Den åttonde tärnan

Page 1

Den üt tonde tärnan



Schildts & Sรถderstrรถms


Av Eva Fr a nt z h ar tidigar e u tgiv its Sommarön 2016 Blå villan 2017 För barn: Hallonbacken 2018

isbn 978-951-52-4633-2 © Eva Frantz 2018 Omslag och grafisk form: Emma Strömberg Schildts & Söderströms, Helsingfors Tryckt hos Livonia Print, Riga 2018 litteratur.sets.fi


INNEHÅLL

1 Ingen dager synes än

9

2 Drömmar med vingesus

38

4 Glans av din fägring

78

3 Ljusklara hägring 5 Skuggorna ruva

6 Trollsejd och mörkermakt 7 Signade lågors vakt

8 Kom i din vita skrud 9 Tunga fjät

10 Mörkret ska flykta snart

58

100 135

155

188

219

254

11 Huld med din maning

280

Epil og Ef teror d

314 318



Hon är så torr i munnen att det gör ont att andas. Näsan är täppt, nacken krampar. Det krävs en stor ansträngning för att öppna ögonen. Var är hon? Ett blekt ljus faller in på en svart soffrygg. Armstödets läder klibbar mot kinden, hon är svettig och fryser samtidigt. Hon måste sätta sig upp. Går det? Allting blir dimmigt när hon tar sats, vänder sig på rygg och häver sig upp. Hon måste sitta stilla en stund och försöka fokusera blicken på sina egna knän innan hon kan se klart. Hon är ensam i rummet men tycker sig höra svaga snarkningar någonstans i närheten. Det är ett stort rum, med fönster från golv till tak och spjälgardiner. Nästan inga möbler, bara tre soffor och ett glas­ bord. Hon har sett allting förr men rummet ser obekant ut i dagsljus. Hon inser att hon bara har tröja och trosor på sig. Varför det? Var finns jeansen? Vinfläckar och cigarettfimpar på glasbordet. Spridda minnesfrag­ ment från kvällen innan. Hon minns soffan och att hon satt i den. De andra var också här och de sjöng med i musiken för full hals. De sjöng Don’t worry be happy på nytt och på nytt. Hon kände sig ganska happy, minns hon. Happy och full. Men vart har alla tagit vägen? Benen är som spagetti men hon lyckas resa sig upp. Det ligger ett trasigt glas på golvet bredvid bordet, hon kliver försiktigt över det för att inte få skärvor i fotsulorna. 7


Hon måste kissa. Det ska finnas en toalett här borta. Nu ser hon sina ljusblå Levi’s liggande i en äcklig hög på golvet. De som var så dyra, hon sparade i evigheter innan hon kunde gå till Anttila och slå till. Hon tar dem med sig när hon går ut ur rummet. Strumporna tycks vara hopknölade inne i byxbenen. Snarkningarna är närmare nu. En dörr en bit bort står på glänt och hon kikar försiktigt in. Det är en gubbe som snarkar. Han har ryggen mot dörren och har bara ett par silkiga kalsonger på sig. Ryg­ gen är hårig och full av födelsemärken. Hon vet inte vem det är och hon vill inte veta. Hon går förbi flera dörrar, de är alla stängda men hon tycker sig höra mera snarkningar och andetag. Var är den där toaletten nu igen, det börjar bli bråttom? Där! Hon slinker in genom dörren och låser bakom sig. Trosorna är klib­ biga, det river till när hon drar ner dem. När hon låter kisset flöda svider det så mycket att hon nästan skriker högt. Trosorna är vita men fläckade av någonting rödbrunt. Är det skit? Nej, det måste vara blod. Men hon har väl inte mens nu? Det bultar i huvudet och paniken väller fram, hon är tvungen att luta sig tungt mot den stora toapappersbehållaren av vitmålad metall på väggen. Hon försöker torka sig mellan benen men pappret är tjockt och strävt och det gör förfärligt ont. Varför minns hon inte vad som hände i går? Hur full var hon? Varför är alla de andra försvunna? Varför lämnade de henne på den där soffan? Och varför blöder hon? Efter en lång stund lyckas hon dra på sig jeansen. Sömmen i gre­ nen skaver så hemskt. Hon struntar i att försöka knäppa dem. Hon låser upp toalettdörren och stapplar genom korridoren. Hon måste ta sig härifrån.

8


1 INGEN DAGER SYNES ÄN

Torsdag 7 december Roland Ström var en morgonpigg person. Inte på det där patetiska sättet som vissa andra i hans ålder. De som vaknar tidigt och är kissnödiga, uttorkade och ängsliga och inte kan somna om eftersom de tänker på döden. Ånej, Roland vaknade alltid tidigt och hävde sig med entusiasm upp ur sängen för att ta vara på den nya dagen, vinter som sommar, vardag som helg. Helst inledde han morgonen med ett dopp i havet. I det avseendet var vintern hans favoritårstid. Det var väl ingen bedrift att sänka ner kroppen i 19-gradigt vatten en julimorgon? Det var ju knappt så det svalkade ens. Nej, inget kunde mätas mot känslan då iskallt vatten omslöt en medan luften ovanför var ännu kallare. Varje gång man hävde sig upp för badstegen igen var det som om hela livet gjort en omstart. Roland älskade det, det var de stunderna han kände sig mest levande. Om man tillät sig att vara lite klyschig kunde man säga att han kände sig fyrtio år yngre efter varje vinterbad. Före doppet gällde det alltid att värma upp kroppen ordentligt, till exempel genom att promenera raskt. Roland tog långa kliv, fäktade med armarna och iakttog sin egen andedräkt som steg upp mot den svarta himlen som små molnpustar. Underbart 9


att vintern hade kommit så tidigt i år, ibland fick man vänta till efter nyår innan det blev ordentligt kallt. Klockan 06 på morgonen brukade Roland ha både omklädningsrum och vak för sig själv. Vinterbadarföreningen hade fixat det så fiffigt med vindskydd, värmematta och en pump som gjorde att vaken hölls öppen också då det var rejält kallt. Det var bara att byta om och hoppa i. Det var med viss irritation Roland noterade att det lyste på damsidan i den lilla träbaracken. Vad nu? Fanns det faktiskt någon tant i föreningen som hade tidigare vanor än han? Det hade han aldrig varit med om. Morgonen efter självständighetsdagen dessutom. Allt kvinnfolk Roland kände hade suttit uppe och tittat på presidentens mottagning i går och blivit uppspelta över klänningar och kanapéer. De skulle säkert sova lite längre i dag. Det var tyst inne i baracken. Roland passade på att stampa extra hårt då han klev in i tamburen som låg mellan damernas och herrarnas omklädningsrum. Var det någon dam där inne skulle hon väl rimligtvis ge sig till känna och titta ut och hälsa om hon nu inte råkade vara spritt språngande naken. I så fall kanske hon i alla fall skulle ropa en hälsning. Om hon nu hade något förstånd, det var ju inte alla kärringar som hade det. Han lyssnade igen. Det var knäpptyst. Jaja. Antagligen var det någon slarvmaja som tagit sig ett kvällsdopp i går och glömt att släcka lampan efter sig. Nu skulle Roland inte fundera desto mera på saken. Raskt klädde han om, på med badbyxorna, badskorna, de tjocka handskarna och ylleluvan. Han svepte handduken om axlarna och vandrade hurtigt ut ur byggnaden. Nyckeln till omklädningsrummet fick man inte glömma att ta med sig, det skulle inte vara något vidare att bli utelåst i kylan i bara badbrallorna. Sådana fadäser skedde ibland hade Roland hört. 10


Det var verkligen en majestätisk vintermorgon. Som direkt från ett julkort. Det snöade fjäderlätt, havsviken låg där gråblå och gnistrande och det var tyst och stilla. Pumpen nere i vaken brummade sakta men också den tystnade då Roland vred på den lilla timer-dosan på väggen. Det var obehagligt att doppa sig medan pumpen gick, och den skulle starta om av sig själv efter tio minuter. Vid det laget skulle Roland vara doppad och klar. Trots att han var en erfaren vinterbadare stannade han inte i vaken längre än en dryg halv minut så här års. I februari-mars skulle han klara av längre stunder igen. Längst ute vid vindskyddet och badstegen var det mörkt, ljuset från lampan på barackens yttervägg nådde inte hit. Men Roland lade som alltid sin handduk på den lilla träbänken och nyckeln till baracken prydligt ovanpå handduken. Så tog han några djupa andetag för att stålsätta sig, grabbade tag om stegen och klättrade målmedvetet ner i det iskalla vattnet. Åh, för sjutton gubbar, vad kallt det var. Men värt det, det här var livet. Då han tog de första ryckiga små simtagen stötte han mot någonting i vattnet. Det var märkligt. Det var minst tre meter djupt här. Kunde det vara någon del av pumpen som kommit loss? Det hade hänt tidigare, mindes Roland, och han sträckte ut handen för att känna efter. Nej, det här var någonting större. Det var både mjukt och hårt, på något sätt. Kändes inte som någon teknisk grej. Det var först när Roland fick handen full av böljande hår som han förstod vad det var som låg i vaken. Äldre kriminalkonstapel Anna Glad var vaken när telefonen ringde, men allt annat än utvilad. Numera fanns det väl inte en enda polis som kunde ta ledigt på självständighetsdagen, risken 11


fanns alltid att någon »fosterländsk« manifestation skulle urarta i främlingsfientlig kalabalik. Här i småstaden hade det varit lugnt men i huvudstaden hade det som förväntat blivit tumult i närheten av presidentslottet. Poliser från hela landet hade kallats in för att finnas till hands, och Anna hade jourat till 23-snåret. Efter att hon kommit hem hade hon inte kunnat somna. Idiotiskt nog hade hon hällt i sig på tok för många koppar termoskaffe. Och mera kaffe skulle det bli nu, för det blev en rivstart på den här arbetsdagen. En morgonpigg vinterbadare hade råkat på ett lik i vaken nere vid Timmerviken. Det var allt Anna visste i detta skede. Egentligen var det märkligt att dylikt inte hände oftare, tänkte hon. Allt flera verkade ägna sig åt det där vansinniga vinterbadandet, som de påstod var både hälsosamt och njutbart. Anna klapprade tänder av blotta tanken när hon körde ut mot Timmervikens badstrand som låg några kilometer från centrum. Hon kunde omöjligt gå med på att det skulle vara nyttigt att utsätta sig för någonting så fasansfullt som att doppa sig i havet mitt i vintern, snarast lät det ju livsfarligt. Och det kanske stackaren i vaken var ett icke-levande bevis på. Om det nu ens var en vinterbadare, det kunde ju vara någon som drumlat i också. Det fanns ju de som passade på att fira republikens födelsedag med rätt mycket sprit. Att berusade människor drunknade på midsommarafton var ju regel snarare än undantag, på självständighetsdagen var dylika incidenter ovanliga, men man kunde ju aldrig veta. En ambulans stod parkerad bakom den blå träbaracken som inrymde omklädningsrummen. En svart skåpbil stod en bit bort och i samma stund som Anna klev ur sin bil bromsade Märta Hansson in sin Skoda bredvid henne. – Morgon! Fin i håret i dag! sa Märta muntert. Anna grymtade till, kastade en blick på sin spegelbild i bilrutan och konstaterade att hon starkt påminde om ett av de där 12


danska lyckotrollen hon samlat på som barn. Hon hittade en mössa i jackfickan, den drog hon ner över burret och genast såg hon lite proffsigare ut. Hon måste helt enkelt lära sig att ta en titt i spegeln innan hon gav sig iväg hemifrån, även om det var bråttom. Hon tittade avundsjukt på Märtas pigga hästsvans som guppade och slängde när kollegan raskt gick framför henne runt baracken och ner mot stranden. – Sablars fin morgon, sa Märta, jag var precis på väg ut med skidorna när centralen ringde. Tänkte att jag skulle hinna före jobbet, men jag får göra ett nytt försök i kväll. – Så kan det bli, sa Anna och försökte inte ens låta beklagande. Det var fortfarande mörkt men reflexerna på räddnings­ personalens uniformer syntes tydligt ute på bryggan. De höll på att rigga upp en strålkastare, antagligen för att kunna avgöra exakt var kroppen låg. Om den nu var kvar, det slog Anna att det var strömt vid Timmerviken  … Dörren till omklädningsrummet slogs upp med sådan fart att Anna fick skutta åt sidan och en man i dykardräkt klev ut. – Ser man på, utbrast Anna, hur hann du hit så jäkla snabbt Brinkmann? – Jag bor bara några hundra meter bort, svarade Felix Brinkmann med ett flin. Felix var proffsdykare och hade otaliga gånger ryckt in då räddningsverket behövde hjälp med drunkningsolyckor. Nu vandrade han målmedvetet ut på bryggan mot räddningspersonalen som pekade och förklarade någonting. – Vi måste nog montera ner den här vindskyddsgrejen för att komma åt att lyfta kroppen, sa en av dem. Dörren till baracken öppnades igen och en äldre man tittade försiktigt ut. – Ja, hej. Roland Ström, det var jag som ringde 112, sa han. Han försökte låta hurtig men den bleka uppsynen vittnade om att han var skakad. 13


Anna och Märta presenterade sig. – Vi kanske ska gå in i värmen så jag kan ställa några frågor? föreslog Anna. I bästa fall skulle hon kunna hålla kvar mannen inne i byggnaden medan kroppen lyftes upp ur vaken. Anna kände att hon gärna ville skona honom från den synen. Roland Ström nickade lydigt. – Jag går ut på bryggan med de andra, sa Märta. Roland backade in i byggnaden och fortsatte genom en dörr prydd med en humoristisk skylt föreställande ett muskulöst strandlejon till karl. Anna kastade en blick på dörren på den motsatta väggen. Där hängde en likadan skylt, men med en yppig bikinikvinna på. Det lyste i dörrspringorna. – Har du tittat in i damernas omklädningsrum? frågade hon Roland. Han såg förnärmad ut. – Självklart inte! – Slå dig ner så länge, jag kommer strax. Anna knuffade upp dörren med bikinikvinnan. Det fanns ingen där, men på en krok på väggen hängde en tjock vinröd jacka med pälskantad huva och ett par svarta vadderade byxor. På bänken låg en hög prydligt hopvikta kläder med ett par randiga bomullstrosor högst upp. De kunde knappast tillhöra någon annan än offret, tänkte Anna. Någon handväska såg hon inte till, så hon letade igenom jackfickorna på jakt efter en plånbok eller telefon som kunde ge en ledtråd gällande offrets identitet. Ingenting. Dörrarna till de bägge omklädningsrummen hade blivit stående på glänt och Roland som slagit sig ner på en bänk inne på herrsidan tycktes ha räknat ut vad Anna höll på med. – Ta en titt i loggen! föreslog han. – Loggen? 14


– Det borde ligga ett häfte där inne. Anna såg sig omkring. Mycket riktigt! På ett litet bord strax invid dörren låg ett nött spiralhäfte och en penna. – Hur fungerar loggen då, Roland? – Den som kommer hit för att vinterbada skriver upp datum och klockslag och sitt namn. Det är för föreningens statistik. Om det är en vinterbadare som ligger i vaken har hon säkert skrivit sitt namn i boken. Anna bläddrade i häftet. Sidorna var fyllda av datum, namn och klockslag , samt ibland ilskna små uppmaningar. »Sopa golvet efter att ni bytt om, det ligger sand överallt!« Den senaste anteckningen hade gjorts kvällen innan, klockan 23.15. Namnteckningen var inte helt lätt att tyda. Boll? Nej, kunde det var Boel? Boel West … någonting. Anna bläddrade tillbaka i loggen och noterade samma namnteckning på flera av sidorna. Tydligen var denna Boel W en frekvent vinterbadare. Enligt loggen badade hon ofta sent på kvällen. Roland Ström suckade och bytte ställning borta på sin bänk. Han såg både nervös och otålig ut. – Nåja Roland, kan du vara snäll och berätta om det som hände när du kom hit i dag. Roland Ström förklarade och Anna gjorde anteckningar. Roland badade ofta tidigt på morgnarna. Var så gott som alltid först på plats. Hade inte lagt märke till någonting speciellt förutom att lampan var tänd i damernas omklädningsrum och hade inte funderat på saken desto mera förrän han upptäckte att det låg en kropp i vaken. Han hostade till och ruskade häftigt på huvudet. Anna nickade och väntade på att han skulle fortsätta. Det var svårt att avgöra hur länge det skulle ta för gänget på bryggan att få upp kroppen, men Anna hoppades att de snart skulle vara klara så Roland kunde få gå hem. Dessutom skulle 15


det snart börja ljusna och då skulle folk i närheten säkert notera att någonting pågick ute på bryggan. Det hände allt oftare numera att röjningar av olycksplatser och vanligt polisarbete blev direktsändningar på någon privatpersons Instagram. Alla trodde sig vara nyhetsbyråer numera, det var vansinnigt hur tanklösa människor kunde vara. Anna fortsatte att ställa frågor om vinterbadarföreningen och Rolands rutiner, mera för att vinna tid än för att få direkta upplysningar. – Hur många medlemmar har ni? – Vi borde väl vara ett hundratal, men långt ifrån alla är aktiva. Man måste vara medlem för att få en nyckel och jag vill minnas att vi har tillverkat 120 nycklar. Rolf förklarade också att de flesta medlemmarna var äldre damer, som man var han i minoritet. Han hade dock inte varit förkyld sedan 2008, proklamerade han med stolthet, och det var vinterbadandets förtjänst. Anna undrade för sig själv om Roland skulle klara av att upprätthålla sin käcka badrutin efter morgonens incident. Men han kanske inte var så lättskrämd. Efter en stund knackade det på dörren och Märta klev in i tamburen. – De håller på att ta henne till bilen nu. Anna bad Roland Ström vänta i omklädningsrummet en liten stund till och följde Märta ut ur byggnaden. Ute på bryggan höll Felix Brinkmann på att samla ihop sin utrustning medan mannen och kvinnan från räddningsverket hade hunnit fram till parkeringsplatsen med båren. – Får jag se? undrade Anna så fort båren var på plats inne i den mörka skåpbilen. Kvinnan (som enligt namnskylten hette Kirsi) klev åt sidan så Anna fick klättra in. 16


– Det var ingen idé att försöka återuppliva den här, sa Kirsi, vi tar henne till Centralsjukhuset så Agneta Eriksson får undersöka kroppen. Anna lutade sig över britsen i bilen och blev häpen. Hon hade av någon orsak utgått ifrån att det skulle vara fråga om en äldre person, men Boel W, om det nu var hon, kunde inte ha varit mycket mera än fyrtio. Antagligen hade det gammalmodiga förnamnet och Rolands uppgifter om att det mest var äldre damer som vinterbadade lett in Annas tankar på fel spår. Kvinnan hade halvlångt hår som kanske var lite åt det rödaktiga hållet då det var torrt. Hon hade en röd baddräkt i sportig modell och på händerna hade hon någon slags tjocka gummihandskar. – Hon hade sådana där badskor också, de föll av när de lyfte upp henne, sa Märta som följt Annas blick. – Ja, det råder ingen tvekan om att hon skulle bada i alla fall. Hon trillade inte i av misstag, menar jag. – Nej, så verkar det ju. De stod båda tysta en stund och iakttog kvinnan på båren. Anna räknade hastigt ut att ifall detta var den Boel som tagit ett dopp vid 23-tiden kvällen innan hade kroppen legat i vaken i närmare sju timmar. I vatten som bara var en gnutta varmare än fryspunkten. – Märkligt att inte strömmarna förde iväg henne, mumlade Anna. Felix som dykt upp vid bilen hörde henne. – Det finns en pump nere i vattnet så vaken ska hållas öppen. Jag gissar att den fick kroppen att flyta in mot stegen och bryggan, så att hon inte drev iväg åt något annat håll. – Vet vi vem hon är? undrade Märta. – Hennes kläder finns i omklädningsrummet men jag hittade inga personliga grejer som gav någon ledtråd. En Boel Westman 17


eller Westland eller någonting liknande hade sent i går kväll skrivit in sig i ett häfte som ligger där inne. Det är allt vi har just nu. – Är det inte lite märkligt att inte ha med sig några grejer alls? Ingen nyckel ens? sa Märta. Det fanns ingenting på bryggan heller, ingen handduk eller så. Men de kan ju förstås ha ramlat i vattnet? Anna nickade, fortfarande med blicken fäst på den avlidna kvinnans nästan violetta ansikte. Märta hade rätt, kvinnan hade ju bevisligen tagit sig in i omklädningsrummet som enligt Roland alltid var låst, men var fanns den nyckeln nu? Kanske den faktiskt hade blåst ner i sjön. – Jag får kolla igenom kläderna på nytt, jag kan ha missat någonting. Och Roland Ström kan väl gå hem nu? – Jo, det kan han väl. Anna gick in till Roland Ström, tackade honom för hjälpen och dubbelkollade hans kontaktuppgifter ifall han skulle behöva höras igen. Hon gav honom också namnet på en samtalsterapeut ifall han skulle vilja bearbeta det han varit med om, men Roland ruskade bara på huvudet, tog sitt pick och pack och gav sig iväg. Anna gick ut på bryggan och tittade fundersamt ner i den cirka tio kvadratmeter stora öppningen i isen. Himlen började ljusna. Vindskyddet som räddningspersonalen monterat ner låg längst ute på bryggan och såg ut som en omkullvält rispapperslampa av modell större. Märta kom fram till henne med telefonen i högsta hugg. – Hittade en Boel Westman, född 1972, i registren. Kan det vara vår dam? sa hon. Så här ser hennes Facebookprofil ut. Anna tittade på fotografiet av en allvarlig kvinna med glas­ ögon och rödspräckligt hår i en knut uppe på hjässan. – Det ser definitivt ut som hon, sa Anna. – 45 år gammal alltså. Undrar om hon hade ett hjärtfel eller någonting liknande? Annars ska en så här ung människa inte kunna dö av vinterbad, speciellt inte en som badar regelbundet. 18


Anna bet sig i läppen medan hon tänkte. Även om hon personligen var skeptisk till vinterbad var det besynnerligt. Bara några minuter i så här pass kallt vatten kunde ta död på en frisk och vältränad person, men enligt loggen i omklädningsrummet badade Boel Westman flera gånger i veckan. Hon borde ha varit härdad och vetat vad hon gjorde. Varför hade hon inte kunnat ta sig upp ur vaken? – Kan hon ha halkat och slagit huvudet på vägen upp eller ner? fortsatte Märta sitt resonemang. Jag försökte se efter men kunde inte lägga märke till några yttre skador. – Agneta får se över det där, rättsläkaren alltså. Hon skickar vidare kroppen till rättsmedicinska om hon tycker det behövs. Men vi har väl inga skäl att misstänka någonting annat än att det var en olyckshändelse eller ett sjukdomsfall? Märta instämde. – Har du en hemadress för Westman? undrade Anna. – Japp. Hon bor väldigt nära, på Futurica, den där skolan du vet. De har ett internat för eleverna men tydligen bor några av lärarna där också. Kanske det är därför hon inte hade med sig plånbok, telefon eller dylikt? För att hon inte skulle gå så långt, menar jag. – Vad sa du att skolan hette? – Futurica. Den bytte namn för något år sedan. Tidigare hade den någon sorts religiös inriktning tror jag, men nu är den en vanlig folkhögskola. Ligger på en ö precis vid fastlandet någon kilometer härifrån. – Då tar vi väl oss dit då. Ska vi promenera eller ta bilarna? – Bil förstås! Håller på att frysa pattarna av mig här. – Att stänga jackan kunde vara en idé. – Eller att sätta sig i en mysig bil med sitsvärmare. Kom nu.

19


Rolf Månsson vred på det mittersta ljuset i elljusstaken i köksfönstret. Ett varmt orangegult sken lyste upp rummet och han bestämde sig för att inte tända taklampan ännu. Det var gemytligt så här. Han hällde upp vatten i kaffekokaren, en rejäl sats fast det bara var för honom själv. En tidning låg på dörrmattan och det stramade till i höfterna när han böjde sig ner för att plocka upp den, bara för att inse att det ju inte var dagstidningen utan ett reklamblad. Det var klart, tidningarna utkom väl inte morgonen efter en helg. Höftleden fortsatte att ömma när han återvände till köket. Tänk, för inte så länge sedan var jag en vältränad herreman i mina bästa år, tänkte Rolf bistert, och nu är jag en gamyl med knakande leder. Övergången gick förbaskat fort. Rolf hade varit tvungen att gå i förtidspension några månader tidigare efter en hjärtinfarkt och en dramatisk incident med en mordmisstänkt. Han hade varit riktigt illa däran ett tag men han mådde avsevärt bättre nu. Tyvärr hade han fått vänja sig vid tanken på att livet aldrig mera skulle bli som förr. Det kändes väldigt orättvist, Rolf som alltid varit noggrann med motion och kost och sådant där, hade han inte förtjänat en pigg och kry pensionärs­tillvaro? Men hoppet var inte ute ännu. För tillfället väntade han på ett operationsdatum, och om allt gick bra med hjärtoperationen skulle han försöka sig på försiktig träning igen. Det skulle knappast bli fler halvmaratonlopp för hans del, men allra mest lockade seglingen. Nästa sommar kanske? Medelhavet. Kroatien eller Grekland, något ställe där havet skiftade i turkost. Vita hus, blå­målade stolar med flätad sits, våldsamt violetta bougainvilleaväggar och sådant där mystiskt vittvin som smakade kåda. Där hade Rolf sin målbild. 20


Fast om han bortsåg från sitt hälsotillstånd var tillvaron inte helt pjåkig så här i advent. Det var snöigt och fint ute och Rolf hade aldrig varit den som våndades över vintermörkret. Tvärtom, det var bara mysigt. Han tassade tillbaka till köket och vred på radion. Så här års hade han ställt in den på en kanal som enbart spelade julmusik. Peter Jöbacks sammetslena stämma fyllde köket medan Rolf bredde några smörgåsar, tände taklampan och satte sig tillrätta. Nej, det gick verkligen ingen nöd på honom. Livet hade han i behåll, en fin familj och en härlig livskamrat i särbon Max. Dessutom var det snart jul, och som pensionär skulle Rolf för en gångs skull kunna ta ut allt av adventstiden. Han hade prickat in några julkonserter i kalendern, julfesten på barnbarnet Leos daghem och en glöggtillställning med de forna kollegerna. Men inget jäktande, han skulle känna efter varje dag och stanna hemma och ta det lugnt om det kändes bäst. Kanske koka knäck? Det hade han inte hunnit med sedan 1990-talet. Eftersom det inte fanns någon färsk tidning att läsa slog han upp gårdagens. Han hade bara bläddrat igenom den som hastigast eftersom Max hade sovit över och de suttit och pratat vid frukosten morgonen innan. Det stod inte så mycket av värde i tidningen numera, tyckte Rolf. Ganska deprimerande läsning. Nedskärningar inom vården, indragna tågturer, ett skolhus som slagit igen på grund av mögelskador, en tveksam recension av en antologi, en notis om att den årliga pepparkakshustävlingen var inställd på grund av bristande intresse. På mittuppslaget möttes Rolf av en stor intervju med stads­ direktören som skulle gå i pension i slutet av januari. Rolf synade intresserat Kaj-Eric Svartströms brett grinande ansikte på bilden och konstaterade att han såg ännu mera sliten ut än Rolf själv. Sådana där påsar under ögonen fick man bara när 21


antalet sömntimmar var för litet och alkoholintaget för stort. Det blev säkert ett och annat glas tråkigt rödvin vid olika representationstillfällen. Och några groggar om kvällarna för att stå ut med alla magsura kommentarer från missnöjda kommuninvånare. Svartström sade sig se fram emot mera tid för familjen och resor till Thailand och radade upp en hel rad med floskler om regionens lysande framtidsutsikter. Jojo. Rolf misstänkte att det allra skönaste skulle vara att lämna de mögliga skolhusen, finansieringen av den nya gästhamnen som såg ut att spåra ur ordentligt och diverse andra projekt som inte riktigt gått som planerat. Kaj-Erics privata framtidsutsikter var antagligen mera lysande än regionens. Fyra personer var intresserade av att bli Svartströms ersättare, framgick det också av artikeln. Två män, två kvinnor. Det var inte så tokigt, tänkte Rolf, hittills hade bara en lång rad gubbar innehaft posten, en gumma skulle ju vara välkommen omväxling. Riikka Halonen kände Rolf bara vagt till, hon var för närvarande utvecklingschef inom staden. Säkert duktig, men lite kantig i sitt sätt. Jasper Jokela var också bekant, den yngsta av de sökande. Han var en blond man med hår som stod på ända och trendiga glasögon. Jokela studsade ofta omkring i egenskap av verksamhetsledare för olika evenemang som ordnades i staden, konserter, marknader och andra jippon. En smått enerverande typ som saknade både livserfarenhet och ödmjukhet, men verkade omåttligt nöjd med sig själv. Den tredje som sökt tjänsten var en företagare som nyligen flyttat till regionen. Namnet Jimmy Kjellin lät bekant men Rolf kunde inte placera det. Och den fjärde, en kvinna med bakgrund inom utbildningssektorn, beskrevs som en joker i sammanhanget. Hon var åtminstone en ny bekantskap för Rolf. Jaja, en av dem skulle alltså styra staden så fort Svartström satt sig på Thailandsflyget. 22


Rolf läste presentationerna av de fyra kandidaterna noga och kände med ens ett sting av saknad. Valet av ny stadsdirektör skulle vara ett hett samtalsämne i kafferummet på polisstationen de närmaste veckorna. Han önskade att han skulle få vara med, höra skvallret, veta vad som var på gång, bilda sig egna åsikter och tvärsäkert framföra dem i kön till kaffeautomaten. Så som han gjort under hela sitt yrkesliv. Men det var som det var. Telefonen pep till, ett meddelande från Max. »Slutar kl 17, säg till om jag ska ta med mig någonting«, skrev han. Rolf nöjde sig med att skicka en tumme upp tillbaka, så som döttrarna brukade göra. De hade hånat honom för att han tidigare brukat skriva saker i stil med »Det går bra det Ellen, hälsningar Pappa« i sina meddelanden. Han tyckte helt enkelt det var artigast så. Men till sist hade han bestämt sig för att bli lite modernare. Dessutom hade han varit så klen i nyporna under sjukhusvistelsen att den där enkla tummen upp-krumeluren var rätt praktisk. Men sådana där emojis vågade Rolf sig inte på, de kunde tydligen bära på dolda budskap. När yngsta dottern meddelat att hon blivit underkänd i en tentamen hade Rolf skickat en gubbe som grät innerligt av medlidande. Varpå dottern sårat undrade varför han hånskrattade åt hennes misär. Nåjo. Nu noterade Rolf att han hade ett meddelande till som han inte märkt. Ex-hustrun Mia skrev »Kommer över med lite mat till dig vid 12, ses.« Rolf suckade och lade ifrån sig telefonen. Ända sedan han fått komma hem från sjukhuset hade det varit så här. Max och Mia och ibland också äldsta dottern Elvira tävlade om att vara Rolfs privata Florence Nightingale. Max var ju den som Rolf såg som sin närmaste anhöriga numera, dock hade de aldrig bott tillsammans och skulle knappast göra det i framtiden heller. Det fungerade bra med separata 23


hushål­l, om de blev trötta på varandras egenheter var det bara att åka hem till sig. Arrangemanget hade många fördelar, bland annat grälade Rolf och Max nästan aldrig. Ibland ville Max vara för sig själv, det respekterade Rolf och ibland var rollerna ombytta. Det var inte konstigt alls. Ex-hustrun Mia hade i sin tur efter tjugofem år på samma adress som han väldigt bra koll på Rolfs rutiner och preferenser. Om hon åkte till mataffären för hans räkning skulle hon med stor sannolikhet köpa exakt det han ville ha, medan Max kunde komma dragande med diverse underligheter. När Rolf bett Max köpa leverlåda hade han fått en egendomlig quinoasallad istället. Det besvärligaste var att Mia och Max blev omåttligt irriterade på varandra, vilket placerade Rolf i en hopplös position. Båda menade ju väl. Han skulle omöjligt kunna ta sig ur dispyten utan att någon blev stött. Men han skulle tala om saken med Mia. Det var trots allt hon som borde backa. Ett annat orosmoment var julfirandet. Den första julen efter att Mia och Rolf skilt sig hade hon firat med barnen och han på jobbet. Men det var före lille Leo föddes. Nu ville de båda helst fira med barnbarnet, vilket också borde gå bra. Men Mia och Max kom inte överens så om Rolf firade med familjen skulle Max bli lämnad utanför och det var ju inte heller en trevlig tanke. Äh. Rolf suckade högt mot bilden av den stroppigt flinande avgående stadsdirektören i tidningen. »Mera tid tillsammans med hela familjen« såg Svartström fram emot. Rolf kunde inte riktigt säga det samma. Familjen var fantastisk, men man mådde bäst av att uppleva den i mindre portioner, tyckte Rolf.

24


– Så stället heter Stockudden, men jag tycker det ser ut som en ö, konstaterade Anna Glad. Tillsammans med Märta Hansson gick hon över en bro som ledde från en liten parkeringsplats ut till Stockudden, platsen där folkhögskolan Futurica var belägen. – Det är någonting mittemellan, skulle jag säga, svarade Märta Hansson. Hon höll upp sin telefon där hon öppnat en kartapplikation. – På kartan ser den ut som en liten ö, men det lär ska gå att ta sig ut utan att bli speciellt blöt om fötterna om somrarna. Så det kanske beror på hur högt vattnet är. Anna kastade en blick ner över broräcket. Under ett täcke av is och snö kunde hon se enstaka stenar sticka fram. Bron var cirka 50 meter lång och precis lagom bred för en personbil. Vid andra ändan av bron fanns ett högt ståltrådsstaket och en grind som inte såg ut att ha varit stängd på ett tag. Nu i snömassorna skulle det knappt gå att dra igen den. Varför hade man installerat en sådan grind, undrade Anna. Ville man hålla inkräktare borta? Eller ville man hålla folk kvar på ön? Hårda tag mot skolkande elever? – När visste du att du ville bli polis? undrade Märta plötsligt. Anna blev så överrumplad att hon snubblade till. Det var en av Märtas egenheter, det var svårt att hänga med i hennes tankeflöde och oväntade och ganska personliga frågor kunde komma farande när Anna inte alls vara beredd på dem. – Tonåren, svarade hon kort. Anna hade ingenting emot sin yngre kollega men de hade inte hunnit bli så förtrogna att Märta behövde höra hela sanningen om Annas struliga uppväxtår, supande mamma och tidiga erfaren­heter av ordningsmakten. De anekdoterna hade hon verkligen ingen lust att dra just nu. – Så jäkla tidigt! Jag var inne på helt andra spår i tonåren, jag. 25


Allt från pilot till pedikyrist, vill jag minnas, skrattade Märta. Ja, först skulle jag ju bli fotbollsproffs men jag fick problem med akillessenan och det sket sig  … Sekunden därpå tvärstannade hon så abrupt att Anna höll på att snubbla igen då hon försökte undvika att kollidera med kollegans rygg. – Fast tja, om jag hade fått bo i ett så flott skolhus hade jag gladeligen studerat vad fasen som helst! Anna blickade upp mot den pampiga gamla rödtegelbyggnaden som låg framför dem. Huset hade två våningar och svart plåttak och arkitekturen påminde Anna om husen på kasernområdet strax utanför staden. – Jag undrar just om eleverna bor i det där slottet, skulle tippa att de har små bås där borta istället, sa hon och pekade mot några rödmålade envåningshus som låg en bit närmare vattnet. De såg betydligt nyare ut än tegelbyggnaden och var inte speciellt pittoreska. På framsidan av tegelhuset hängde två skyltar. Den ena var gammal och av koppar, »Rektorsexpedition« stod det med sirliga bokstäver. Den andra var modern, i någon slags hårdplast och prydd med en logga föreställande en stiliserad sol och texten »Futurica«. Kontrasten mellan gammalt och nytt kändes lite ironisk tyckte Anna. Var det avsiktligt, tro? Märta kollade återigen upp någonting på sin telefon. – Mm, Boel Westmans hemadress verkar vara just det här huset, sa hon. Vi går in och tittar. Hon högg tag i den bastanta dörren och de klev in i en korridor. Dörren slog igen med ett brak, det ekade en stund i tystnaden och efter några sekunder dök en kvinna upp i andra ändan av korridoren. – Skolan är stängd i dag, sa hon med gäll och irriterad stämma, kansliet är öppet igen på måndag. 26


– Vi är från polisen, god dag. Anna och Märta lyckades säga detta precis samtidigt och det lät ganska larvigt. Kvinnan kom långsamt närmare. – Åsa Kling, jag är rektor här på Futurica. Vad gäller saken? Anna hoppades att Märta skulle vara tyst så de inte fortsatte att prata i kör som två seriefigurer. – Är en Boel Westman anställd här på skolan? – Javisst, hon är vår lärare i fotokonst. Jag vet inte om hon är hemma men hennes lägenhet ligger på andra våningen, jag kan visa er vägen. – När såg du Boel senast? – I går kväll, tror jag. Ja, jag och min man var bortbjudna på självständighetsfest, men Boel var här när vi åkte. Vi bor i lägenheten mittemot hennes. – Sa hon någonting om sina planer för kvällen? – Nej  … eller jo, hon skulle väl bada. Hon badar hela tiden, året om, den tokiga människan. I havet alltså, hu. Åsa Kling skrattade nervöst. Anna tog ett djupt andetag. Hon var dålig på den här biten och önskade att hon haft med sig sin förra kollega Rolf Månsson. Han var en mästare på att leverera dåliga nyheter på ett empatiskt sätt. – En avliden kvinna har påträffats vid badbryggan i Timmerviken. Vi har anledning att tro att det är Boel Westman. Åsa Kling blev lika vit som sin kofta. – Nej, det kan inte vara sant  … Hon vände om och började småspringa mot trappan upp till andra våningen, Anna och Märta följde tysta efter. Åsa Kling knackade våldsamt på en dörr. – Boel, öppna! Det är jag! Öppna snälla! Hon fick inget svar, istället öppnades dörren mittemot och en man kom ut i korridoren, åtföljd av en väldigt trind strävhårig tax. – Älskling? Vad håller du på med? Vad har hänt? 27


– God dag, Märta Hansson och Anna Glad från polisen, sa Märta, vi kommer tyvärr med dåliga nyheter. Hon förklarade kort sammanhanget för mannen som nu gick fram till Åsa Kling och lade en beskyddande arm om henne. – Det är ju fasansfullt. Ja, ibland när Boel vandrat iväg till badbryggan sent om kvällarna har jag tänkt att jag borde kolla att hon säkert kommit hem igen. Men i går var vi på fest, så jag slogs inte ens av tanken  … Ursäkta, mitt namn är Anders Kling, jag är Åsas man. Anna iakttog diskret makarna Kling och konstaterade att de var ett ståtligt par. Anders såg ut att vara aningen yngre än sin hustru. De var dessutom väldigt prydligt klädda på sin lediga dag, men kanske kragskjortor och pressveck var mysplagg för somliga? Eller så hade de varit på väg någonstans. – Så Boel bor ensam? undrade Anna. Åsa Kling verkade för omtumlad för att uppfatta vad som sades så Anders Kling svarade. – Ja, det gör hon. Hon har ingen familj förutom en minnessjuk mamma som bor på ett hem här i närheten. – Och bor någon annan här i byggnaden? – Nej, bara Boel och vi. Vår dotter Emma är i skolan som bäst, de kommunala skolorna har skoldag som vanligt. Vi har en musiklärare också, Johannes, men han bor inne i stan  … – Någon måste identifiera kroppen, sa Anna. Åsa Kling snörvlade till, men rätade sedan på sig och torkade bort en tår med handryggen. – Det gör jag, sa hon grötigt. Jag är Boels chef, granne och goda vän. Jag antar att jag är det närmaste en anhörig ni kommer, eftersom hennes mamma är sjuk. – Har ni nycklar till lägenheten? undrade Märta. Anders Kling försvann in i sin lägenhet och kom strax tillbaka med en rejäl nyckelknippa i handen. 28


– Här är nycklar till alla dörrar i skolan, jag tror det här ska vara reservnyckeln till Boels lägenhet. Märta låste upp dörren och bad paret Kling vänta inne hos sig tills vidare. Taxen brydde sig inte om direktiven utan rultade glatt in genom Boel Westmans dörr innan någon hann hejda den. Anna följde efter och såg sig omkring. Lägenheten bestod av ett stort rum med en liten kokvrå. I hörnet stod en gammal kakelugn och Anna gissade att detta varit ett klassrum eller eventuellt en sovsal någon gång i skolans historia. Boel Westman hade få möbler: ett skrivbord, en säng och ett litet matbord samt en fåtölj. Helheten kunde ha känts opersonlig om det inte varit för de förstorade fotografierna föreställande olika naturmotiv som hängde på väggarna. – Fotolärare som sagt. Elevarbeten? Eller hennes egna foton, kanske? sa Märta som också iakttog bilderna. – De är snygga, sa Anna. – Nämen kolla, utbrast Märta som nu stod vid en liten vit stringhylla på väggen strax ovanför sängen. Hyllan var fullproppad med böcker som såg ut att höra till samma serie. – Läste du också de här när du var liten? frågade Märta. – Nej. Anna tyckte att kollegan lät lite väl förtjust och hoppades att det skärrade paret Kling befann sig utom hörhåll. – Inte? Sagan om Isfolket, det var grejer ska du veta. Det här måste vara nästan hela serien, författaren skrev ju hur många som helst. Boel Westman måste ha varit ett riktigt fan … Taxen hade hemvant traskat fram till en matta invid ett värmeelement och lade sig till rätta. Lampan vid fåtöljen var tänd, en liten hög med smutsig disk stod på diskbänken. Så såg det ut hemma hos någon som bara planerat att vara borta en kort stund. Men Boel Westman skulle inte komma tillbaka och Anna släckte lampan. 29


– Vi tar väl med oss rektorn och åker, sa hon. Kom hunden, vi ska gå nu. Någonting smällde och sextonåriga Isabella Elo ryckte till. Hon var varken lättskrämd eller mörkrädd, ändå blev hon lite ängslig på Stockudden under helger när det var tomt på ön. Vad var det som låtit? Antagligen var det bara den tunga ytter­ dörren till huvudbyggnaden som slagit igen. Det var så tyst i dag att smällen hördes ända hit ner till elevhemmen. Det var lika bra att hon blivit avbruten, hon kunde gärna ta en paus nu. Isabella hade planerat att ta en ordentlig sovmorgon men ändå vaknat tidigt och ägnat nästan hela förmiddagen åt att blogga, tugga i sig fröknäcke och kolla på Youtube. Sedan hade nätet plötsligt trögat till sig och då hade hon försökt skriva låttexter ett tag. Men det hade inte gått speciellt bra. Isabella reste sig och sträckte på sig. Hon drog loss hårsnodden och masserade hårbottnen ett slag. Det var skönt men hennes hår kändes lite fett. Kanske hon skulle tvätta det och passa på att pröva sig fram till de perfekta lucialockarna? Hon hade ju tagit med sig både platt- och locktång till skolan, och en hel kasse full med stylingprodukter. Fast hon skulle gå ut en sväng först, andas lite frisk luft. Det var kvalmigt inne i hennes lilla rum. Tjejerna hon bodde ihop med på skolan tyckte hon var vansinnig som valde att stanna på Stockudden när hon hade ett stort och modernt hus som väntade bara några kilometer bort. Med jacuzzi, hemmagym och ett skafferi som hemhjälpen fyllde med läckerheter varje torsdag. Det mesta fick hon väl slänga igen torsdagen därpå eftersom pappa mest åt ute och Isabella höll sig på Stockudden. Isabella orkade inte ens försöka förklara varför hon föredrog att vara på skolan istället för hemma. De skulle aldrig fatta hur det var att vara ensam i ett hus med pappa. Eller ännu värre, att 30


vara hemma när han hade besök. Plötsligt kunde vardagsrummet vara fullt med äckliga gubbar som tittade på Isabella som om hon var en kringvandrande glasstrut. Det var nästan så att Isabella längtade tillbaka till tiden när pappa var ihop med Martyna. Isabella och Martyna hade inte kommit överens alls, men en del grejer hade Martyna i alla fall begripit. – The girl needs privacy, no old men parties at home, hade Martyna sagt. Hon hade en kraftig polsk brytning som pappa säkert både gick igång på och blev rädd för. Men sedan hade Martyna tröttnat på pappa och fått ett jobb i London och försvunnit. Och nu ordnades det »old men parties« hemma varje vecka. Nej, då var det tusen gånger bättre att hänga på Stockudden. Och om allt gick som det skulle kanske Isabella om bara något år kunde flytta bort, till någon helt annan stad, helst utomlands. Stockholm kunde fungera till en början. Sedan Los Angeles eller Tokyo. Oslo hade varit det naturliga eftersom mamma fanns där, men det skulle nog inte fungera. Hon sparade dokumentet på sin dator fast hon inte var speciellt nöjd med det hon skrivit. Engelska var svårt, det blev lätt banalt och löjligt alltsammans. Love, dove, heart, fart. Om man skulle bli en framgångsrik singer-songwriter måste man ha bättre texter än så. Det var skitkallt ute i dag, Isabella svepte den ljusblå täckjackan omkring sig och huttrade. Hon skulle bara gå en sväng ner till båthuset och tillbaka för att vädra hjärnan, bestämde hon. Kanske gå en runda på isen också. Hon hörde röster bakom sig och vände sig om. Två kvinnor kom ut ur huvudbyggnaden uppe på kullen, dörren skrällde igen. Var det rektorn eller fotoläraren som haft besök, måntro? Kul att de mumierna också hade ett socialt liv. Ah, rektorn tydligen, 31


nu kom hon också ut. Hon småsprang efter de andra två medan hon knäppte kappan, och så försvann de runt hörnet. Isabella promenerade mot stranden. Hon gick förbi killarnas elevhem som verkade mörkt och övergivet i dag. Eller hörde hon musik? Vägen förbi basketplanen var inte plogad, så hon fick pulsa fram. Bra träning för rövmusklerna. Det var en väldigt fin dag. Om man hade varit lagd åt det hållet kunde man säkert ha begett sig ut på något hurtigt upptåg. En skidtur eller något sådant. Farsan var säkert i full gång, for runt med sin snöskoter någonstans på isen med några japanska affärsmän. »The genuine Finnish experience, höhöhö, have some tervasnapsi.« Hon ville spy på honom när han höll på så där. Hon stod stilla en stund nere på stranden och blickade ut över isen. På andra sidan viken var det stilla, det låg mest sommarstugor där borta så om vintrarna var det folktomt. Men faktiskt, det såg ut att ryka ur en skorsten en bit upp i skogen. Kunde det vara det gamla konferenshotellet? Det som var så fult att det gärna hade fått brinna ner helt och hållet, om Isabella fått bestämma. Pappa tyckte att det var asfint och borde renoveras och öppnas på nytt. »Ja, men gör det då«, hade Isabella sagt, men pappa hade bara skrattat. Nej, nu frös hon. Isabella började pulsa tillbaka mot elevhemmen. Hon ökade som vanligt farten en aning när hon gick förbi den låsta baracken, den som låg närmast båthuset. Det var något creepy med den, hon kände sig alltid iakttagen när hon gick förbi. Vilket var helkorkat, byggnaden var låst och tillbommad eftersom den inte hade behövts på länge. Och inte brukade det väl spöka i fanerhus från 80-talet heller? Speciellt inte mitt på dagen när solen sken.

32


Men ändå, det såg precis ut som om den randiga gardinen i fönstret längst till höger rörde på sig när Isabella gick förbi. Det kändes ganska skönt att komma in i sitt eget rum igen. Dessutom hade hon blivit inspirerad. »I peer at you from behind my curtain, please oh please, won’t you set me free«, skrev hon och testade att sjunga raden på lite olika sätt. Det lät ju inte så tokigt.

33