Page 1

gräset är mörkare på andra sidan

sjakket 1


kaj korkea-aho Gräset är mörkare på andra sidan

schildts & söderströms


Boken har utgivits med stöd av FILI/ Delegationen för den svenska litteraturens främjande.

Andra tryckningen © Kaj Korkea-aho 2012 Schildts & Söderströms Helsingfors Omslag och illustrationer: Sanna Mander Inlaga: Emma Strömberg Tryckt hos InPrint, Lettland 2012 isbn 978-951-52-2999-1


Innehåll

9

uppståndelse, 2 juni

del i:  Sjakket

17 29 89

storsjöarsloppet, 27 maj tunneln, 22–27 maj fotografiet, 28 maj – 2 juni

del ii:  Hejm

125 185 227

åttonde trappsteget, 28–30 maj vilddjurets märke, 4 juni begravningen, 5 juni

del iii:  Raamt

251 293 347

draken, 5–8 juni rumpardraget, 7–8 juni radiotystnad, 9–10 juni

411

epilog:   Venetiansk


»Gräset är grönare bären är rödare allt som är mörkare viker och vacklar på andra sidan där draken drömmer och Ludvig bestämmer.« Uttala orden långsamt och tydligt. Läs flera gånger och öka farten stegvis. Kom ihåg att andas. inkeri pounus »lugnanerdigramsa #4« Stamning är som ett isberg, där de för omvärlden synliga symtomen bara utgör en liten del av hela problemet. Oro inför att tala, rädsla för att förlora kontrollen, en självpåtagen isolation och skuldkänslorna som en person med stamning lever med utgör i de flesta fall ett betydligt större handikapp än blockeringar och muskelkramper.


uppståndelse 2 juni

Benjamin Fogde stod framför köksbänken och stirrade in i luckan till torkskåpet då han hörde droppandet och märkte att han stod i en vattenpöl. Under andra omständigheter hade droppandet kanske hypnotiserat honom, men nu hände i stället det motsatta. Dropprytmen tog honom tillbaka till verkligheten, och plötsligt blev han medveten om en massa saker. Som att han var naken. Att det låg en unken stank i rummet. Att köksbänken var täckt av smutsiga tallrikar och kastruller. Att radion på fönsterbrädet, som han vridit igång för en stund sedan (eller var det i går) bara sände raspigt oljud, ilsket brus. Plötsligt började han gråta. Musklerna i ansiktet spändes, det susade i öronen och han jämrade sig. Han grep om kanten till köksbänken, böjde huvudet och stod där så länge att några tårar till sist ramlade från hakan och ner i en kastrull som innehöll blek, intorkad gröt. Småningom stapplade han bort till köksbordet och satte sig tungt. Hans blick fastnade på den grå displayen som fanns på radion, den som förutom klockslaget också visade dagens datum, och siffrorna sa honom först ingenting, men beskedet sjönk småningom in, långsamt som svaret på en kuggfråga – att det hade gått sex dagar. Sex dagar sedan kommissarie Berg ringt och berättat vad som hänt. Sex dagar sedan kaoset vid Storsjöarsloppet, då han sett Sofie mitt i människomassan medan han stressat fram mot någon uppståndelse 9


som behövde hans hjälp, utan att ha en aning om att det var sista gången han såg henne i livet. Hela det där sista mötet var suddigt, och det kändes fruktansvärt: att han bara otydligt mindes hennes ansikte då hennes blick för sista gången mött hans. Sex dagar utan Sofie. Benjamin spände sig mot kramperna i mellangärdet som ville få honom att gråta ännu mer, försökte samla sig och minnas. Sex dagar sedan allt det där. Han antog att han sovit största delen av tiden. Droppandet som fått honom att vakna drog återigen till sig hans uppmärksamhet och han tittade bort mot köksbänken. En vattenpöl bredde ut sig på golvet framför diskhon. Han hade stått mitt i den för en stund sedan, och dragit med sig långa strängar av oregelbundna droppar på sin väg till köksbordet. Han snöt sig i papper från rullen som låg bland glasen och skräp­et på bordet, reste sig och stängde av den fräsande radion innan han öppnade skåpluckorna under diskhon för att se var droppandet kom ifrån. Sopkärlen var överfulla och luktade illa. Golvet inuti skåpet var täckt av vatten och varje sekund föll en ny droppe från undersidan av ett ärgat kopparrör som försvann upp genom diskbänken. Han kände på röret och handen blev våt. När han drog ut ställningen med sopkärlen lossnade den och välte så plastförpackningar och matrester ramlade ut över golvet. Han tänkte att Sofie hade blivit förbannad om hon sett hur bedrövligt det såg ut i köket. Tomflaskorna och blomkrukorna inuti skåpet badade i vatten och han lyfte ut dem en i taget, tyckte att droppandet bara blev ihärdigare och ställde en av blomkrukorna under det läckande röret. Han plockade skräpet tillbaka i påsarna och reste sig. I städskåpet hittade han telefonkatalogen och letade fram numret till rörmokaren. Sofie hade sagt att det var gränslöst korkat att de där katalogerna ännu trycktes och skickades ut då alla ändå 10 uppståndelse


använde nätet för att leta kontaktuppgifter. Gränslöst var hennes adjektiv. Det mesta hade varit gränslöst för henne. Telefonen låg på golvet i tamburen och meddelade att han missat en massa samtal och fått en hel hop meddelanden, men Benjamin ignorerade alltsammans och slog in numret, plötsligt väldigt angelägen om att sätta huset i skick igen. Tankarna vandrade medan han stod med telefonen tryckt mot örat, samma telefon som kommissarie Berg ringt till när han meddelat att … … kört av vägen och krockat … rädd att det ser riktigt dåligt ut … En trött röst svarade och Benjamin förklarade sitt ärende. Rörmokaren lovade komma. Benjamin noterade att telefonen var sprucken och mindes att han tappat den i marken under samtalet med kommissarie Berg för sex dagar sedan. Den följande timmen städade han köket nästan maniskt, vecklade upp en sopsäck och slängde matrester, flaskor och tomma förpackningar, fyllde diskmaskinen och öppnade fönstret för att vädra ut den unkna luften. Han kände sig plötsligt energisk, men meningslösheten fanns där ändå, den han känt inför alla sysslor över huvud taget i en värld utan Sofie, och den gjorde att han småningom rörde sig långsammare, att han åter­ igen tvekade över sina rörelser. På golvet låg en hög med den senaste veckans post, och han lät tidningarna och reklamen försvinna ner i sopsäcken utan att ens titta på dem. Räkningarna och kondoleanserna satte han i en hög på bordet. Ett tjockt kuvert med polisens emblem fick honom att stanna till. Det var adresserat till honom, stämplat för knappt en vecka sedan. Han släppte sopsäcken och satte sig vid köksbordet, sprätte upp brevet med den smörfläckade kniven som fanns till hands. Brevets innehåll fick honom att ropa högt tre gånger. Första gången var när han såg fotografiet på Sofie bakom ratten i deras bil. Bilden var lågupplöst och hennes ansikte var delvis dolt bakom det nedfällda solskyddet, men hennes mun och uppståndelse 11


haka syntes tydligt och han kände genast igen henne och bilen. Bilen som nu befann sig på ett skrotupplag och Sofie som … För ett ögonblick fick han ingen luft och kyla letade sig ner längs ryggraden. Han tänkte att det var en dröm, inbillning, ett skämt, vilket fruktansvärt skämt, vem skickade honom en sådan bild, vem saknade skammen och respekten … Han rafsade bland de andra pappren och försökte hitta en förklaring till varför bilden fanns där, försökte hitta ett namn på skojaren, den hjärtlösa, den vidriga … Snart nog började sammanhanget klarna, medan han skummade igenom pappren, medan luften ännu en gång verkade ta slut och han kände yrsel. Det var en fortkörningsbot. Den kortfattade, sakliga texten berättade att det gällde ett fall av fortkörning som registrerats och fotograferats av den automatiska trafikövervakningen knappt en vecka tidigare. Som ägare till bilen ombads han bekräfta identiteten på bilens förare. Tidpunkten för fortkörningen var det som fick honom att ropa högt för andra gången. Den tjugosjunde maj klockan fjorton fyrtiotre. Sofie hade fotograferats av en hastighetskamera bara några minuter innan hon kört av vägen och frontalkrockat med träden. Blicken återvände till bilden, pulsen skenade iväg. Vad …? Det som fick honom att ropa högt för tredje gången var det han såg i framsätet bredvid Sofie.

12 uppståndelse


del i Sjakket Du säger »När ni var små, säg vilka droger tog ni då?« När vi var små så sköt vi kåda, bark och stål. Och hjärnan blev mjuk av luthersk ångest inför Gud Och så blev jag sjuk och blev den skugga du ser nu. kent: »du är ånga«


storsjöarsloppet 27 maj

1 Det var inte många som var vakna tidigt den morgon i slutet av maj när marken som människorna i Pedersöre byggt sina hus och liv på plötsligt började skaka. Markus Björkmark hade precis kommit hem till Purmo efter nattskiftet på korvfabriken och kört in bilen i garaget då han hörde dovt muller och kände vibrationer genom sulorna på sina arbetsskor. Han gick ut på gårdsplanen och såg sig förvånat omkring på det ljusa, fuktiga morgonlandskapet, blickade bortom de ångande gräsåkrarna mot landsvägen och väntade sig få se ett stort fordon åka förbi, en lastbil eller en dumper, men vägen var öde, och ljudet lät förstås inte som en lastbil alls. När det tystnade och vibrationerna försvann, lika plötsligt som de börjat, var allt först knäpptyst. Efter ett tag började fåglarna sjunga igen, men skränigare, pipigt och larmande. Oroligt. I sitt hus bredvid ån i Gränby rycktes ungdomsledare Oska­r Wiik ur en dröm i vilken han diskuterat tillsammans med en ängel. Det enorma, vitklädda väsendets djupa barytonröst gick över i det dova mullrandet från jorden och det dröjde några sekunder innan Oskar klarade av att skilja mellan dröm och verklig­het. När boken han läst föregående kväll plötsligt sjakket 17


ramlad­e av nattygsbordet slog han upp ögonen och fylldes genast, fortfarande djupt tagen av sin dröm, av en stark fruktan att domedagen hade kommit. Han reste sig ur sängen för att titta ut genom det vibrerande fönsterglaset. Samma eftermiddag skulle han berätta för sina rastlöst leende grannar (de verkade alltid bli besvärade när han var nära) hur han sett hundens matskål skallrande flytta sig på den stenlagda gången. Några kilometer bort satt Ulla-Marie Kosk vid köksbordet och löste korsord. Leopold hade ännu en gång väckt henne halv fem och efter det hade hon inte kunnat somna om. Katten hade varit orolig ända sedan nätterna börjat bli ljusa och låg nu och sov på stolen bredvid henne efter att ha druckit lite av mjölken som hon ställt fram. Hon strök honom långsamt över pälsen då katten plötsligt ryckte till, hoppade ner från stolen, rusade över köksgolvet och försvann ut i hallen. Ulla-Marie tittade förvånat efter honom. I nästa ögonblick började fönstren skallra och kaffekopparna i vitrinskåpet klirra mot varandra. Spetsen på blyertspennan bröts mot tidningen då Ulla-Maries grepp hårdnade och hon reste sig förskräckt och skyndade iväg för att väcka Fredrik. Benjamin Fogde körde moped längs en vandringsled ute i skogen fem kilometer därifrån. Han stannade med jämna mellanrum för att fästa röda band i trädens grenar, märkte ut den sista sträckan av banan inför Storsjöarsloppet, vars startpistol skulle avfyras sju timmar senare. I sju år hade han varit huvudansvarig för evenemanget, som samlade omkring hundra löpare och tusen åskådare varje år, och som vanligt hade han inte sovit mer än ett par timmar de senaste nätterna då den stora dagen närmade sig. Det var ett slitsamt jobb, och det blev svårare från år till år att hitta frivilliga funktionärer, men Benjamin gillade känslan av att skapa något som fick byn att leva upp, och hans engagemang gav honom också ett anseende i byn som han kommit att tycka om. Han stannade mopeden i en kurva bredvid en gran, torkade svetten ur pannan och trodde först att det var 18 del i


yrsel han kände då grenen han grep tag i plötsligt började skaka. Några harar sprang över vägen ett tiotal meter framför honom och han ströp motorn på mopeden då han blev varse om ett mullrande. Oljudet, som han för sin fästmö senare på morgonen beskrev att lät »som ett godståg under marken« färdades genom den glesa skogen och ljungen och blåbärsriset sviktade i dess spår, verkade bölja framför hans ögon. Jordskalvet varade inte mer än tjugo sekunder, men hamnade i nyheterna över hela landet och blev det givna samtalsämnet i Gränby under morgonen. Det fick folk att stanna upp och diskutera på promenadstråken och det livade upp samtalen kring det runda bordet vid bensinstationens cafeteria. I centrum för uppmärksamheten stod de som varit vakna för att uppleva det hela, och om och om igen beskrev de den omtumlande upplevelsen av att marken de stod på inte längre var fast. En omvälvande och ödmjukande upplevelse, esoterisk som en solförmörkelse, men så mycket mer fysisk och … brutal. Sov du? Aj aj, du sku ha känt det, alltså, man vart nog plötsligt himla liten. När kvällen kom var det ingen i Gränby som talade om jordbävningen längre. Utom de som sa att den varit ett omen.

2 »Fusk«, sa den spindellika flickan som låg och flämtade i gräset. Hon pekade med en darrande, trådsmal arm mot klungan av människor som stod och pratade eller vilade sig i gräset på andra sidan banan. »Fusk!« Kontrollanten som stod närmast tittade på henne, noterade nummerlappen flickan hade på magen, 32, och letade upp hennes namn i listan över löpare. Pernilla Bäckmästar. En av de yngsta löparna i år. »Vad är fusk?« sa kontrollanten och vinkade åt sig en av sjakket 19


funktionärern­a som delade ut saftglas till dem som kom i mål. Han tog ett glas från brickan och gav till spindelflickan som tacksamt tog emot det och drack. »Det var en som fuskade«, sa hon när glaset var tömt. »Jag såg det. Han sprang före mig. Han genade genom skogen där efter Fjölsjön. Förbi hela den där kurvan. Måst ha sparat en kilometer, kanske mer.« Det kom löpare över mållinjen hela tiden nu. Publiken hejade och jublade, ropade namnen på sina bekanta och vinkade. Kontrollanten antecknade löparnummer och tid vartefter de ropades ut, och hade svårt att ta in vad spindelflickan sa. »Jag förstår int hur man sku kunna fuska …« sa han och skrev upp ännu ett nummer, nummer 19, och tiden, 2:01:39. »Han sprang rakt genom skogen. Det var ingen och hejade där, inga kontrollstationer. Han trodde väl att ingen …« Flickan andades djupt och spottade en löddrig loska på marken bredvid sina skor. »… ja, att ingen sku märka det.« Kontrollanten nickade fast han ännu inte riktigt var med, men på något plan registrerade han att det var en allvarlig anklagelse som den unga flickan kom med, något som borde redas ut. »Mmhmm. Såg du vem det var?« »Gjorde jag. Nummer 27.« Ännu en löpare kom i mål och kontrollanten antecknade, skrev fel och skrev över, kände att det var för mycket som hände på en och samma gång. Han letade snabbt efter löpare nummer 27 i listan och skrattade då han såg vem det var. »Nej, det måst ha varit nån annan!« sa han och log mot flickan som nu höll på att resa sig upp. Flickan spände sin glansigt trotsiga blick i honom. Hon lät irriterad, borstade gräs från sina shorts. »Vadå? Det var nummer 27. Jag såg det hur tydligt som helst.« Hon pekade mot hopen av löpare som satt i gräset. »Han gick där borta alldeles nyss.« Kontrollanten tittade snabbt. Svettglänsande löpare, mestadels 20 del i


grinande och stirriga män, satt eller halvlåg i gräset, drack saft och sträckte på sina ben. Bakom dem tätnade klungan av människor och myllret och sorlet gjorde kontrollanten nästan lite yr. »Ja, jag ser honom int«, sa han och gjorde en paus för att anteckna tiden för ännu en löpare som kom över mållinjen. »Men du måste ha sett fel. Nummer tjugosju … det är Simon Fredström.« »Han?« Flickan ryckte till och pep nästan, satte för ett ögonblick handen för munnen i en barnslig gest. Då hon fortsatte tala upphetsat märkte kontrollanten att hon hade tandställning över båda tandraderna. »Jag tyckte ju att det likna honom, men var säker på att jag såg fel. Sjukt! Helt sjukt är det ju!« Kontrollanten tittade från henne till sitt protokoll, såg tiden han antecknat för nummer tjugosju, 1:29:04, den sjunde bästa tiden. Han mindes att han blivit överraskad då han sett Fredström komma springande bara drygt två minuter efter att segraren gått i mål. Alla visste att han var sportig av sig, de flesta såg honom säkert betydligt oftare joggande genom byn än de såg honom i tjänst, men kontrollanten hade ändå reagerat när Fredström fått en nästan lika bra tid som elitlöparna från IK Ugglan. »Det kan ju int stämma«, sa kontrollanten lika mycket till sig själv som till spindelflickan men hon hade redan gått en bit bort och stod och talade med någon som kanske var hennes mamma. Hon pekade och gapade. Mammans ansikte visade precis vad kontrollanten själv tänkte. »Du ljuger«, sa spindelflickans mammas ansikte och samma sak muttrade kontrollanten för sig själv samtidigt som han antecknade tiden 2:03:50 för löpare nummer 44. »Ljuger eller fantiserar. Präster fuskar int.«

sjakket 21


3 Det visade sig snart att också en annan deltagare i Storsjöarsloppet hade sett pastor Fredström avvika från den snitslade löparbanan, och en tredje intygade att han blivit »mycket överraskad« då han plötsligt sett pastorn komma springande ut ur skogen längre fram. Ytterligare åtminstone två personer hävdade att de spurtat förbi pastorn för att sedan till sin förvåning märka att han ändå gått i mål före dem. Med så många misstankar och vittnesmål spred sig ryktena snabbt, och när ett par upprörda föräldrar till en av deltagarna slutligen kom sig för att informera Benjamin Fogde om saken talade redan en stor del av den tusenhövdade publiken om vad som hade hänt. Benjamin var på väg till korvtältet efter ett telefonsamtal om att ventilen på en av gasflaskorna bråkade. Det var till honom funktionärerna ringde med sina frågor och problem, och som ansvarig arrangör för hela tillställningen var han mer eller mind­re tvungen att försöka åtgärda vad problemen än gällde, trots att han hade en lång lista med egna uppgifter att sköta och helst hade velat ropa åt korvförsäljaren att han visste lika lite om ventiler på gasflaskor som han visste om hjärnkirurgi. När ett medelålders par med allvarlig uppsyn ropade hans namn bredvid de långa köerna till bajamajorna och undrade vad han tänkte göra åt fusket suckade han inombords. Bakom paret skymtade en gänglig pojke i löparkläder som hängde med huvudet, och Benjamin var övertygad om att han visste vad det var frågan om. Det var inte första gången som föräldrar till någon tonåring som presterat medelmåttigt anklagade andra löpare för fusk. Faktiskt var det rent ut sagt skrämmande på vilket stort allvar vissa tog hela tävlingen. »Har det fuskats så reder vi naturligtvis ut det«, sa han så vänligt han kunde och skulle precis ursäkta sig och skynda vidare 22 del i


då den upprörde mannen sa något orimligt och oväntat, sa att det var Simon Fredström som hade fuskat. Benjamin stannade. Stressen och den plötsliga förvirringen mynnade ut i ett avmätt leende mot det sammanbitna paret. »Det kan int stämma«, sa han. Paret nickade unisont. »Man kan ju int tro att han sku göra nåt sånt«, sa mamman. »Nicki såg det själv, och flera andra också«, sa pappan och den svettiga pojken, som måste vara Nicki, höjde handen med ett grin, som för att stoppa sin pappa från att blanda in honom. »Chockerande«, sa mamman. »Mmm«, sa pappan. »Men Fredström är ju förstås bara mänska han också.« Benjamin hade känt Simon Fredström hela sitt liv och hade många skäl att tvivla på att det som sades var sant, skäl som gick långt utöver det faktum att det var församlingens präst det var frågan om. »Det måst vara ett misstag …« började han, men avbröts av sin pipande telefon. Det var korvförsäljaren igen, men Benjamin lät honom vänta och bad det upprörda paret berätta vad de hört. De drog en osammanhängande räcka av rykten och iakttagelser. »Det är säkert ett misstag«, sa Benjamin med sitt mest övertygande leende. »Dålig banmärkning eller nåt. Han måst ha sprungit fel.« Han sa det trots att han själv märkt ut banan och efter sju års erfarenhet visste att risken för att någon skulle springa vilse var obefintlig. Men det fanns ingen bättre förklaring. Då korvförsäljaren ringde för tredje gången sa han till paret att han var tvungen att gå och att han lovade reda ut saken. Han vinkade till sig en funktionär och bad honom hitta någon som visste den exakta positionen för det påstådda fusket. Stället där Simon Fredström på något konstigt sätt kanske hade misstagit sig och sprungit fel. En bit ifrån korvtältet kom Sofie gående. Hon hade kavlat upp sjakket 23


ärmarna på sin träningsjacka och hennes rödlätta ansikte såg bekymrat ut. »Vi har för lite saft«, sa hon. Benjamin knep ihop läpparna och blundade, trött. »Helt slut?« Ett Storsjöarslopp utan lingonsaft var lika otänkbart som ett Vasalopp utan blåbärssoppa. »Nej men småningom. Folk trivs och är törstiga. Och orkestern har int ens börjat spela än, var är dom?« »Jag vet int«, suckade han och hon måste ha sett desperationen i hans blick för hon sträckte ut handen och rörde vid hans kind. »Ta det lugnt«, sa hon. »Jag hämtar mera saft.« Han nickade och log matt och ett tag hängde en kyss i luften, men båda hade bråttom och ögonblicket försvann. Deras blickar möttes och han försökte med en tapper min visa att han tänkte ta det lugnt och att han visste att allt skulle ordna sig. Tio minuter senare letade funktionären som fått i uppgift att ta reda på platsen för Simon Fredströms påstådda genväg upp Benjamin vid korvtältet (Benjamin hade precis hämtat en ny, helvetiskt tung gasflaska ur Transportern som stod parkerad en bit ut i skogen) och gav honom en karta med några slarvigt ritade streck och kryss. Under tiden som Benjamin kämpat med gasflaskan hade tre personer kommit till honom och upprörda berättat om ryktena som gick. En arg ung man vars målsättning hade varit att placera sig bland de tjugo bästa men som hamnat precis utanför krävde att pastorn skulle diskvalificeras eller hela tävlingen göras om, ifall det kanske var fler löpare som sprungit en kortare runda. Kartan visade att Simon Fredström hade genat på ett ställe vid den sista sjön där banan bildade formen av en ögla. Genom att springa över det smala näset mellan in- och utfarten till öglan hade han förkortat sin löpväg med nästan en och en halv kilometer. Benjamin rynkade pannan och försökte se stället framför sig. Den flistäckta vandringsleden som utgjorde största 24 del i


delen av banan gick upp och ner för ett par små kullar men var annars alldeles rak just där. De röda banden i träden var egentligen onödiga men var ändå uppsatta med hundra meters mellanrum. Banan hade sett likadan ut under de sju år som Benjamin varit arrangör och så vitt han visste hade Simon sprungit Storsjöarsloppet i åtminstone tre år, ända sedan han flyttat tillbaka från Sverige, lika länge som han hunnit vara präst i Gränby. Han kunde inte ha misstagit sig. »Vi har hört riktigt otäcka rykten«, sa en äldre dam till Benjamin medan han tittade på kartan. Hon blev den femte att berätta samma sak för honom, och hon flackade med blicken och vred hela tiden sina fläckiga, ådriga händer, som om hon skämdes för att hon drog pastor Fredströms namn i smutsen. Bakom henne stod ett helt gäng med tanter och nickade med hängande ansikten. Benjamin kände strimmor av panik då han insåg att det här med Simon Fredström höll på att ta över hans tankar helt och hållet. Han hade redan alldeles för lite tid för alla de hundra saker som rörde sig i hans huvud; prisutdelningen som närmade sig, spelmanslaget som ännu inte dykt upp och lingonsaften som höll på att ta slut. »Jag ska tala med honom«, sa han till tanterna. »Det finns säkert en förklaring till alltihopa. Han vet antagligen int ens om att han sprang fel väg.« »Han är int här mera«, sa en av damerna. Hon stack ut sin haka då hon talade och höll sin handväska som om den innehöll allt hon ägde. »Han for härifrån så fort folk började tala. Märkligt eller hur.« De andra tanterna mumlade, fem silvergrå huvuden som nickade, som instämde i den outtalade frågan som oundvikligt följde och summerade resonemanget: Varför skulle han fly om han var oskyldig? Benjamin visste inte vad han skulle svara. I ögonvrån såg han ledaren för spelmanslaget närma sig med sin fiollåda. Det sjakket 25


innebar att han fick stryka ett bekymmer från sin kaotiska lista, men just då var det svårare än någonsin att få någon som helst ordning på tankarna. Då spelmanslaget börjat spela från flaket på en traktorkärra en kvart senare och Benjamin var mitt uppe i genomgången av resultatlistorna var han så koncentrerad att han inte märkte att hans telefon ringde gång på gång. Det tog polisen fem försök och nästan tio minuter innan de fick tag i honom och kunde berätta sina fruktansvärda nyheter.

4 Prisutdelningen var över och vandringspokalen hade för fjärde året i rad gått till Mauritz Pettersson, som leende lade ifrån sig den stora silverbägaren på bordet invid prispallen ett symboliskt ögonblick innan han lyfte den igen till publikens skratt och jubel. En stor del av åskådarna hade börjat söka sig till sina bilar, men spelmanslaget spelade vidare och många valde att stanna kvar ännu ett tag. Dels för att undvika kaoset då bilarna skulle ut från den trånga och överfulla parkeringen på åkern, och dels för att de ville tala med sina bekanta om dagens händelser. Inte oväntat var det den fuskande och försvunna församlingspastorn som var det stora samtalsämnet. Pratet, på filtar utbredda i gräset och vid plötsliga möten då småbarnsföräldrar stötte på varandra i det allt glesare vimlet, blev ännu hetsigare då någon påstod att Simon Fredström inte ens svarade i telefon. Någon trodde att han blivit sjuk, någon att han skämdes för att ha blivit påkommen, någon sa att han inte var överraskad – Fredström hade väl alltid varit lite märklig. Sedan Benjamin Fogde fått ett telefonsamtal och så kons­ tigt och plötsligt lämnat området blev funktionärerna ansatta med de allt mer ihärdiga frågorna, och till sist beslöt Erik 26 del i


Nöjd i arrangörskommittén att stryka pastorns namn från resultatlistan så länge det förelåg oklarheter. Strykningen sågs av många som ett officiellt godkännande av ryktena och satte ny fart på diskussionen. Småningom började telefoner ringa och nyheten om att en bil kört av vägen utanför Gränby nådde dem som var kvar på tävlingsområdet. Pratet fick en orolig underton och folk ringde sina bilburna närmaste för att försäkra sig om att de var okej. Någon sa att olycksbilen var en grå Audi medan en annans granne sett att det absolut var en blå Opel, men det var först när spelmanslaget drog igång dagens sista polonäs som en man med kontakter till brandkåren kunde bekräfta att det var lågstadielärarinnan Sofie Lagergård som kört bilen och att hon avlidit av sina skador på väg till akuten i Jakobstad. Minerna på stigen mot parkeringen blev bistra, samtalstonerna lägre och då polonäsen klingade ut var det en bedrövad och mumlande tystnad som tog över på den nertrampade åkern.

5 Samma kväll fick pressen nys om skandalen vid Storsjöarsloppet. En kvällstidning slog upp nyheten på nätet med en några år gammal bild från ett tidigare lopp och utökade snart den korta redogörande texten med en intervju med den 16-åriga Pernilla Bäckmästar där hon berättade hur förvånad hon blivit då hon sett sin konfirmationspräst plötsligt avvika från banan och rusa genom skogen. Hennes föräldrar skulle senare försäkra både dem som frågade och dem som inte frågade att det inte var de som gått ut med tipset (man misstänkte att det i stället var den gamla markägaren Elsa Stork som förutom att hon hade ett horn i sidan till kyrkan också var känd som en anmärkningsvärt fittig hagga, precis en sån som sku gö na toki). Dagen efter sjakket 27


fanns i vilket fall som helst den unga flickans tandställningsgrin och berättelse om fuskprästen i den lilla byn Gränby i Pedersöre, Österbotten på tidningssidor över hela landet.

28 del i

Grasetarmorkarepaandrasidan2012 bladderex  
Grasetarmorkarepaandrasidan2012 bladderex