Page 1



Stig-Björn N yberg

Bokhuset Översättning: Tobias Pettersson

Schildts & Söderströms


ISBN 978-951-52-4338-6 © Stig-Björn Nyberg 2017 Finska originalets titel: Kirjatalossa Omslag: Tuuli Juusela Omslagsbild: Kari Hautala Inlaga: Emma Strömberg Schildts & Söderströms, Helsingfors Tryckt hos Bookwell Digital Oy, Juva 2017 sets.fi


Boken tillägnas alla dem som arbetar eller arbetat på Akademiska Bokhandeln och alla kunder genom åren.


Salvo errore et omissione


INNEHÅLL

9 Till l äsaren  11 Bokhuset  1970–1975 43 Från librist till lärare  1975–1980 52 Magisterns läroår  1980–1987 86 Förläggandets diskreta charm  1987–1990 110 Före solnedgången  1990–1997 141 Början till slutet  1998–2009 187 Hur gick det sen?  2010–2016 229 Lit ter atur



Till l äsar en

TILL LÄSAREN

När jag började skriva den här boken märkte jag mycket snabbt att den litteratur och det källmaterial som stod till buds, tillsammans med mina egna sparsamma anteckningar och minnen, inte skulle räcka till för att ro projektet i land. Jag satte mig ned en stund och funderade på hur jag skulle gå vidare. Lösningen visade sig vara enkel: jag insåg att jag naturligtvis inte upplevt allting ensam. Hundratals andra hade varit med om att se och höra samma saker som jag, och format sina egna åsikter och uppfattningar om händelserna. Så jag blev ett riktigt plågoris för dem: i ett års tid, sedan november 2015, har jag varit i kontakt med över femtio tidigare arbetskamrater, folk i bokbranschen och många andra människor och vänner med kopplingar till händelserna i boken. För många av dem har jag varit en veritabel pest. En del av dem har jag ringt otaliga gånger bara för att kontrollera någon liten, obetydlig detalj, men också för att fråga om episoder många år tillbaka i tiden som jag inte själv var med om, eller inte längre hade några tydliga minnesbilder av. Jag har också bett en del av dem skicka mig sina tankar om några av bokens viktigaste händelser. Med vissa har jag fört långa diskussioner och analyserat så väl bokbranschen som Akademiska Bokhandelns förflutna och nuvarande tillstånd. En del av de här diskussionerna har förts i avslappnad ton över ett vineller ölglas. Tålmodigt och artigt har de alla orkat lyssna och svara på mina frågor. Ofta har de också hjälpt mig genom att berätta mer om ämnet än jag egentligen hade frågat dem om. 9


bok huse t

Under »Akademens kvällssitsar« har jag också hört spännande historier både om bokhandelns närhistoria och aktuella händelser. Fröet till kvällssitsarna såddes på hösten 2014, under pensioneringsfesten för Timo Reenpää som hade jobbat på Akademen i 20 år. Då föddes idén om att nuvarande och tidigare »akademare« skulle träffas regelbundet också i fortsättningen. Bokhandelns tidigare librist Jaana Gran tog hand om saken och grundade en Facebookgrupp med namnet Akademens kvällssitsar (Akateemiset illanistujaiset). Till den gruppen bjöd hon in alla »akademare« hon kände. Sedan dess har vi träffats varannan månad – den sista lördagen i udda månader – på någon trevlig krog i centrum där Gran reserverat ett kabinett åt oss. Min avsikt var ursprungligen att publicera en förteckning över alla dem som jag intervjuat och fört diskussioner med i anslutning till boken. Jag har ändå beslutat mig för att utelämna personförteckningen, eftersom den inte skulle ha blivit fullständig. Många av mina »informatörer« jobbar nämligen alltjämt i branschen och vill därför förbli anonyma. Jag vill ändå här offentligt tacka några tidigare, numera pensionerade »akademare«. Utan deras hjälp skulle den här boken ha varit svår att skriva. De är Elina Arokanto, Tom Backman, Paulette Bodson-Miettinen, Jouni Haanpää, Leena de Jong, Matti Korhonen, Karin von Koskull, Pirkko-Liisa Linkomo, Arja och Kari Litmanen, Carita Miiros, Ritva Milz och Erik Snell. Ett stort tack vill jag naturligtvis också rikta till alla er andra som bistått mig med kunskap och uppmuntran. Diskussionerna med er har varit givande och trevliga. Nu när boken är färdig blir jag tvungen att uppfinna något annat svepskäl för att ringa er. Avslutningsvis vill jag framhålla att alla felaktigheter, brister och missförstånd i boken är mina egna, ingen annans.

I Helsingfors på Runebergsdagen den 5 februari 2017 Stig-Björn Nyberg 10


Bok huse t  1970 –1975

BOKHUSET  1970–1975

J

ag har ofta fått svara på frågan »Vad var det som ursprungligen fick dig att söka jobb på Akademen?« Innan jag ens hunnit öppna munnen har frågeställaren mången gång själv fortsatt: »Det var säkert böckerna som lockade dig dit, eller hur?« Sådana här förmodade, förenklade självklarheter väcker alltid den lilla djävul som ligger på lur inom mig. Därför har jag ofta besvarat den frågan så här: »Nej, det var inte böckerna, utan alla de trevliga, unga kvinnliga försäljare, som jobbade på Akademen«, även fastän jag riskerat att göra frågeställaren riktigt arg på mig. Men hur landade jag egentligen på Akademen? Ärligt talat har jag ingen som helst minnesbild av det. I september 1970 började jag i gymnasiet som aftonskola. Samtidigt beslöt jag mig för att skaffa ett nytt jobb, med arbetstider som skulle passa ihop med min skolgång. Sedan föregående sommar hade jag jobbat på timlön i hamnen på Skatudden i Helsingfors. Jobbet gav bra betalt, men jag hade inte arbetsturer varje dag. Och arbetskompisarnas historier, som blev bättre i takt med att rödvinsflaskan tömdes, kunde jag redan utantill. Jag längtade efter någonting nytt. Jag var också ute efter ett inomhusjobb, för till »shiftarens« arbetsbild (som man säger nu för tiden) hörde också att jobba utomhus, i ur och skur. Föregående höst hade Akademiska Bokhandeln flyttat från Stockmanns varuhus till det nya Bokhuset – ritat av Alvar Aalto – i 11


bok huse t

hörnet av Norra Esplanaden och Centralgatan. Även om jag inte minns det hade jag säkert av pur nyfikenhet bekantat mig med den nya bokhandeln innan jag sökte jobb där. Byggnaden hade varit flitigt omskriven och omdiskuterad redan innan själva byggarbetet ens hunnit komma i gång. Hela projektet hade fått hård kritik: många tyckte det var en skandal att en byggnad ritad av arkitekten Walter Jung, som inrymde den kanske mest kända och finaste biografen i Helsingfors, Kino-Palatset, skulle rivas för att ge plats åt Alvar Aaltos kommande skapelse. Jag hörde själv till dem som var emot projektet. Orsaken var inte den ståtliga biografsalongen eller en vilja att bevara den gamla byggnaden för kommande generationer, utan personliga minnen. Under årens lopp hade jag sett många oförglömliga filmer på Kino-Palatset, och nu då huset skulle rivas skulle Helsingfors bli en biograf fattigare. Men privata protester och offentliga vädjanden klingade för döva öron. På hösten 1965 revs den gamla byggnaden. På vårvintern 1968 kom byggandet av Bokhuset i gång, och på hösten följande år slog den nya, stolta Akademiska Bokhandeln upp sina dörrar. När huset stod färdigt tyckte jag som många andra att byggnadens exteriör var ful. Det tycker jag fortfarande. Butikens interiör med sina atrier och sin carraramarmor är däremot en stilig sevärdhet som tusentals turister från hela världen årligen kommer för att beundra och fotografera. Det nya Bokhuset var värdigt sitt namn. Den tredje våningen under jorden inrymde ett boklager. På den andra källarvåningen togs varorna emot och på den första fanns omklädningsrum för personalen. Butiksutrymmet var 2 000 kvadratmeter stort och fördelade sig på två våningar. På den andra våningen fanns också direktörernas och sekreterarnas rum. Bokhandelns inköp och prismärkning sköttes på våningen ovanför, där också huvudkontoret fanns. Tidningsavdelningen och andra funktioner fanns på den översta, sjätte våningen. Tidigt på hösten 1970 hade jag alltså slutligen bestämt mig för att söka ett nytt jobb, och av någon okänd anledning styrde jag mina 12


Bok huse t 1970 –1975

steg till Akademiska Bokhandeln. Jag steg in i butiken, och eftersom jag inte visste vart man skulle vända sig i anställningsärenden frågade jag en storvuxen, gråhårig kvinnlig försäljare som ordnade böcker vid dörrarna mot Esplanaden. Hon gav mig en granskande blick och konstaterade: »På andra våningen, i fru Saarios rum. Vad för slags arbete är det ni söker?« »Försäljningsjobb«, svarade jag. »Om ni blir anställd här måste ni klä er snyggare och klippa håret«, sade hon, och gick värdigt mot grottan som då fanns under rulltrapporna. Jag tittade efter henne och förundrade mig över hennes ord, för själv tyckte jag att jag var alldeles normalt klädd, precis som andra tjugoåringar: sammetsjeans, joggingskor och en långärmad skjorta. Inte var mitt hår heller särskilt långt, mätt med den tidens mått: kalufsen täckte nätt och jämnt mina öron. Anna-Liisa Saario visade sig vara motsatsen till Göta, som jag träffat nere i butiken. Hon var trevlig, effektiv och saklig. I intervjun berättade jag att jag letade efter ett jobb och att jag gärna ville jobba i butiken. Eftersom jag gick i aftongymnasiet borde jag få tillstånd att sluta lite tidigare för att hinna till skolbänken. Jag berättade också om mitt nuvarande jobb, och nämnde att jag hade jobbat över ett halvt år i England och därigenom skaffat mig goda kunskaper i engelska. När det gällde bokförsäljning kunde jag det jag hade lärt mig när jag jobbade som julhjälp i Sokos bokhandel innan jag ryckte in i armén 1968. Sedan jag fyllt i ett ansökningsformulär sade fru Saario att hon ringer och meddelar beslutet om ungefär en vecka. En vecka gick, men ingenting hördes. Efter en och en halv vecka stod jag inte längre ut med spänningen, utan ringde till Akademen för att fråga om läget. »Dessvärre kan jag ännu inte ge ett svar, eftersom magister (Doris) Stockmann ännu inte fattat beslut om saken. Jag ringer så snart jag vet någonting«, svarade fru Saario vänligt. Oroad ringde jag på nytt en vecka senare: »Har jag några chanser? Om inte så borde jag kvickt söka jobb någon annanstans.« »Voj äsch, ibland drar magister Stockmanns beslut ut på 13


bok huse t

tiden. Vet ni, jag ska fråga henne och ringa er på nytt i morgon.« Följande dag meddelade fru Saario att saken var klar och att jag kunde börja redan på måndag. Det här var första gången jag fick uppleva min blivande chef Doris Stockmanns svårigheter med att fatta beslut. Efteråt har jag funderat på hur stor andel Anna-Liisa hade i att jag fick anställning på Akademen. Var det hon som rekommenderade mig för Doris, som till sist fattade sitt beslut? Jag frågade aldrig Anna-Liisa, och kan inte göra det nu längre, men jag har på känn att det var så det gick till. tillbaka till år 1970 och mitt nya jobb är det skäl att kort stifta bekantskap med bokhandelns intressanta historia. För många av dagens finländare kan det vara svårt att förstå att det i 1880-talets Helsingfors bara fanns en enda bokhandel som i sitt lager hade alla de fåtaliga böcker på finska som på den tiden fanns att köpa. Den här fennomanska bokhandeln, Wickström & Co, grundades 1880 på initiativ av seminarielektorn Karl Gustaf Göös från Jyväskylä. Det fanns förvisso andra bokhandlar i vår huvudstad – den mest kända var Wasenius bokhandel, grundad 1823 – men de var alla i svekomansk ägo. Förutom att Göös tog initiativ till den finsksinnade bokhandeln fungerade han också som dess finansiär. Men företaget, som leddes av C.F. Wickström, gick i konkurs redan 1893. Det nya bolaget, som tog över konkursbokhandelns lager och lokaler, fick namnet Osakeyhtiö Akateeminen Kirjakauppa – Aktiebolaget Akademiska Bokhandeln. Händelseförloppet som ledde fram till att Akademen grundades ser i korthet ut så här: När Wickströms bokhandel försatts i konkurs vände sig lektor Göös, som själv hade de största fordringarna i konkursboet, till Förlagsaktiebolaget Otavas chef Alvar Renqvist (Reenpää från och med 1935) och uppmanade honom att fortsätta bokhandelns affärsverksamhet. Renqvist bad sin ungdomsvän Gösta Branders, som hade erfarenhet av bokförsäljning i Åbo och Vasa, att komma med i det nya företaget. Branders gick IN N A N JAG G Å R

14


Bok huse t 1970 –1975

med på det, och på försommaren 1893 grundades det nya bolaget. Akademiska Bokhandeln grundades som en finsknationell bokhandel för universitetskretsen. Det var ändå inte frågan om en finskspråkig, utan om en finländsk bokhandel. Eller som Yrjö Hirn konstaterar i sin 50-årshistorik över Akademen: bokhandelns mål var inte att verka enbart till förmån för den ena språkgruppen, utan för dem bägge två. Vidare skriver Hirn att Akademen skulle vara »en modern bokhandel, vilken i lika mån betjänar forskarnas och den stora allmänhetens behov och vilken, allt medan den rättvist bevakar den inhemska alstringens intresse, arbetar för att få till stånd snabbare och säkrare förbindelser med den utländska bokmarknaden«. Det låg med andra ord en hel del ideologi bakom grundandet av Akademen, vilket bokhandelns program också framhåller. Det är förståeligt, eftersom samtliga grundare – många av dem akademiker och lärare – brann för fennomanin. Som styrelsemedlemmar invaldes Renqvist, Branders och professor Ernst von Bonsdorff. Bolagets fennomanska tonvikt framgår också av förteckningen över aktieägare. Av de totalt 50 aktierna ägde vännerna Renqvist och Branders tio var. Övriga aktieägare var professorerna Eliel Aspelin-Haapkylä och Ernst von Bonsdorff, lektor K.G. Göös, rektor A.W. Melart, förläggaren Werner Söderström och ett par andra med ett mindre antal aktier. År 1897 köpte Branders upp Renqvists aktier i bokhandeln och blev samtidigt dess direktör. Branders ledde bolaget ända fram till 1917, då han, nedslagen av de stora svårigheter kriget medförde, sålde sitt aktieinnehav till den viborgska handelsmannen Viktor Hoving. Bara två år senare flyttade Hoving till Sverige och sålde i samma veva aktierna tillbaka till Branders och till dennes assistenter Väinö Luoma och Johannes Pettay. Branders ledde sedan företaget fram till år 1930 då Stockmann köpte Akademiska Bokhandeln. Under Branders tid som vd växte sig Akademiska Bokhandeln till Nordens största bokhandel. 15


bok huse t

När Akademiska Bokhandeln för första gången slog upp sina dörrar 1893 låg affären i ett äldre envåningshus av trä på Alexandersgatan 9. År 1901 flyttade Akademen till det nybyggda Nordens hus på Alexandersgatan 44. Nio år senare var det dags för en ny flytt, den här gången till Alexandersgatan 7. När Stockmann köpte bokhandeln 1930 blev butiken i oktober samma år en del av det nya, stolta varuhuset på Alexandersgatan 52. Trettionio år senare stod nästa flytt för dörren. Den nya adressen blev Norra Esplanaden 39, där bokhandeln än i dag huserar. min nya arbetsplats som en främmande värld. Det var nytt för mig att arbetskamraterna niade varandra och förde högtravande diskussioner om böcker, författare och konstnärer som jag aldrig hört talas om. De talade om bokhandelns stamkunder som om de varit goda vänner. De var dessutom mycket stolta över sin arbetsplats och över jobbet de gjorde. Allting verkade så bildat och borgerligt. Så här i efterskott var det som en svunnen tids sista bastion i 1970-talets allt mer jämlika Finland. Det var givet att vi alltid skulle nia kunden. Om vi kände till hans eller hennes titel eller yrkesbeteckning använde vi den. Också titlar som »doktorinna« och »professorska« användes, om kunden så önskade. Om vi var tvungna att be varandra om råd inför kunderna brukade vi till exempel säga: »Ett ögonblick, jag ska fråga herr Andersson« eller »Boken finns på andra våningen på avdelning 24. Fröken Kosken-Alusta har kontrollerat saken och ni kan avhämta boken hos henne.« Om en försäljare hade en akademisk examen använde vi den som titel: »Magister Slotte är tyvärr på matpaus och återvänder om ungefär 15 minuter.« Jag blev du med många av mina nya arbetskamrater under de två första veckorna. Med vissa fortsatte niandet betydligt längre. Till exempel Anja Marni, som börjat i huset på 1960-talet och bland annat ansvarade för biblioteksförsäljningen, snäste ännu 1974 så här åt mig då jag av misstag duat henne: »Så vitt jag vet har vi I B Ö R JA N K Ä N D E S

16


Bok huse t 1970 –1975

inte lagt bort titlarna. För er är jag fröken Marni.« När jag under det följande årtiondet alltjämt fortsatte nia henne bad hon mig i något skede sluta upp med det och kalla henne Anja i stället. Med glimten i ögat svarade jag henne: »Ifall ni inte minns så har vi fortfarande inte lagt bort titlarna, men visst passar det mig att vi duar varandra.« Vid det laget hade vi redan hunnit bli vänner, och Anja, som hade god smak, var ofta med som smakråd när jag köpte nya kläder på Stockmanns herravdelning. A K A D E M E N S DÅVA R A N D E D IR E K T Ö R , professor Eino E. Suolahti, var ett undantag i det här avseendet. Många som jobbade i butiken och på andra avdelningar på Akademen duade honom på hans eget förslag. Också i mitt fall blev det så. »Passar det herr Nyberg att vi lägger bort titlarna?« frågade han en dag. På så sätt fick jag lov att kalla honom Nenno, medan han började kalla mig Nalle. Nenno hade kommit till Akademen år 1966 från WSOY, där han varit förlagets litterära chef. Han tillhörde en känd finländsk kultursläkt (Palander fram till 1906). Hans far, medicine doktor Eino Suolahti, hade jobbat som överläkare i armén under vinterkriget och fortsättningskriget. Nennos farbror Hugo var känd som professor i germansk filologi, kansler vid Helsingfors universitet och ordförande för Samlingspartiet. Också hans andra farbror Gunnar hade gjort sitt livsverk vid Helsingfors universitet, som professor i Finlands och Skandinaviens historia. Eino E. följde i sin farbror Gunnars fotspår som docent i kulturhistoria med Helsingfors förflutna som sitt specialområde. Under de tio år (1966–1976) då Nenno var direktör för bokhandeln identifierades han starkt med Akademen – och Akademen med honom. Han förkroppsligade Akademiska Bokhandeln. Nenno sågs dagligen i butiken, i livliga samtal med kunder, bekanta och personalen. Han bar antingen grå eller mörk kostym, och på vänstra rockslaget glimmade alltid kommendörstecknet av Finlands Lejons första klass. Suolahti brydde sig inte om resulta­t-

17


bok huse t

eller personaladministration. De här tråkiga men oundvikliga sysslorna lämnade han åt experterna, ekonomidirektören Heimo Salovaara och butikschefen, ekonomie magister Doris Stockmann. Det här fick jag höra redan när jag jobbade som försäljare, och senare har jag läst samma sak i Juha Tantus 100-­årshistorik över Akademen och i boken Eino E. Suolahti – Esseitä som gavs ut av professorerna Matti Klinge och Anto Leikola 1981, fyra år efter Nennos död. Med sitt beteende skapade Suolahti myten om Akademiska Bokhandeln som en kulturinstitution, vilket bokhandeln naturligtvis inte var – det såg Salovaara och Stockmann till. Bokhandeln drog ändå nytta av den här mytbildningen, som gav Akademen nya kunder. Många i personalen tänkte på den tiden som Suolahti. Tyvärr kunde de inte utnyttja Akademens rykte som kulturinstitution eftersom kommers och vinstdriven verksamhet inte ingick i deras tankevärld. De visste allt om böcker och litteratur och kunde diskutera dem med kunderna – men sälja böckerna, det kunde de inte. Det här torde vara ett problem än i dag i många bokhandlar, men inte ett lika stort dilemma som på Akademen på 1970-talet. Först när Jorma Kaimio tog över som direktör och förstod den ekonomiska betydelsen av att förena kommers med kultur började man införa det sättet att tänka i hela organisationen. Under Nennos tid kände man antingen inte till, eller förstod sig inte på, kulturens betydelse för resultat­inriktad verksamhet. Därför stämplades Suolahti ofta – i synnerhet av chefskollegerna på Stockmann – som en udda fågel som över huvud taget inte förstod sig på handel. Alltjämt finns det företagsledare som betraktar litteratur och kultur som onödig kunskap, och som därför inte har något kulturellt kapital att utnyttja i själva kommersen. Jag har hört utländska kolleger kalla företagsledare av den här typen »One of those uncivilized Finns«, vilket inte är smickrande för dagens finländska företagsledare. Därför föreslår jag att man vid Aalto-universitetet och 18


Bok huse t 1970 –1975

motsvarande högskolor i vårt land inrättar en obligatorisk kurs i kultur och litteratur som sträcker sig över ett helt läsår. Suolahtis ljusa och rymliga arbetsrum låg på bokhandelns andra våning. De höga, vackra fönstren som Alvar Aalto ritat öppnade sig mot Norra Esplanaden och Centralgatan. Tio år senare, när Jorma Kaimio tog över ledarskapet, byggdes ett nytt, liknande hörnrum åt den nya direktören på tredje våningen ovanför Suolahtis gamla rum. På det här sättet fick butiken extra kvadratmetrar som den så väl behövde, men de nya bokhyllorna skymde den tidigare direktörens ståtliga utsikt för kunderna. Nennos rum hade blivit bekant för många av den tidens helsingforsare. Här hade Nenno dagligen tagit emot bekanta och halvbekanta som kommit för att träffa honom, eller som han stött på i butiken. I hans skåp fanns alltid whisky, sherry och konjak, som han frikostigt bjöd sina gäster på. Jag blev också bjuden till hans rum en gång. Det var en lördagsmorgon på sommaren, butiken hade precis slagit upp sina dörrar och de första kunderna kommit in på bokuppköp. Telefonen ringde på vår avdelning och min chef Kalle svarade. »Professorn ber dig upp till sitt rum«, sade han till mig då han avslutat samtalet. »Vad har han för ärende?« frågade jag. »Det vet jag inte, men han behöver hjälp med någonting, och det tar tydligen en timme eller två. Kom genast tillbaka när saken är avklarad, för i dag är det bara vi två på avdelningen.« Det var kort väg till Nennos rum, för vår ekonomi- och juridikavdelning hade flyttat upp från första till andra våningen samma år. Jag knackade på dörren och steg in. »Var så god och sitt« sade Nenno och fortsatte: »Du sökte visst in till universitetet för att studera historia. Hur gick inträdesförhöret?« »Bra«, svarade jag, »Jag kom in på arkeologi och historia.« »Utmärkt! För att fira det ska vi ta oss ett glas. Blir det bra med whisky?« Så öppnade han flaskan, fyllde våra glas och började berätta om sin egen studietid och om universitetets dåvarande och nuvarande lärare och professorer. Så fort vi tömt hälften av våra glas fyllde han dem 19


bok huse t

på nytt. Jag fick också höra om societetsskandaler på 1930- och 1940-talen och om hur Nenno som ung löjtnant 1942 fungerade som sambandsofficer på huvudstaben under Heinrich Himmlers besök i Finland. Klockan var över 12 på dagen när den sista skvätten whisky var urdrucken. Jag var ordentligt på snusen, och det borde Nenno också ha varit, men på honom märktes det inte. »Nu går du hem« sade han »och jag säger till herr Kaiser (Kalle) att du blev tvungen att åka till WSOY:s boktryckeri i Borgå för att hämta böcker som jag behöver i kväll.« När jag kom till jobbet på måndag beklagade sig Kalle över professorn som skickat mig för att sköta sina egna ärenden. Han förundrade sig över att ingen kommit på tanken att skicka böckerna till Helsingfors med buss eller taxi. Jag spelade också harmsen, för det skulle ju bara ha gjort saken värre om jag berättat sanningen. svårt och frustrerande att jobba för två olika chefer som sinsemellan befinner sig på samma nivå i hierarkin. Det här fick jag lära mig den hårda vägen när jag började jobba på Akademen. Någon läsare kanske fortfarande minns de bruna arbetsbåsen av ädelträ som på den tiden fanns på varje försäljningsavdelning på första och andra våningen. »Försäljningsområdet för historia och samhällsvetenskaper«, som leddes av Carl Olin, delade arbetsutrymmen på första våningen med »försäljningsområdet för juridik och ekonomi« med Karl Kaiser i spetsen. Båda herrarna satt i arbetsbåsen vid skrivmaskiner och skrev kort för alla nya böcker som kom till deras försäljningsområden. Kursböcker hade till exempel ett eget kortregister, liksom de finskspråkiga böckerna. Också de svenskspråkiga och engelskspråkiga böckerna hade ett liknande sökregister. Böcker på andra språk fick nöja sig med ett och samma register. För en modern människa kan det här systemet verka vansinnigt, men på den tiden, när ingen ens kunde drömma om dagens datorer, var den här typen av noggranna register det enda DET ÄR BÅDE

20


Bok huse t 1970 –1975

sättet att hålla boklagret uppdaterat och hitta de böcker kunden ville ha. Prislapparna på böckerna i Olins försäljningsområde hade nummer 14, och därefter siffran 2 om det var en finskspråkig bok, 7 för en svenskspråkig, 3 för en engelskspråkig, 4 för en tyskspråkig eller 5 för en bok på något annat språk (förutom ryskspråkiga böcker, som hade kodsiffran 6). Prislapparna på böckerna inom juridik och ekonomi hade i sin tur siffran 29, med samma efterföljande språkkoder som i resten av butiken. När kunden betalade för en bok slog man vid kassan först in avdelningsnumret och sedan språkkoden, till exempel 143, och därefter bokens pris. På det här sättet kunde vi föra statistik över försäljningen på olika avdelningar. Den svaga punkten var att systemet lätt kunde missbrukas, antingen avsiktligt eller av misstag. Redan under mina första arbetsdagar fick jag direktiv av båda herrarna att alltid slå in sifferkoden för deras eget område vid kassan, oberoende av vilken bok det var som såldes. Det här rådet, som var så viktigt för dem båda, var de naturligtvis noga med att ge mig medan den andra var utom hörhåll. Jag måste ändå genast tillstå att ingendera försökte dra ekonomisk nytta av systemet. Det var bara deras rykte och ära som stod på spel då butikschefen varje månad tillkännagav vilket försäljningsområde som sålt mest. Så vitt jag kan förstå var de här två herrarna inte de enda som sysslade med sådant här fiffel, för under morgonmötena betonade Doris Stockmann ofta hur viktigt det var att vi slog in de rätta koderna vid kassan så att statistiken skulle hålla streck. Själv försökte jag, precis som största delen av personalen, slå in rätt koder, trots att jag då och då fick reprimander av båda mina chefer för det. När ISBN- och streckkoder infördes på 1980-talet, och när kassa­apparaterna senare fick läsare som automatiskt kunde registrera alla uppgifter om böckerna som såldes, försvann hela det här problemet från dagordningen.

21