__MAIN_TEXT__

Page 1


Jร–KEL

- Anteckningar fรถr en opera

BOSSE HELLSTEN


Utgiven med stöd av FILI/ Delegationen för den svenska litteraturens främjande. Författaren har fått stöd av Svenska kulturfonden, Centret för konstfrämjande och Finlands svenska författareförening. © Bosse Hellsten 2017 Schildts & Söderströms, Helsingfors Omslag och inlaga: Fredrik Bäck Omslagsbild: Pia Sirén Tryckt hos Bookwell Digital, Juva 2017 ISBN 978-951-52-4331-7 sets.fi


Varje skuta, utom den vi seglar, är föremål för romantik. Gå bara ombord, så töms vår farkost på den romans, som återfinns på vartenda segel vi ser. Vårt liv verkar trivialt och vi drar oss för att skriva ner det … Strunta i löjet, strunta i nederlaget, upp igen, gamla travare! RALPH WALDO EMERSON

Alla stora konstnärer har som kuskar på sitt ekipage en tendens att vika av, lämna det uppkörda spåret – utan att dock välta. FRIEDRICH NIETZSCHE

Allt kändes så meningslöst. Berodde det på supandet, eller supandet på det? PENTTI SAARIKOSKI

Människans vilja är oövervinnelig. Inte ens Gud kan övervinna den … Högt ovanför honom jagade några vita moln vindlätt en blek, nästan full måne. Drick hela morgonen, sa de till honom, drick hela dagen. Det här är livet! MALCOLM LOWRY

Jag trodde jag låg i träde; men det var i ett träsk jag låg. R.R. EKLUND


1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11 12 13 14 15 16 17 18 19 20 21

INTRO: HUNDKOJA ORIVESI ST. KORSVÄG BUSHIDÔ INRE LANDSKAP KOSMISK MELANKOLI NATIONALSKALD, FINLAND UNDER VULKANEN ASTRONOMISK NATT URSUS MARITIMUS LÅNGKOKARNAS KUNG SUBURBIA ELEMENTARSATSER KONGO SVARTRÖV PSYKONAUT DJUNGELPORR NIONDE KRETSEN: ANTARKTIS SJÄLENS COLORADO ISLAND - EN EXPEDITION OUTRO: JÖKEL


1. INTRO: HUNDKOJA

Hindubrottaren börjar dagen med att hälla en dunk 7 iskallt vatten över huvudet. Jag är inte hindu, men jag tror att det är bra att få en andlig start på dagen. Det var en kylig morgon, den tiden på våren då de första björnarna, de så kallade pionjärerna, hade väckts av översvämningar. Jag stod naken på gården och tänkte på hur de plaskade runt i sina iden – små isflak flöt omkring i min hindukanister, en tjugoliters plastdunk med kran. Jag tänkte på yrvakna björnar som lufsade runt i skogarna på jakt efter en myrstack att äta. Jag hade läst om en propp som bildas i röven på björnarna under vinterdvalan. Andra hävdar att de själva stoppar upp mossa som kork innan de går i ide. Det finns biologer som anser att proppen är en myt. Jag höll andan och tömde kanistern. Det var en underlig tid på jorden. Jag hade bestämt mig för att emigrera och skriva en roman – inte nödvändigtvis i just den ordningen. Jag drömde­om en gammal gruvstad uppe i bergen. Boningsorten och klimatet är avgörande för själens utveckling. Jag hade studerat kartor och läst om Gold Hill, i Colorado. Det var höglandsluften i bergen som lockade mig. I alperna är jag oövervinnerlig, skrev Nietzsche­ då han låg lungsjuk och halvblind på sin brits. Min sjukdom var svårare att definiera.­ Nietzsche drömde om en enkel stuga vid Mont Blancs fot, ett slags hundkoja på syd­sidan av berget. Jag började skriva i samma anda som andra tar sig ett lavemang – som en renande ritual. Hundkojan i ett


8

alpint landskap, den ideala författarboningen, hägrade i Amerika. Min position var 60°27′30″ N, 26°14′0″ E, norra halvklotet – med andra ord befann jag mig i Lovisa – längs en meridian i det geografiska koordinatsystemet som spände över jorden, skar genom polerna och utgjorde ett slags teoretisk­koppling till både Arktis och Antarktis på grund av själva jordklotets utformning. Isflak bröts loss i viken och drev ut mot havet i bälten där de smälte eller stötte mot öar och krossades. Jag blev drabbad av landskapets stillsamma allvar, medan jag kalsongklädd stod på trappan och grubblade över min belägenhet – geografiskt och existentiellt. På avstånd såg jag lyftkranar och gaffeltruckar, deras silhuetter skarpt avtecknade mot horisonten i gryningsljuset. Tornkranarnas bommar svängdes och containers lyftes ombord på fartyg – skepp på väg ut längs andra meridianer. Verksamheten i hamnen var igång. Jag hade ingenting att visa upp för min verksamhet. Jag var poet. En gammal diesel fullastad med timmer stånkade på och puffade rök mot himlen. Det var ett vackert lok, väldigt amerikanskt – som The Great Northern från Cheyenne – slamrande längs järnvägsskenorna på väg in i de djupa skogarna. Mina exil­drömmar utspelade sig alltid i Amerika, i de norra territorierna. Jag begav mig ut längs spåret mot hamnen. Spåret såg ut att leda rakt ut i havet. Spårväxlarna var nyoljade, men bansträckningen höll på att förfalla. Befästningarna var murkna och spåret lutade. Ungbjörkar växte ur stenkrosset i bankroppen. Banan var misskött och den hade inte elektrifierats. Jag hade bott vid järnvägen förut, på en bangård längs ett annat spår.


2. ORIVESI ST.

Det var en tidigare variant av min amerikanska dröm: att 9 flytta in i ett billigt ruckel och skriva Den Stora Romanen. Jag hyrde en övergiven stationsbyggnad utanför Orivesi, som var en avfolkad och ond håla med häststaty, ett föl i realistiskt utförande. Jag visste inte vilka kartor som hade fört mig dit, kanske Lantmäteriverkets Pirkanmaa 1:50 000, som jag brukade ha i handskfacket då jag körde. Antagligen hade jag följt järnvägen med fingret, kartan på sätet bredvid mig. Spåret ledde österut genom ett insjölandskap, in i skogarna. Vid Orivesi hade mitt finger stannat – Finlands före detta skostad nr 1. Jag skulle lära känna landet – ett liv som tågluffare hägrade. Stjärnhimlen strålande ovanför mig, godståget dunkande under mig, som Jack Kerouac. Jag var oftast för berusad för att hoppa på ett tåg. Jag satt på trappan och drack, vy över järnvägen. Jag var en självutnämnd järnvägsinspektör, en besiktningsman i världens utkant. Jag såg tågen passera i hög hastighet. De gånger jag var beredd stod spåret öde. Jag lade örat mot rälsen och lyssnade. Inga tåg hördes. Jack Kerouac var en fyllhund. Han har alltid varit en viktig före­bild för mig, jag älskade hans böcker för att det i nästan alla pågick en inre kamp mot spriten. Jag kände igen den kampen. Det var genom litteraturen som jag fann alkoholen. Man kan säga att jag läste mig till alkoholist. Det förslummade landskapet runt bangården sänkte mig djupare i träsket – en ­sugande existentiell sumpmark. Många


10

saker kan få en människa att tappa fotfästet och falla, för mig var det alkoholen. Varför var det just författare som kom ut i spriten? Kanske det var exhibitionismen, narcissismen? Kanske författares nervsystem var extremt känsliga och depressionen en naturlig följd? Depressionen vårdade man med sprit. Jag såg alla stora skalder sluddrande i en hög i diket med nerspydda skägg, skramlande med de litterära pokalerna i sina fylle­drömmar – Nobel, Pulitzer, Nordiska rådet etcetera. Platon ansåg att vinet mjukade upp själens lidanden – till slut kunde själen bli för mjuk och förlora sin spänstighet. Alkoholen var bra för fantasin så länge den fungerade. Då spriten slutat fungera var alla lampor släckta. Hallucinationerna kom då alkoholen gått ur kroppen – kryssningsfartyg kom plöjande över åkrarna och stridsflygplan attackerade till sängs. Jag kunde inte identifiera mig med den unga liftaren Kerouac, det var den livströtta abstinensdrabbade versionen i Big Sur som var min förebild. I Big Sur misstänkte Kerouac att floden var för­giftad med fotogen – han stod ute på en dimmig slätt och sökte vänskap hos en åsna. Burro Burro sa Jack Kerouac men åsnan svarade inte. Med åren blev jag ett fyllo, skrev Kerouac då han vinglade runt i Paris på jakt efter sina rötter.1 Kerouac drömde om 1

Jack Kerouac: Satori in Paris.


ett stillsamt liv. Han ville bli nykter och baka muffins. 11 Kerouac hade blivit en tragisk figur och livet som nykter bagare skulle aldrig förverkligas. Med åren hade jag blivit likadan – jag skissade upp projekt som rasade ihop redan på pappret. Jag kunde drömma om ett liv som bonde, jämföra traktormodeller, läsa böcker om ekologisk odling. Svårt att tänka sig något som skulle ha passat mig sämre. Ändå kunde jag dagdrömma om en egen pump för brännolja på ranchen, om att stå och tanka min traktor under solen. Kanske det var ett strindbergskt drag hos mig, bonderomantiken. Strindberg skulle skriva ett storverk om Europas bönder. Han reste runt i vagn, iklädd träskor – så som han föreställde sig bondeklädseln – och bekantade sig med bönderna medan han söp sig full på pale ale och åt ostron. Han sörjde över att det av någon anledning var svårt för honom att få kontakt med bönderna och att studieobjekten inte levde upp till hans förväntningar – bönderna var bondaktiga på fel sätt. Det var antagligen samma drömmar som drev Strindberg på den stora bonderesan – drömmar om frihet och ett enkelt liv, någon form av djupare gemenskap med människorna. Det var en vanlig dröm hos stora författare – att rida ut på en andlig resa, följa Tolstojs gamla hästspår. Min inre åsna stod ofta sadlad. På bangården försökte jag förenas med jorden. Jag anlade ett grönsaksland bland lera och stenbumlingar som vilda djur grävde sönder om nätterna. Då det regnade svämmade odlingen över och de sista fröna flöt bort med gyttjan. Thoreau hade också bott vid järnvägen med ett grönsaksland – en tidig inspirationskälla för mitt experiment. Thoreau levde som en indian och älskade sitt landskap,


12

men han var skeptisk mot tågen och järnvägen som skar genom skogarna. Hans stuga vid tågspåret var en dröm om ett enkelt självförsörjande liv, och en praktisk övning – ett förlorat naturtillstånd som skulle återupprättas. Thoreaus bönor frodades. Kärleken kom inte till mig i Orivesi, mitt grönsaksland hade drunknat. Den lilla staden påminde om en bil som stod på åkern och rostade med alla vitala delar som ratt, motor, dörrar och däck bortplockade. Solen lyste genom hålen i plåten. Jag befann mig på en plats som naturen höll på att ta tillbaka. Allt som gett staden liv hade försvunnit, som skofabrikerna. Människorna gick sysslolösa i amerikanska joggingskor tillverkade i Kina, skofabrikerna i bygden hade brunnit ner eller gått i konkurs. Ett skomuseum fanns kvar där den historiskt intresserade kunde bekanta sig­ med president Mauno Koivistos svarta läderskor för statsbesök, presidentskor som dansat med Gorbatjovs ­sibiriska fru Raisa Gorbatjova på bal i Moskva. Det är svårt att föreställa sig en idé som är dödare än ett skomuseum. Men något slags fosterlandskärlek var stark i jorden – desperat försökte man klamra sig fast vid vad som helst, som gamla skor. Allt tycktes vara på väg att glida bort. Man höll fast vid skorna. Till och med häststatyn hade något slags koppling till sko­industrin.2 En del började filosofera och grundade en klubb för nynazister. Nazismen var exotisk som en enhjuling på den tiden, något slags pervers hyllning till glansdagarna som 2

Skulptören Aimo Tukiainen hade signerat hästens sko eller dylikt – en hyllning till skofabrikerna, som hade gått omkull redan då statyn restes.


man hört berättas om, då kohudarna garvades och blev 13 till festskor och världen var överskådlig. Klubbhövdingen körde sin Nissan Patrol med en bild på Hitler i Paris i bakfönstret. Hövdingen tycktes själv ha skrivit ut den suddiga bilden på sin bläckskrivare – det enkla motivet var huvudsaken för honom. Hitler i förgrunden, Eiffeltornet i bakgrunden. Ingen reagerade på bilden. Man hälsade bara på kusken som var en medmänniska, bosatt i samma stad, medan bilden av Hitler i Paris ståtligt brummade fram genom staden, som en påminnelse om gamla goda tider och ett löfte om upprättelse – en återgång till låga finska promenadskor, herrmodell, i tidlöst gråläder, som far hade till shortsen på ett fotografi. På bilden såg far väldigt stark ut. En enkel modell på skon med kvalitetssula, enkel som livet i nostalgin. Det var bara en aning. Jag kunde inte veta hur hövdingens drömmar såg ut, men jag gissade att bilden av far i skofabriken som ung och muskulös ingick, tiden innan förnedringen, då allt som far och fabrikören tillsammans byggt upp rasade ihop och skorna var snedtrampade så att hela sulan tycktes sitta på utsidan av skon. Ingen brydde sig längre – far var död och skepp lastade med nya skor var redan på väg från Kina. Landet var fullt av sådana bortglömda halvdöda städer, där markerna var förgiftade av nazism och människorna drack för att stå ut. Det var lättare att älska sådana platser på avstånd, och svårt att förstå hur något kunde växa ur en sådan jord, till och med morötterna borde ha blivit sneda och gröna av gift. Mitt romantiska liv i det vilda höll på att falla ihop. Under stadens storhetstid hade det funnits bondgårdar där det nu fanns hyreshus, hästar som plogade åkern.


14

­ yreshusen stod tomma. Jordbruket var dött, hästarna H ­avlivade i ren desperation. På andra sidan järnvägen var det någon som försökte driva en ranch med bufflar – ett härdat djur, lämpat för karga förhållanden. Ranchen låg på ett lerigt fält vid sjön. Verksamheten såg ut att gå dåligt. Bufflarna stod med de tunga buffelhuvudena hängande på den översvämmade åkern. Jag såg myggorna suga blod ur deras ögon medan djuren åt det ruttna höet. Jag föreställde mig att bufflarnas liv hade satt sin smak i deras kött, som vinet präglas av jordmånen i bergssluttningarna där druvorna mognar. Leriga biffar som smakade ruttet hö och tjockt tjurpiss. Vinrankorna behöver mycket kärlek, en del betraktar vinodlingen som en andlig verksamhet. Bonden syntes aldrig till hos bufflarna. Djuren var lämnade att göda sig själva, omgivna av det tyst knäppande elstängslet. Jag försökte hälsa på hos bonden, höra mig för om hans metodologi – livet som ranchägare intresserade mig. Jag knackade på dörren, gardinerna drogs för, bonden tycktes vara mycket upptagen. Jag stod och tittade på kråkorna som trivdes på den eländiga åkern. De vände på gamla mockor. Under de torkade högarna låg maskarna, maskarnas former inbakade i jorden där de legat. Kråkorna var tjocka med glänsande fjäderskrud. Jag väntade på att en dag få se en buffel lämna hjorden och simma ut i det kalla grå vattnet – det hände aldrig. Jag såg buffelröven öppna sig. Skiten föll tung som en sten. Instinkten i bufflarna var död som landskapet. Tapio Ahonen bodde i den andra halvan av stationsbyggnaden. Han hörde till ursprungsbefolkningen och hade sett staden dö. Tapio Ahonen hade inte fått ett infall och flyttat ut till bangården – kastat in skrivmaskinen


i bakluckan och gasat iväg i sin poetbil med huvudet 15 fullt av dikter. Han körde en opoetisk Volvo och hade alltid bott där. Han arbetade på sågen då den brann ner och senare på patronfabriken då den brann ner. Efter en period av arbetslöshet blev han anställd som gårdskarl på skomuseet. Tapio Ahonen såg ut som en man som hade upplevt många bränder. Mitt förhållande till bangården var turistens. Jag kunde lämna den när som helst. Ahonen hade inget val, kom aldrig därifrån, kunde inget annat än arbeta på fabriker som brann ner. Man kan fästa sig vid det man hatar. Tapio Ahonen hade bara bangården, ett döende land under himlen, där var han rotad, som ett gammalt träd, dömt att stå där det står. Ibland kommer man ihåg människor som man kommer ihåg ett landskap – kan ha varit en av fyllbulten Sandemoses insikter, även han med Nobelpokal i kavajfickan. Jag kommer endast ihåg Tapio Ahonen i grövsta drag, kon­ turerna av honom. Hans liv skulle ha sett annorlunda ut om man stigit in i det. Han hade visat mig staden. Vi körde runt i hans gamla Volvo – motorn var kraftfull och gruset sprutade. Ahonen beskrev utsikten: Kirkko/kauppa­/ baari/natsit. Kyrkan hade brunnit ner fyra gånger, på grund av inbrott i vinkällaren, lägereldar i altargången och dylikt. Sjön låg där, som Thoreaus Walden. Jag försökte lära känna sjön och skogarna som omgav den. Jag gjorde många misstag. Thoreau satt inte i sin stuga och drack öl, som jag. Poetens position var inte inomhus – och kanske gällde det att bygga sin stuga själv, som fåglarna, inte hyra av en tåg-galen diplomingenjör från Esbo, som gått och köpt sig en bangård som en manifestation av något som han inte ens själv kunde begripa. Thoreau var sysselsatt


16

med olika naturvetenskapliga mätningar, samtidigt som han studerade myrornas liv och sjöng för sig själv. Han såg myrorna utkämpa homeriska strider och tänkte på en olycklig engelsman med en dödfödd idé. Engelsmannen reste till Indien för att bli rik så att han sedan skulle kunna återvända och leva som poet. Poesin i affärsmannen­ dog medan pengarna samlades på hög. Jag söp och tittade ut mot spåret där tågen slamrade förbi – så som jag före­ställde mig poetlivet. Lika bra kunde jag ha rest till Indien i affärer. Poesin i mig var död. Livets arkitektur rasade ihop. Jag levde under vulkanen. Berget hostade upp brinnande småstenar.­ Utbrottet var nära. Många saker förslummade mitt liv. Då jag flyttade in visste jag inte att Tapio Ahonens badrum låg bakom väggen där jag placerat min säng. Varje morgon vaknade jag bakfull till ljudet av hans morgontoalett: tändaren, cigarett­röken som kom svävande in mellan de gamla väggstockarna. Varje morgon satt han där likadan. Då han spolade hade jag ofta somnat om och drömde att jag drunknade i en kloak. Mitt liv på bangården var ohållbart. Den stora romanen var död. Den döda staden höll på att döda mig. Jag tänkte mycket på döden. Jag sjönk ner i spriten. Jag skrev dikter. Dikterna var en oändlig väderjournal med uppräkningar av öl och sprit som jag druckit. Ibland räknade jag vagnarna på tågen som passerade, antecknade. Jag försökte katalogisera min värld, flaskorna och tågen. Jag stod ut i två år – nästan lika länge som Thoreau. Jag packade min skrivmaskin och mina böcker i min bil, och flyttade till Tammerfors, där jag bodde i några år – satt och drack inklämd mellan två sjöar, i väntan på inspirationen.

Profile for Schildts & Söderströms

Jökel blädderex  

Jökel – Anteckningar för en opera – Bosse Hellsten

Jökel blädderex  

Jökel – Anteckningar för en opera – Bosse Hellsten