Enstorbokomstädning bladderex

Page 1




Maria Antas

EN STOR BOK


Va r d a g s e s s ä e r ,

OM STÄDNING ta n k e f ly k t

F

Schildts & Söderströms


Boken har utgivits med stöd av FILI/Delegationen för den svenska litteraturens främjande. www.sets.fi isbn 978-951-52-3271-7 © Maria Antas 2013


I Dag ö

Jag ligger på knä och städar

Jag ligger på knä på toaletten, sprutar ut ett rengöringsmedel som ska lösa upp smutsen i fogarna mellan de små kaklen. Vem i helvete var det som bestämde att kaklen skulle vara så små, tre gånger tre centimeter? Hyresvärden förstås, men jag måste också skylla på mig själv: jag borde ha förstått att alla fogar blir alltför synliga ställen för ingrott sot och fett, för hårstrån och hundhår, hudpartiklar och avklippta naglar. Fogarna är, som vanligt, svartgrå. Jag låter mirakelmedlet tränga in i smutsen, jag sprutar litet vatten ur den limegröna plastflaskan över golvet, hoppas att vattnet ska hjälpa till att massera partiklarna. Har jag gjort upp en bra plan? Några minuter senare, efter att ha sorterat tvätten, tar jag diskborsten i min hand och börjar gno bort smutsen i fogarna. De vita borststråna samlar, helt planenligt, upp Det är viktigt att ligga på knä smutsen. Längst in mot skaftet samlas en när man städar. svart massa som jag måste peta bort och försöka att inte äcklas alltför mycket av. Men den åtgärden får bero. Det ryms så mycket elände i en borste, det får stanna där, tills vidare.


En stor bok om städning ***

Jag vet mycket om städning, men är numera motvillig att omsätta teori i praktik. Under min barndom på 1960- och 1970-talen var dygderna ännu ett självklart stoff i barnvisor (Herr Gårman om medborgerligt trafikvett), böcker (Totte städar) och allehanda pedagogiskt material. I storebrors läsebok för folkskolan fanns en berättelse om en städerska, jag tror hon hette Mina. Jag minns inte mycket av berättelsen, bara att Mina var huvudperson och att hon låg på knä då hon skurade golv. En annan idol var Kungens lilla piga. Jag tror inte att den något entoniga sången om hennes flit och förnöjsamhet sjungs på dagis idag. Hon städar, matar katten, lär lilla prinsen gå och vakar när alla andra redan sover. Men, framför allt, har hon ”ett strålande humör”. Dagens barnkultur är strålande, men jag har inte stött på många städerskor, pigor eller andra kvinnor i vardagligt arbete de senaste åren. Dygder har blivit tråkiga. Ingen vill längre vara snäll, för snäll är dum. Och dum ska man inte vara, smart är mycket bättre. En av de snällaste människorna jag känner blev sårad när jag använde ordet snäll för att karakterisera hans omsorg om sin glömska gamla mamma och en handikappad vän. ***

Visst är kakel snyggt i badrum; det glänser fint och signalerar hygien, precis som på sjukhusen. Men de där grå fogarna gör mig litet betänksam. Är de en ny städfälla för pressade familjer? Det är så märkligt med olika material och deras aura. De första innetoaletterna invid släktingarnas vinterkalla verandor på 1970-talet var plastbeklädda och hade en mjuk lukt av ladugård. De var rena,


Da g I

för materialen var släta och pålitligt vattentäta. Tjocka plastmattor på golven, och på väggarna något slags plastöverdragna skivor som täckte dem ungefär halvvägs med sina strikta ränder. Lätt att hålla rent, mycket lätt. Få fogar. ***

Precis som Mina tyckte min mamma att det var bäst att ligga på knä när man skurade golvet. Dammsugare och golvmoppar med skaft höll hon inte mycket för. Först klädde vi en gammal tröja över sopborsten och med den som redskap kunde vi vara säkra på att dammet inte skulle virvla upp i luften. Sedan hämtade vi hinken och trasan som var en annan gammal skjorta (ofta herrunderskjorta) i bomull. Därefter det noggranna gnuggandet och gnidandet över golvet. Det var närkontakt, det var lätt att se fläckarna och hur de sedan släppte och försvann in i trasan. Den effekten är inte lika lätt att uppleva om man står lätt framåtböjd vid ändan av ett moppskaft en och en halv meter ovanför golvet. Dessutom hade Mina och Kungens lilla piga lärt mig att det är fint att skura ordentligt, liggande på knä. Jag var proffs. ***

Städning har länge handlat om rätta redskap och rengöringsmedel. Nuförtiden svabbar jag med mikrofibermoppar, som på släta ytor också lämpar sig som ersättning för dammsugaren. Mamma hade inte helt fel angående dammsugare, en del av dem blåste faktiskt partiklar genom sina filter tillbaka ut i rummet, sekunden efter att man sugit in dammet i munstycket. Idag är dammsugarna betydligt mera raffinerade, tror jag. Det är ibland svårt att veta hur man ska förhålla sig till innovationerna på städmarknaden. Jag misstänker att jag kunde bli


En stor bok om städning

lika beroende av att undersöka städredskap och färggranna flaskor med rengöringsmedel som grannarna, som regelbundet byter mobiltelefoner och tv-apparater. Valfrihetens frånsida lurpassar på alla butikshyllor. Yoghurtarna, ostarna, mjölkvarianterna, smörgåspåläggen, potatischipsen – och städgrejerna. Det finns så många sorter av det mesta och jag har svårt att fokusera när jag ställer mig framför en hylla i en hypermarket. I internetaffärerna känner jag mig blind efter cirka sju minuter. En utnött skjorta som tvättas och torkas noggrant på balkongen mellan varven är kanske allt som behövs för en lyckad städsession. Eller nej; jag vill ha min mikrofibermopp. Alla gamla vanor är inte värda att hålla fast vid. ***

Jag har varit au pair i ett annat land. Familjen hade två medlemmar: ett äkta par i 60-årsåldern. Hos dem fanns en stor och djup skrubb, egentligen ett litet rum, med hyllor från golv till tak. De var fyllda med olika flaskor och redskap som hade att göra med renlighet. Hustrun var läkare, så det var förståeligt att hon ville bo i ett hygieniskt hem. Men å andra sidan: Hur mycket hinner två människor stöka till sitt hem mellan klockan 18 och läggdags? Rätt mycket, uppenbarligen. Jag gick hem till dem vid lunchtid varje dag efter min språkkurs, åt lunch med läkaren och började städa klockan 13. Vid pass halv sex släckte jag lamporna och åkte hem till min lägenhet. Samma program varje dag. Den enda variationen bestod i att läkaren varje dag vid lunchen gick igenom en lista över illa utförd städning dagen innan. Efter lunchen lommade jag efter henne till olika ställen i lägenheten, cirka hundra kvadratmeter stor. Hon pekade ut strimmor, fläckar och dammstoft som hade undkommit min blick och mina trasor dagen innan. Skamset


Da g I

stod jag och tittade på mina misslyckanden och lovade göra bättre ifrån mig i fortsättningen. På läkarparets toalett var det inte nog med att använda en diskborste för att rengöra handfat, toalettstol och duschavlopp. Det enda accepterade redskapet var förstås en tandborste. Före den här au pair-perioden hade jag hört talas om att tandborsten användes som städredskap i armén. Den var en symbol för förnedring. Men jag kände mig trygg, eftersom armén vid den här tiden ännu inte var öppen för kvinnor. Nu stod och låg jag ändå där och pillade i skarvar och avlopp med den lilla borsten. Så till vida har min självrespekt blivit bättre att jag numera använder diskborste vid toalettstädningen. Aldrig tillbaka till tandborsten, aldrig. Men visst behövdes tandborsten och hundratalet burkar och flaskor då, under min korta tid som au pair i läkarfamiljen. Fläckar kan ju faktiskt finnas överallt, också under stolsitsar. Där hade jag faktiskt inte kommit på att gno med trasan. Och att få fram rätt yta på lädermöbler är en besvärlig utmaning, eftersom olika polermedel ger så olika resultat. Jag testade flera sorter. En del visade sig innehålla silikon som långsamt torkade ut läderytan och gjorde den skrynklig. Fast det hann jag aldrig se, jag fick sparken innan kataAllt som du städar bort ersätts strofen uppdagades. av syre och dofter av olika slag. ***

Det är den här luften som gör städningen värd att utföras. Luften.

I mitt barndomshem var vädringen och piskningen av mattorna den centrala punkten i städritualerna. Varje fredag bar vi ut mattorna på höghusets gemensamma piskbalkong (finns sådana ännu i moderna höghus?). Mattorna vädrades länge, medan


En stor bok om städning

vi dammade av golven och skurade dem på knä. Som avslutning skakade vi sedan mattorna, såg dammet singla iväg och bar in den friska luften i lägenheten. Med jämna mellanrum bars mattorna ut till piskställningarna på höghusgården. Jag tror att de här järnkonstruktionerna också har försvunnit från vår livsmiljö. Mattorna slängdes upp på den översta balken och med en konstigt framåtlutande kroppsställning gick vi med piskorna till attack mot det mest ingrodda dammet. Fast helst skulle vi inte se något dammoln, trots vår kraftansträngning. Skam över den, vars mattor gav upphov till yviga dammoln. Poängen med fredagsvädringarna veckorna innan var ju att de skulle vara så effektiva att piskningen på gården egentligen inte behövdes. Ingen ville väl piska fram damm inför andras ögon. Ändå gjorde vi det. ***

Mattpiskare och sopborstar skulle vara gediget hantverk. Länge, och delvis fortfarande, tillverkades standardmodellerna i verkstäder för synskadade. Mattpiskorna var gjorda av rotting och de gav ett schvung över rörelsen som plastpiskorna inte klarade av när det var vinterkyla; de stelnade i sin form, sprack efterhand. Rottingen överlevde i alla väder. Bara rottingbanden som höll ihop konstruktionen gav småningom efter och började fläkas upp. De ersattes då med gummiband som också förmår följa piskrörelsen som snärtar genom luften. Mattpiskorna var utmärkta redskap, om än alltså något överflödiga. Fast å andra sidan fluffade de till mattytan och skapade utrymme för den eftertraktade friska luften. Ja, piskor var förvisso nödvändiga.


Da g I

***

Designen på finska sopborstar har alltid varit konstig. I Kalle Anka var inomhusborstarna försedda med långa, bekväma skaft. I Finland var standardborstarna endera 60 eller 80 centimeter långa. Skaften böjde sig i en smäcker båge. De var vackra, men tvingade soparen att synnerligen oergonomiskt luta sig framåt, neråt mot golvet, medan hon sopade. Det var omöjligt att låta blicken söka sig bortåt, mot drömmarna. Som standardiserat par till den obekväma borsten fanns en sopskyffel med bara ett litet handtag. Detta skyffelhandtag var så kort att man – igen – måste vika sig dubbel för att få sopborsten och skräpet att möta skyffeln. Konstigt nog var skyffeln dessutom alltid smalare än borsten, så att en del av dammet och skräpet hamnade vid sidan om. Men jag vet varför: det här minimalt utformade arbetsparet skulle få rum i små skåp; städskrubbar hade ännu inte blivit standard i lägenheterna, inte heller på bondgårdarna. ***

Gud, så vi kvinnor har knäböjt och hukat oss genom tiderna. ***

En viss produktutveckling har ju ägt rum genom åren. Företaget Sinipiika (numera Sinituote) lanserade på 1960-talet städredskap av modernare snitt, sådana som avskaffade knäböjandet. Skaften på sopborstarna blev rakare och längre, skyfflarna fick hyfsat långa skaft. Jag tänker ofta på företagets ursprungliga namn: Sinipiika. Den blå färgen, sini eller sininen, i företagets logga och på deras produkter handlar om finskhet, nationalism. Det andra ledet i det gamla namnet, piga, dög överraskande länge för oss


En stor bok om städning

kvinnor, trots att det hade hunnit bli lika föråldrat som korviga yllestrumpor med strumpeband. I företagets historik uppger man att ordet Sinipiika är namnet på ett skogsväsen som städade och förskönade skogen. På svenska kallas detta väsen skogsnymf, men det ordet för tankarna till en helt annan, mera erotisk värld. Under 80-talet insåg företaget att namnet hade en könsmässig belastning, och man lanserade därför kampanjen Sinipoika. I en gammal reklamfilm rycker ett gäng finska män, unga och gamla, ut i blåvita landslagsdräkter och sportskor. Redskap med långa skaft trycks i deras händer, precis som i armén. Dansande och fejande drar de sedan fram genom lägenheten till tonerna av en wienervals ända tills dörren öppnas och en vampig kvinna i svart 1920-talsklänning träder in. Valsen byts till stumfilmspiano. Fasan avtecknar sig i städtruppens ansikten. Kvinnan pekar på ett skräp på mattan och männen inser: deras städning har varit bristfällig, de skäms. Sanningens svarta vamp har en skarp blick och rätt att döma mellan städat och ostädat. ***

Det är svårt att navigera mellan manligt och kvinnligt när det handlar om städning och reklam. ***

För ett par år sedan hittade jag på Ikea – förstås – en bra sopborste, en som påminner om Kalle Anka-borstarna. Skaftet är nästan lika långt som jag. Borsten är precis lika bred som skyffeln, vars skaft når mig till midjan. Perfekt. Rött är städsetet dessutom. Snyggt. Men det visade ju sig, som väntat, att skyffeln sprack efter en kort tids användning, så numera hamnar skräpet delvis under skyffeln istället för på den.


Da g I

Hur det står till med resurserna på de synskadades verkstäder vet jag inte, men jag hoppas att någon ska utveckla deras produktsortiment så att alla, såväl kvinnor som män, kan sopa rakryggat med redskap av trä och rotting som håller oberoende av väder och arbetsmetoder. Skaftet på de klassiska sopborstarna är smäckert och vackert, men fortfarande maximalt 80 centimeter långt. Det är helt klart för kort. ***

Mattpiskning är ett ljud från tiden för svartvita filmer, idag lika ovanligt som lekande barns gälla röster på innergårdarna. Den urbana världen har utarmats på mänskliga ljud, den har blivit privatare och mera motoriserad. I somras började några barn i vårt stora höghus leka på gården. Bollar, hopprep, jaga varandra-lekar, klättring upp på förrådstaket, balansakter i föräldrarnas eftermiddagsfrånvaro. Ibland irriterade deras ljud mig. Jag bor på bottenplan och barnens röster ekade mellan väggarna, så som det blir på en innergård med höga hus omkring. Rösterna kastade sig in genom det öppna fönstret och jag fick svårigheter att koncentrera mig på boken som jag läste där jag låg på min säng. Jag skämdes över min snåla irritation – jag hade ju efterlyst mera liv, mera skönhet, stolar och klätterställningar på innergårdarna som alltför ofta har fyllts av asfalt och parkerade bilar. Jag hade fastnat i en estetisering av min urbana vardag: den skulle vara behagligt vacker, och helst också ganska tyst. ***

Det är ett rent helvete med inredningstidningarna, inklusive dem som handlar om trädgårdar. De upphöjer estetiseringen av det privata till norm, och jag får andnöd. Jag inser att tidning-


En stor bok om städning

arna med de vackra bilderna ger njutning och inspiration, precis som Carl Larssons tavlor över hans och Karins hem Sundborn under snart hundra år har väckt lusten att skapa ett vackert hem. Men allt som utmålas som ideal börjar också alstra skuldkänslor, när den egna skitiga verkligheten inte kan mäta sig med de väldesignade lägenheterna. Tro mig, jag vet, för jag har varit på bägge sidor av kameralinsen och tidningsuppslaget. För några år sedan fotograferades vårt sommarhem i Hangö för tidskriften Maalaisunelma (svensk utgåva: Lantliv). Det är onekligen litet lustigt att vår lilla stuga, i centrum av Hangö och vid den ena av de två stora genomfartslederna, presenterades i just denna tidskrift. Läget är minst sagt urbant. Men vi har inrett med loppismöbler och gamla handarbeten, så där som en stuga på landet kunde ha sett ut för några decennier sedan. Jag är den första att medge, att också jag tittar bakåt nostalgiskt, försöker se hur det bästa av det gamla kunde återanvändas vidare i ett ultramodernt samhälle. ***

Dagen för fotograferingen kom. Fotografen och reportern var behagliga och berömde vårt lilla hus och sedan fotograferades det, utomhus och i alla rum. Så skapades en idyll för läsarna av Maalaisunelma. Min man, som brukar skriva böcker om somrarna, visade sitt skrivbord med nyslipad och oljad bordsskiva. Hela familjen, inklusive ett lånebarn, samlades på den lilla verandan för att dricka eftermiddagskaffe. Ljuset var milt, kaffet var gott; all njutning syns och känns. Bilderna blev jättefina, texten likaså. Men före fotograferingen hade jag städat som en tok och köpt blommor och kryddörter i patinerade metallkrukor. I ett inredningsreportage måste det alltid


Da g I

finnas fräscha växter och jag fick 50 euro av tidningsredaktionen att spendera på blomsteruppsättningar. ***

Jag kunde nästan ha blivit avundsjuk på människorna i den lilla stugan om jag själv inte hade bott där. ***

Två år senare började stugan lukta illa. Eftersom min man inte gärna hör dåliga nyheter, så höll jag tyst om den alltmer påträngande lukten som jag kopplade till mögel. Centrum för lukthärden lokaliserade min näsa till köksgolvet. Efter några dagar, när min kloke svärfar var på besök, tog jag upp lukten som jag tyckte mig känna. Javisst, svärfar kände lukten, maken min likaså. Men han hade inte velat oroa mig. Ibland är maken och jag litet för hänsynsfulla gentemot varandra. Å andra sidan sparar man energi för sämre tider om man inte gör så stort nummer av små orosmoln som unken lukt i köket. Och sämre tider kommer alltid, så också den här gången. Mögellukten var ett faktum samtidigt som mängder av gäster var på väg. Dem vågade vi inte släppa in i huset, eftersom mögel är hälsovådligt. Men i egenskap av värd och värdinna fixade vi stoiskt maten för alla som kom. Fönster och dörrar stod öppna och långkok kom inte på fråga. Lyckligtvis är sommarmat lätt att tillaga och trädgårdsfester slår sällan fel. En fest blev sällsynt lyckad, den då stolarna började ta slut och Mikes plaststol, som vi hade grävt fram ur det kalla vinterförrådet, exploderade i flisor under hans tyngd. En syn för gudar – och Mike var den som skrattade hjärtligast av alla. Jag ler varje gång jag minns den festen. Men sedan kom den bistra verkligheten klampande emot oss.


En stor bok om städning

Byggfirmans killar kröp in under huset, hämtade ut bitar av bjälkar och balkar som en gång hade varit friskt trä. Nu var de torra som fnöske och föll i smulor när man pillade på dem med fingrarna. Vi hade bokstavligen gått och stått på luft i vårt kök. Golvet och vi kunde när som helst ha rasat ner i källarmörkret. Dessutom hade en tidigare ägares son av någon anledning sågat en halv meter stora hål i golvplankorna och sedan bara täckt över dem med laminatplattor innan hans föräldrar flyttade in. Vilken elak son. Något mögel fanns det inte under köket, alla konstruktioner var helt enkelt bara genomruttna. Ett par veckor senare ringde byggkillen och berättade att ruttenheten också fanns i delar av ytterväggen och under hela vardagsrumsgolvet. ***

Vår idyll inte bara luktade, den var rutten. Men bilderna av den var fina. Vi speglades i fotografens ivriga blick och vi var mycket lyckliga. Skenet bedrog inte på alla punkter. ***

Ett annat hus i Hangö presenterades följande sommar i en annan inredningstidning. Reportaget presenterade en familj från Helsingfors som hade bytt livsstil och lägenhet. Inredningen smakfullt rustik och maritim, precis som den ska vara i en legendarisk hamnstad. Kruxet med det hela, det som plågade mig medan jag läste reportaget och betraktade de fina interiörerna, var att jag visste att den här lägenheten just då var till salu. Föräldrarna hade skiljt sig, kvar fanns bara de vackra fyrfärgsbilderna och en redan föråldrad familjehistoria. Tro inte på inredningstidningarna. Endera har det städats helvetiskt mycket före fotograferingen, eller strax efter den.


Da g I

***

Mattidningarna är förstås också medlemmar i idyllfamiljen. Jag är snobbigt ointresserad av dem. Skönhet och god mat, ja tack, och gärna i vardagen, för jag är ett barn av både handarbets- och husmorstraditionerna. Därtill finns det en rejäl dos modern finsk design i mina ådror och jag spinner av lycka när skönhet och användarvänlighet finns precis här, där jag bor och andas idag. Bland de tidningar som levererar matrecept och kulinarisk inspiration finns det en speciell grupp som vägrar att ge sina läsare överestetiserade fotografier av matportionerna. Hemmets Veckotidning, Allers, Året Runt och Allas har funnits i decennier och de har byggt upp och befäst mycket av 1900-talets rejäla och käcka handfasthet. De lär utgöra den enda nischen av populärkulturen som inte har parodierats. Schlagers, psalmer och konstverk har gett upphov till mer eller mindre kärleksfulla nyversioner. Men veckotidningarna klarar ingen av att göra till något annat än de är. Eller så är deras töntfaktor så hög att ingen vågar göra det. Men det handlar alltså om mat i tidningar. I de svenska veckotidningarna är maten aldrig stajlad, placerad på designporslin eller ett stilriktigt bord med dukning och en fondvägg i cappuccinonyans. Det räcker med närbilder av själva matportionen. Den ser inte alltid aptitlig ut, verkligen inte, men egentligen spelar just det ingen större roll, för läsaren ska ju snabbt styra sin blick mot receptet och avgöra om det duger till något eller inte. Inget tjafs. Jag uppskattar den här sakligheten. Jag vill inte bli duperad. Jag är överkänslig mot alltför vackra miljöer och bilder. Jag hoppas att andra också är det. Litet smuts här och där är tecken på liv och hälsa. ***


En stor bok om städning

De flesta känner till att alltför hygieniska miljöer i västvärlden förmodligen bidrar till de orimligt utbredda allergierna hos barn. I det forna DDR och i ryska Karelen har det funnits långt mindre allergier än på den västra sidan av gränserna. Orsaken är sannolikt skillnaderna i smutshantering och mängden husdjur i familjen. Väst har varit värre på att städa än öst. Mina barn har alltid varit anmärkningsvärt friska. Sonen hade varit borta exakt en dag från dagis då han som sjuåring började i skolan. Det är jag stolt över. Min satsning på icke-städning i kombination med farföräldrarnas katter och hundar gav ett strålande utslag på hälsoskalan. Men tänk vilken kompetens som har gått förlorad. Långa år av inskolning och en nyttig au pair-erfarenhet ligger bakom mig, men jag har ändå blivit ett förstrött rådd-djur som helst bara samlar vackra knappar. Innan jag fick sparken från au pair-familjen sade läkaren en dag att städning är en vetenskap. Hon hade på sätt och vis helt rätt, det insåg jag först senare. Men utövande vetenskapsmän ska helst vara passionerat intresserade av sitt område. Det var jag inte och mitt intresse har under årens lopp blivit alltmer av det avspända och iakttagande slaget. Det vet min familj. Men de har inte gett mig sparken. ***

Det finns dagar då jag stirrar på mina fingrar som rör vid fogar och golv. Genom materian borrar de sig djupt ner i mylla och historia. Mina fingrar och min blick spränger fysikens lagar; jag är bara här och nu. Inget stör mig när jag städar.


II Dag ö

Jag städar för mina gäster

Mamma och jag var inte de enda som knäböjde under städningen. Också pappa gjorde det. ***

Självklart var det kvinnorna som städade, hemma hos oss, hemma hos andra. Argumenten för just den arbetsfördelningen i hemmet var starka ända fram till slutet av 1900-talet. Hemma hos oss ställdes den ordningen på ända varje söndag. Efter att fredagens veckostädning var avklarad följde en lugn lördag, men på söndag var det dags för en uppfräschning. Den skulle pappa ta hand om, oavsett vad han själv ansåg om uppdraget. Fast jag hörde aldrig honom klaga. Han dammsög hallen och vardagsrummet, kanske också sovrummet, det minns jag inte. En sådan söndagsstädning är det i och för sig inte mycket att orda om, något ska en make och pappa också bidra med i kaostämjningen. Det är den följande etappen i städningen som jag alltid hakar upp mig på i mitt minne. Den handlar om dammtorkningen i vardagsrummet. Vår bokhylla innehöll inte speciellt många böcker, grovt räknat hade vi några bokklubbsserier, ett uppslagsverk i cirka femton band, en del böcker om andra världskriget, Margit Söderholms romantiska romaner och sedan några andra romaner som inte stack ut desto mera. Under själva bokhyllorna fanns skåp med olika uppsättningar av porslin och kaffeserviser och mellan skåpen


En stor bok om städning

och hyllorna fanns ett utrymme för prydnadsföremål. Jag tror att den här typen av kombinerade hyllor och skåp har försvunnit från marknaden (helst skulle hyllmöbeln också ha ett inbyggt barskåp med glashyllor och spegel). Även kulturens prydnadsföremål har förändrats. Kristallvaserna stod framme, pendylen likaså. Därtill små figuriner av gips, några souvenirer från europeiska storstäder, några elefanter och ljusstakar samt små djur av kristall och förgyllning. Varje föremål med sin egen historia, en liten skatt. Under föremålen låg små virkade, stickade eller knypplade dukar. Framför den här prydnadshyllan låg min pappa på knä varje söndag förmiddag. I handen hade han en dammtrasa av bomull eller flanell. Han lyfte på föremålen, torkade av dem med trasan, han lyfte på de nätta små dukarna och torkade hyllskivan under dem. Han var tålmodig och noggrann. Men jag vet inte vad han egentligen tyckte om sitt söndagsuppdrag. Pappa på knä inför kristallvaserna. ***

Förra veckan fick jag en gåva av min tonårsdotter. Hon hade stickat en disktrasa i syslöjden. Disktrasa? Jag kastades bakåt i tiden. Nästan alla här i norr handdiskar med hjälp av diskborste, tror jag, men mamma föredrog länge disktrasan. Hon kände sig inte bekväm med plastborstarna. Och jag medger: med en trasa i handen har man en känsla för var fläckarna finns, hur hårt man måste gnugga för att få de sista matresterna att lossna från porslin, glas och stål. Men bortsett från vad den gula trasan i smart bambugarn kallas, så kände jag igen både formen och mönstret: cirka 15 x 15 centimeter stor och med en ögla i ett hörn så att den ska kunna


Da g I I

hängas upp på en krok i köket eller städskåpet. Exakt likadana trasor finns i min brudkista. Samma rutmönster av aviga och räta maskor, samma rätstickade kant över sju maskor. Men just de här trasorna kallade vi inte disktrasor, de var dammtrasor. Det var sådana som pappa hade i sin hand då han knäböjde framför prydnadsföremålen. Mamma stickade mina dammtrasor. De finns i kistan i buntar om ett dussin var, ombundna av ett snöre med rosett. Jag har öppnat bara en av buntarna, för liksom jag har bytt ut bomullsskjortorna mot moppar med mikrofiberdukar, så har jag bytt ut dammtrasorna mot dammvippor med antistatiska syntetiska hår. Dessutom torkar jag damm rätt sällan; våra bokhyllor rymmer inga prydnadsföremål och böckernas dammlager stör oss inte nämnvärt. Och därtill är våra barn alltså sällsynt friska. ***

Min svärmor som är hantverkare städar nästan aldrig. Faktiskt inte. Men folk trivs hos henne. Bland alla garnnystan, oavslutade handarbeten, mattrasor, handkrämsburkar, saxar och textiler som väntar på att klippas till mattrasor ryms alltid en människa att sitta. Eller så gör hen helt enkelt plats för sig genom att fösa undan sakerna, för de ligger ändå inte i någon speciell ordning. ***

Att städning intresserar mig hänger delvis ihop med att jag saknar umgängeskulturen från min uppväxt, den som ännu lever kvar i svärmors hem. Släktingar och föräldrarnas vänner kunde komma på besök när som helst. Lördag kväll och söndag eftermiddag var speciellt spännande, eftersom det kunde ringa på dörren och vi fick gissa vem som stod bakom den. Överraskningsgästerna var ju


En stor bok om städning

också anledningen till söndagsstädningen. Hemmet måste vara rent och dammfritt för gästernas skull. Ingen skulle kunna klandra oss för att ha ett smutsigt hem, för det hade klassat ner oss till sämre folk. Vi hade bråttom till medelklassen, som så många andra under decennierna av en samhällsuppbyggnad som skulle göra oss alla litet rikare och friskare. Den utvecklingen är min familj ett mönsterexempel på, skriver jag där jag sitter på ett trevligt café i Helsingfors, högutbildad på ett sätt som inte var möjligt för mina föräldrar. ***

Några år in i mitt nya Helsingforsliv som student vid universitetet satt jag och mina studiekolleger, flickorna, hemma hos vår lektor i litteratur. Hon tyckte om att bjuda studenterna hem till sig, gärna på en söndag förmiddag, och hon hade alltid nybakt bröd, oavsett hur tidigt vi kom till henne på frukost. Hon ställde många frågor till oss, hon ville verkligen veta vad vi tyckte och tänkte om olika saker. En gång ställde hon frågan om vi tycker det är okej att gäster dyker upp oanmälda hos oss. Frågan förbryllade mig. Visst kunde man dyka upp oanmäld, det hade ju varit en självklar del av livet i småstaden och i byarna där släktingarna bodde. Vi var alltid beredda på att någon kunde komma och kexburkarna var alltid fyllda med tre sorters småkakor, hembakta. Bullar fanns också, och torrkaka; jag har fortfarande en gom som älskar bakverk. Vårt kaffebord skulle ingen kunna klaga på. Damm fick det däremot inte finnas. Under diskussionen om objudna gäster var jag tyst. Jag vågade inte säga att själva frågan tedde sig konstig för mig. De flesta andra


Da g I I

hade vuxit upp i Helsingfors och de var eniga om att det minsta man kunde kräva av vänner och släktingar var att de skulle slå en signal från en telefonkiosk på vägen och fråga om de kunde titta in. Jag förstår den här önskan och accepterar den numera som självklar; jag har anpassat mig och världen omkring mig har förändrats. För även om det var roligt med folk som kom och gick hos oss, så innebar besöken också att städning och bakning fyllde en så stor del av vardagen. Hemmet måste vara presentabelt och fräscht, i alla lägen, på alla plan. Inget tal om att hasa omkring i pyjamas mitt på dagen. Vad hade gästerna då tänkt om oss? Att vi var lata? Men å andra sidan: så länge vi accepterar att vi ska leva våra hemmaliv som teater, så länge vi tror att hemmet förstås måste städas innan vi släpper in vänner och släktingar, så klipper vi bort många trevliga kaffestunder, vardagliga kvällsmål och långsamma söndagsfrukostar ur våra liv. Då jag som studerande bodde ett par år i Österrike, förvånades jag över att människor alltid träffades i offentliga rum, på caféer eller i enkla restauranger. Varför gick de inte hem till varandra för att träffas? Svaret har jag fått som trött vuxen: vi undviker hemmaumgänge därför att det höjer vår redan höga stressnivå då vi snabbt ska städa bort strumpor, smulor och gamla tidningar. I kölvattnet av det allt mer växande intresset för inredning måtte tröskeln för att träffas i varandras hem ha blivit ännu högre än tidigare. Det finns så många färdiga modeller för vad som är god smak, vad vi täcks visa upp för andra. Till och med inredningskuddarna har blivit viktiga markörer för vilken smak du har: Är de franskt eller brittiskt präglade? Är du skandinaviskt randig


En stor bok om städning

eller ornamentalt indiskt sinnad? Efterkrigstidens kristallvaser och kristallskålar har idag förvandlats till mjuka kuddar. Men skillnaden är förstås att textilerna inte placeras i en bokhylla som dammtorkas varje söndag förmiddag. ***

När jag talade om besväret med gäster och städning med guddottern Elin, 21 år gammal, så tittade hon eftertänksamt på mig och frågade: Kan inte städning helt enkelt betyda att du visar uppskattning för dina gäster? Och svaret måste ju vara ja. Att bereda marken för dem du älskar kan vara en kärleksgärning. ***

Just nu pågår filmfestivalen Kärlek och anarki i Helsingfors. Igår kväll såg jag den svenska dokumentärfilmen Searching for Sugar Man. I slutet av filmen grät jag; verkligt liv är ofta mera drabbande än de mest välskrivna manuskripten. I centrum för dokumentärfilmen står Sixto Rodriguez, en amerikansk singer/songwriter som hade en mycket kort karriär i början av 1970-talet. Hans skivor floppade i hemlandet USA och han förblev okänd under alla kommande år, förutom i Sydafrika, där hans milda sånger med arga texter inspirerade tonåringar ur den vita befolkningen att börja ifrågasätta landets apartheidpolitik. De trodde att Rodriguez var död, men älskade hans sånger till kultstatus. De hade hört rykten om att han tänt eld på sig själv på scenen. Eller så hade han skjutit ihjäl sig, ingen visste exakt vad som hade hänt. Men Rodriguez levde fortfarande, totalt ovetande om att hans sånger spelades och älskades på en annan kontinent. Hans liv var anspråkslöst, mycket anspråkslöst. Han skötte det allra grövsta grovjobbet på byggarbetsplatser i Detroit. Då hus skulle rivas


Da g I I

var han den som skötte den äckligaste städningen, han skyfflade undan allt det som luktade och ruttnade, det som ingen annan ville ta i och han sopade gator när det behövdes. Men han var stolt över sitt smutsjobb. En av hans vänner sammanfattar Rodriguez hållning till sitt städarbete och säger att det är som ett sakrament för honom. Renhållning är en helig handling som han ägnar sig åt för att tjäna sina medmänniskor. Rodriguez är inte för stor konstnär för att göra det allra lägst värderade arbetet. Sådana konsekvent ödmjuka människor är sällsynta och jag skäms för att jag ibland vill liksom svinga mig upp från vardaglighetens rutinstök. Visserligen kan jag säga att städningen är viktig därför att den håller kaos borta, att vi blir renare inombords medan vi städar omkring oss, att vi behöver upprepa vissa handlingar därför att de ger tillvaron en struktur. Men att som Rodriguez lyfta upp städningen till ett sakrament och verkligen tjäna sin värld genom att städa bort det som luktar – ett så rent hjärta har jag inte, kommer heller aldrig att få. ***

Några månader senare: filmen om den ödmjuke konstnärenstädaren har fått en Oscar för bästa dokumentär 2012. Jag lyssnar ofta på soundtracket från filmen, nynnar ”Thinking of you” ibland, men kan också höra Sixto Rodriguez milda röst som talar i det fallfärdiga hus han bor i.


Dag

III ö

Jag söker en stolt städare

På min brors oväntade kombinerade halvsekels- och bröllopsfest blir jag bekant med hans tidigare studiekompis Cati. Jag har precis börjat skriva om städning. Cati visar sig vara expert på området; inte så att hon berättar om sina privata städstrategier, utan därför att hon är ordförande för den kommunala nämnden för olika servicefunktioner, som bland annat planerar hur städning och kosthåll i stadens skolor och vårdanstalter ska skötas. Samma vecka har tidningssidorna fyllts av rapporter om firmor som städar dåligt och levererar undermålig mat till skolorna i Esbo. Speciellt en firma har visat sig vara en storbluffare. Korvsås utan korv, rå potatis i potatisgratängen som mest liknar en soppa, samma slags korvstump med tre blomkålsbuketter i fyra veckors tid till en elev som behöver specialkost. Maten är ljummen redan när den bärs in i skolan och den tar slut innan alla har hunnit äta. Sådant får föräldrar att ryta till och anmäla om problemet till myndigheter och medier. Skolmaten har varit fundamentet till hur vi ser på skolan som en helhet: barnen ska få intellektuell, social och kulinarisk näring så att de växer i balans. Skolmaten har visserligen inte alltid varit läcker, och jag kommer själv aldrig någonsin att äta vare sig dillkött eller stekt strömming, men så länge det fanns köksor i skolorna, så tillreddes maten kunnigt och


Da g I I I

med ambitioner. Ingen vill väl ställa sitt rykte som kock på spel. Men så är det inte längre. Och samma elände gäller städningen i offentliga lokaler. Städerskorna har inte längre egna namn; de kommer från företag som har kalkyler för hur många minuter varje arbetsstation, rum och toalett får städas. Sedan ska städerskan rusa vidare, oavsett om det fortfarande finns fläckar som hon skulle vilja gnugga bort. ***

Mat och städning har avpersonaliserats och ingen är nöjd, förutom ägarna till dem som säljer tjänsterna, möjligen. Allra ledsnast är antagligen de som har utfört arbetet med fasta arbetsavtal och med yrkesstolthet, konstaterar Cati, och berättar om byskolan där alla barn och lärare ställde upp sig med plakat och tårta för uppvaktning då deras städerska anlände till skolan på sin sextioårsdag. Köksan i samma skola sades upp ett halvt år innan hon skulle gå i pension – hon behövdes inte längre eftersom ett storkök skulle börja leverera maten. Hon hann alltså inte gå i pension, så som man gör efter lång och trogen tjänst, utan hon fick sparken. Det var inte roligt för henne, inte för någon som såg det ske. Cati var frustrerad och jag kan bara önska att hennes kommun kan lösgöra sig från köpavtalens kalkyler som inte garanterar kvalitet. Köpavtalstjänsterna raderar ut yrkesgrupper som gett stadga åt livet i skolor och på vårdinstitutioner. ***

Jag är dotter till en städerska och köksa. En tid jobbade min mamma också på stadens ålderdomshem, där hon skötte hjälplösa långvårdspatienter, dementa och oförmögna att ta hand om sig


En stor bok om städning

själva. Alla tre yrkesgrupperna står idag i skottgluggen för nedskärningar som anses nödvändiga. Var skulle min mamma jobba idag? Skolköken är utrotningshotade, städfirmorna sänder ut personalen på snabbstädning för låga kostnader, och långvårdspatienterna ska tas om hand av utländsk personal som inte kan deras språk eller sångerna som de ännu minns från sin barndom. Min mamma hade en yrkesstolthet: hon ville självklart att maten de tillredde i skolköket skulle vara god. Som städerska behärskade hon sina redskap, hon visste vilka maskiner som var tyngst att hantera, vilka delar av yrkesskolan som var värst att städa (verkstadshallarna på bilmontörslinjen, förstås) och vikten av att fördela ansvarsområdena mellan städerskorna på ett rättvist sätt. Hon kunde sitt jobb. Eftersom hon inte hade utbildning och inte heller kunde tala finska, så var hennes möjligheter att komma ut i arbetslivet begränsade och det dröjde ända till mina tonår innan hon började jobba under längre perioder. Men också under de åren skulle vårt hem städas lika noggrant som tidigare. Den roll som min mamma då hade, som outbildad och med bristfälliga språkkunskaper, har idag övertagits av invandrare. En av mina arbetsplatser städades länge, över tjugo år, av trotjänaren Liisa. Hon ersattes på grund av inbesparingskrav av en blyg rysk kvinna. Men hon klarade inte av att fylla Liisas städrock; hon kom från en städfirma som gav henne för små marginaler, hon hann helt enkelt inte städa så noggrant som Liisa hade gjort. Klagomål lämnades in, det blev dags för en ny offertrunda. Ett annat företag fick kontraktet, men det övertog samtidigt arbetstagarna från den tidigare städfirman. Samma blyga kvinna fortsatte städa för oss, men hade fortfarande för snäva tidsramar. Vi slutade


Da g I I I

klaga. Cirkusen med firmor och offerter som måste jämföras är ett tidsödande och krävande värv att hålla igång. Inte ens professionella tjänstemän inom kommunerna tycks klara av att upprätta sådana kontrakt att kvaliteten säkras och ibland förblir det också oklart hur man ska tolka de olika sifferkolumnerna. Priserna för tjänsterna kan börja stiga på ett oväntat sätt. Var det inte enklare med städerskor som arbetade direkt för samma chef som vi andra, även om det var litet dyrare? ***

I slutet av sin yrkeskarriär kallade sig min mamma inte längre städerska. Hon var städare. Jag tror att ordet spelade en roll för henne. Städerskor hörde till privatsfären, men städare var en professionell yrkeskår. Hon kom ut i ett mera spännande liv än hemmalivet som hon hade levt i decennier. Genom städningen kom hon också i kontakt med både lärare och elever som talade med henne om saker som annars inte hade kommit in i hennes värld. ***

Min fjortonåriga dotters första jobb är att städa hemma hos släktingar som har blivit sjuka. Jag ger henne några goda råd på vägen, men hon är till sin natur en person som vet hur man skapar ordning omkring sig. Pengarna som hon förtjänar ger henne möjlighet att välja mellan att spara eller slösa. Först börjar hon spara så att hon under den kommande Berlinresan ska kunna köpa alla de sommarkläder hon drömt om. Efter resan bestämmer hon att hon ska börja använda sina pengar mera regelbundet. Det behövs kläder för höst och vinter, det behövs variation i garderoben, och hon gör upp planer, surfar på nätet, vet allt om kommande trender. Men när hon väl har gett sig själv tillåtelse att spendera pengar i real-


En stor bok om städning

tid, så kan hon inte. Hon sparar dem, funderar mer än hon köper. Hon har ordning på sin ekonomi. Städning kan vara ett viktigt steg ut i världen bortom hemmets väggar. Min dotter städar sig ut i världen i tredje generation.

E


Dag

IV

Jag borde ha städat datorn

Min jobbdator fylls av stora mängder skräppost som jag raderar varje dag. Efter fyra semesterveckor brukar jag ha ett tusental meningslösa mejl, som trasslar in sig i de mejl som borde läsas och åtgärdas. Virtuell städning är ett måste. Och jag medger: det ger mig en viss tillfredsställelse varje gång jag trycker på delete-knappen. Iväg susar mängder av information som jag inte behöver ta till mig. Det finns för många mejl, för många ord på datorskärmen, varje dag, varje vecka, år ut och år in. Jag är innerligt trött på e-posten, men är förstås beroende av den. ***

När textmeddelandena ännu var en innovation, hade jag en liten anteckningsbok där jag skrev ner mina favoriter. Minneskortet i telefonen var så litet då, att det inte klarade av att lagra mer än något tiotal meddelanden. Alltför ofta måste jag bestämma om jag ville behålla ett meddelande eller inte. Jag tror att människor då lade ner mera möda på att formulera sina meddelanden än de gör idag. Idag är det statusuppdateringarna på Facebook och Twitter som kräver mest uppmärksamhet och formuleras snärtigast. Textmeddelandena har blivit ett medium för praktiska angelägenheter. Tanken att jag borde skriva ner fina textmeddelanden i en liten bok känns en aning absurd. Men å andra sidan har telefonerna så stor minneskapacitet att jag kan bära med mig de bästa hur länge som helst ändå.