Page 1

1


2


3

u r va l o c h ko m m e n ta r e r

BOEL WEST IN & HELE N SVEN SSON


4

Utgiven med understöd av FILI/Delegationen för den svenska litteraturens främjande isbn 978-951-52-3408-7 © Boel Westin och Helen Svensson (Urval och kommentarer) 2014 © Tove Janssons rättsinnehavare (Breven) Schildts & Söderströms Omslag: Sanna Mander Inlaga: Emma Strömberg Tryckt hos Nord Print, Helsingfors 2014 www.sets.fi


5

innehåll

7 Inledning 11 »Så jag undrar över framtiden» Brev till familjen 1932–1933 23 »du ser hur mina tankar flyger och far» Brev till Elisabeth Wolff 1932–1934 35 »Jag tänker på er, ständigt» Brev till familjen 1938–1939 107 »jag är aldrig ensam när jag talar med dig» Brev till Eva Konikoff 1941–1967 259 »jag ser hur idéerna växer som träd rakt igenom dig» Brev till Atos Wirtanen 1943–1971 281 »Signatur: Tofslan och Vifslan» Brev till Vivica Bandler 1946–1976 329 »– vet vi riktigt hur lyckliga vi är?» Brev till Tuulikki Pietilä 1956–1968 401 »Älskade Ham» Brev till Signe Hammarsten Jansson 1959–1967


6

417 »ett brev som du bränner – please! är bättre än ett samtal» Brev till Maya Vanni 1957–1983 465 »Alltså tänkbarheten av en ny bok» Brev till Åke Runnquist 1965–1988 481 Källor 482 Bildkällor 483 Litteratur 484 Personregister


7

Inledning

»Brev et» heter en av Tov e Janssons tidiga nov eller, publicerad 1935. Det sista kapitlet i den korta romanen Rent spel från 1989 har samma titel. Båda handlar om betydelsen av ett brev. Det var något som Tove Jansson visste mycket om. Hon var en stor brevskrivare och kunde skriva mycket och långt till familj, vänner och kärlekar. I hennes författarskap vimlar det av brev i olika former, allt från guppande flaskposter till meddelanden och brevnoveller. Brev skrivs, skickas och läses på olika platser. Och på byrån i muminhusets salong ligger snusmumrikens vårbrev. I Brev från Tove Jansson har vi samlat brev till dem som stod henne närmast och som följde henne genom liv, arbete och kärlek. Urvalet bygger på ett antal längre brevsviter som finns bevarade. De spänner över sex decennier, mellan 1932 och 1988, och ger olika perspektiv på hur Tove Jansson beskriver sitt liv och arbete genom åren. De första breven är skrivna till familjen, föräldrarna Signe Hammarsten Jansson och Viktor Jansson samt de yngre bröderna Per Olov och Lars. De skrevs under Tove Janssons studietid i Stockholm och under två längre resor utomlands under 1930-talet. De tidigaste familjebreven kompletteras av några brev till ungdomsvännen Elisabeth Wolff, som Tove Jansson brevväxlade med under samma period. Sedan följer tre brevsviter som alla inleds på 1940-talet, till fotografen Eva Konikoff, till författaren Atos Wirtanen och till regissören Vivica Bandler. De långa korrespondenserna till grafikern Tuulikki Pietilä och översättaren Maya Vanni börjar på 1950-talet och fortsätter in i kommande decennier. Förläggaren Åke Runnquist och Tove Jansson börjar skriva till varandra på 1960-talet och deras korrespondens sträcker sig in mot det


8

brev fr ån tove janssson

sena 1980-talet. Det finns dessutom en avdelning med brev till modern Signe Hammarsten Jansson, skrivna efter Viktor Janssons död 1958. Alla dessa brevmottagare har haft betydelse för Tove Jansson som människa, författare och konstnär och har stått henne nära under en längre tid – familjen naturligtvis livslångt. Breven till dem ger olika bilder av brevskrivaren Tove Jansson beroende på om hon skriver som dotter, som älskande eller som vän. Händelser och personer kan beskrivas på flera sätt beroende på mottagaren och ges olika belysningar. Mottagaren är ofta en medskribent. Men för Tove Jansson är brevskrivandet också ett sätt att komma den andra nära, som i ett samtal: »medan jag skriver har jag dig här», står det i ett brev till Vivica Bandler 1946. Det finns liknande formuleringar på andra håll. »Tuulikki, jag längtar att läsa vidare i boken om dig», skriver hon till Tuulikki Pietilä sommaren 1956. Tove Jansson skrev alltid för hand, aldrig på skrivmaskin och hennes brev kan också vara illustrerade, ofta med bilder av henne själv i olika situationer. Som ung kunde hon skriva med både blyerts och bläck och variera sina brevpapper efter tillfället, senare skrev hon oftast på vitt papper utan linjer och med svart tuschpenna. Att skriva brev till de närmaste var länge ett behov, men den växande berömmelsen förändrade villkoren drastiskt. Det kom i genomsnitt tvåtusen brev om året till Tove Jansson och hon svarade på nästan alla. Om man räknar från 1954, då hon fick sitt stora internationella genombrott med den tecknade muminserien, till åren före hennes död 2001 rör det sig om 92 000 brev att besvara. Då är många år av brevskrivande ändå inte inkluderat. »Jag har tappat lusten att skriva brev efter många år av muminbusiness, en daglig och överväldigande post till folk jag inte kände och inte tyckte om», skriver Tove Jansson till vännen Eva Konikoff julen 1961. Men det finns en liten marginal kvar, för »privacy och fri vilja». Det är sådana brev som återges i Brev från Tove Jansson. Materialet är mycket omfattande och vi har gjort ett urval på över 160 av de hundratals brev som vi har gått igenom. Breven till dessa mottagare användes först i Boel Westins biografi Tove Jansson. Ord, bild, liv (2007) där också citat och en del längre utsnitt finns återgivna. Men de har inte


inledning

publicerat­s i en kommenterad utgåva. Brevsamlingen är indelad i kapitel, ett för varje mottagare med breven återgivna i tidsordning. Mottagarna och deras personliga förhållanden till Tove Jansson får en presentation i början av varje kapitel. Breven har återgetts ortografiskt efter Tove Janssons skrift. Det inkluderar skiljetecken och citattecken. Namn, platser och ord kan ha felaktiga eller personliga stavningar, som exempelvis »galloppera», men det har inte ändrats. Datering och skrivort som anges inom hakparentes [  ] har gjorts med ledning av poststämpel och/eller uppgifter i brevet. I de få fall där uteslutningar har gjorts anges de med […] och avser utvikningar av perifer karaktär. Det finns brev som omfattar upp till tio-tolv sidor och vi har velat inkludera så många brev som möjligt för att visa Tove Janssons repertoar som brevskrivare. Var breven förvaras redovisas under Källor. Flertalet befinner sig i privat ägo, men några finns också på arkiv. I de kommentarer som ligger före en del brev beskrivs händelser och omständigheter som är väsentliga för att förstå sammanhangen. Ibland skriver Tove Jansson många brev tätt efter varandra, ibland kan det gå längre tid mellan breven. Förklaringar av personer och platser är placerade efter varje brev. Personer förklaras vanligen endast första gången de nämns. För att inte förlänga kommentaren har mer marginella personer inte förklarats. Efter breven ges också översättningar och förklaringar av ord och uttryck. Det gäller främst finlandssvenska uttryck och finlandismer, men ibland förtydligas även språkliga blandningar, det gäller främst brev skrivna från Frankrike och Italien. Tove Jansson förkortas TJ i de förklaringar som ges efter breven. De hänvisningar till dagböcker och anteckningar som ges i presentationerna kan sökas i Boel Westins biografi. De många paralleller som finns till Tove Janssons litterära texter har kommenterats några gånger, men annars lämnas de till läsaren att se eller upptäcka. Tove Janssons brev berättar om henne själv. De växlar mellan beskrivningar av liv och arbete, människor och landskap och rör sig mellan hopp och förtvivlan, längtan och lycka. De handlar om kärlek och vänskap, ensamhet och samhörighet eller om politik, konst, litteratur

9


10

brev fr ån tove janssson

och samhälle. Men ett brev dokumenterar också tillfället, stannar tiden och berättar om sådant som annars glöms eller sjunker undan i minnet. Breven från Tove Jansson beskriver sin tid genom uttryck, händelser och tankar och de kan läsas som en blandning av biografisk och kulturell historia. De kan vara litterära och lyriska, iakttagande och analyserande, de kan vara muntra, sorgsna, uppsluppna, vemodiga och ibland alldeles vardagliga. Men de lämnar oss sällan oberörda. 

Boel Westin och Helen Svensson


11

»Så jag undrar över framtiden» Brev till familjen 1932–1933


12

Signe Hammarsten Jansson vid sitt arbets­ bord. I bakgrunden syns Viktor Janssons marmorhuvud av en sexårig Tove Jansson och till höger ett foto­grafi av henne som fanns på omslagen till tidiga muminböcker.

Per Olov Jansson och Viktor Jansson i Helsingfors, 1940-tal. Per Olov Jansson blev inkallad i mars 1940.


13

Breven till familjen Hammarsten Jansson i Helsingfors har delats in i två perioder. Den första omfattar brev från Stockholm 1932–1933 och två längre sviter av brev från Tove Janssons resor före kriget, till Paris (1938) och till Italien (1939). Breven från Stockholm kompletteras av brev skrivna till vännen Elisabeth Wolff under samma tid. Den andra delen innehåller brev från Tove Jansson till Signe Hammarsten Jansson, skrivna efter Viktor Janssons död (1958). Dessa brev har rubriken »Älskade Ham».

Stockholm 1932–1933 När Tove Jansson var sexton år for hon till Stockholm för att studera vid Tekniska skolan, nuvarande Konstfack. Utbildningen var inriktad på teckning av reklam och formgivning och sträckte sig över tre år, mellan 1930 och 1933. Under studietiden bodde hon hos sin morbror Einar Hammarsten och hans familj, hustrun Anna-Lisa och dottern Ulla. Adressen var Norr Mälarstrand 26, på promenadavstånd till skolan på Mäster Samuelsgatan. Tove Jansson skriver sina första brev till familjen i Helsingfors under Stockholmstiden. De ger interiörer från det sista studieåret på »Teknis» och från tillvaron hos morbroderns familj. Det finns stilmässiga paralleller med de dagböcker som Tove Jansson förde under samma tid – den ibland nonchalanta, lite slängiga attityden i berättandet om jaget och de egna aktiviteterna – och samtidigt ger breven uttryck för den respekt inför arbetet som präglade hennes liv och verksamhet. Påfallande är släktens och familjens betydelse, både i de kärleksfulla brevtilltalen till familjen i Helsingfors och i beskrivningarna av släkten Hammarstens medlemmar i Stockholm. I det fåtal brev som finns bevarade (samtliga


14

Brev till familjen

från 1932–1933) är ansvarskänslan för familjen tydlig. Det finns en slitning mellan lusten till den fria konsten och nödvändigheten i att utbilda sig till ett yrke. Tove Jansson fick tidigt del i försörjningsansvaret. Jag måste bli en konstnär för familjens skull, skriver hon i dagboken 1931 under det första året i Stockholm. I det brev som inleder den här samlingen skriver Tove Jansson till sin »Älskade pappa och mamma» (4.12.1932) och berättar om de hektiska veckorna på skolan före jul och om sin längtan att komma hem till Helsingfors. Föräldrarna hade träffats i Paris år 1910 där de bägge studerade konst. De gifte sig 1913 – platsen var Blidö i Stockholms skärgård där Signe Hammarstens föräldrar hade sommarhus – och bosatte sig på Lotsgatan 4 B i Helsingfors. Dottern Tove Marika föddes den 9 augusti 1914 och hon fick två bröder, Per Olov, född 1920, och Lars, född 1926. Familjen flyttade 1933 till Lallukkas konstnärshem på Apollogatan 13 som då var helt nybyggt. Om somrarna hyrde man i Pellinge skärgård, utanför Borgå. Viktor Jansson (1886–1958) var född och uppvuxen i Helsingfors. Fadern Julius Viktor Jansson hade haft arbete på Stockmanns varuhus och var sedan innehavare av en sybehörsaffär. Modern hette Johanna Karlsson. De fick fyra barn, men bara Viktor och brodern Julius (kallad Jullan) överlevde. Fadern gick bort när Viktor var sex år gammal och familjen levde under knappa villkor. Men Johanna Karlsson – som gått i flickskola och studerat på handelsinstitut – drev affären och såg till att hennes pojkar fick utbildning. Affären gick senare i konkurs, men då hade Viktor redan hunnit utbilda sig på Konstföreningens ritskola i Helsingfors och farit till Paris på konststipendium. Sedan ungdomstiden kallades Viktor Jansson för »Faffan» och det användes också inom familjen. Signe Hammarsten (1882–1970) föddes i Hannäs, Sverige, och växte upp i ett prästhem. Familjen kom till Stockholm när hon var i de ned­ re tonåren. Hennes far Fredrik Hammarsten utnämndes senare till kyrkoherde i Jakobs församling 1908 och kunde även titulera sig hov­ predikant. Prästfamiljen bodde i närheten av Jakobs kyrka mitt i Stockholm. Signe Hammarsten var nummer två i syskonskaran, med en äldre syster och fyra yngre bröder. Hon drömde om att bli skulptör, men


BREV TILL FAMILJEN

familjens ekonomi räckte bara till sönernas utbildningar. Som dotter fick hon nöja sig med konststudier på Högre konstindustriella skolan (som hon delvis själv arbetade ihop till), en avdelning inom Tekniska skolan där man utbildade teckningslärare. Senare blev hon lärare på Wallinska skolan i Stockholm och känd för att ha startat en scoutgrupp för flickor tillsammans med två kolleger, före flickscoutrörelsens officiella grundande 1911. Efter sitt giftermål med Viktor Jansson blev Signe Hammarsten Jansson under signaturen »Ham» välkänd som tecknare, karikatyrist och frimärkskonstnär i Finland. Hon kallades Ham också inom familjen. Signe Hammarstens syskon och deras familjer förekommer både i brev till familjen och till andra adressater i den här samlingen. Äldst av syskonen var Elsa Hammarsten. Hon gifte sig med en tysk präst, Hugo Flemming, och flyttade från Sverige. Tove besökte familjen när hon reste till Tyskland sommaren 1934. Bröderna Hammarsten – Torsten, Olov, Einar och Harald (kallad H2) – blev alla naturvetare, en bergsingenjör, en biolog, en kemist och en matematiker. De hade en nimbus av äventyrlighet och spänning, framför allt Torsten, Einar och Harald, och deras ofta explosiva väsen gjorde intryck på systerdottern. De beskrivs livfullt i novellen »Mina älskade morbröder» i samlingen Meddelande (1998). I breven talas om Ängsmarn, släkten Hammarstens sommarställe på Blidö i Stockholms norra skärgård. Där byggde morbröderna olika hus, medan systern Elsa brukade husera i det som föräldrarna Fredrik och Elin Hammarsten byggt när stället köptes 1905. Familjen Jansson kom på besök om somrarna och under sin studietid i Stockholm var Tove Jansson ofta på Ängsmarn. I första kapitlet i Bildhuggarens dotter (1968) – som inleds med orden »Min morfar var präst och brukade predika för kungen» – växer den miljön fram som i en skapelseberättelse. Viktor Janssons familj träffade den unga Tove Jansson inte lika ofta och besöken hos släkten Jansson får inga längre beskrivningar i dagböckerna. Men Viktors bror och hans familj förekommer i breven, och i Bildhuggarens dotter fogar den vuxna författaren Tove Jansson in en driftig farmor med en knapphandel.

15


16

Brev till familjen

Breven till familjen är ofta ställda till modern – apostroferad som »Älskade mamma» eller »Älskade» – men flera är skrivna till båda föräldrarna och en del till »Älskade allihop». Att breven var avsedda för hela familjen framgår också vid läsningen av dem. Så skriver Tove Jansson i ett brev från Paris till sin »egen älskade pappa» den 27.3.1938: »Korrespondensen går ju oftast genom mamma, men jag vet att ni alla talar genom hennes brev och tar dem ofta såsom ’från familjen’, liksom mina svar för det mesta är ägnade er allihop». Ofta undertecknade hon breven »Noppe», ett smeknamn inom familjen.

* Sönd. 4 dec. Sthlm. [1932]

Älskade pappa och mamma! Eftersom det är söndagskväll, och cirka 14 dar kvar tills jag reser och 7 sen jag skrev sist, tycker jag mig ha anledning att skriva om allt småbosch som hänt här. Tiden blir f.ö. ganska bråd framemot julen; jag vet ej rätt om jag skall tycka om eller inte, att den kilar iväg så här. Om man undantar snön, som dröjer envist, har alla tecken till jul infunnit sig. Drottning- och Regeringsgatorna girland och lampprydda som vanligt, lite bommull och glitter i också den allra minsta tobakshandel. Jag undrar om snön ligger hos er redan? Om folk är lika vildsinta på att köpa julklappar där som här? Jag anser det vara klokast att anskaffa eventuella presenter sen jag kommit hem, eftersom ni skriver att allting inte är så oherrans dyrt där. Ävenså har jag kommit överens med div. kamrater om att slopa varuutbytet. Familjen här är dock ett undantag. Morbror Harald skall få en vacker skål som jag köpte för någon månad sen – Ulla någon kompletterande greja till det tåg hon fick av föräldrakärleken på sin 3-åriga födelsedag. Morbror Einar och Anna-Lisa skall få Nordiska Sagor som jag bundit in i mörkgrönt skinnband och vinröda försättspapper, och hållit på rätt länge med. Den är rätt pampig, med massor bind och gull i ryggen, inläggningar och orientaliskt guldtryck frampå. Jag hade velat haft den åt er … men.


1932

Teknis skyndar sig. Lärarinnornas kurs skall avslutas och vackert avrundas till julen – trycksakerna har det bättre, fast också vi får gno. Snillrikt nog ha vi nu och fram till jul croquisteckning 4 dar i veckan mellan 5 och 7. På luncherna dansas folkdanser ihärdigt, och flitigt folk sitter kvar till 9. Just i kväll känner jag mig ofantligt lat, jag kan inte begripa hur jag skall kunna bry mig om att måla kalk både måndag och tisdag. Morbror Harald, KF (Svenberg d.ä.) samt jag voro idag borta på Thalattas varv, där möjligheterna att få rum med en hjälpmotor och diverse förändringar, rostfri diskbänk m.m. undersöktes. Harald ämnar sig i sommar upp till Nord Kap, därifrån han, samt båt, reser tåg till Bottniska Viken och ånyo sjösätter Thalatta. Härligt program, inte sant, tänk er hela Norges västkust, fjordarna, fjällena – det är så man blir ledsen i ansiktet av längtan iväg – nånstans. Morbror Einar och Anna-Lisa drömmer jämt om tropikerna. Erinrar sig minnen från Kanarieöarna och säger om … om! I jul reser de i alla händelser opp till Grövelsjön och skidar med ett slags korta små skidteknikslaggar. Där är ju visserligen inte tropiskt – men dock! Unge­ fär vid samma tid ger jag mig av. Men dess förrinnan skall Teknis julfest gå av stapeln (må den gå dit döda krabbor gå!) Kommitté tillsattes förstås för länge sen, både för undfägnaden och den andliga spisen. Den (för det senare) gick i veckor och grälade om programmet – till slut blev den apatisk. Stort sammanträde. Där föreslog jag kommitténs upplösande, samt fördelning av ansvaret jämt å klassens olika individer. Gott och väl. Men strax därpå väljes en ny. Ingen vill skriva nånting. Då tog jag desperat och satte ihop något spexartat fnatt i badkaret, 3 kvällar, läste upp det i går. På vers hela soppan, förresten. Nu blir det förstås ett himla schå att få eländet i ordning. – Vår tvåa är usel. Ingen av oss är begåvad i någon riktning när det gäller dylik underhållning. – Decemberskissen har dragits in, istället fick vi gå på Nordiska Museet i lördags, välja något i vårt fack där, och göra en studie. Behandlas som tävlan. Jag hittade ett vackert trähelgon i ett skumt hörn, men bara efter knappt två timmar var det djup skymning där. Färgerna omöjliga att urskilja, och jag lyckades kladda till det hela riktigt ordentligt förrn jag lämnade in

17


18

Brev till familjen

det. Kallt och ruskigt var där också – jag undgick med knapp nöd en fruktansvärd snuva. […] Mitt rum är ommöblerat. Sängen, vars ben äro avsågade, är flyttad från den reumatismbringande ytterväggen, skrivbordet intar hedersplats, den stämningsfulla belysningen slopad. Väggarna äro relativt kala, för just nu känner jag behov av en spartansk enkelhet och lugn omkring mig. – Adventljuset har brunnit för mig. I samband därmed öppnade jag paketet från er. Tack, älskade kära! Smågrisarna utdelades och väckte stor belåtenhet och tacksamhet. – Inte kom jag ihåg att lilla julen inföll så tidigt! Jag har försökt få en del ritningar och placeringskort antagna här, men det är lögn att få nån att bry sig om dem. I stället kommer jag antagligen att få en mindre summa från ovan för min medverkan i en av H:fors dagliga tidningar, min intressanta artikel om surrealisterna! Döm om min häpnad! Men det hela är onekligen ganska festligt. Jag hoppas dock vid Zodiaken att den kära Elisabeth inte uppvisar mina samtliga brev för herrar redaktörer och nära släktingar. Då får jag min själ betänka väl vad jag skriver. Exempelvis namnen på surrealisternas tavlor voro plockade ur luften. Haha! – Den unge mannen från Högskolan har inte behagat ta ut mig på dans än. Gör han det nu, har jag inte tid. F.ö. kommer jag aldrig att lära mig dansa ordentligt – det är en underlig gåva och en fnattig konst, icke allom förunnad. I jul vore det väldigt roligt om mamma ville lära mig lite i etsning. Sen kunde vi gå på croquis tillsammans. Skida med Polonj. Gå på Bronkan. Allt möjligt och vad som helst. Å vad jag väntar! Jag skall försöka få jullovet förlängt – in i januari den här gången. Inte sant? Vet ni om Aava ämnar fira julen hos oss? Är Jenny kvar? Har Polon fått betyg. Det är mycket jag undrar över. Här är allt ungefär som förut, bara att alla är trötta vart man vänder sig. Det tycks mig, som om jorden borde stå still ett tag, och allting på den – och andas, in, och ut en lång stund. Det hinner bestämt ingen med. – En sak gör mig bekymrad. Möjligt är att Carin Cleve inte har råd gå kvar på Teknis i vår. Då blir jag rent olycklig, för det är ingen annan jag bryr mig om. – Hon har hälsat till Mamma. Alla här hälsa er, mycket. Möjligt är att jag ej skriver


1932–33

mer än 1 telegram om när jag kommer. Tänk, 1 söndag kvar här! Det är så jag vill börja packa bums!  Med många stora kramar er Noppe.  Pussar åt pojkarna! Thalatta: Morbror Haralds båt. den kära Elisabeth: Elisabeth Wolff, se Brev till Elisabeth Wolff. min intressanta artikel: I notisen »Intryck från surrealisternas utställning i Stockholm» (Konst­ revyn, Svenska Pressen 27.11.1932) ingår ett citat ur TJ:s brev till Elisabeth Wolff i november 1932. TJ:s namn nämns inte; brevet sägs vara från »en ung konstnärsadept i Stockholm». Se även Brev till Elisabeth Wolff, Odaterat, november 1932. Polonj: Per Olov Jansson. Han kallas också Polon och senare Peo och Prolle. Bronkan: Mera känt som Bronda, populärt kafé (även restaurant) i Helsingfors, ett stamställe för konstnärer på 20- och 30-talet. Carin Cleve: Kurskamrat på Teknis. Hon blev TJ:s mycket goda vän och vistades senare tidvis i Finland medan hon sällskapade med Wolle Weiner. Se Brev till Eva Konikoff.

Lördag [Poststämpel 7/3 1933]

Älskade mamma! Tack, käraste, för ditt senaste brev! I stor hänförelse bar jag det med mig till Teknis och att Carin vart glad, det förstår du! Vi ha sedan länge planerat detta med hennes resa till Pellinge. Ack, du, vad det kunde bli roligt! Hon, som tycker om ensamheten, som simmar och har samma jobb, och ändock inte är av den besvärliga gästtypen: Maud-Smedbergunderhållning-varvänlig-huu-vad-här-är-tråkigt! Ser du jag är inte alls rädd för något dylikt. Fotvandringen kunna vi ju intet göra av – då det synes mig meningslöst att så för ro skull resa över till Sverige och tillbaka. Tror du ändå inte, att det kan bli besvärligheter med att få rum med henne, mat, o. dyl. Säg sanningsenligt, är du rar, för intet skulle vara mig mer motbjudande än att vålla er onödiga ekonomiska bekymmer. – I nästa vecka ämnar Carin och jag börja på en månadslång kurs i Welamsons privatskola för halv avgift (15 kr.) Jag har funderat på saken, och anser det förståndigt. Två kvällar i veckan få vi då undervisning och rita modell – påklädd, upphittad nånstans i stan, och ofta rätt roliga. Förra gången gjorde jag Carin i pastell i hennes gröna ballettkjol. Därjämte ämna vi fastslå en dag i veckan, torsdag, till Croquis, då det

19


20

Brev till familjen

annars aldrig blir av att bege sig iväg om kvällarna. I ditt lilla gröna brev (jag älskar att få ljusgröna brev från dig) läser jag nu om din undran angående stipendiet. Det var väl lustigt, har jag inte skrivit att det var 300 kr? En skön sak. Skicka bara inte tillbaka nånting – det skulle göra mig verkligt ledsen, och f.ö. skulle det enbart innebära en förlust vid växlingen! – Vidare läser jag om din oro för Einar. Blodproppen putz weg – har jag inte skrivit det? Vad dom gjort med honom – plockat bort magsåret, ungefär 1 dm tarm och sytt ihop honom igen. Sköta sig skall han inte alls – påstår han själv helt optimistiskt. Intet kommer längre att som följd av operationen tillstöta. Så läser jag om pappas arbete, Polons tillämnade skidfärd, Jennys uppsägning, den stora festen, alltsammans. Jag hoppas att pappas födelsedag blev rolig, och att brevet o paketet kom fram i tid. Detta brevet blir väl inte så långt – jag ville mest bara skriva och tacka er för att Carin får komma. Hon skriver nog själv också – tänker jag. Lalukka-planen sitter på min vägg. Jag kan sitta och se på den och tycker mig se oss vandra ut och in i rummen som små prickar. Tänk, så beroende man blir av sin omgivning, och hur den kan inverka på en. Så jag undrar över framtiden. Ja du, stort mer än undra blir det nog inte denna lördagskvällen. Nånting direkt roligt har jag inte att omtala – så det är kanske bäst jag badar ett slag – och lägger mig. I morgon händer kanhända något anmärkningsvärt. Godnatt – käraste! Söndagskväll. Det anmärkningsvärda blev en lång skridskofärd på Erstaviken. Jag fick låna isdubb och piggar av Harald, Marias vantar – och med Torstens skridskor och morbror Einars matväska åkte jag så ända ut till Kalvholmen. Det var ljuvligt – kan du tro! Nu är jag kusligt trött, och ändå utvilad. Knutte är här och Wollins. Vi ha nyss druckit te, och stämningen är nu ytterst animerad. Harald har lyckats blanda myggolja i Knuttes »three Stars» medan denne var ute i köket och stal marmelad, Einar spelar Beethoven och moster Anna-Lisa har lyckats komma in på tjänarinnefrågan. Barnet sover. Ute på min gård är det månsken. Mycket vackert. Jag skall nångång måla en pastell av den. Nu


1933

tror jag jag går ut och diskar lite skvatt, så blir Maria glad. Hon är inte för god just nu på hela hushållet. Det är knappt att Harald kan lugna henne. Sen skall jag tvätta handskar – och gå ut och delta i konversationen. Far väl älskade, och skriv snart till mig!  din Tove. PS Morbror Einar hälsar och säger att professor Henchel gärna ville ha en likadan statyett som Einars ha i gips. Han undrar vad den kostar. Skriv det! Den lilla med barnet på armarna. Maud Smedberg: En av TJ:s klasskamrater i Brobergska skolan. Lalukka: Felstavning av Lallukka, det nya konstnärshuset i Tölö.

Odaterat [Poststämpel 8.5.1933]

Min älskade mamma! Det är söndag, nyss fick jag ditt brev. Ulla är förkyld och har lite feber; föräldrarna upptagna av barnet. Harald är ute på varvet för att lägga sista hand vid båten. Ute öser regnet ned, i går ett blått vårregn, nu grått och delvis uppblandat med snö. Jag målar en lite sak åt Cleve, vars födelsedag det är i morgon, och jag har god tid att tänka och är alldeles i fred. Du skickar mig mycket pengar, men skriver inte om att själv komma över. Du önskar mig allt gott, du söker göra Elisabeths vistelse här så innehållsrik som möjligt, medan du har Helsinki upp i halsen och jävligt på alla sätt. – Du säger att jag skall ha roligt och att det är viktigt att klä sig vackert – än du själv? Jag är en del av dig, mer än pojkarna – sak samma hur jag sedan är, din sorg är min – vad rör mig hela Sverige ett förbannat dugg när du inte finns här? Jag kommer hem, snart. Jag kommer hem, precis sådan jag for, bara jag gjort unnan lite arbete, lite vänner, lite släkt, och gjort upp med mig själv. Kanhända skall jag dock bättre nu kunna förstå dig, hjälpa dig, och begripa ett uns av hur lycklig jag är, som har er. Skriv du och tacka dem, Einars. Skriv till Olovs – till Torstens. Jag har uppvaktat dem alla, fast det sista högtidliga avskedet återstår.

21


22

Brev till familjen

De ha sitt att tänka på och bekymras över. I pingst flyttar Torstens från Kvarngatan 18. Einar säger att deras hus ser ut som en statarkåk. Jag tror det. De bli allt bittrare, och genom att ständigt mala samma tema, kommer de att sjunka till den isolering de nu påskina att den nonchalanta släkten försatt dem i. Till pingsten skall även Olov opereras för magsår. – Einars flytta till pingsten ut till Ängsmarn där de ej längre trivas, för att arbeta. Harald ger sig av på sin segling. Han är ensam; han för, åtminstone för utomstående, det idealiska ungkarlslivet, oberoende och i tillfälle att i rätt stor utsträckning ägna sig åt sina hobbies. Och i alla fall är allt bara en täckmantel för hans i grund och botten stora ensamhet. Denna Thalatta, dessa skidfärder, vilka planeras månadtal i förväg, hur länge räcka de? Hans kamrater gifter sig och separerar åt olika håll, kanske ser han ännu ej, eller vill inte se hur ensam han blir. Nej, du – de ha alla sitt. Skriv du, och tacka dem. Detta är en tid av mycken svårighet och tveksamhet, men jag tror, fast jag inte fog har för min övertygelse, att allt blir så mycket bättre, helt snart. Jag gläder mig åt hemkomsten. Varför skulle jag inte det? Det är inte svårt att lämna en tillfällig miljö, och folk som man är så pass god vän med, att man gråter en skvätt och efter ett halvår ser dem litet dimmiga och overkliga. Men sitt yrke kan man ta upp igen var som helst, det är det största, och alla små människor man träffat, som hjälpt en och förargat en, bli sist och slutligen bara ett par suddiga blyertsstreck i en gammal, gammal skissbok. Berga har blivit det. Ibland undrar jag däröver, ibland längtar jag dit, men mest tyckes den påsken mig overklig som en dröm. Du är mig alltid nära. En natt visste jag att du grät över någonting. Om än mycket ibland synes mig vara det jag vill, och alltid längtat efter, drar det bakåt i tiden och blir mig likgiltigt, medan du, och ni alla därhemma framstå allt klarare. Skriv till mig, en enda gång, om du kommer över ifall jag skickar pengar. På Mannes inrådan tar jag ut dem. Ge pappa och pojkarna en stor kram.  Alltid din Noppe.

Brev från Tove Jansson  
Brev från Tove Jansson