Ur djupet inom henne ropar en längtan, trevande söker den efter orden, de hon förut inte kunnat formulera, inte ens för sig själv. Varsamt närmar hon sig det som ännu inte finns, som om det redan fanns. Det är dit längtan har fört henne, till den plats där horisonten kan skönjas, inte mer än som en svag förhoppning, men som likväl ger livet en riktning. I smärtpunkten av det som varit finns en öppning mot morgondagen, den hon vill sträcka sig emot. Ur den avhuggna stammen växer en ny gren, liv föds där inget liv fanns, och det döda kläds i ny gestalt.
Den längtan om vilken det ska handla är ett rop som stiger ur djupen och genljuder i varje dolt rum inom henne, får det att skälva och rista i allt det som är hennes existens. Det är dit vägen har fört henne, utan att hon själv valt den, men av livets omständigheter kallad att anträda den färd som är hennes, liksom varje människa har sin väg att vandra.
Och så står hon vid det fönster som vetter mot morgondagen, där hon kan låta det som hänt stänga till om henne, för evigt innesluta henne i tragedin och låta den definiera vem hon är, eller öppna fönstret på vid gavel och släppa in det ljus som redan kan anas vid horisontens rand. För i varje givet ögonblick har människan ett val, att gå dit rädslan vill föra henne, på en väg som för bort från ljuset, eller följa den hjärtats längtan som vibrerar inom henne, likt en röst som kallar henne vidare längs vägen som leder hem.
Hon hastade fram i den okända terrängen utan att veta vart hon var på väg. Hon visste bara att hon måste bort från det hemska som fanns bakom henne och därför fortsatte hon att springa. Då och då lystes natthimlen upp av granateld, och för en stund badade landskapet omkring henne i ett vitt ljus, innan det åter blev så mörkt att endast konturer av omgivningen kunde urskiljas. Det var svårt att avgöra varifrån beskjutningen kom, men hon skyndade vidare i en riktning som förde henne bort från byn. Hon hade för länge sedan förlorat kontakten med Aaron och de andra. Det var han som hade sagt åt henne att springa därifrån och hon gjorde som han uppmanat henne. Kanske hade han blivit kvar någonstans där granaterna nu slog ner. När de väcktes av smällarna fanns redan fienden omkring huset, anfallet hade överrumplat dem, och hon visste inte om de funnit en väg ut. Ingen bebyggelse syntes till omkring henne. Byn där de legat och sovit hade försvunnit bakom bergen och fälten som låg längs den väg hon sprang. Inte heller såg hon till några människor. I början hade hon kunnat höra upprörda röster och skrik från husen, men de hade upphört när hon lade byn bakom sig. Hon sprang tills hon inte orkade längre. Alla begrepp om tid och rum hade förlorats, det enda som uppfyllde henne var känslan av att hon måste bort, och hon stannade inte förrän hon snavade på en sten och föll omkull. Då orkade hon inte mer. Hon blev liggande på den hårda marken och snyftade okontrollerat. Långt bortifrån kunde hon emellanåt höra explosioner och skottsalvor, men efterhand upphörde också de ljuden och natten omkring henne blev tyst och stilla.
Hon låg kvar på marken där hon ramlat omkull utan att veta vad hon skulle ta sig för. De senaste månaderna var som en svårgenomtränglig dimma, och hon hade svårt att tro att
det hon upplevt var verkligt. Hon skulle inte ha blivit förvånad om hon vaknat upp där hemma och insett att allt varit en ond dröm. Och samtidigt visste hon att det inte var så. Den resa hon företagit var slutet på en längre tids sökande, och det var hit hon hade kommit. Ensam och slagen till marken av sitt eget felsteg, utan att hon visste var hon befann sig, eller hur hon skulle kunna ta sig därifrån. Skulle det ens vara möjligt för henne att lämna landet, nu när kriget verkade ha brutit ut? När hon till sist reste sig upp och strök tårarna ur ansiktet visste hon inte hur länge hon legat på marken. Kroppen skakade, men hon kunde inte säga om det berodde på kylan, eller på den rädsla hon kände. Hon hade inte haft tid att klä på sig innan hon gav sig av på sin brådstörtade flykt. Ett par sandaler hann hon sätta på fötterna innan de lämnade huset, men hon var fortfarande klädd i sitt tunna nattlinne och trosor. Det enda hon fått med sig, förutom kläderna på kroppen, var ryggsäcken där hon förvarade kameran och skrivböckerna som innehöll hennes ord om det hon upplevt sedan den gången då hon fick veta sitt ursprung. Nästan varje dag hade hon skrivit en anteckning om den väg som sökandet tagit henne på. Hon trodde att hon funnit det hon sökte efter, men nu visste hon inte längre vad hon skulle tänka om alltsammans.
Hon vände sig om åt det håll hon trodde att hon kommit ifrån. Bortom bergen syntes det första svaga gryningsljuset. Natten gick mot sitt slut, den annalkande dagen kom som ett löfte om något hon inte visste vad det var. I fjärran såg hon rökpelare stiga över landskapet, de stod som en illavarslande påminnelse om det som hänt, inte bara under natten, utan ända sedan den gången flera månader tidigare då hon anlände till det heliga landet.
Sakta började hon gå. Hon måste försöka hitta någon som kunde hjälpa henne att ta sig därifrån. Det hon under en tid befarat, att kriget skulle bryta ut, hade blivit verklighet. Hon visste ingenting om hur länge det skulle vara, eller hur det skulle
sluta. Aarons ord ringde i hennes medvetande, allt han sagt om deras rätt till landet och om den smutsiga fienden som måste bort för att de skulle kunna leva i fred. Hon hade kommit att dela hans uppfattning, gjort den till sin, men efterhand hade tvivlen infunnit sig, och nu kände hon sig enbart förvirrad. Det var som om hon famlade i blindo i ett landskap som en gång varit känt, men sedan blivit främmande för henne. Hon kände sig främmande också inför sig själv, visste inte längre vad det var hon sökt efter när hon trodde sig följa sin längtan. Det enda hon visste var att den väg hon anträtt hade fört henne till en återvändsgränd som hon inte såg någon utväg ur. Och om det fanns en väg vidare var den lika dunkel som landskapet runt om henne.
L L L
Flickan smög ut ur huset och ner på de solvarma stenplattorna. På lätta fötter sprang hon genom gräset och upp på berget som tog vid där deras tomt slutade. Nedanför klipporna låg havet skimrande inför hennes blick och tycktes vänta på henne som på en gammal vän.
Innan de kom till ön hade hennes pappa sagt att de skulle få klipporna och havet som närmsta grannar. Hon hade inte kunnat föreställa sig vad det betydde, det lät mest som vackra ord, som en beskrivning ur ett liv som inte var deras. Flickan hade aldrig sett havet förut, inte annat än på teve och som bilder i böcker och på datorn. Hon hade förvisso sett olika vattendrag och mindre insjöar, men de hade aldrig tidigare åkt ända till kusten. Hon tänkte att havet var precis så annorlunda som han hade sagt att det skulle vara. Bilderna hade aldrig kunnat förmedla hela sanningen om vad havet var. Inte doften, inte smaken, inte ens hur det såg ut. Så snart de kom till ön skulle hon inse att verkligheten var något annat än bilderna. Ingenting hon hört eller sett kunde göra havet rättvisa. Men det var i alla
fall som han hade sagt, att de bodde med havet alldeles inpå sig, som en ständig närvaro i deras nya liv, och det dröjde inte länge innan havet blev något självklart för henne, som om hon alltid varit bekant med det.
En bit bort kunde hon se platsen där de brukade bada. En liten vik gick in mellan klipporna norr om deras hus, och längst in hade någon fäst en badstege i berget. Men nu var hon på väg åt andra hållet, söderut. Hon kände det sträva berget mot sina nakna fötter när hon skyndade över klipporna, bort från huset. Skorna hade inte stått i hallen och det skulle bli för krångligt att leta efter dem. Inte heller skulle hon vara borta särskilt länge. Han skulle knappt märka att hon var försvunnen. En liten upptäcktsfärd på ön bara, så skulle hon säga ifall att han frågade var hon varit. Flickan passade på medan hennes pappa var upptagen med annat. Hon såg honom sitta böjd över något vid skrivbordet och visste att han skulle förbli försjunken en lång stund i vad det nu var han ägnade sig åt. Om han blev färdig vid skrivbordet skulle han ställa sig att laga mat, eller sätta sig på trappan utanför huset och läsa tidningen. Kanske skulle han då notera att hon inte fanns i närheten, men inte fundera mer över det. Om han senare frågade henne var hon varit skulle hon kunna säga att hon hade ropat hej då, kanske rent av skratta retsamt åt honom och säga att han hade svarat henne, vilket skulle göra honom fundersam. Hon kunde se framför sig hur han lutade huvudet åt sidan och log på samma gång finurligt och förläget emot henne. Han skulle undra för sig själv om han varit så inne i det han höll på med att han inte märkte att hon var borta. Det skulle ge henne ett övertag och han skulle inte fråga något mer. Men det var bara som hon tänkte medan hon sprang över klipporna. Hon visste att han inte skulle fråga. När hon var tillbaka skulle han se upp från skrivbordet, deras blickar skulle mötas över rummet där den slitna trasmattan låg veckad på golvet, sedan skulle han resa sig för att omfamna henne och säga att det var
hög tid att de ordnade med maten. Kanske att han senare skulle föreslå att de gick ner till havet och badade. Allt skulle vara som vanligt, och ändå inte.
Ett par veckor hade passerat sedan de kom till Viskön. Förutom när de var där för hans arbetsintervju hade ingen av dem varit på ön tidigare. De hade valt en plats långt borta, där de skulle kunna börja om, bara de två. Det var i alla fall vad hennes pappa hade sagt. Han hade sökt efter lärartjänster på datorn samtidigt som hon satt bredvid och slog i hans gamla skolatlas med bilder över Sverige. Han ropade upp namn på olika orter, ungefär som om han frågade vad hon ville ha till middag, och flickan satt med atlasen i knäet och letade ivrigt, som en kartläsare, innan hon fann det hon sökte och utropade: inte där, det ligger för långt norrut, eller: nej, det är alldeles för nära!
I den förändring som tycktes dem oundviklig försökte han skapa det lugn och den struktur hon så väl behövde, men utan att veta vilket kaos som rymdes inom henne.
– Det ordnar sig ska du se, sa han. Han brukade säga det om kvällarna, när hon redan låg i sängen, men utan att kunna somna. Han kom in på hennes rum, satte sig på sängkanten och strök henne över håret, och han försökte intala henne, eller egentligen sig själv, att det nog skulle bli bra. Men han kunde inte lura henne, det hade han aldrig kunnat. För det kände de varandra alltför väl. Inte heller när han talade om flickans mamma hade han kunnat lura henne. Hon hade omedelbart genomskådat honom, insett vad han försökte göra när han berättade om det de gått igenom på ett sätt som var lättare för henne att ta till sig, som för att mildra, eller skyla över. Men verkligheten gick inte att ändra på, oavsett vad han sa, utan en människa bar sin historia med sig, och även om hon inte låtsades om den så fanns den där.
Flickan sprang fort över klipporna, som för att undkomma allt hon velat fly ifrån, det hon önskade att hon lämnat bakom sig när de flyttade till ön, men aldrig kunnat. Det följde henne
likt en skugga som det inte gick att skaka av sig, lika nära som huden på kroppen. Ibland måste hon stanna och vända sig om för att försäkra sig om att ingen fanns bakom henne. Men ingen människa syntes till, klipporna låg övergivna inför hennes blick, och bara havet viskade om det som varit. Hon tog sig över bergen till hamnen i söder. Hon tyckte om att vistas där. Båtarna skänkte henne ett lugn, hon kunde försvinna mellan dem, vandra på bryggorna och på kajen utan att någon lade märke till henne. Hon hade lärt sig att vara osynlig, smälta samman med omgivningen och försvinna för människors blickar. I alla fall trodde hon det, men för den som valde att se den ensamma flickan fanns en historia som det inte gick att blunda för. Ingenting hon gjorde för att gömma undan det förflutna kunde hålla det dolt för evigt. Förr eller senare skulle det ändå flyta upp till ytan och bli synligt.