Den stora stormfloden
en varning och en uppmaning om att söka skydd omedelbart från det som var på kommande. Nyheter och varningar rörande vädret kunde bara färdas så fort som människorna som bar dem. Vilket i praktiken var mellan 60 och 120 kilometer per dag. Stormar som Mandränkaren rör sig betydligt fortare än så. Det här är ett läge som förblir oförändrat till 1840-talet. Det som händer då är att telegrafen gör sitt intåg på scenen. Mer eller mindre över en natt ökas hastigheten för spridningen av information från 120 km/dygn till ljusets hastighet. Och hur det nu råkar sig så är det en annan storm som får en driftig man att inse möjligheterna som den nya tekniken erbjuder. Året är 1859 då den brittiska ångklippern Royal Charter förliser i en kraftig storm utanför den walesiska kusten. 450 människoliv går förlorade. Det här får viceamiralen Robert FitzRoy (känd som kapten på HMS Beagle under Charles Darwins berömda resa till Stilla havet 1831–1836), som några år innan har grundat det blivande brittiska Met Office, att uppfinna ett helt nytt koncept: väderprognoser. FitzRoy låter sätta upp femton kuststationer som varje morgon noterar det rådande barometertrycket, vinden och temperaturen. Med hjälp av den för sammanhanget ack så viktiga telegrafen kablas uppgifterna in till FitzRoys kontor. Där sammanställer man kartor med utsikter för det kommande vädret och varningar om eventuella stormar. FitzRoy kallar det han gör för ”forecasting the weather”. Den moderna meteorologin är därmed född, både som begrepp och som vetenskap. 1861 börjar The Times publicera de första regelbundna väderrapporterna, baserade på FitzRoys prognoser. Den allra första väderprognosen någonsin lyder så här:
23