Page 1


Utgiven med understöd av FILI/Delegationen för den svenska litteraturens främjande. ISBN 978-951-52-4422-2 © Ellen Strömberg 2018 Schildts & Söderströms, Helsingfors Omslag: Ulla Donner Inlaga: Emma Strömberg Tryckt hos Nord Print, Helsingfors 2018 litteratur.sets.fi


frågade mig om jag hade fått orgasm ljög jag och svarade att jag inte kom ihåg – jag hade aldrig fått orgasm. Vi lekte sanning och konsekvens runt ett gulnat köksbord i furu. Men sånt kommer man väl ihåg, sa nån, och jag försäkrade att nej, jag minns inte, det måste vara så länge sen, och de köpte det och spelet fortsatte. Jag hade försökt. Jag hade låtit mina fingrar sjunka in mellan benen, men dragit tillbaka när låren började darra. Jag hade knullat men inte varit i närheten av att njuta. Efter att jag blev tillfrågad bestämde jag mig för att jag måste lära mig komma, jag måste få åtminstone en orgasm. Som en hant­verkare skred jag till verket och jobbade mig systematiskt över krönet och förbi lårdarrningarna tills min hand krampade och jag rann ner för backen av min egen anspänning. Efter det onanerade jag hela tiden. Lärde mig bli snabbare och effektivare. På ett släktkalas blev jag uttråkad och låste in mig på toaletten. Satte mig i skräddarställning med ryggen mot badkarskanten och kom. Det ljusblåa kaklet luktade lika unket som min skam över det jag höll på med. Utanför toalett­ fönstret syntes det nya halvfärdiga bönehuset med ett stort kors som reste sig mot granskogarna. Genast när jag kommit blev jag rädd att jag hade låtit för mycket för jag tyckte mig se domen i släktens ögon när jag kom ut från toaletten. F Ö R S TA G Å N G E N N Å N

5


Vi körde kurragömma med våra bilar och jagade havsutsikter och insjöar blanka av hemligheter. Brände cd-skivor med favoritlåtar som blev outhärdliga efter några varv i bilens stereo. Jag och Hanna var konstanta och killarna var utbytbara. Vi skulle alltid ut till vattnet oavsett vilken väg vi tog. Vi körde längs riksvägar med förtorkad asfalt och skogsstigar med kall lera, letade oss fram till vattnet. Vi åt pommes i baksäten så att säkerhetsbältena stank av frityrolja i dagar efteråt. Vi jagade nattfjärilar med dimljusen, men kom aldrig ikapp dem. När nån ville provköra nån annans bil svängde vi in på parkeringarna. Bönehuset nära oss hade den största parkeringen. På bönehusets parkering sög jag en gång av en av killarna i baksätet, med frityroljan frätande i näsborrarna.

6


bodde granne med oss, mitt emellan vårt hus och bönehuset. Göran var gammal skolkamrat till moffa, och han kom alltid över till oss några minuter efter att moffas bil hade svängt in på vår gård. Göran satt i rullstol. Jag vet inte var jag hade fått det ifrån, men jag trodde länge att Göra­n hade blivit skadad i kriget. Däcken på hans rullstol gjorde ett behagligt klibbande ljud mot stenplattorna som gick som en stig mellan vår trädgård och deras. När jag låg på gräs­ mattan och översatte texterna i konvolutet på min första cdskiva kunde jag höra hjulen klibba fast och lossna i cirkulära rytmer. Om jag slickade på min tumme och tryckte den mot pärmen på mammas lilla röda engelska lexikon uppstod ett nästan lika­dant ljud. I verkliga livet hade Göran skadat ryggen när han ramlade ner från ett tak han hade byggt. Ritva var djupt troende, och jag förstod redan som barn att Jesus hade gett henne det sinne­ lag som krävdes för att gifta sig med en man i rullstol. Ritva och Göran hade fyra barn, och jag kunde inte förstå hur de hade blivit till. Alla sexställningar jag kunde föreställa mig Göran kapabel till rimmade illa med Ritvas religiositet. R I T VA O C H G Ö R A N

7


en av de många utbytbara killarna i ett baksäte på bönehusets parkering, och med hans hand i mitt hår kändes det som jag mottog ett nådemedel. Jesu Kristi blod, Jesu Kristi kropp, allt långt upp i gommen. Granskogen runt omkring oss smög sig in på parkeringen och närmade sig bilfönstren. Billyktorna var släckta men riktade mot det stora korset vid bönehusets ingång. Jag hann tänka på vår trädgård bara några meter härifrån, på mommos gräsmatta under mina lår, på mammas penséer som dog när hon åkte, på liljekonvaljerna som växte runt stenröset i utkanten av skogen. Jag hann tänka att kvinnlig frigörelse smakar som kroppsvätskor, snor, sperm­a och tårar. Och över det, en tunn slinga av liljekonvalj. JAG S Ö G AV

8


ur mommo och moffas hus var den varmaste jag kommer ihåg. När vi gick igenom alla garderober uppe på vinden kom hettan som varma andetag från taket ovanför oss. Mamma satt med benen i kors på golvet och slängde pins, anteckningsböcker och gamla födelsedagskort i hundraliterssopsäckar. Jag såg gamla skolhäften och kläder och små svåridentifierade prylar försvinna ner i sopsäckarna. I smyg fiskade jag upp saker som såg extra intressanta ut när mamma inte såg. Ett knippe biobiljetter. På baksidan av varje biljett stod filmens namn och betyg i blyerts med barnslig handstil. Den blå lagunen, fyra av fem stjärnor. Jag lade en mosaik över min mor, jag var för liten för att se nyanserna bakom hennes moderskap, och mammas hårda ansikte avslöjade inget. Den blå lagunen gick på teve inte långt efteråt. Också jag gav den fyra av fem stjärnor och satte »förlora oskulden« högst upp på min önskelista. S O M M A R E N V I S TÄ DA D E

9


på gräsmattan hos mommos, sluttningen ner mot ån var perfekt bekväm för min mjuka ryggrad. Jag brukade ligga där på mage, trycka bäckenet mot marken och försöka tänka bort de senaste hundrafemtio åren. Marken hade väl varit likadan då, gräset hade säkert stuckit mot låren på samma sätt. Jag önskade att nån skulle ha satt på mig en korsett och snört mig i en form. Jag trivdes bäst i snäva miljöer, jag blev som bäst när jag fick tydliga ramar att trängas emot. Jag skulle ha haft de prydligaste flätorna och jag skulle ha varit den duktigaste flickan. Låg man alldeles stilla på söndagarna och det blåste åt rätt håll kunde man höra psalmsången från bönehuset. Den kom med vinden och smekte mig så skönt över kroppen. Jag föreställde mig tonerna som maskrosfrön som strök mig över huden. Men man fick inte ligga för länge i solen för då kom mommo, antagligen med nån lämplig syssla i skuggan eller inomhus, eller med en glasspinne ur frysboxen. Glassen smakade källare och trä, men glass var glass och då åt man. – Kom hit i skuggan, Rakel lilla, så ska jag berätta om äppel­träden. Ditt äppelträd är kort och yvigt och det bär den bästa frukten. Din mammas träd är smalt och vackert och när du blir lika gammal som jag kan säkert dina barnbarn klättra i det. Ditt träd ser mer ut som en buske, men det har de godaste äpplena. JAG B R U K A D E L I G G A

10


Sommaren mommo dog fick jag ligga hur länge jag ville på gräsmattan. De vuxna städade ur huset och det enda jag sa att jag ville ha var moffas gamla mikroskop. Jag ryckte hårstrån av alla våra hundar och katter och studerade dem. Försökte bli så intresserad att jag såg nya universum i små sandkorn, men allt jag kunde tänka på var att mikroskopet skulle vara skönt att sitta på, skulle vara skönt att gnida sig mot.

11


hade tävlingar om vem som kunde vara under vattnet längst. Man fick poäng per tio sekunder, men också extra poäng om den andra hann bli orolig eller rädd på riktigt. Våra lungor rymde aldrig så mycket att nån hann bli rädd på allvar, men för sakens skull brukade vi ropa varandras namn, lite dramatiskt. Det blev roligare så. Hanna ropade aldrig speciellt högt men blev arg om jag inte såg gråtfärdig ut när hon kom upp. Vi övade oss också på att se så döda ut som möjligt i vattnet, ligga med ansiktet neråt och håret som en gloria runt våra skallar. Tricket var att föreställa sig att man var död och verkligen slappna av. Händerna längs sidorna, det blev för mycket om man lät armarna flyta i huvudhöjd. Jag öppnade ögonen under vattenytan ibland. Vattnet var mycket farligare när man såg det än när man inte såg det, men det var enklare att låtsas vara död när man såg mörkret runt omkring sig. Hanna sa att hon också öppnade ögonen under vattnet, men jag visste att hon inte kunde dyka med ögonen öppna. Sommaren efter att vi hade städat ur mommos hus drunk­ nade en pojke på badstranden intill. Mamma sa att jag inte fick låtsas vara drunknad mer, men det var okej, för vi hade redan slutat leka, jag och Hanna. Hanna lät pojkar med olja under naglarna och torra händer pulla henne i omklädningshytterna på stranden. Sen ristade hon in deras initialer i bänkskivan i hytten. Hon var noga med att de alla skulle känna sig unika JAG O C H H A N N A

12


och valde med stor precision ut varje ny plats att rista på, lagom långt från de andra. Jag vek bikinitrosorna åt sidan under ytan och kände vattnet flyta in mellan hudvecken.

13


bombsäker på att världen var uppdelad i ont och gott, och jag ville desperat vara god. Jag lärde mig psalmerna, jag mässade Fader vår med klar röst så ingen skulle tro att jag bara härmade mina klasskamrater. Om rektorn sa att man skulle ha cykelhjälm, då hade jag cykelhjälm hela vägen hem. Inte som sexorna som redan drömde om moped och lät hjälmarna hänga på styret. Jag trodde att man blev begraven i den ställning man dog, och varje kväll försökte jag somna så vackert som möjligt ifall jag skulle dö under natten. Gammelmommo, som också hette Rakel, hade dött i sömnen, sas det, så jag visste att det fanns en risk. Varje morgon när jag vaknade var jag mer besviken över att jag inte lyckats hålla händerna knäppta över bröstet än lättad över att jag levde. Jag var inte vacker, men jag kunde vara duktig och duktig är nästan bättre, sa mommo. Mommo brukade borsta mitt hår med hundra tag eller mer och säga att om jag bara höll håret långt och vackert skulle jag en dag bli lucia. Jag blev aldrig lucia och mitt hår var kort och svart när jag äntligen blev av med oskulden. Ingen knullar duktiga flickor, det glömde mommo berätta. JAG VA R A B S O L U T

14

Jaga vatten blädderex  

Jag vatten – Ellen Strömberg

Jaga vatten blädderex  

Jag vatten – Ellen Strömberg