Inledning Vad kommer att ske härnäst?
Det var december 1999. Hela världen oroade sig inför Y2K (millennieskiftet), den förutspådda världsvida internetkraschen. Jag, däremot, var fast förankrad i nittonhundratalet, bekymrad över min mor i Cleveland, Ohio. Under flera månader hade hon klagat över att hon inte mådde bra. Varje gång vi pratade med varandra, hade hennes tillstånd försämrats. Min familj – som på den tiden bodde i Fort Worth, Texas – hade redan bokat flyg för att tillbringa julhelgen i Cleveland tillsammans med våra släktingar. Men på grund av min mammas tillstånd beslutade jag mig för att åka upp tre dagar tidigare för att vara hos henne och se om jag på något sätt kunde hjälpa henne att må bättre. Läkarna hade redan gjort tester på min mamma för att se om hon hade cancer i tjocktarmen eller levern. Testerna hade visat negativt, därför hade de svårt att sätta fingret på vad som var fel med hennes hälsa. Jag grep efter alla halmstrån och lyckades med mycket kort varsel boka in ett besök åt min mamma vid den berömda Cleveland Clinic. När jag kom fram till vår stuga vid Mentor-on-the-Lake och gick in i vardagsrummet såg jag mamma liggandes i soffan. Jag försökte att inte visa den förskräckelse jag kände inför hur utmärglad och sjuklig hon såg ut, 7
men självklart la hon märke till detta. Det var nästintill omöjligt att dölja något för mamma. Jag försäkrade henne om att jag hade kommit för att hjälpa henne att bli frisk igen, och sedan gick vi alla till sängs för att sova. Min pappa sov i deras sovrum, medan min mamma och min lillasyster sov i vardagsrummet. Jag sov i ett rum som låg intill vardagsrummet. Den natten låg jag vaken många timmar och hörde hur mamma stönade av smärta och kräktes. Det var fullkomligt outhärdligt att höra hennes gråt och inte kunna göra något för att hjälpa henne. Imorgon, tänkte jag, skulle det bli annorlunda. Mitt hopp tändes när de första solstrålarna kikade in genom mitt sovrumsfönster. Resan till sjukhuset skulle ta ungefär en timme, och vi tänkte ta mina föräldrars mindre husbil, en Econoline travel, som de från början hade köpt för att resa runt i och se vårt land. När det var dags att åka sa min mamma att hon hade så ont att hon inte klarade av att gå till husbilen, så jag satte henne på min rygg, precis som hon hade gjort med mig många gånger när jag var ett litet barn, och bar henne till husbilen. För varje steg jag tog skrek min mamma rakt ut av smärta. I det ögonblicket kände jag hur ett lager oskuld, bildligt talat, skalades av från mitt liv. Min pappa körde husbilen medan min mamma låg i baksätet. Jag satt på ena änden av bänken för att prata med och ta hand om min mamma. När vi hade åkt i cirka tio minuter tog mamma med mig på en annan resa längs minnenas allé. Året var 1977. Efter att ha kommit hem från high school under eftermiddagen, la jag mig raklång i soffan för att titta på ett avsnitt av såpoperan One Life to Live. (Innan ni som är födda under tvåtusentalet kritiserar mig, bör ni tänka på att det inte fanns något Internet och väldigt få tevekanaler på den tiden, så 8
programutbudet var ganska begränsat.) Min mamma kom in. Hon sa till mig att hon hade varit på besök hos ungdomspastorn i den församling jag tillhörde. Mina föräldrar gick inte i kyrkan, men jag var med i en Baptistförsamling sedan tre år tillbaka. Mina föräldrar hade äktenskapsproblem, och min mamma hade sökt upp vår pastor för att få äktenskapsrådgivning. Min pastor lyckades inte rädda deras äktenskap, men han berättade om Jesus för min mamma. Mamma berättade för mig hur han hade lett henne genom frälsningsbönen. Jag visste exakt vilken bön hon talade om. Han hade lett mig genom samma bön tre år tidigare då jag knäböjt vid en ihopfällbar stol tillsammans med honom i kyrkans ungdomsrum. Medan jag satt i husbilen på väg till sjukhuset frågade min mamma om jag mindes den dagen. ”O, ja, mamma. Det betydde allt för mig”, svarade jag. Sedan frågade hon något som överraskade mig. ”Min son”, sa hon, ”är det tillräckligt?” Med andra ord undrade hon om den frälsningsbön, som hon bett för så länge sedan, var tillräcklig för att garantera att hon skulle komma till Gud när hon dog? Jag svarade omedelbart, så självsäkert som jag kunde: ”Ja, mamma, det är tillräckligt.” Hon höll på att se efter sitt andliga hus. Jag, å andra sidan, kände mig inte redo för den sortens samtal. När vi kom fram till sjukhuset gick jag in och informerade personalen om att min mamma behövde en rullbår för att kunna tas till den våning och det rum som hon tilldelats. Efter att min mamma hade skrivits in satte jag mig i väntrummet med en svag tillit till att dessa beryktade läkare skulle vara förmögna att få min mamma att bli frisk igen. 9
Det hade inte gått mer än en halvtimme då onkologen bad att få tala med mig. Med en mjuk röst berättade hon för mig att min mamma hade en långt gången cancer i bukspottskörteln och att de skulle flytta henne till avdelningen för palliativ vård. Jag hade aldrig hör ordet palliativ förut. Det visade sig att avdelningen för palliativ vård var en plats där de lindrade smärtan men inte botade själva sjukdomen. Den koleriska sidan av mitt temperament tog över. ”Jag förstår inte. Jag kom hit för att ni, berömda läkare, skulle bota min mamma.” Med en vänlighet som jag inte förtjänade svarade läkaren: ”Jag vet att det är svårt. Jag förlorade min mamma i tjocktarmscancer. Det du behöver göra nu är att växla om från att hjälpa din mamma att bli frisk till att hjälpa henne att dö.” En tsunami av sorg sköljde över min själ. Läkaren sa att vi eventuellt hade en vecka, eller kanske bara några få dagar kvar. Efter att ha ringt min fru och min syster som bor i Minnesota samt min bror som bor i Pennsylvania, gick jag till kapellet för att tala med Gud. Tack och lov var rummet tomt. Utan att tänka efter gjorde jag precis det som David hade gjort när profeten Natan hade berättat för honom att hans lille son skulle dö: jag la mig raklång framstupa på golvet och började gråta och vädja till Gud (2 Samuelsboken 12:15-17). Min mamma var bara sextiotvå år gammal. Jag hade aldrig kunnat föreställa mig att något sådant skulle hända mig så här tidigt i livet. Jag hade varit kristen i tjugofem år, men kände ändå hur min tro skakades i grundvalarna. Min första instinkt var att be för ett mirakulöst helande. Jag förhandlade skamlöst med Gud, på samma sätt som Abraham hade gjort när han försökte att få Gud att ändra på sina planer 10
på att förgöra Sodom och Gomorra. ”Gud, skulle du rädda min mamma om jag lovade att…?” När jag väl hade framfört min förfrågan, framförde jag min mammas tidigare fråga till Gud. ”Gud, jag sa till min mamma att en enkel omvändelsebön till Kristus var tillräckligt, men om någonting mer krävs, så vill jag veta det nu medan det fortfarande finns tid.” Det hade alltid funnits avsnitt i Bibeln, även i Jesu undervisning, som fått mig att stanna till vid budskapet om sola fide, eller ”genom tron allena”. I den stunden var jag redo för att Gud skulle avslöja den absoluta sanningen för mig så att jag skulle kunna föra denna vidare till min mamma innan det blev för sent. Tre dagar senare, dog min mamma. Först kände jag en lättnad över att hon inte längre hade ont och led. Bukspottskörtelcancer suger, i ordets rätta bemärkelse, livet ur en människa för varje andetag hon tar. Min mamma visste att hon skulle dö, och hon var rädd. Jag såg det i hennes ansikte. Hon ville vara stark, men hon var livrädd. Än idag är detta en av de svåraste saker som jag någonsin har sett hända. På grund av detta förändrades något djupt inom mig, i det rum där den absoluta kärnan i mitt trosystem har sin boning. Ju mer jag tänkte på det, desto svårare hade jag att tro på att i det ögonblick då min mamma tog sitt sista andetag, hade hennes ande lämnat hennes kropp för att vara någon annanstans än hos Herren. Jag hade helt enkelt inte en mental modell för detta koncept, och ändå baserar vi kristna hela vårt hopp på att detta är sant. Jag hade hört talas om en del människor som berättat om att de mött andliga varelser, men personligen hade jag aldrig stött på någon. Fanns verkligen sådana varelser? Mina tankar fortsatte att rusa iväg åt alla möjliga olika håll. 11
Även om livet efter döden var sant, och en människas ande verkligen lämnade dess kropp, så lät idén om en naken ande som for runt i himlen, flöt runt på moln för evigt och ständigt sjöng lovsånger – kanske med vingar den gjort sig förtjänt av, likt Clarence i It’s a Wonderful Life – inte alls övertygande för mig. Den lät bättre än det bibliska alternativet, men den kändes fortfarande inte som någonting som jag längtade efter. ”Jag tror inte på himlen”, viskade jag. Jag kan inte förstå att jag sa detta högt, men det gjorde jag. Samtidigt som jag var rädd att blixten skulle slå ner på mig, kände jag mig befriad. Det var i den stunden, när jag erkände att jag inte fullt ut trodde på det som jag alltid hade fått lära mig om himlen, som jag kände mig fri att söka efter sanningen. Sedan dess har jag upptäckt att om vi inte uppriktigt bekänner vår otro, kommer vi aldrig att söka efter det som är värt att tro på. Vid millennieskiftet kraschade aldrig Internet, men det gjorde jag. Detta ledde till om vi inte uppriktigt att jag gav mig ut på en resa för att ta reda på sanningen bekänner vår otro, om livet efter detta. Utan kommer vi aldrig att någon samfundsbaserad yxa söka efter det som att slipa på eller predikan att förbereda, började jag är värt att tro på. intensivt läsa Bibeln för att ta reda på vad som verkligen stod där. Även om det jag hittade inte skulle kännas tröstande eller vara det jag hoppats på, skulle det åtminstone vara sant. Jesus sa: ”Ni ska lära känna sanningen, och sanningen ska göra er fria.” (Johannesevangeliet 8:32). Och det trodde jag verkligen på. Det tog inte lång tid förrän jag upptäckte att jag inte var 12
ensam. Många framstående teologer har under många år talat om behovet av att få klarhet angående livet efter detta i sina läroböcker och föreläsningar. Teologiprofessorn och författaren Dr. Roger Olson har sagt följande gripande ord: Kristna teologer och ledare av alla kristna inriktningar borde fokusera på att hjälpa okunniga kristna att förstå grundläggande kristen tro på livet bortom döden och skilja detta från det virrvarr av folklig tro som de tenderar att plocka upp från filmer, teveprogram, populärlitteratur och sånger. Kristna pastorer inom alla samfund behöver proklamera det underbara hoppet om en framtida återuppståndelse vid begravningar och strikt undvika att ge efter för vad den avlidnes släktingar önskar höra.1
Vad jag fann, och nu tror på till 100 procent i mitt huvud och 85 procent i mitt hjärta (jag är fortfarande under utveckling), utgör innehållet i den här boken. Mitt tillvägagångssätt är rakt på och utan krusiduller. Det bygger på: ”Ställ frågan och svara enbart utifrån vad Skriften säger oss.” Det är vad jag försöker göra. Här följer de fem frågorna som jag kommer att försöka besvara: •
Är Jesus tillräcklig? Detta är vad min mamma frågade i husbilen strax före sin död. Vilken bra fråga, mamma. Hon hade tagit emot det erbjudande Jesus gett henne. Men var det verkligen 13
tillräckligt att ta emot denna gåva? Verkligen? I detta kapitel kommer vi att presentera de bibelställen som klart och tydligt besvarar denna fråga.
•
Vad händer med mig om jag dör utan Kristus? Vilket öde möter de som dör utan att ha tagit emot Kristus och den bibliska undervisning om vad som krävs för att få ett evigt liv med Gud? Vart tar de vägen, om de nu tar vägen någonstans? Är det en smärtsam plats? Är det för alltid? Jag vill varna dig redan nu: det här kommer inte att bli ett roligt kapitel att läsa, men jag kommer att försöka att hålla det kort och koncist. Jesus själv kommer att få oss att förstå att vi behöver höra denna sanning nu, inte senare.
•
Vad händer med mig om jag dör med Kristus? Vad händer med de som verkligen tagit emot evangeliets budskap och uppfyllt kraven i detta liv för att ha en evig relation med Gud? Vart tar de vägen, om de nu tar vägen någonstans? Hur kommer det att bli? Är det för alltid? Många av er kommer att finna stor tröst i det ni läser, men det kan bli väldigt olikt den mentala modell som du för närvarande har. Du kommer definitivt inte att vilja sluta läsa boken efter detta kapitel. Det bästa återstår.
•
Vad händer med mig om jag inte känner Kristus när han kommer tillbaka? Detta kapitel är förmodligen det sorgligaste kapitel jag någonsin har skrivit, men det är bibliskt sant och tjänar ett viktigt syfte. Det är en måste-läsning för alla som föl-
14
jer Jesus och borde ha en djupgående inverkan på hur du lever resten av dina dagar på jorden. Under tiden som jag ägnat mig åt att studera detta har jag upptäckt åtminstone två möjliga slut för dessa människor, som faller väl inom den historiska kristendomen. Jag kommer att presentera båda och låta dig avgöra. Inget av dessa är något bra alternativ, men det ena är klart mer tröstande för mig än det andra.
•
Vad händer med mig om jag känner Kristus när han kommer tillbaka? Detta kapitel består, utan tvekan, av de absoluta favoritorden som jag någonsin har skrivit. Det handlar om det löfte och det arv som vi har i Kristus. Sanningarna i detta kapitel har förvandlat min dysterhet till glädje, mitt tvivel till bekännelse, min klagan till en ny beslutsamhet och min smärta till ett nytt hopp. Dessa är de tankar som många av oss saknar när livet efter detta diskuteras eller som vi inte förstår någonting av, eller som eventuellt inte ens sägs.
Aposteln Paulus skrev följande fantastiska ord: Men som Skriften säger: ”Vad ögat inte sett och örat inte hört och människans hjärta inte anat, det har Gud berett åt dem som älskar honom.” Gud har uppenbarat det för oss genom sin Ande. Anden utforskar allt, även djupen i Gud. 1 korintierbrevet 2:9-10
15
Vad kommer härnäst? Gud har uppenbarat det för oss genom sitt Ord och genom sin Ande.
TILL DESS När vi väl har en bild om ”vad kommer att ske härnäst?”, riktar vi vår uppmärksamhet till ”Och nu då?” Hur ska vi leva idag baserat på det som ska komma? Guds löften för morgondagen borde på ett dramatiskt sätt påverka hur vi väljer att leva våra liv här och nu. Våra liv borde vara fyllda av mening, frid och hopp. Vi är kallade till att börja leva idag såsom vi kommer att göra i all evighet. Hur skulle livet kunna bli bättre än så? Kanske har du, precis som jag, förlorat någon som du älskar och saknar väldigt mycket, och du vill veta var han eller hon är någonstans. Kanske står du inför en sjukdom eller omständighet som hotar att ta ditt liv, och du är rädd. Kanske är du fullkomligt frisk just nu, men trots det funderar över det oundvikliga och skulle vilja ersätta din oro med hopp och förväntan. Jag vill inte att du väntar tills du kommer till slutet av denna bok för att få höra detta. Vad jag funnit är förmodligen mycket olikt det du någonsin trott, eller kanske har lärt dig, och (lyssna noggrant) är så mycket bättre än du någonsin föreställt dig. Vad Gud har förberett för de som känner honom är hissnande vackert. Ärligt talat, hur har detta påverkat mig? Nåväl, medan jag skriver detta har jag precis kommit hem från ett förmiddagsbesök hos doktorn. Besöket handlade faktiskt om en biopsi på en tumör i min sköldkörtel. Jag kommer att få vänta några dagar på provsvaret, men jag befinner mig i ett helt annat läge idag än jag gjorde december 1999. Ibland känner jag hur paniken kommer över mig, men Jesus och det som jag har lärt mig om vårt eviga 16
liv har övervunnit dessa. Jag har fortfarande några frågor, men idag har jag fler svar. Mitt hjärta slår lite snabbare när jag tänker på det okända, men det lugnar ner sig till en nästan normal takt när jag tänker på löftet om det som ska komma. Det som Jesus lovade har kommit till uppfyllelse i mitt liv: ”Ni ska lära känna sanningen, och sanningen ska göra er fria.” (Johannesevangeliet 8:32). Jag ber till Gud om att du ska ta emot samma gåva under den tid som du läser denna bok.
17