1
V
äxeln i Marie Carringtons ficka skulle inte räcka till färjebiljetten till turen över Northumberland Strait till Prince Edward Island. Inte heller till en bussbiljett någon annanstans i världen. När hon kupade sina kanadensiska dollar i handen klirrade de mot varandra så att mannen som satt bredvid henne nyfiket tittade upp. Marie bytte ställning i den obekväma plaststolen så att hennes axel hamnade emellan alla pengar hon hade i världen och ögonen som doldes av buskiga vita ögonbryn. Två. Fyra. Fem. Sex. Sju. Sju och tjugofem. På skylten vid kaféet på färjeterminalen stod det att man kunde köpa en lunchspecial bestående av en fisksmörgås för 6,99 dollar, men momsen skulle vara mer än tjugofem cent. Då skulle hon dessutom inte ha någonting kvar sedan. Hon skulle stå utan ett öre i en främmande stad. ”Vilken färg tycker du bäst om?” Mannen med ögonbrynen och fler rynkor än hon någonsin sett i ett enda ansikte lutade sig fram och höll fram fyra färgprover. Marie vände sig längre bort från honom och tryckte ner mynten i hennes ficka igen, vilket han inte verkade lägga märke till. ”Min fru gillade den ljusblå men jag tycker att vi behöver något lite starkare till fönsterluckorna på ett bed and breakfast. Håller du inte med?” Hon kunde inte kämpa emot lusten att titta på proverna, om 3
än bara ur ena ögonvrån. Hon snurrade halsbandet som hängde runt halsen med ett finger och tänkte sig varje färg utanpå ett robust tvåvåningshus i kuststil. Han sänkte huvudet som om han väntade på hennes svar. ”Nå? Tycker du inte att den är för ljus?” ”Inte om huset är mörkblått”, viskade hon till slut. Med blicken fäst på honom flyttade hon sig till den bortre änden av sitt säte. Armstödet pressades in i hennes sida när hon böjde sig ner för att lyfta upp ryggsäcken så att den låg tryggt i hennes famn. ”Va?” Hans ögonbryn nådde nästan ända upp till hårfästet. Medan han drog fram glasögonen från skjortans bröstficka och satte på sig dem höll han färgprovet i fråga inom ett par centimeter från näsan. ”Mörkblått. Huset skulle kunna vara mörkblått.” Mumlande upprepade han hennes ord gång på gång. Efter att ha fått sitta i fred i flera sekunder kom hon fram till att han hade glömt bort henne. Då viftade han med samma blå färgprov över hennes axel och pekade på den mörkaste tonen på raden. ”Är den där tillräckligt mörk?” ”Nej.” ”Hur mörk ska den vara då?” Utan att flytta axeln pekade hon med andra handen mot hans blåa byxor. ”Så där, kanske med en underton av grått.” Han höll färgkortet med en bit av jeanstyget och nickade långsamt. ”Det skulle kunna fungera. Men inte för mycket grått.” Han kliade sig på kinden och polisongerna skrapade mot de åldrade fingrarna. ”Vad säger du om listerna då? Skulle du välja samma färg som på fönsterluckorna?” ”Det beror på.” ”På vad?” ”Massor av saker. Hur ser husen runt omkring ut? Har ni 4
andra färger runt huset?” ”Vilken typ av saker?” Hon lutade sig bakåt en aning så att hon inte behövde sträcka på halsen för att se hans reaktion. ”En blomsterträdgård eller en fontän kanske. Om du redan har flera andra färger tycker jag att du ska behålla färgen på listerna och fönsterluckorna i samma färg. Annars kan huset se osammanhängande och mindre välkomnande ut.” ”Jag har aldrig tänkt på att skaffa en blomsterträdgård.” Han pressade tungan mot kinden och stirrade på färgproverna som om de gjorde honom besviken. ”Jag antar att kvinnor skulle kunna gilla det.” ”Män också.” Han höjde på sitt ena buskiga ögonbryn. ”Det är sant.” ”Ja, om jag måste ha blommor och en röd dörr antar jag att fönsterluckorna och listerna borde ha samma färg.” ”Varför ska dörren vara röd?” Marie hade inte ställt en fråga frivilligt på två månader, men den här kom ut innan hon hann lägga handen för munnen och stoppa den. Den gamle mannen verkade inte märka hur förvånad hon blev. I stället harklade han sig, fullt fokuserad på färgerna han höll i handen. ”Vi kom till ön för första gången för femton år sedan och hon fastnade för de röda dörrarna. Hon sa att vi måste skaffa en röd dörr. Det var ingen idé att säga emot. Det gick inte att diskutera, bara …” ”Ombordstigningen till halvtiofärjan kommer att påbörjas inom kort.” Rösten ekade genom den skrälliga snabbtelefonen. ”Alla passagerare ombeds gå till boardingområdet och ha biljetten redo.” 5
Den gamle mannen samlade ihop sina kort och stoppade ner dem i fickan innan han stoppade in ena armen i sin för stora rock. Han sträckte sig efter och missade den andra ärmen två gånger innan Marie ställde ner sin väska på golvet igen och höll upp rocken åt honom. ”Tack.” Hon nickade och sjönk ner på sin plats igen, samtidigt som hon kämpade emot lusten att krama knäna mot bröstet och låta tårarna rinna. Hon skulle kunna sitta här i timmar, men det skulle inte få pengarna hon behövde att dyka upp. Hon skulle aldrig få tillräckligt med pengar för att kunna ta färjan norrut. Hon kunde inte få tag på de sexton dollar hon behövde för att fortsätta vidare. ”Ska inte du med båten?” Han kom inte från New England eller från de kanadensiska kustprovinserna. Alla män med ett uns av självrespekt som kom från de områdena visste att det var ett skepp eller en färja, inte en båt. ”Nej.” Lätt förde hon fingrarna över fickan och genom den svarta manchestern kände hon sin skrala kassa. Hans ögonbryn formades till ett V som liknade en ensam, ilsken fjärilslarv. ”Jag har lite fler idéer som jag skulle vilja diskutera med dig.” Hon tittade överallt förutom i riktning mot hans isblå ögon och hennes blick fastnade till slut på färjans tidtabell som satt ovanför biljettluckan. ”Jag ska inte till Prince Edward Island i dag.” Om hon var helt uppriktig mot sig själv skulle hon antagligen aldrig ta sig dit. Det var högst troligt att hon skulle bli tvungen att ringa sin pappa i Boston och konfrontera honom, hur jobbigt det än kändes. ”Vill du inte åka till ön?” Hennes skratt var plågat snarare än roat, till och med i hennes 6
egna öron. Det var klart att hon ville åka till ön. Det var klart att hon ville skapa ett ännu större avstånd mellan sig och sitt förflutna. När hon växte upp hade hon läst böcker som utspelade sig på ön och drömt om att hitta ett hem där. Hon hade till och med lyckats pressa ner en av sina favoriter av öns mest älskade författare i sin ryggsäck. Hörnen var förstås böjda och kanterna var slitna, men hon hade aldrig älskat ön mer än hon gjorde nu när hon satt bara några kilometer därifrån. Det var klart att hon ville åka dit. Tyvärr skulle det inte räcka särskilt långt. ”Jag har ingen biljett.” ”Är det allt? Jag fixar en biljett till dig.” Hon skakade på huvudet och svalde ner den antydan till hopp som snabbt blandades upp med en viss besvikelse. ”Nej, tack. Det kan jag inte ta emot.” Han var emellertid redan halvvägs framme vid disken och hade öppnat sin spruckna plånbok för att ta fram en färgglad sedel därifrån. Han sa något till den svarthåriga kvinnan som sålde biljetter. Hon vickade lite på huvudet och kastade en nyfiken blick runt hans arm. Marie tog sin väska och kom snabbt upp på fötter. Om hon hade tur skulle en våg skölja in över byggnaden och ta henne med sig bort därifrån. Bort från alla nyfikna blickar och från alla som stirrade undrande på henne. Bort från gamla män som ställde alldeles för många frågor. Bort från den där tomheten som hon aldrig kom undan. Tyvärr hade hon inte turen med sig. Som så många gånger tidigare började det spänna över bröstet och hon flämtade för att åtminstone kunna ta ett ytligt andetag. Å nej, inte igen! Inte när hon var omgiven av folk och det inte fanns någonstans där hon kunde lägga sig ner. 7
Hon försökte fylla sina lungor med luft samtidigt som ett band snördes åt runt dem. Marken rörde på sig och hela världen började luta medan hon snubblade mot stolen som hon precis hade lämnat. Hon knep ihop ögonen hårt för att slippa se de svarta prickarna som dansade runt i ögonvrårna och lutade sig framåt medan hon kämpade för att få luft. Det sköt till av smärta mitt på hennes bröst och hur mycket hon än gned sig där fortsatte det pulsera. Hon skulle svimma framför alla människor. När hon kände en hand på sin underarm ryckte hon till för att komma undan den brännande känslan på sin hud. ”Håller du på att bli sjuk?” Den gamle mannens röst kändes bekant vid det här laget och det gjorde att hon med nöd och näppe kunde klara av att känna hans hand mot sin axel. Elden som brann i hennes bröst var dock för stor för att hon skulle kunna få tillräckligt med luft för att svara. Till slut nöjde hon sig med att skaka lätt på huvudet så att håret svepte över hennes axlar. ”Är du säker?” Med sina händer vägledde han henne så att hon kunde sätta sig ordentligt på stolen. Hans andetag kändes varma när han satte sig ner intill henne. ”Du ser lite grön ut. Och vi är inte ens ute på vattnet än.” Hon skakade på huvudet igen och när hon flämtade till den här gången öppnades lungorna upp igen. Inte helt och hållet, men tillräckligt mycket för att huvudet skulle sluta snurra och smärtan i bröstet skulle minska. Hon krökte på ryggen och lyckades få fram en rossling. ”Nu börjar ombordstigningen till färjan till Wood Islands som avgår klockan halv tio. Alla passagerare med biljett bör befinna sig vid ombordstigningsområdet.” Båda vände sig mot flickan i fleecevästen som höll i mikrofonen. ”Kan du ta dig till båten?” 8
Marie blinkade mot det rynkiga ansiktet och fokuserade blicken på en särskilt djup fåra mellan ögonvrån och käkbenet. ”Kommer att missa …” ”Då så, då skyndar vi oss så att de inte åker utan oss.” Han höll fram en biljett, och den vita lappen stod i skarp kontrast mot hans solbrända, väderbitna fingrar. ”Ta den här.” ”Jag kan inte.” Biljetten låg kvar. Hade han inte hört henne? Eller hade hon inte uttalat de där orden? Till slut satte han sig på huk framför henne med en smidighet som var ovanlig för en man i hans ålder. ”Varför inte?” Hon skulle omöjligt kunna betala tillbaka. Hon hade inga pengar. I alla fall inga som hon kunde få tillgång till utan att dra till sig onödig uppmärksamhet. Men hon var inte så långt nere att hon måste ta emot välgörenhet. Det sved till i hennes hjärta igen. Eller det kanske hon faktiskt var. Han kastade en blick bort mot avdelningen där man gick ombord på färjan. ”Om du inte använder den här biljetten kommer den inte till någon användning.” ”Jag vet inte ens vad du heter.” Linjerna runt hans mun fördjupades och hans ögon reflekterade ett skimrande ljus från taklamporna. ”Jack Sloane från … ja, jag antar att jag är från North Rustico, Prince Edward Island, nu.” ”Marie.” Hon drog in händerna i ärmarna på tröjan och fortsatte med så låg röst att hon knappt hörde vad hon själv sa. ”Jag kan inte betala den.” ”Det bad jag dig inte att göra heller, Marie.” Han blinkade mot henne. ”Vi gör ett byte”, tillade han med en konspiratorisk 9
viskning. ”Biljetten i utbyte mot att du hjälper mig att välja ut målarfärger.” På grund av attacken kände hon sig alldeles för svag för att säga emot, men det var tydligt att det var hon som vann på det bytet. ”Okej.” Hon avfärdade hans utsträckta hand och de ställde sig upp samtidigt. Hans knän knakade som den gamla skärmdörren i hennes pappas strandhus. När hon slöt fingrarna runt biljetten fladdrade den till likt en flagga som fångats av havsbrisen. Hon tryckte den mot sitt bröst och lyckades till slut andas in ordentligt. Men kunde han verkligen förvänta sig så lite i utbyte?
”Vad skulle du kalla den där färgen?” Jack gestikulerade mot punkten där det öppna havet mötte de olycksbådande grå molnen. Marie kisade i riktning mot hans finger. Hon pressade fortfarande den fjantiga rosa väskan mot bröstet men hon kunde äntligen andas normalt nu. Han hade varit rädd att hon inte skulle kunna ta sig till färjan med tanke på hur hon hade flämtat för att få luft, men hon hade vägrat att ta hans arm när de steg ombord. Nu hade den salta havsluften gjort hennes bleka kinder rosa som hans frus favoritblomma. Efter flera långa sekunder ryckte hon på ena axeln. ”Jag vet inte.” ”Den är då väldigt fin.” Hon nickade långsamt och eftertänksamt medan hon lutade sig bakåt mot räcket och på nytt pressade hakan mot bröstet som nästan doldes helt av väskan vilken var nästan hälften så stor som hon. Egentligen var den inte så stor, hon var bara en pytteliten varelse. ”Tycker du att jag skulle kunna måla huset i den där färgen?” 10
”Jag tycker att det skulle bli perfekt”, viskade hon utan att vända sig mot himlen igen. ”Till och med om dörren är röd.” ”Särskilt om dörren är röd.” Hon lyfte lite på ena mungipan, ett obligatoriskt leende. Det märktes att hon inte menade det. Han misstänkte att hon skulle vara en riktig snygging om hon log ordentligt, men det hade hon inte gjort på hela morgonen. Inte ens när han pekade ut Caribous fyr då de kom ut på öppet vatten. Rose hade alltid lett när hon såg den lilla fyren och varit förtjust i det röda taket. ”Vi kanske borde köpa en fyr och bli fyrskötare”, brukade Rose fundera och sjunka in i hans famn. ”Och ge upp vårt bed and breakfast?” Han frågade bara för att få se henne rynka pannan som ett tecken på avsmak. ”Jag kan absolut tänka mig att bli fyrskötare, ifall det är vad du vill.” Rose hade skrattat och klappat till honom på armen. ”Inte så snabbt, mr Sloane. Så lätt kommer du inte undan.” Efter fyrtioett år hade han fortfarande älskat det när hon kal�lade honom mr Sloane. Det åtföljdes alltid av en tindrande blick som påminde honom om dagen de hade träffats. Dagen då han hade blivit kär i henne. Maries ögon tindrade dock inte. Hennes blå och plågade ögon fördunklade hela hennes ansikte när hon stod där och tittade ut på däck. De värkte till i hjärtat när han såg dem så totalt befriade från humor och gott humör. Vad var det som hänt innan hon kommit hit som gjort en sådan fin liten varelse så ledsen? ”Så hur kommer det sig att du är på väg ut till ön?” Hon vände sin ängsliga blick mot honom och svarade utan en antydan till ironi. ”Det är tack vare dig.” 11
Det hade kanske inte varit meningen att det skulle vara roligt, men han kunde inte hålla kvar skrattet inombords utan lät all munterhet stiga upp från djupt ner i magen. Maries blick förblev fäst på honom, men hon sa inget mer. ”Du är riktigt slagfärdig du.” Den ena beniga axeln åkte upp och hon lade ett finger runt guldkedjan som hängde runt halsen och virade den runt fingret. ”Varför ville du åka ut till ön, menar jag?” Innan hon viskade sitt svar vände hon sig bort från honom så att axeln hon precis hade ryckt på hamnade emellan dem. ”I böckerna jag läste när jag var barn verkade det som en magisk plats.” Hon vände huvudet ännu längre bort från Jack, som om hon tittade bakåt mot den grå horisonten, men hon hade slutit ögonen och började ta djupa andetag genom näsan, vilka hon sedan långsamt släppte ut genom sina spända läppar. ”Var ska du bo?” Han fick en klump i magen när hon inte svarade något och förstod direkt. Hon hade inte sexton dollar till färjebiljetten. Hon hade inte en enda krona på fickan. Inte heller hade hon en levande själ att be om hjälp eller någonstans att åka. Det var som om Rose satt på andra sidan om honom och viskade i hans öra. ”Hur mycket bryr du dig egentligen om du inte kan tänka dig att hjälpa någon som verkligen behöver dig, Jack? Ge den stackars flickan någonstans att bo.” Självklart. Rose brydde sig inte om småsaker. Det hade hon aldrig gjort. Hon fokuserade alltid på helheten och inte på några detaljer. Samtidigt visste han att Marie inte skulle ta emot något mer utan att betala. Hon hade varit motsträvig när det gällde färjebiljetten. Vad skulle hon då säga om han erbjöd henne ett rum på sitt värdshus? 12
”De bygger verkligen inte de här bänkarna för sjuttiotvååriga rumpor.” Han bytte ställning för att minska trycket på en öm punkt och under tiden lutade han sig närmare henne. Marie nickade, men hennes axel var tillräckligt långt nere för att han skulle kunna se hela hennes ansikte. Det var tydligt att han skulle bli tvungen att ställa direkta frågor om han ville få ett riktigt svar från henne. ”Hur kan du veta så mycket om färg och målning och sådana grejer?” Flera sekunder passerade och det enda som hördes var färjemotorns surrande och en ensam fiskmås som skriade. ”Jag tog …” Rösten bröts och fick lov att harkla sig innan hon kunde fortsätta. ”Jag tog några konstkurser i college efter att en vän hade visat mig några saker.” ”Du måste ha haft rätt mycket talang. Funderade du aldrig på att jobba med det?” ”Jag hade inte riktigt den möjligheten.” ”Varför inte?” Muren mellan dem sköt upp igen och han ställde en fråga som inte kändes lika påträngande. ”Kan du något om inredning?” ”Lite.” Han strök sig över hakan så att naglarna skrapade mot skägget. Sedan tittade han på henne med stora ögon, som om han precis kommit att tänka på något. ”Det är inte så att du skulle kunna tänka dig att hjälpa mig med ett projekt?” Den här tjejen skulle kunna undervisa i att rycka på axlarna. Hon hade olika axelryckningar för olika tillfällen, men den här betydde antagligen att hon inte tänkte lova något förrän hon hade fått mer information. Hon var kanske pank, men hon var inte desperat. 13
Jack nickade långsamt och gned händerna mot varandra. För första gången insåg han att den här flickan bara hade en tunn jacka trots att senvinterluften var fuktig och kall. Kanske var det därför hon kramade om väskan så hårt. ”Jag vet inte hur länge du planerar att stanna i området, men jag behöver lite hjälp. Jag håller på att renovera ett hem i North Rustico och förvandla det till ett värdshus vid hamnen.” ”Det låter jättefint.” ”Det är det också. Grundrenoveringen är nästan klar, men det är något som saknas.” Marie kastade en snabb blick på honom och lutade sig fram precis tillräckligt mycket för att ställa sin fråga utan att behöva använda ord. ”Det saknas en kvinnas känsla.” Han gestikulerade upp mot himlen. ”Det där lilla extra från någon som vet vilken färg molnen har. Det saknar detaljerna som förvandlar ett hus till ett hem.” Hon rynkade pannan. ”Jag förstår inte.” Bakom hennes axel närmade sig de gröna tallarna som stod uppradade längs kustlinjen. Snart skulle de vara framme vid ön. Då skulle han inte längre ha någon möjlighet att hjälpa henne. Inte heller skulle han kunna få hennes hjälp. ”Mitt värdshus öppnar om ett par månader och jag måste få hjälpa med att göra i ordning allt för gästerna. Jag har sängar men inga lakan. Jag har lite möbler men ingen riktig inredning. Jag har rum som saknar en själ. Och jag skulle verkligen behöva en kvinna med ett öga för färg och detaljer.” Marie höjde på ögonbrynen och bet sig samtidigt i underläppen. ”Jaså?” Han kastade upp händerna i luften, som för att visa att han 14
inte ville hoppas på för mycket. ”Jag kan inte betala särskilt mycket, men du kan bo i lägenheten i källaren fram tills att vi öppnar den första maj.” En antydan till hopp hann nästan försvinna innan han hade lagt märke till den. ”Vad är haken?” ”Det finns ingen hake. Jag behöver hjälp med att förvandla det här huset till ett hem.” I samma ögonblick som han uttalade orden visste han att de stämde. Han behövde verkligen hjälp. Rose skulle ha kallat det här mötet klart lyckosamt och hon skulle ha haft rätt. Mannen däruppe hade uppenbarligen vetat att Jack behövde hjälp innan han ens visste det själv. Marie sänkte ögonlocken och hon vände sig bort från honom igen. Han måste göra något för att få med henne på tåget innan färjan var framme och han stod kvar ensam med öns fulaste bed and breakfast. ”Jag kan betala fyrahundra dollar i månader och boende ingår.” När hon nickade kort blev klumpen i hans mage större. ”Okej då! Sexhundra i månaden, det bästa rummet i huset och en bonus när värdshuset är klart.” ”Jag kan inte ta emot dina pengar.” ”Men du får jobba för dem.” ”Damer och herrar, vänligen gör er redo för ankomsten till Wood Islands, Prince Edward Island.” När Jack och Marie hörde rösten från högtalaren ovanför dem vände de sig om båda två. Den surrade motorn tystnade plötsligt medan de flöt in mot kajen, samtidigt som Jacks puls ökade. Det var nu eller aldrig. ”Jag har ägt tre bilvaruhus och jag betalade alltid en rättvis lön. Jag tänker inte börja betala mina anställda ockerlöner nu.” ”Anställd?” Med hakan tryckt mot bröstet tittade hon upp med glänsande ögon. Det kunde vara så att de blev fuktiga i blåsten, 15
men han fick känslan av att det handlade om något annat. ”Tills värdshuset är klart.” ”Vad ska det heta?” ”Värdshuset?” Hon nickade och han kliade sig vid hårfästet. ”Jag har inte riktigt bestämt det än, men jag funderar på North Rustico Red Door.”
16