Page 1


B LIV DU H OS M IG So fia Torvald s

Schil dts & sรถderstrรถms Helsi ngfors


Boken är utgiven med stöd av FILI/Delegationen för den svenska litteraturens främjande © Sofia Torvalds 2016 Omslag och illustration Ulla Donner Grafisk formgivning Maria Appelberg Tryck Bookwell, Borgå 2016 www.sets.fi


5

Om att separeras

J

ag har sett dem på stan, alla de döda mammor­ na. Ända sedan jag själv blev mamma har jag sett dem. Min mormor Kerttu vid trafiklju­ set framför Stockmanns med ett konstigt ljus­ brunt hår som sitter på henne som en mössa. Alla de unga som dött i cancer och lämnat små efter sig, plötsligt står de där i Forums rulltrappa och tittar i skylt­ fönster. Gunilla, Christel, Nora. De böjer blygt sina huvu­ den och jag kan se att de har sina egna hår igen. De är all­ tid mammor. Min morfars brors fru Riitta, psykologen som var så upptagen att barnflickorna avlöste varandra. Hon går raskt, försjunken i tankar. Min farmor Märta sitter på kafé: måste gengångare ut när de ska röka? De flanerar. De är inte på väg till något särskilt ställe. Jag sneglar på dem när jag går förbi och speglar mig i skylt­ fönstren. Jag har nyss repat mig från en magsjukdom och verkar slank. Jag funderar på att köpa cigarretter: rökning ska ha lugnande effekt på tarmarna. När Märta började röka i sin ungdom symboliserade cigarretten hennes frigörelse. Den sa att hon var bohem på ett elegant sätt, den sa att hon


6 var en åtråvärd kvinna, en kvinna som rörde sig i de rätta kretsarna och kände folk. Det var först på femtiotalet man började tala om cancer. Inte ens läkarna ville tro på det till en början. Men Märta fortsatte röka. Hon rökte fast hon blev utslängd från pensio­ nat och sjukhusavdelningar. Hon rökte på toaletter och bal­ konger. Hon rökte fast det hade blivit något bara de fattiga, olyckliga och obildade höll på med. Vad skulle hon ha gjort om hon inte hade rökt? Jag kan inte föreställa mig det. Kerttu, seglaren, skulle aldrig ha låtit en cigarrett vidröra sina läppar. Hon bedövade sig med havsluft. Inomhus var hon blyg, helst lade hon patiens, hon önskade att det inte hade funnits så mycket folk i huset. Med gäster var hon tyst och ofta ironisk. Hon tyckte om att påpeka att hon hette samma sak som Lallis hustru: hon antydde att hon hade nå­ got gemensamt med en kvinna som fått sin man att hugga ihjäl en biskop på ett isigt träsk. Liksom min morfar Klaus hade hon gärna gått tidigt från alla kalas, men hon hade en mer utvecklad känsla för det passande. Hon hindrade ho­ nom från att rusa i väg från bröllop i förtid. Titta ut genom fönstret, Klaus, sa hon när han steg upp för att gå. Där ser du ett vackert landskap. Om ni vill veta hur hennes händer såg ut kan ni se på mina. När hon fick navigera och kryssa och länsa och reva och gippa var hon sitt rätta jag. Hennes farfarsfar sjökaptenen sköljdes överbord ute på Atlanten och sågs aldrig mer till. Önskade hon kanske i hemlighet att få dö en sådan död, en


7 kaptens värdiga död? Inte som det sedan blev, på långvår­ den, medan vi satt vid hennes säng och rörde vid henne som vi aldrig gjort om hon varit vid medvetande och sjöng Bliv du hos mig med brutna stämmor. Både min mormor Kerttu och min farmor Märta hade sma­ la höfter, som jag. Båda var mörka. Båda var modiga. Kerttus mod var av det fysiska slaget, hon trotsade stormar. Märta trotsade konven­ tioner. Jag tror att båda kände modet svika då de ställdes in­ för det ultimata provet: en oändlig räcka vardagar i sällskap med sina egna barn. Min släkts berättelse är en berättelse om separationer. I den separeras de som en gång var varandras allt, eller trodde sig vara. Barn skiljs från sina föräldrar: de skickas till Sveri­ ge, till släktingar på landet, på sommarbete för att lära sig språk, på läger. Vuxna springer ifrån varandra med vett och vilja. Frön sås, det visar sig vara ogräs. När min farfar Ole och min farmor Märta träffas samlas olyckan från två ­släktgrenar på ett ställe, som när ett förstoringsglas samlar solstrålar. Först bränner det till lite, man inbillar sig att det är spän­ nande. Sedan brinner allt upp. Vi åker ned för en brant backe med hisnande fart. Vi kan inte stanna. Märtas mormor skilde sig från sin man. ­Märtas farmor skilde sig från sin man. Märtas föräldrar skildes. Oles mormor var ett oäkta barn, kanhända ett resultat av något slags våldtäkt, hon var en stornäst kvinna vars pappa


8 var adelsman och mamma var piga. Ole var själv ett oäk­ ta barn, kanske också han en frukt av något slags våldtäkt. Alla dessa förbannade frukter, tänker jag medan jag åker vidare neråt, neråt. Visste de inte vad de gjorde då de sådde sina frön? Så här såg min uppväxt ut: det är alltid lördag. Jag och min syster har fått lördagsgodis. Vi sitter på våra sängar och ser hur stolar lyfts upp på sängar och bord för att inte vara i vä­ gen när dammsugaren och moppen tas fram. Våra unga för­ äldrar städar nitiskt. De städar och städar. Jag och min sys­ ter sitter där i ordningens kaos och som jag minns det är vi lyckliga. Eller också läser min mamma. Hon läser och läser och har man ett ärende tittar hon upp. Vi är en familj av indivi­ der, långsamt glider vi ifrån varandra tills vi är så välsepa­ rerade att vi klarar av att leva ett helt eget liv med bokstäver och dagdrömmar. Jag ser min mormor Kerttu sitta vid matsalsbordet, böjd över sin bok, min egen mamma i en stor fåtölj trygg som ett litet hus, med lampans gula sken över boken. Det är en så vacker bild, som sniglar i sina snäckor sitter vi där med våra böcker. Och jag själv i soffan, gömd inne i en bok där inget kan komma åt mig. Hur jag önskar att mina barn inte ska störa mig. Hur jag önskar att få vara i fred. Jag höjer min bok som en sköld. Man frågar sig om människor som vi är skapta för mo­ derskap, eftersom moderskap är något som hotar svälja allt som är ens eget. Och ändå svarar vi varje gång telefonen ringer.


9 Det är min dotter, som ska flytta. Hon oroar sig över sitt elavtal och jag oroar mig över hennes oro. ”Lägg oron på ett löv”, säger jag. ”Aha”, säger hon. ”Låt lövet flyta iväg i bäcken.” ”Okej.” På det viset lyfter vi oron från varandra. Så ska en mor göra. Så gör min mamma och så gör jag. När man talat fär­ digt kan man återgå till sin bok. Det jag inte förstår är att det finns mammor som inte sva­ rar i telefon, eller barn som aldrig skulle våga ringa. En gång träffade jag – av en slump – en mycket avlägsen släkting, fröken K, på ett vårdhem för bättre folk. Hon var ättling till barnen från Märtas farmor Fannys första äkten­ skap och genast när hon hörde mitt namn visste hon att jag var ättling till barnen från det andra. Och där, just där, tror jag att min resa började. Det var då jag förstod att tiden inte läker sår. Det är bara sådant folk säger för att känna sig bättre. Fröken K är pratsam men det finns illvilja i hennes prat­ samhet. Hon bär på övergivenheten, men också jag har ärvt den, vi kan inte ruska den av oss. Det är komiskt men ock­ så skakande: en olycklig kvinna, min farmors farmor ­Fanny, ligger på sanatorium och ber om skilsmässa. Hon har två små söner, hon ligger mellan oss. Hon vill gifta om sig, hennes önskan ligger mellan oss. Hon har varit död länge och fröken K kan inte vara sur på henne, därför är hon sur på mig. Vi liknar inte Fanny men hennes val har haft följder för oss. Man kan ha en familj och vara missnöjd med den och


10 så kan man börja på en ny. På nytt och på nytt. Och av alla de andra familjerna finns lite bråte kvar, sådant som man lagt undan i skåpet och inte behöver, fotografier i en låda. Och barnen. Och barnen, förstås. Vi skiljer oss för så har man gjort i vår familj och vi vet inte om annat. När vi lämnar värdefulla saker efter oss gör vi det för att vi vet att man kan börja på ny kula och rädda sig själv undan olyckan. Vi lever flera liv för vi har förstått att man kan det. När kriget kommer följer Märta barnen till flyget och vet inte än att när man en gång lämnat ett barn ifrån sig blir det lättare att lämna det ifrån sig på nytt. Man vänjer sig. Man kan leta efter den stora kärleken och hitta den. Man kan sit­ ta i Tove Janssons ateljé när det är fest och betrakta exman­ nen Ole och hans nya kvinna och viska tillsammans med sina vänner, titta på dem och viska. Hålla sig på avstånd, på andra sidan rummet. Var är barnen? Undrar ingen var de är? Sitter Märta där och gömmer sig behagfullt bakom cigarrettröken, sitter Ole bakom en palm och döljer sig bakom sin pipa, bak­ om sin nya kvinna? Den nya kvinnan är mycket vacker. Märta är kanhända inte lika vacker, men hon är tilldragan­ de och oändligt självsäker. Hon har kanhända redan en ny man. Han är musiker, han dricker. Honom älskade Märta allra mest. Honom älskade hon så mycket att hon gick till nattvarden ensam eftersom hon var för oren för att göra det med de andra som kom till mässan. Först måste hon bik­ ta sig. Hon får avlösning. En kort stund av renhet, bröd och vin, vägen ner på knä, upp igen, genom korstecknet, förbi vigvattnet ut på gatan. Spårvagnen skramlar förbi. Helgonen


11 blickar ner på henne från sina nischer: en kvinna på väg mot synden i att vara omgift. Synden lämnar inte vår familj i fred. Jag förstår inte alls hur jag ska gå framåt med det här eller greppa det. Jag försöker förstå varför mammor lämnar sina barn, varför mammor vill vara ifred, varför mammor inte älskar sina barn. Det försöker jag därför att jag själv vill vara i fred men aldrig skulle lämna mina barn, det är en olöslig konflikt i mig. Egentligen vill jag bort ganska ofta. Jag har svårt för ljud. Ibland har jag svårt för kroppar som vill nå­ got av mig, och inte bara kroppar: röster och stötar, häfti­ ga rörelser, bollar som studsar oberäkneligt, överraskande fläckar av kladd på golven. Vardagsservicen är det lättaste. Då säger jag bara: jag heter inte James. Jag räknar minuter tills de somnar. Jag skriver det här för att jag hela tiden lever i att älska dem så fruktansvärt och samtidigt längta bort, typ till ett kafé, typ till att kunna röka en cigarrett, till att inte behöva tänka på att jag inte kan få cancer förrän den yngsta är åt­ minstone tjugo. Det fanns en tid då jag levde ett alldeles eget dramatiskt liv vartannat veckoslut, de veckoslut då mina döttrar var hos sin far, min första man. Det gör att jag på något vis kan förstå Märta på den där festen. Jag kan till och med på något vis förstå Märta viskande illvilligt med sina vänner på den där festen. Jag kan det för att jag har lite av henne i mig. En fjärdedel, för att vara exakt.


12 Jag gör en lista över saker en mamma inte får göra: hon får inte dö hon får inte älska ett barn mer än de andra hon får inte lämna barnen ensamma så att de känner sig ensamma hon får inte tappa bort barn på varuhus hon får inte äta piller och dricka sprit och sova länge och vara svår att väcka på morgonen hon får inte festa med grannarna och ha parbyte medan ett av barnen sover i bilen hon får inte servera anekdoter om sina barn som under­ hållning på släktkalas när barnen är med hon får inte bli arg på barnet om det kryper under bor­ det och gömmer sig undan skammen efter anekdoten hon får inte flytta till ett annat land för att hon mötte kär­ leken och lämna barnen efter sig. Mamman ska offra sig. Hela hennes väsen är att finnas till, outtröttligt. Det ska en kvinna förstå var gång hon har sex och kanske sätter ett liv till världen. Problemet är att hon inte gör det. Då föds den värsta mamman av alla: mamman som varken ser det som sin plikt eller sin glädje att ta hand om sina barn. När jag var barn blev jag sjuk då min mamma åkte på ar­ betsresa. Jag saknade henne som om jag mist en kroppsdel. När hon kom från Irland fick jag en grön tygkanin. Ändå hade jag önskat att hon aldrig farit iväg. Hela den tid då hon var borta föreställde jag mig henne i ett flygplan.


13 När jag var liten åkte mina föräldrar på kräftskiva. Turvis, ibland tillsammans. Vi följde aldrig med dem, vi lärde oss inte ens att äta kräftor. Vi hade ett stort pussel vars bild föreställde en sådan där kräftskiva som min mamma åkte på ibland: ett foto­grafi på människor som stod ute, med glas i handen. På den ti­ den fanns det lösa pengar och mycket tid i reklambran­ schen. De som kallades kreativa, alla copy writers och art directors, slutade jobba efter lunch, de blev kvar på krogen och beställde in drinkar tills det var dags att gå hem. Min mamma var kreativ men hon gillade inte alkohol. I stället gjorde hon annat för att fylla ut arbetsdagen, som att hitta på ord till den där sången som de sjöng på den där utekräftskivan som någon knäppte ett foto på. På det fo­ tot hade någon monterat stora kräftor. De liksom kröp över det där festfotografiet som sedan blev ett pussel. Jag minns den där lilla pusselbiten som hade min mamma på sig. Jag minns att hon hade en grön munkjacka. Jag letade alltid ef­ ter den biten. Eller var det så att man var tvungen att foga ihop två bi­ tar för att med säkerhet veta att det var hon? Många år senare äter jag kräftor på en släktfest i ett stort, gammalt, dragigt hus där det bor många familjer som alla är släkt, och många taxar med dem. Jag är sjutton år och det är första gången jag äter kräftor. Jag sneglar på min småku­ sin. Jag sneglar på alla som sörplar och bygger torn av skal­ djursdelar och ordnar dem i rituella högar. Någon går till pianot och börjar spela och sjunga Hava Nagila och andra stämmer in. Det är en kvinna med stort hår. Jag är mycket


14 avlägset släkt med alla de här människorna. Det känns som att vara på teater, jag förstår att jag är åskådaren. Vi är här på grund av min farmors farmor Fanny, kvinnan som övergav två barn och behöll tre. Jag antar att vi alla är ättlingar till dem hon behöll. Det här huset betyder ingenting alls för mig. Jag balan­ serar på gränsen till att hysa agg mot dem som hör hemma här och att känna en gnagande längtan. Jag trevar efter det som finns i luften. Är det: vet ni inte vilka vi är? Eller är det: vi vet nog vilka vi är. Barnet behöver sin mamma för att överleva. Men kanske, kanske finns det mammor som behöver lämna sina barn för att överleva. Samtidigt är det inte mammans uppgift att överleva. När fartyget sjunker och det bara finns en plats kvar i livbåten ska hon sträcka ut armarna och räcka över sitt barn. Och hon ska göra det med ett leende. En gång för många år sedan åkte vi flygplan hem från USA. Jag var livrädd för att det skulle hända en olycka, för att ett gapande hål skulle uppstå i planets sida och för att min äldsta dotter som då var sju år skulle sugas ut i intet ut­ anför. Jag försökte lista ut vad som var min uppgift i så fall: att kasta mig ut i intet efter henne för att försöka störta i kapp henne, så att hon inte skulle dö ensam. Eller att stanna kvar i planet och vara mamma åt min andra dotter. Jag kun­ de inte bestämma mig. Jag och min dotter har mamma-dotter-tid på stan. Det är mörkt, det är november. Vi går in i upplysta, varma varu­


15 hus, vi tittar på saker, vi tittar på kön till Starbucks. De döda mammorna strövar efter oss på avstånd, på jakt efter värme. Vi går in på Akademen men de döda mammorna väljer Star­ bucks. De sätter sig på soffkanter och lägger näsorna i folks koppar. De som längtar efter sina levande barn trycker sig mot tonårsflickornas långa, blanka hår. Märta askar i någons latte men det visar sig vara en tom gest. Jag tror inte att jag någonsin har gått på kafé med min mamma. Liksom jag aldrig gått på kafé med Kerttu, aldrig heller med Märta. Sista gången jag såg Märta var hon lite tankspridd, lite ut­ tråkad, lite irriterad. Hon bad mig klippa sina fingernaglar. Det kändes mycket intimt, på gränsen till vad jag klarade av. Märta berättade en gång att hon nästan aldrig träffade sin egen farmor, Fanny. Hon sa att Fanny hade varit alltför uppta­ gen av att ta hand om hennes kusiner. Men sen sa hon att det egentligen var lika så bra eftersom Fanny hade den där tu­ berkulosen. Då var det ju kusinerna som fick smittan i stället. Märta tog nästan aldrig hand om mig och mina syskon. Hon tog väldigt mycket mer hand om våra kusiner. Märtas ogifta syster (stiftsjungfru, grupp 1) brukade baka en be­ römd födelsedagstårta till alla sina syskonbarnbarn. På en släktfest hörde jag mina kusiner och småkusiner skratta och prata om de där tårtorna. Jag hade aldrig hört talas om dem. Men jag log som om jag vetat precis hurdan tårtan var. Ser ni, problemet var att min pappa inte växte upp med sin mamma. Så det var som om vi hört till en annan släkt, en sådan som nu inte råkade ha en sådan där lustig tårttra­ dition.

Profile for Schildts & Söderströms

Bliv du hos mig bladderex  

Bliv du hos mig - Sofia Torvalds

Bliv du hos mig bladderex  

Bliv du hos mig - Sofia Torvalds

Recommendations could not be loaded

Recommendations could not be loaded

Recommendations could not be loaded

Recommendations could not be loaded