rum på Lilla Ågatan ingenting. De sov. Sov bakom vitfrusna fönster i ett riktigt sagoland. De sov i fyllan.

11


Kapitel 1

Skolan

var ett fängelse med tjocka väggar och små gluggar till fönster där fångarna kunde vinka med vita näsdukar till släk­tingar­ na utanför. Skolan låg ett stenkast från Runebergs hem, och i skolan precis som i skaldehemmet, luktade det döda djur. Liksom rävskinnen på väggen hos nationalskalden hängde rockarna på rad i korridorerna medan de flådda kropparna styckades, maldes och förpackades i klassrummen. Slocknade ögon som inte kunskapstörstande vändes mot lärarna utan som dagligen gick döden till mötes i det mauso­ leum över döda själar som kallas en skola. Man kan alltså tänka sej att det inte fanns mycket liv i själen efter fullgjord läro­plikt. Men vilka skinn det blir att hänga på väggen! Vita och oskulds­fulla. Mjuka som sammet. Lärarkollegiet kan väl närmast beskrivas som en zoologisk träd­ gård. Guntta hade en kaveri som hade en kaveri som hade varit vikarie och blivit bjuden på lärarnas julfest och han hade berättat för sin kaveri som hade berättat för sin kaveri som hade berättat för Guntta vad kaverin hade sett och vilka slutsatser han hade dragit. För det första: språklärarna. Jag säjer bara voj, voj, voj. De hade blivit influerade av de sexiga utlänningarna som de såg på bilderna i sina läroböcker, så man måste ju förstå dem. Berättade kaverin. Mate­matik-, fysik- och kemilärarna däremot. Ylleslipovrar, tweed­­ byxor eller bruna crimplenekjolar. Förtorkade av petandet med 12


millimeter, decimaler och annat småaktigt som sällan passar ihop med äventyrligt sex. Hade kaverin förklarat. Han hade hört, bakom dörren till kartrummet, hur mattaläraren hade sagt till kem­ma­ läraren att han så gärna ville snuusa på hennes hypotenuusa och sen hade det hörts ljud av kartor som faller, av jordglober som snurrar och av kartstänger som svajar och då hade kaverins kaveri gått, för någon måtta får det vara på hur tråkigt det får bli. Och biologi- och zoologilärarna sen! Fick nöja sig med att lektion in och lektion ut tala om tranornas dans, grodornas vårsång och älghanarnas brölanden. Det är ju inte så lätt att hetsa upp sej när man går med ugglor på träskorna och hemvirkade pipor på huvudet, om man säjer på det viset hade kaverin sagt och rättat till skjortkragen så sugmärkena på halsen skulle komma bättre till sin rätt, blinkat menande, tittat på klockan och rusat iväg för att vara med på ett så kallat lärarmöte. Senare kom det fram att han inte alls hade varit någon lärarvikarie utan en tillfällig hjälp för gårdskarlen. Fast historierna var ju bra och de spreds som en susning genom skolans korridorer, en viskning framburen genom tvåhundra elevers gemensamma rytmiska andning: sanningen om hurudana lärarna verkligen var, att man i deras ansikten skulle kunna sitta och fantisera in de mest vågade Allersromanerna un­ der långa, gråa lektioner. Varje dag, varje vecka, varje år. Det blir en mycket lång tid och det var fint att kaverins kaveri fanns, så att man kunde låta fantasin lägga sin förlåtande spindelväv över alltihop och själv sväva ut genom fönstret och långt långt bort. Alla lärare var mycket viktiga, för att inte säja de allra viktigaste, mänskorna i varje elevs liv från den dag han eller hon steg in i skolan till den dag nio eller tolv år senare när skoldörren stängdes för sista gången. Lärarna var en spegel av hur samhället såg ut. När man promenerade i den lilla staden på kvällarna kunde man 13


ovanför vissa hus se svävande moln. Ett otränat öga hade kunnat tro att det var vanlig rök ur piporna, men alla elever visste att det var visdomen som bredde ut sig över dessa utvalda hustak. I fönstren kunde man se böjda lektorshuvuden i svaga lampors sken, se gulnade blad vändas i tjocka böcker, höra utdragna suckar över olösliga pedagogiska problem. Och det diskreta pluppet när vinkorken varsamt drogs ur flask­ halsen. *** Eva Braun hörde till språklärarna. En vacker höstdag hade hon kommit inhalkande på ett bananskal och rektorn hade påpassligt funnits där, fångat upp henne i sina armar och förlorat sig i de stora blå ögonen där han hjälplöst simmat omkring sedan dess. Eva hade just kommit hem från en semester i Schleswig-BadenSchtaden, där hon under en vecka hade fått bekräftelse på att Tyskland var det renaste landet i världen, tyskarna det ståtligaste folket och språket det vackraste. I sin förvirrade ungdom hade hon ansett allt detta om England, men en ung och ivrig engelsman hade tagit henne ur den villfarelsen på en studieresa efter avlagd ämneslärarexamen. Rektorn anställde fröken Eva Brunström för det annonserade vikariatet omedelbart. Hennes ämne var alltså engelska, men hon tyckte att lite tyska minsann hörde till allmänbildningen, största språket i Europa, och med tanke på den gemensamma historien, så. Eva Braun kom till skolan varje dag skakande av återhållen passion. Kunde ingen av dem höra hur det bultade i henne? Kunde ingen av dem förstå det? Ibland ville hon ställa sej naken på torget och skrika ut det. Att hon var en kvinna. Och att vem som helst – här var hon! Men det kunde hon ju inte göra, så hon fick nöja 14


sej med sitt lilla laboratorium där hon kunde låta det onda sakta sippra ut och blandas upp. Och de blinkande stackarna förstod inte att hon fann det mycket, mycket avtändande med dumma elever. Eller fula. Hennes offer hette Lolan. Redan tredje dagen i skolan blev det klart. När de alla satt där i sina bänkar med böckerna klädda i nya hyllpapper, med nytvättade kläder, med förväntan och spänning och ett stort JA i sina hjärtan inför allt det nya, fick de syn på hur världen egentligen ser ut. För den speglar bara helt enkelt hur de själva ser ut inombords. Och det är ingen vacker syn. Hon kunde inte hjälpa det. För flickan var harmynt. En överläpp som hade varit delad som en kanins, och den lokala kirurgens valhänta försök att sy ihop den som hade resulterat i en fläskläpp som hette duga, var det man först lade märke till hos den lilla flickan. Lolans överläpp darrade när hon blev nervös. Och det blev hon ofta. Precis som hennes vän i djurriket. Lolan läspade när hon pratade och skrattade med handen framför munnen. För Lolan var en glad liten flicka som ville skutta omkring och njuta av livet men ändå inte skrämma sina trevliga små vänner genom att visa sitt röda ärriga tandkött när hon skrattade. Frau Braun fylldes av hetta när hon tittade på henne. Och hettan blev än större när hon såg att flickan hade finnar, att hennes hy blänkte på panna, näsa och haka. Ett tydligt tecken på att hon förberedde sig för att bli kvinna. Hur var det nu igen med dina intressen, Lolan? frågade Die Arische Frau första gången de träffades. Det frågade hon av alla. Och de små fickorna stod upp som små älvor vid sina pulpeter och berättade med öppna hjärtan om sina fritidsintressen. Läsa! Vad då? Annika-böcker. Jaså hästar! Jaså, varför det? Tycker du att de är sköna att rida på? Ja, Magistern. Jaså, jaså. Så intressant! Så intressant, sa Die Sonne der Alpen och blev till Varghonan 15


som ledde de små lammen in mot den stora mörka skogen där allt, allt som de sade KUNDE och SKULLE komma att användas emot dem i hennes egen rättssal. Fast det visste ju de små älvorna inte ännu och fortsatte glatt att pladdra på, så glada så glada över att hon visade intresse för deras små och tråkiga liv. Och? undrade vargen och gick lite närmare. Vilka är dina intressen? Ja, jag vet inte riktigt svarade Lolan. Vet du inte riktigt? grinade vargen. En ung vacker flicka som du måste ju ha massor av intressen, log hon och såg rakt in i Lolans blå med sina gulbruna. Och Lolan tittade upp mot den ståtliga kvinnan som just kallat henne vacker. Som just hade bekräftat för henne det som hennes mamma så många gånger sagt när Lolan gråtit i sin förtvivlan över vem hon var. Mamman som upprepat att hon var vacker. Hon var en vacker ung flicka som en dag skulle träffa en pojke som såg vem hon var. Här inne, hade mamman sagt, och lagt handen på hennes hjärta, och här utanpå hade mamman sagt och smekt henne över kinden. Det kommer en dag en pojke som förstår att du är du. Låt mej gissa, sa Vargkvinnan och drog leende handen genom sin sträva man. Låt mej gissa, sa hon och såg rakt in i Lolans runda med sina smalnande. Låt mej gissa sa hon lent och satte in stöten. Månne det inte är så att du spelar flöjt? sa Alfavargen och visade alla sina vassa vita tänder i ett stort grin. Så intressant. Ett svårt instrument. Hur långt har du kommit? Och då fick Lolan en första liten föraning om att isen knakade under fötterna på henne och hon slog ner blicken och sa att nä, jag blev inte så intresserad sen mera. Jaså? uppmuntrade Gråben, varför blev du inte så intresserad sen mera, sa hon och härmade Lolans röst och felaktiga satskonstruktion och ett litet fniss bredde ut sig i klassen. Varför, lilla vän, blev du inte så intresserad sen mera, undrade Urhonan och då sa Lolan att … ja, ja, avbröt henne Magistern och gick vidare till nästa flicka. Om du inte vill berätta för oss så vill du inte, 16


ingen tvingar dej. Nästa lektion var hon på henne igen. Hur är det i dag, Lolan? Tack bra magistern, svarade Lolan. Så roligt att höra, svarade Magistern, då kanske du idag vill berätta lite mer för oss om ditt fritidsintresse, vi blev ju på hälft med det förra gången. Men som jag brukar säja: en gång är ingen gång. Men två gånger. Är två gånger, sa Magistern och gick fram till Lolans pulpet där hon satt som en baby i en babystol med fötterna dinglande i luften. Hur var det nu, frågade Reptilen och lade sitt lilla kala huvud på sned, och borrade sina små gröna i hennes stora blå, var det inte så att du gillade att spela flöjt? Lolan satt alldeles tyst och tittade ner i pulpeten. Nå, sa Ormen, VAR det inte så att du gillade att spela flöjt? Att du ville bli konsertflöjtist? Jag har talat med din mamma och hon har hjälpt mej att komma lite på traven här, väste Huggormen. Och Lolan fortsatte att titta ner i pulpeten och med tårarna rinnande sade hon att jo. Jo, det hade hon velat bli när hon var yngre. Skutta omkring med blomsterkrans på håret och spela. Som Näcken. Eller Peter Pan. Le med hela munnen och ta emot applåderna av älvorna, skogsrået och alla andra små väsen i skogen. Fast det sista berättade hon ju inte. Nå, frågade Kobran, varför blev du inte det då? Och på den här frågan kunde inte Lolan svara nånting utan satt och stirrade ner i pulpeten igen, och då sade Skallerormen att du lämnar mej inga andra utvägar än att gå till Rektorn, det här är redan vad jag skulle kalla att sabotera klassandan, och så gick de till Rektorn och så stod de i rektorskansliet och Magistern sade att hon hade samma problem med Lolan som tidigare. Att eleven var uppstudsig och inte ville svara på frågor och att hon är förtvivlad, att hon funderar natt och dag på vad hon har gjort för fel med den här eleven som hon inte kan nå och det hela börjar nu tära också på hennes nerver och arbetslust, och Rektorn såg på Lolan och frågade att 17


nå, stämmer det vad Magistern säger, vägrar du att svara på frågor och Lolan skakade på huvudet och tittade rakt ner i golvet medan hennes tårar fortsatte rinna ner för hennes kinder, och Rektorn som var en mycket erfaren och gammal och god rektor undrade om Lolan visste att det var en synd att utnyttja sitt handikapp för att få egna fördelar som till exempel att slippa läsa läxor? Att om Lolan visste att det var speciellt viktigt för mänskor som hon att kämpa lite mera här i livet för att bevisa att de är precis lika duktiga som alla andra. Och Lolan skakade på huvudet och hennes tårar fortsatte att falla. Och Rektorn sa att du förstår väl Lolan att vi inte vill straffa dej för ditt handikapp? Och det förstod ju Lolan och lovade att hon i framtiden skulle svara på alla Magisterns frågor och så skickades Lolan ut och Magistern förvandlades till Kissemissen som satt med det lilla huvudet i de små mjuka tassarna och sade att hon var helt slut och att hon inte längre visste vad hon skulle ta sej till med flickan och Rektorn tröstade henne och sade att flickan var bortskämd helt enkelt, och att Kisumisu inte skulle fundera mera på den saken, föräldrarna hade i hela hennes liv tyckt så synd om henne att de hade velat skydda henne från världen och inte ställt några krav alls på henne och att Mjaumjau skulle försöka orka, och i de stunder hon kände sig svag skulle hon komma ihåg att hon var den enda som behandlade eleven så som hon förtjänade att bli behandlad, som vem som helst av eleverna, och att Purrpurr gjorde flickan en tjänst. Och när Dunbollen inte ville lugna ner sej klappade Rektorn henne tröstande och sinnligt på axeln och sade att hon inte skulle bli glömd om två år då lektorstjänsten i tyska blev ledig. Hon som var Bettina var så rädd att hon trodde att hon skulle spy på pulpetlocket under Frau Brauns lektioner. Hon som var Bettina var så rädd för Frau Braun att hon redan kvällen innan 18


började känna av det i magen, en liten darrning, en liten kall hand som långsamt grävde runt bland inälvorna. Som följande morgon hade knutit ihop alla tarmar så det inte gick att få ner en endaste liten slurk kaffe vid frukostbordet, som nu kramade om hjärtat så att det bankade för sin överlevnad, och som höll på att knyta ihop lungorna så andningen blev flämtande tunn. Jag vill inga gå till skolan idag, pep hon som var Betinkan vid frukostbordet där kaffet alltså inte gick att få ner. Är du sjuk? frågade farsan som satt och åt surbröd med god aptit. Nä, sa Betinkan, men vi har tyska. Nu ska vi int vara pletuga, avgjorde han som var farsan. Det är ingenting emot vad vi fick stå ut med i skolan. Med pekstickan på fingrarna bara varenda dag och med bara fötter i snön kring skolan. Flera varv. Nog blev man botad, sa han som var farsan och så var den diskussionen slut. Och så det förstås. Att man inte ska ställa till med bråk. Inte ifrågasätter en donare en lärare. Nej, det som händer i skolan är bra. Det är härdande. Bra för karaktären. En övning för framtiden. Att lära sig att ta emot utan att göra något större nummer av det. Då klarar man sig alltid i livet. Och hon som var Betinkan började gå mot skolan på ben som nästan inte bar och med två tankar i huvudet: idag spyr jag på pul­ peten, i dag skiter jag ner mej i klassen. Ingenstans att fly. Frivilligt gå fram till giljotinen. Sticka fram huvudet. Vänta på darrningen i virket och det svischande ljudet när det stora bettet rusade neråt. Morsan visste också hur det var i skolan. Men kunde ingenting göra. Som vanligt. Man ska inga börja kråta med dom, då blir allt bara värre, sa hon som var morsan. Och hon hade rätt. För hon visste också hur det gick till när någon blev utpekad så att de andra skulle kunna akta sig, och hade berättat om det i detalj för sin dotter så att hon skulle få veta hur mycket lidande man hade fått gå igenom. Redan andra året i skolan hade morsan blivit flyttad till Hjälpskolan. Skolan för dem som behövde hjälp. För 19


morsan kunde inte lära sig att läsa och skriva. Det var omöjligt. Bokstäverna hoppade framför ögonen och flöt ihop till olika stora degklumpar där alla ingredienser hade skurit sig med varandra så grundligt att hela degen var förstörd och omöjlig att forma till vackra bullar och vetelängder. Om man gick i Hjälpis fick man varje morgon stanna kvar i gymnastiksalen efter morgonsamlingen och sen gå in genom dör­ r­en bakom gymnastikredskapen. Det lilla rum man då steg in i var sex kvadratmeter stort, saknade fönster och var egentligen byggt som redskapsförråd för gymnastiken med hyllor och krokar längs väggarna. Men de snälla lärarna i skolan hade i sin godhet tömt rummet så att hjälpisarna fick ett alldeles eget rum med dörr som de kunde stänga efter sig så de inte behövde synas. Hjälpisarna gick alltid sist som en egen grupp till matsalen. Så de skulle synas lite i alla fall. De som tillbringade sin skolgång i bakrummet var antingen fysiskt handikappade eller gråtmilda flickor med dåliga nerver och diverse andra olika slag av egenskaper som det inte passade sig att visa upp i ett riktigt klassrum. Sitta i det mörka rummet med Seepee-Svana, Päronhuvu och de andra och se hur de fina nya skolböckerna som skickades som hjälp från Sverige snyggt ställdes upp på en hylla och aldrig togs ner igen. För att de stackars dåbren aldrig visade så mycket god vilja att de skulle ha förtjänat dem. Lyssna på Flintn som predikade att lathet ALDRIG har lönat sig. Att man måste FÖRSÖKA, inte bara tro att allt här i livet kommer gratis. Om man bara försökte koncentrera sig så skulle man lära sig läsa och skriva och bli en, om nu inte fullvärdig så i alla fall någon sorts, medborgare. Men det var inte det som var det värsta, att man gick i Hjälpis och var annorlunda och dummare och allt det där. Det värsta var 20


att man när man gick till maten fick se hur tvillingsyster Hannele satt med de andra, de normala. Välkammade pannluggar, glada ögon, vackra välformade bokstäver i häftena. Lekar på rasterna. Kom med oss, Anneli, kom med oss och stå inte där ensam! Men Anneli kom inte. Det gick inte att springa med dem, för en stund vara en av dem, för en stund glömma att man var en av dem som hade sorterats bort. Inte fick förpackas i vacker ask med snöre omkring och sändas ut i världen. Om man tillät sig den leken var det tusenfalt värre sen när man måste in i bunkern igen. Så tvill­ ing­systern Anneli stod hellre för sig själv och ritade med skon i san­den under rasterna. Den enda ljuspunkten var geografilektionerna. Då var hon inte där. Under geografilektionerna ritade hon upp kontinenterna, län­ der­­na, bergskedjorna, haven och sjöarna, sädesslagen och de ovan­ liga växterna. Hon ritade elefanterna, lejonen, tigrarna, de gran­ na fåglarna, de vackra parasollen i Japan, de stora pyramiderna i Egypten och de konstiga lämningarna i Machu Pichu och kunde nam­net på alla länderna, alla huvudstäderna, på alla djur och fåglar. Och hon kunde stava dem alla rätt. För de hade en betydelse för henne, en krok i minnet att hänga upp bokstäverna på. Hon lyssnade på Flintns torra redogörelser och drömde sig in i de vackra bilderna som hängdes upp på kartställningen. Kineser som sitter i ett litet lusthus av bambu och röker pipa, vietnameser som skördar teet i sina spetsiga hattar, indier som leder de stora elefanterna med harnesk i guld och glittrande brokad. Hon ritade dem alla i sitt häfte och Flintn som inte var en elak mänska berömde bilderna och sa att Anneli ju var en konstnär, en klar konstnärsbegåvning, men att det inte var ett yrke och att det inte räckte till. Man måste också kunna intressera sig för viktiga saker. Bokstäverna hoppar och dansar. Som rosa flamingos. Grötar 21


ihop sig till en svart flugsvärm och löser sedan upp sig igen som en flock skrämda antiloper. Pennan formar bokstäver som är kantiga och vinda och spretar åt alla håll. Som klipporna i Grand Canyon. Där. Där ska hon vara en dag. Springa fri över stäppen med gasellerna, rida på vildhästarna, ta fart i vattenbrynet och sen breda ut sina vingar. Sina rosa vingar med de andra och flyga in i den sjunkande solens land. Ingen hörde hennes drömmar. Det är så pedagogikens tradition ser ut. Vad leder pedagogikens tradition till? Till önskat resultat natur­ ligtvis. Morsan tog jobb på tvättinrättning och slängde upp geo­ grafi­böckerna på vinden. Och Lolan? I framtiden svarade Lolan alltid på Frau Brauns frågor. Jo, hon hade velat bli konsertflöjtist. Och varför hon inte hade lyckats? Visa oss, jag har tagit med min dotters flöjt, sa Frau Braun, visa oss nu varför du inte vill spela, och Lolan tvekade men visste det som alla svaga vet. Att hon inte kan åsamka hela klassen lidande genom att vägra, så hon steg upp, ställde sig framför klassen, tog flöjten och började gråta. Frau Braun njöt. Njöt när hon såg hennes svullna darrande läpp, hennes svettiga panna och hennes gröntoppiga finnar. Keine Jung­ frau mehr. Och vi? Vi skrattade. Vi skrattade av lättnad. Över att det inte var vi. Över att vi hade klarat oss än en gång. Vi från gettot blev aldrig straffade. Övningarna i klassen var bara en lättare variant av övningarna i vårt kvarter (överlevnad till varje pris). Vi var det finska landslagets hårdaste spelare. Tami Tamminen och Matti Murto. Gott glid under skridskorna. Full kontroll över pucken. Alla läxor utantill i huvudet.

22

Profile for Schildts & Söderströms

Maskrosgudens barn  

Maskrosgudens barn