2 L Äventyret med Jim Carrey, haschkakan och gestalten
Året var 2011 och med mina två bästa killkompisar på var sida om mig kände jag mig redo. De hade klätt upp sig i ljusa finskjor tor med smala ränder och jag hade en söt blus, ett par fräscha jeans och mitt favoritplagg – skinnjackan – på mig. Tillsammans gick vi upp för trapporna till den södra byggnaden på Hvitfeldt ska gymnasiet i Göteborg. Vi var nervösa, förväntansfulla och väldigt tacksamma över att ha varandra. Det var vår första dag på gymnasiet och det skulle strax ringa in för upprop. Eftersom jag har växt upp med bröder, kusiner och vänner till familjen där de flesta varit killar har jag lätt för att umgås med just killar. Jag har alltid haft många killkompisar och ofta varit den enda tjejen i olika sammanhang. Under uppväxten fick jag ärva byxor och hoodies av mina två äldre killkusiner, men det var definitivt inget jag hade ont av. Tvärtom kände jag mig 13
riktigt cool i deras slitna jeans och snygga hoodies. På grund av att jag har lätt för att umgås med killar var det till en början dem jag hade roligast tillsammans med på den nya skolan. Jag hade ju precis påbörjat mitt första gymnasieår och var mest bekväm med dem, men efter några veckor hittade jag ett par tjejer som var ganska lika mig. De gillade också att umgås med killar, skratta och ha kul på rasterna och lektionerna. En gång skrattade vi så mycket på en naturkunskapslektion att läraren svor åt oss och pekade mot dörren. Jag har alltid haft nära till skratt och tyckt att det är roligare att ha kul än att ha tråkigt. Problemet när jag var sexton år var att jag inte alltid förstod att det kunde få konsekvenser om man hade kul i fel sammanhang, vid fel tidpunkt. I skolan behöver man trots allt lyssna och koncentrera sig för att kunna hänga med på lektionerna. Men jag var en tonåring som älskade att gå på gymnasiet och ha roligt tillsammans med mina vänner, så jag får be om lite överseende. Vi hade faktiskt så kul i min klass att min bästa vän brukade smita med in på mina lektioner ibland. Det var min bästa vän Izabella ”Bella” Siitonen, även kallad Twini (lite för ofta vid den här tiden), som hälsade på mig på sina håltimmar och lediga dagar. När hon smög in med mig på lektionerna hjälpte mina klasskompisar till att gömma henne så att läraren inte skulle upptäcka att det var någon där som inte hörde dit. Vår klass var så stor att lärarna ofta inte märkte att vi, eller rättade sagt jag, hade smugglat in en utomstående. En dag kom ett par ungdomar på besök till vår skola för att berätta att man kan studera som utbytesstudent i USA ett år – ett så kallat sabbatsår för att plugga på en amerikansk high school. Jag fastnade direkt för idén och anmälde mig till informationsmötet som skulle hållas en kväll för intresserade 14
ungdomar och deras föräldrar. Den eftermiddagen kom jag hem från skolan och sa till mina föräldrar: ”Jag ska åka till USA, så ni måste följa med mig till skolan och lyssna på en grej.” Jag hade redan bestämt att jag skulle åka, utan att varken fråga mina föräldrar om tillåtelse eller om de hade möjlighet att betala för det. Som sextonåring tänkte jag inte längre än så. Såg jag något jag ville ha eller något jag ville göra så sprang jag mot det i full fart. Jag accepterade inte ett nej som svar. För att vara ärlig gör jag sällan det nu för tiden heller. Om man har en dröm kan man inte låta sig stoppas av det första nej man får. (Kom ihåg: A no is just a yes in a costume.) Till slut fick jag som jag ville och kunde åka iväg till det fantastiska USA – landet där drömmar blir verklighet! Min släkt i Sverige kände dessutom redan en familj i Los Angeles. Tjugosex år tidigare hade nämligen min farbror Robert varit utbytesstudent där. Hans dåvarande värdsyster, Jennifer, fick nu bli min värdmamma. Familjen tackade ja till att ta emot mig, något de kanske ångrade i efterhand … Innan jag gav mig av hade vi en avskedsfest för mig hemma i Sverige. Det var en vacker sommardag och vi höll till på altanen och i trädgården i mitt föräldrahem där både nya och gamla vänner samlades tillsammans med min stora släkt. Bella hade till och med skrivit en låt till mig som hon framförde på festen. Hennes pappa ackompanjerade på gitarr och hon sjöng om vår vänskap, hur mycket hon skulle sakna mig och löftet om att alltid finnas vid min sida. Det var bland det finaste någon har gjort för mig. Hela festen var fylld av kärlek med både skratt och tårar. Där och då kändes det som om jag inte kunde vara säker på att få träffa allihop igen. Jag skulle ju trots allt flytta till andra sidan Atlanten. 15
Dagen för avresan anlände. När jag lämnade Sverige åkte jag tillsammans med två andra vänner som också skulle till USA med EF Språkresor. En av dem bytte flyg vid nästa etapp av resan och på det sista planet var jag helt själv. Innan dess hade det inte känts så svårt eftersom vi hade varandra, men när vi var tvungna att dela på oss slog nervositeten till. Jag minns fortfarande hur förvånad jag blev när jag åkte ner för rulltrappan på Los Angeles flygplats och hela min amerikan ska familj stod där med en skylt med mitt namn på. De studsade av glädje över att jag äntligen hade anlänt och välkomnade mig med kramar. Av någon anledning hade jag inte trott att de skulle vara där, utan längre bort på flygplatsen. Så när jag ställde mig i rulltrappan tänkte jag att jag skulle få chansen att smita in på en toalett, fräscha till mig och byta om från mjukisbyxorna jag haft på mig i över femton timmar på resande fot. Men där stod de, lyckliga över att äntligen få träffa mig, så den där uppfräschningen fick jag helt enkelt hoppa över. Min värdpappa, Alex, tog min tunga väska och jag fick chansen att hälsa på deras tre barn som nu blev mina amerikanska småsyskon. Vi hade pratat på Skype innan, men det här var första gången vi träffades på riktigt. Allt kändes overkligt men samtidigt så spännande! Jennifer kom och kramade mig innan jag ens hann gå fram till dem. Hon fick mig att känna mig trygg och sedd från allra första början. Hon är både mindre och kortare än mig, medan redan på flygplatsen fick jag se att hennes hjärta är enormt. Efter alla kramar plockade jag upp min blå väska i skinn imitation med språkresebolagets logga på och sedan gick vi ut till parkeringen. Planet hade landat på kvällen så det var mörkt ute, men jag slogs ändå av den sköna värmen i Los Angeles så 16
snart vi kom ut. Vi gick bort till deras bil, lastade in mitt bagage och åkte iväg. Jag kommer ihåg min första biltur genom LA som om det vore igår. Det var första gången jag var i USA och jag fascine rades av allt amerikanskt. Även om det var mörkt ute fanns det gott om upplysta skyltar och saker att se på vägen till deras hus. Färden tog ungefär fyrtiofem minuter och sedan var vi framme vid mitt nya amerikanska hem. Familjen bodde i ett populärt område där husen låg ganska tätt med små trädgårdar. När jag vaknade nästa morgon, i en helt annan säng och ett helt annat hus än det jag var van vid, tänkte jag: ”Jaha, vad gör jag nu då?” Vad skulle du ha tänkt om du vaknade upp i okända människors hem i ett främmande land med ett annat språk? Jag var hungrig så jag gick helt enkelt ner för trappan i min pyjamas och hoppades att det skulle serveras frukost. I köket satt min värdpappa Alex med en tidning och bredvid honom min värdbror William. Han kallades både Will, Bill, Wills och flera andra smeknamn. Will åt frukost när jag kom ner, men jag minns inte om det var amerikanska pannkakor el ler flingor. Amerikanska pannkakor med lönnsirap, jordgubbar eller blåbär blev min favoritfrukost under min tid i USA. Efter frukosten gick jag upp och tog en dusch, klädde på mig och började packa upp min 20 kilo tunga väska. Vilket var i minsta laget enligt mig, för jag skulle ju trots allt vara där ett helt år. De första veckorna tillbringade jag med familjen och deras vänner. Några av deras vänner hade ungdomar i min ålder, men de flesta av dem hade yngre barn, precis som min värdfamilj. Emma var 13, Lauren 9 och William 7. Jag var själv 17 när jag kom dit och umgicks mest med de vuxna. Det var de som hade flest frågor om Sverige och vår kultur. De ville till exempel veta om vi har gratis sjukvård och om det bara är snö och is här. 17
När jag hade varit i USA ungefär en vecka var det dags att skriva in mig på en amerikanskt high school. Skolan hette Peninsula High School och låg tolv minuter med bil från familjens hus. När jag och min värdmamma svängde upp på parkeringen fick jag syn på en hel vägg målad i graffiti där det stod ”Home of the Panthers” i gula och svarta färger. Vi gick in i en byggnad med ett flertal andra elever där jag fick välja mina kurser för året. I USA har man inte färdiga program man väljer att gå, som på gymnasieskolorna i Sverige. Istället finns ett fåtal obligatoriska ämnen och utöver dem väljer man fritt vad man är intresserad av. Det gick till exempel att välja matlagning, cheerleading, vattenpolo, löpning, matematik, historia, spanska m.m. Jag valde amerikansk historia, engelska, matematik, matlag ning, spanska och fotografi med Photoshop. Den sista kursen såg jag fram emot mest för jag hade köpt en helt ny systemka mera innan flytten till USA. När jag hade skrivit in mig och valt ämnen fick jag åka hem igen eftersom skolan skulle börja först en vecka senare. Många utbytesstudenter väljer att utöva någon sport på high school, men jag är varken begåvad med bollsinne eller koordi nation så det är inte riktigt min grej. Jag fortsatte att träna på gym utanför skoltid istället, på samma sätt som jag hade gjort i Sverige. Jag älskar att träna och röra på mig, men inte i form av att jaga en boll. Båda mina värdföräldrar var väldigt aktiva människor så jag skrev in mig på deras gym och följde med när de åkte dit. Det gick inte många bussar och jag hade inget körkort så jag blev alltid skjutsad av mina värdföräldrar eller någon kompis när jag behövde åka någonstans. I skolan hade vi samma schema varje dag, vilket är annor 18
lunda mot gymnasiet hemma där vi har olika schema beroende på vilken veckodag det är. På high school hade vi perioder och den första perioden började klockan 7:50. En del hade valt kurser under noll-perioden och då började skoldagen redan klockan 7:00 på morgonen. Jag var tacksam att jag slapp det … Alla elever på skolan hade alltså lektioner samtidigt och när en period var över ringde klockan ut, precis som i high schoolfilmerna. Under lunchrasten rullades matvagnar ut på skolgår den och där kunde man köpa chips, drickor, tjocka pizzabitar, godis och annan skräpmat. Det fanns även varuautomater under taken där man kunde sitta vid borden och äta. Precis som många andra hade jag med mig en brun påse med min lunch hemifrån. Jennifer gjorde i ordning lunch till oss varje morgon, olika efter varje persons önskemål. Det var verkligen snällt av henne! En favorit i min lunchpåse var något som kallas goldfish. Det är små kex med ost- och saltsmak, lite som en blandning mellan kex och chips. Utöver lunchen brukade jag ha med mig hummus och minimorötter till mellanmål. Det fick man äta på lektionstid klockan 10, när jag hade engelska som andraspråk. Det gick inga amerikaner i den klassen, utan i princip bara jag och asiater. Det var roligt och jag lärde mig mycket där. Bland annat läste vi klassikern How to kill a mockingbird. Lunchen brukade jag tillbringa på gräsmattan och det var som en fest varje dag. Det var alltid sol och varmt och ofta spelades musik från de stora högtalarna som fanns uppställda. Gräsmattan låg i mitten av skolan med alla klassrumsbyggnader omkring. Det fanns ingen matsal så alla åt utomhus där man satt på gräset eller vid borden under taken. En lunchrast fick jag syn på en tjej som såg lite ensam ut så jag satte mig hos henne. Jag tog fram smörgåsen ur min bruna 19
påse och hon plockade fram något som såg ut som en riskaka och började äta. Hon talade om att det var hasch inbakat i kakan. Jag sa att hon inte borde äta den, men hon fnös bara åt mig. Hon ville varken höra eller ta till sig av mina råd, men jag förstod att hon var en tjej som inte hade det så lätt. Jag lät henne vara efter det, men jag såg henne ibland på skolan och tyvärr verkade hon ganska ensam. En dag i början av mitt år i USA fick jag veta att jag skulle få prova på surfing. Jag blev eld och lågor och min värdfamilj tog med mig till stranden där jag fick träffa en man som hette Mr. Berg. Han hade svensk härkomst men kunde ingen svenska, trots att han hette Berg i efternamn och såg ut som en svensk Jim Carrey. Han anlände till stranden i en gammal skåpbil från 70-talet som han hade inrett med gardiner och blommor för att göra den hemtrevlig. Det visade sig att han delvis bodde i bilen. Vi fick titta in i den och där låg hans blonda åttaårige son och spelade Game Boy. Det var i varje fall rent och prydligt i skåpbilen och han förvarade sina surfingbrädor på taket. Jag fick ta på mig en åtsittande våtdräkt och inleda min lek tion på stranden. Till en början fick jag träna på att stå och ligga på brädan i sanden. När Mr. Berg hade visat och förberett mig så gott han kunde på torra land var det dags att ge sig ut i vattnet. Jag fick ligga på brädan medan han simmade bakom och styrde den i väntan på en lämplig våg som jag skulle försöka fånga. Han sparkade med benen medan jag paddlade för fullt med armarna och jag kan tänka mig att det var en ganska lustig syn. Plötsligt skrek Mr. Berg: ”Elsa, ställ dig upp!” Jag försökte ställa mig upp så smidigt jag kunde i den trånga våtdräkten. Jag lyckades komma på fötter, men hann bara stå i 2 sekunder innan jag föll av. Vi gav oss ut i vågorna igen för ett nytt försök och på 20
det sättet fortsatte det de kommande 45 minuterna. Mot slutet kunde jag stå upp och surfa nästan hela vägen in till stranden ett par gånger och vid det laget hade jag insett att det ser betydligt lättare ut att surfa än vad det faktiskt är. Men ju större utmaningar du ger dig på, desto mer växer du. Det är samma princip som på gymmet. Ju tyngre du lyfter, desto starkare blir du. Så min uppmaning är att våga utmana dig själv. Tänk inte för mycket – bara kasta dig ut! Du behöver inte fundera över hur det ser ut när du lär dig något. Det är inget som folk lägger märke till ändå. De har näm ligen fullt upp med att analysera sig själva. Så släpp taget och kliv in i nya situationer och rum med inställningen: ”Hur kan jag hjälpa någon här?” Du kan göra en främmande människa glad genom att hålla upp dörren eller kanske betala deras nota. Visst är det häftigt! Så fundera över hur du kan sprida glädje och vad du kan hjälpa till med när du kommer till en plats. Hur du kan ge av din tid, ditt engagemang och ditt medkännande. Varje gång du gör något gott mot en medmänniska förändras den här världen till det bättre. Du kan börja redan idag. Det handlar bara om vilken attityd du har. Förutom att andra människor mår bra när vi gör något för dem, blir vi själva lyckliga av det. Du kan finnas där både för främlingar, kollegor, klasskompisar, familjemedlem mar, vänner och din partner. Både du och världen kommer må bättre av det. En win-win med andra ord. Familjen Sams, min värdfamilj, tog ofta med mig till events och roliga tillställningar. En av mina favoritaktiviteter, som vi gjorde redan den första veckan, var att åka på ”Picnic and mu sic in the park”. Det fanns en speciell park en bit bort från där familjen bodde som vi körde till. Den låg lite högre upp i bergen i Palos Verdes och det var ett väldigt fint område med stora 21
hus. Inte riktigt så spektakulärt som Beverly Hills, men nästan. Där kunde man se påfåglar gå runt fritt på gatorna och i trädgårdarna. De fällde ut sina stora vackra fjädrar och var som levande prydnader i området. Ibland kunde man till och med få syn på de ovanliga vita påfåglarna. Vi åkte dit för att besöka parken som fylldes av folk varje vecka. Det var så trångt att man nästan satt i varandras mat på picknickfiltarna och det var alltid ett liveband på plats. Både barnfamiljer och äldre samlades för att lyssna till trumpeter och olika sångare. Det var så mysigt att sitta där och njuta av gemenskapen, musiken och maten. Vi hade med oss plockmat i form av ostar, salami, oliver, bröd, vin och annat gott. Folk stannade kvar tills det var så mörkt att man knappt kunde se något längre. Först då var det slut och vid det laget sprang vi praktiskt taget mot bilarna för att kunna lämna om rådet snabbt och slippa köerna ut. Det är inte ofta man fryser i Kalifornien men vi åkte dit i shorts och T-shirt eftersom det var 30 grader varmt när vi kom, och när det kröp ner till 17 grader på kvällen ville vi snabbt in i den varma bilen. På helgerna åt vi ofta amerikanska pannkakor eller våfflor till frukost och jag måste erkänna att jag blev smått beroende av det. Jag älskar fortfarande amerikanska pannkakor! Att äta dem med lönnsirap till är ett måste och ännu bättre blir det om man dessutom har vispat smör och färska bär. Det kunde man få på pannkaksrestaurangerna, de trekantiga husen där man fick stå i kö en halvtimme för att komma in på helgerna. Vi åt ganska ofta på restaurang med familjen och jag tror att det hör ihop med den amerikanska kulturen. Jag vet inte säkert om det stämmer, men det var något jag gjorde mycket mer i USA än vad vi vanligtvis gör i Sverige. Förutom restaurangbesöken åt vi ofta middag eller hade grillkvällar hemma hos värdfamiljen 22
tillsammans med deras släkt och vänner. Det kändes som om det alltid var något på gång. Solen sken varje dag och jag hade sällan tid att ha tråkigt. Jag gick ofta ut och åt med mina vänner i USA också. Här i Sverige tar man kanske bara en fika ihop med kompisarna, i alla fall när man är tonåring, men där var det vanligt att man åt middag tillsam mans. Visst kunde jag och min amerikanska vän Milicia gå en sväng till Starbucks för att ta en kaffe, prata eller plugga, men ännu vanligare var att vi åt på restaurang, gick på bio eller shop pade ihop. Man umgicks inte hemma hos varandra på samma sätt som vi gör i Sverige såvida det inte var någon särskild fest eller tillställning. Faktum är att jag umgicks mer med min värdfamilj och deras vänner än med mina vänner från skolan för familjen hade alltid aktiviteter på gång. Jag tror att de flesta utbytesstudenter hänger mer med sina kompisar från skolan än jag gjorde. Jag träffade faktiskt en svensk tjej från Stockholm under min tid i USA, men jag ville lära mig engelska och hon gick på en annan skola så det blev inte att vi umgicks så mycket. En helt vanlig dag i februari hände något som kom att förändra min vistelse i USA drastiskt. Det jag minns var att jag plötsligt låg på golvet, i min pyjamas, och att min värdpappa Alex satt bredvid mig och dunkade mig hårt i ryggen. Hans panna var så svettig att det droppade ner på mig. Jag var blöt och förstod att jag måste ha kissat på mig och de hårda slagen i ryggen hade fått mig att kräkas. Alex hade hittat mig livlös och trodde att jag satt något i halsen, att det var anledningen till att jag inte andades. Men sanningen skulle visa sig vara allvarligare än så … Där låg jag, i en pöl av mina egna kroppsvätskor medan min 23
värdpappa hade panik, och kände att jag på något sätt rörde mig bort från min kropp. Det var som om inte hela jag befann mig i rummet längre. ”Elsa, andas!” hörde jag Alex skrika medan han fortsatte dunka mig i ryggen. Men vid det laget var jag redan på väg bort. Jag drogs hårt och bestämt ur min kropp och kände att mina ben och min midja inte längre var kvar i rummet. I det ögonblicket visste jag att jag närmade mig slutet. Jag blev tvungen att bestämma mig för att kämpa emot. Jag var inte redo att lämna jorden än och en dragkamp mellan liv och död inleddes. I egen kraft försökte jag dra mig själv tillbaka samtidigt som Alex kämpade för att skaka liv i mig. Det var då jag fick syn på en svag gestalt.
24