Märket

Page 1

M ä r k et



Schildts & Sรถderstrรถms


Boken är utgiven med stöd av Svenska litteratursällskapet i Finland / Delegationen för den svenska litteraturens främjande. Tack till Finlands svenska författareförening, Stiftelsen för åländsk historisk forskning, Svenska kulturfonden och Ålands kulturdelegation. Tack till Karin Mansén på Ålands landskapsarkiv, som oförtröttligt hjälpt mig hitta protokoll och delar av protokoll i domboken från år 1666, och som också transkriberat texten för mig.

ISBN 978-951-52-4798-8 © Carina Karlsson 2019 Schildts & Söderströms, Helsingfors 2019 Omslagsbild och författarporträtt: Matilda Saul Grafisk form: Emma Strömberg Tryckt hos Livonia Print, Lettland 2019 litteratur.sets.fi


»I put a spell on you Because you’re mine You’re mine« Scr ea min’ Jay Haw kins I put a spell on you

»Du skall så längta efter migh som dhen fattige siäl efter Guds rijke, och jorden efter friskt watn.« Piga n Elin Olsdot t er cit er a r Lisbeta fr å n Sk a r pa ns vid tinget den 27 augusti 1666



En skuta kommer seglande för goda vindar över Ålands hav. Det är den nye häradshövdingen Nils Psilanders båt, han seglar till sitt ämbete på Åland. Han har rest länge, resan började på prästgården i Virestad i Småland, där han hälsat på hos föräldrarna efter studieåren i Livland. Med sig ombord har han sina fina kläder, sina dyrbara skrivdon och en kista med böcker han skaffat sig under tiden i Dorpat. Där har han läst till präst, och fått särskild undervisning i utrotande av troll­packor och vidskepelse. Det ska bli hans viktigaste uppdrag på Ålandsöarna. Tungt lastad skär skutan genom vågorna och efter en god dags segling är man framme i Kastelholm, och kan landa vid en av bryggorna i Slottssundets gröna vatten. De lummiga stränderna omsluter sundet. Kvällshimlen glöder i röda nyanser, som tänkte den vilket ögonblick som helst fatta eld av solens sista strålar, och flamma upp i heta lågor. Ett sken, för så fort solen sjunkit bakom skogsranden i väster svalnar luften. Efter att skutan förtöjts börjar avlastningen. Häradshövdingen övervakar den med spänd blick. Han vet det inte, men hans käkar maler tomt av våndan han känner 7


över hur det hela ska avlöpa. Hans fina saker! Hans dyrbarheter! De klumpiga bärarna, obildade människor! Det tar en god stund, men till sist är skutan tömd på resgods och folk. Häradshövdingen har bjudits in till befallningsmannen Erland Törns gård på middag. Båtens besättning har sökt sig till vaktmästarens hus vid slottet, för att köpa lite brännvin, ost och en bit bröd till kvällsvard. Snart är det stilla i hamnen, och skymningen faller. Slottets ljusa stenmurar reflekteras i vattnet, en darrande spegling i kvällsbrisen. Ett skälvande slott ligger där under vattnet i sundet, sjunker långsamt mot bottenstenarna och löses upp. Från det mest undanskymda hörnet i skutans kajuta kommer en bister man smygande. Han är mörk i ansiktet, två vassa tänder sticker ut mellan läpparna på honom. Han är en skugga, men med stor tyngd. Skutan gungar betänkligt när han rör sig, och när han trampar ifrån för att hoppa i land ser det för ett ögonblick ut som att han ska trycka ner båtfören under vattenytan. Han lämnar inga spår på bryggan, men när han viker av under strandalarna för att följa stranden mot skogen i slottets djurgård, gör hans fötter djupa, skarpa märken där han trampar. Snart drar en oro genom hjortflocken i djurgården, en kronhjort brölar en uppmaning till flykt i kvällen. Häradshövding Nils Psilanders ondskefulla ressällskap har stigit iland på Åland och kommer inte att ge sig av igen på långa tider.

8


Hรถsten 1665



Ingby i Jomala socken Tröskningen är nästan färdig för dagen. Matz Påhlsson och Eric Henrichzon har träsat sedan tidiga morgonen med rågtröskningen, och nu är de törstiga och trötta. Det kliar över hela kroppen, rågbosket söker sig in under kläderna hur man än tätar och snör till för att slippa det. Det klibbar fast i hudens alla tunna veck och skaver som om man lagt sig i en myrstack över natten. Men räkningen stämmer inte, de tröskade Erics råg först, och det är tre rågband för lite kvar i Matz hög. Det är Erics hustru Maria som stått i varmhuset och räckt fram banden och, påstår hon, minsann hållit räkningen rätt. Det som är orätt, det ska redas upp, så Eric och Maria betalar för de tre rågbanden. Men de gnisslar tänder medan de gör det, inte blev det ju rätt det här heller, snarare mera orätt, men det är de som får stå för orätten i alla fall. Det är två kvällar efteråt och ganska usligt väder när det knackar på dörren. Det är den fattiga husmannen Sigfrid Erikzson från Emkarby som kommer. Han 11


tigger i trakten och har blivit dålig, det är knappt att han orkar stå på benen. Det väser om varje andetag, det gnisslar och piper. Maria har ont av att se honom där han står, han måste hem men inte orkar han ju gå. – Hör du Sigfrid, jag skjutsar hem dig. Du drar döden på dig om du vandrar omkring och är sjuk, i det här vädret och allt. Sigfrid vill inte hem, men här kan han inte bli och det är ju tacksamt med skjuts, så han är inte svårtrugad. Det är sen kväll när de kommer hem till Sigfrids i Emkarby. Där väntar hans hustru Karin. – Det är för mörkt för Maria att köra hem, hästen kan trampa sönder sig i mörkret, säger Karin. Hon har rätt i det, Maria vågar inte riskera hästen och köra i beckmörkret. Det är bara att sela av, och sova över i Emkarby, så kan hon köra hem med allra första morgonljuset. Man pratar om allt möjligt när man sitter vid härden, och elden glöder i mörkret. Språkandet leder än hit och än dit, och man säger mycket som man kanske inte tänkt. – Det grämer mig, säger Maria, det att vi fick betala för Matz Påhlssons rågband vid tröskningen. – Är det orätt? frågar Karin. – Ja, det är orätt, för jag höll räkningen på banden, och jag räknade inte fel, men inte kunde jag bevisa det när Matz Påhlsson var så säker på sitt. – Nå, om jag inte var så slut, om jag orkade räkna efter, så nog skulle du få svar på vem som räknat fel, påstår Karin. 12


Så sakligt säger hon det, som att hon redan vet svaret på vem som räknade fel, och varför. Men hon är trött och slut, Maria ser det. Kanske blir pratet som det blir just därför. Det kommer morgon, och hemfärd, och Sigfrid är så tacksam över skjutsen att Maria kör hem lätt om hjärtat. Det dröjer inte länge, så saknar Matz Påhlsson ytterligare åtta rågband. De har försvunnit från åkern. Han är helt säker på sin sak, men ingen erkänner sig ha tagit någon råg, och ingen vet något om vem som skulle ha kunnat ta den. Maria tänker, att Matz har blivit som besatt av sina rågband, eller också har de en rågtjuv i byn. Båda sakerna är lika illa. – Vad tror du, Eric, ska jag fråga Karin i Emkarby i alla fall? Hon lät så säker på sin sak, och den slant hon begär för besväret, den kan hon ju verkligen behöva. – Det skadar inte, svarar Eric, om det är någon som stjäl i byn vill man ju gärna veta det. Så Maria går till Karin, och påminner om vad de talat om den där kvällen när hon skjutsade hem Sigfrid och var tvungen att stanna över natten för mörkrets skull. – De där tre banden råg som försvann i tröskningen, kan du säga vart de tog vägen, Karin? – Vilka har du i gården? Räkna upp namnen, ett och ett, så ska du få ett svar. Maria räknar, och börjar med Eric, och drängen, och pigorna, och alla ungarna, och sist hon själv. Då gäspar Karin, och ger henne svaret. – Det var du själv som tog dem! 13


Hon hade räknat fel i rian! När hon hör Karin säga det, förstår hon att det är sant, för orden faller liksom på plats i henne och det som känts så vrångt och orätt, det känns plötsligt rätt. Hon hade ju inte räknat fel med flit, och inte minns hon att hon någon gång blev osäker på var hon var i räkningen, men hon hade räknat fel! Och de banden, de är ju rätteligen betalda redan. – De åtta banden som Matz har blivit av med från åkern, Karin, vem har tagit dem? – Då får du räkna för mig en gång till, vem bor i byn? Och Maria räknar, hon räknar sitt husfolk och hon räknar granngårdarnas folk, och till sist pojken Johan Hansson. Då gäspar Karin igen, och säger, att han var det som tog de åtta banden råg. Maria hade räknat fel i rian den där gången vid tröskningen i höstas, men nu har Karin hjälpt henne att räkna rätt, och gossen Johan Hansson ska få stå till svars för de åtta rågbanden som försvunnit från Matz Påhlssons åker. Det borde vara enkelt, sanningen står klar, och grannarna behöver inte längre titta snett på varandra och undra över vem som månne är tjuv. Men så lätt går det inte, för gossen Johan Hansson har en mor som tycker, att säger gossen att han är oskyldig så är han det, även fast Maria påstår annat, och tar en klok kärring till hjälp. Kloka kärringar har haft fel förr. Trätan växer, så där som trätor gör när flera har fel, fast på olika sätt. Det blir tingssak av de där rågbanden, av Marias beskyllning och den påstådda stölden. Den 14


fattiga huskvinnan Karin från Emkarby ska också ställas till svars. Hon har rakt ut beskyllt Johan Hansson för stöld, och nu får det vara ett slut på hennes signerier. Ett satans tilltag är det att spå och svärja som hon gör. Men trätan får vänta över vintern. Vänta och mogna, samla kyla och rädsla i mörkernätterna.

15