Page 1

Förord Under några dagar, mitt i en aktiv tillvaro med föreläsningsuppdrag över hela landet, rådgivningssamtal, familjeliv med barn och barnbarn, hus och vänner, idrottsintresse, insjuknar jag i en svår depression, tillsammans med djup, ofta på gränsen till outhärdlig, ångest. En sjukdom, som under en tioårsperiod förändrar mitt liv. Det som verkade utstakat för flera år framåt sattes plötsligt i kraftig gungning, vilket hotade att smula sönder både min integritet och min personlighet. Trots mycket tuff medicinering och så kallad elbehandling – två serier med sammanlagt sjutton ECT-behandlingar – och inläggning på psykiatrisk klinik vid tre tillfällen, ett av dem varade under några månader, svarar jag inte på behandling. Jag led av något som kallas behandlingsresistent depression och ångest. Ingen behandling verkar hjälpa. Min sjukdomstillvaro blir som ett vetenskapligt projekt utan slutdatum. Men det fanns ett slutdatum! Jag blev frisk och skrev boken: En väg tillbaka, som är slutsåld. Den innehåller förutom min sjukdomshistoria, också en kunskapsdel, om olika psykiska sjukdomar. 3


Sagt om boken: ”Bokens största vinnig är att den gjuter hopp i den som befinner sig i ett nattsvart rum utan fönster eller dörrar. Det blir bättre!” Marina Wiik, Kyrkpressen ”Christers bok är en av de bättre självhjälpsböckerna jag läst; vill då berätta att jag själv varit deprimerad och känner igen mig i mycket av det som Christer Olsson skriver om”. Tuula Polojärvi, ALBA.nu Kulturtidskrift C

Den psykiska ohälsan bland barn och unga vuxna ökar. Det har rapporter från Folkhälsomyndigheten och Socialstyrelsen visat under flera år. Detta är djupt oroande. Psykisk ohälsa förekommer också bland medelålders, och de många gånger bortglömda, de som jag kallar årsrika. Äldre med psykisk ohälsa är en utsatt grupp, som riskerar att bli marginaliserad, och utan den rättmätiga hjälp, som skulle kunna ge dem ett mycket bättre liv. Bland pensionärer finns därför många, som kämpar med psykisk ohälsa utan att få rätt diagnos, stöd och behandling. Varje dag tar en person över 65 år, oftast en man, sitt liv i Sverige. Anledningen är många gånger ofrivillig ensamhet. Av alla kontakter jag har haft och har med människor i olika åldrar, som söker min förståelse, tröst och mitt stöd, på grund av min egen personliga erfarenhet av, att leva i depres4


sion och ångest, inser jag att boken: Mörkret gav vika, behövs. Den är inte bara en omarbetad version av En väg tillbaka, utan också renodlad på det sättet, att den är koncentrerad på min egen sjukdomsberättelse ur ett friskhetsperspektiv, som ingen annan än jag själv, och min älskade hustru Ami (AnneMarie) kan skriva. I första hand önskar jag att boken skall bli en källa till tröst och hopp genom att jag berättar, hur jag hade det under min sjukdomstid, vad som hände, och att jag idag har varit frisk i flera år. Jag skriver till dig, som är eller har varit deprimerad, som lider av ångest eller andra psykiska sjukdomar, till dig som har en familjemedlem, annan släkting, partner, vän, arbetskamrat eller bekant, som plågas av själslig sjukdom. Mitt budskap är: Det är aldrig kört! Trots att psykisk ohälsa ganska ofta numera, lyfts fram i olika tv-program, radio, tidningar och sociala medier, så finns det fortfarande en motbjudande stigmatisering, som följer med mental ohälsa. Dessa fördomar och denna okunskap vill jag bekämpa med min bok. Psykisk sjukdom är varken en moralisk defekt eller ett omoraliskt tillstånd. Skam, skuld och hemlighetsmakeri hör inte hit. Depression och ångest handlar inte om en flyktig sinnesstämning, som man kan ta sig ur med egen viljeansträngning. Detta kan vara svårt att förstå för människor, som aldrig själva lidit av någon psykisk sjukdom. Men det går inte att bli kvitt 5


sjukdomen genom att ”rycka upp sig” eller genom att ”ta sig i kragen”. För egen del kan jag vittna om, att inget jag hittills gjort i livet har krävt mer av mig, än varje minut jag orkade leva, när jag var som mest plågad. Jag kommer aldrig att söka ett nytt psykologarbete. Men om det hade varit aktuellt, då skulle jag i mitt CV, före utbildningsbetyg och arbetsplatsintyg, berätta om mina sjukdomsår. C

Mina två favoritlandskap är Blekinge och Bohuslän. Jag är uppvuxen i ett litet fiskeläge, Hörvik på Listerlandet, förr Mjällby, numera Sölvesborgs kommun. I slutet av 1960-talet flyttade jag till Ljungskile kommun, som ett par år därefter blev en del av Uddevalla kommun. Sedan 1970 är jag gift med Ami. Vi har två pojkar och åtta barnbarn. Till professionen är jag legitimerad psykolog och diplomerad psykoterapeut vid S:Lukas. Mitt yrkesverksamma liv har jag haft i skolans värld. Under mina första tio år arbetade jag på en internatskola, med grundskolans högstadium och gymnasium. Många av våra elever var hos oss därför att de hade svårigheter i livet av olika slag. Jag har också tjänstgjort vid kommunala (statliga) skolor. I nästan tjugo år har jag rest runt i landet och föreläst 6


för personal inom skola och förskola, fritidshem och föreningar, förvaltningsanställda, politiker samt för föräldrar och elever. Förutom vuxna träffade jag under de här åren ungefär tvåhundratusen elever i olika åldrar. Oftast föreläste jag om mobbningens problematik. Andra ämnen var kärlek, våld och mediapåverkan. Mörkret gav vika är skriven för alla kategorier av människor. För var och en, som i sin egen livssituation får uppmuntran och stöd av att läsa den. Jag har en kristen tro. Det speglas förstås i boken. Ljungskile, augusti 2019 Christer Olsson

7


8


November-rusk C Det är en tidig morgon i början av november år 2001. Jag står i badrummet och borstar tänderna. Det regnar och jag hör hur det blåser kraftigt. Jag ser ut genom fönstret. I allt det mörka skönjer jag några lampor som redan är tända runt om i grannhusen. Den stora björken som står precis innanför vår tomtgräns, tio meter ifrån mig, lyses upp av en gatlykta alldeles vid sidan av den. De nu lövtomma grenarna skakar i blåsten. Min älskade hustru har precis vaknat. Vi gör oss klara för dagens sysslor. Ami som är speciallärare skall som vanligt till sin skola. Själv har jag tretton– fjorton mils bilkörning framför mig innan jag kommer till Eriksdalsskolan i Skövde. Där skall jag träffa nästan trehundra elever, i årskurserna fyra till nio, under fyra femtiominuters lektionspass. Jag skall tala om mobbning. Hur många föräldrar och hur många från personalgruppen, som sedan kommer till kvällens drygt två timmar långa föreläsning, vet jag inte. Jag vet däremot att klockan kommer att vara en bra bit efter midnatt när jag är hemma igen. Men 9


jag vet också att höstens lektioner och föreläsningar snart är över. Bara några få återstår – dit hör Stockholm, Alingsås och Falkenberg. De andra ställena kommer jag inte ihåg. När Ami passerar den öppna badrumsdörren tar jag tandborsten ur munnen och både påstår och frågar: ”Springer jag inte och kissar ofta på nätterna?” Ami svarar inte och jag släpper direkt frågan. Mitt hjärnkontor börjar istället sammanfatta det jag skall presentera under dagens lektioner och föreläsning: Det är aldrig den mobbades fel att mobbning sker, mobbning måste lyftas fram i ljuset… När jag nu funderar på veckorna innan jag blev sjuk, förstår jag, att frågan jag ställde den här morgonen till Ami var första tecknet på kommande sjukdom.

10


Decembervecka C Drygt en månad senare, måndagen den 10 december, åker jag mot Göteborg. Det är en klar och lite kylig morgon. När jag passerar GP-tryckeriet1, strax innan Tingstadstunneln, visar termometern på tre plusgrader. Under den knappt sju mil långa bilresan ser jag årets första tända utejulgranar. I fönstren i Ljungskile samhälle och längs vägen under den sträcka jag kört utmed Götaleden2, med Göta kanal till höger om mig i Göteborg, har det funnits adventsljus och stjärnor och faktiskt ett och annat levande ljus. Jag har också, där det varit tillräckligt upplyst, sett de för säsongen så vanliga julstjärnorna. Jag är i slutet på mitt tredje år som nämndeman vid Hovrätten för västra Sverige. Många människoöden har passerat revy. Det har varit intressanta och lärorika år. Jag parkerar bilen. Den här dagen är jag i god tid. Det är en dryg halvtimme innan förhandlingarna börjar klockan nio. Framför mig ser jag Hovrättsbyggnaden, ”Broströmiahuset”. Broströmia uppfördes åren 1926-1928 som huvudkontor för Broströms rederi AB, och användes under många år för 11


deras verksamhet. Det är ett ganska pampigt stenhus med sex plan plus källare. År 1994 flyttade Hovrätten in i fastigheten. Bakom ryggen på mig, några hundra meter bort, finns Danmarksterminalen med bland annat Stena Lines stora passagerarbåtar. På sätet bredvid mig ligger trycket, kallelsen till dagens förhandlingar, som jag fått från den administrativa enheten. Bland mina nämndemanskolleger, hovrättsråd och assessorer, som jag samtalat med, finns det olika åsikter om hur mycket man skall förbereda sig innan överläggningarna. En del menar att man skall läsa in sig noggrant på tingsrätternas resonemang och domar. Andra är av åsikten att det bästa är att vara helt oförberedd så att alla risker för förutfattade åsikter elimineras. Själv väljer jag oftast en medelväg – en snabb genomläsning utan repetition. Därför vet jag vad dagens förhandlingar innehåller för mål, och att vi kanske är klara vid fyratiden i eftermiddag. Jag sitter där i bilen och väntar och funderar på de olika fallen då jag plötsligt översköljs av mörka tankar. De kommer fullkomligt oväntat och med full kraft, det är som om någon dragit bort bottentappen ur en tunna med vatten. Och jag vet där jag sitter, att det bästa jag kan göra är att hålla emot, men jag kan inte, är för sliten av höstens intensiva arbete. Jag vet som psykolog hur stark tankens kraft kan vara och hur lätt den drar med sig hela ens känsloliv. Men den vissheten hjälper mig inte. ”Har jag inte sprungit ovanligt mycket på toaletten de 12


senaste fyra veckorna?” Tankarna mal och mal. Prostatit! Har jag drabbats av prostatit!? Eller … den farligaste tanken av dem alla: ”Är jag på väg in i en ny depression!?” Av egen erfarenhet vet jag ju att en depressions början kan ta sig uttryck i en fysisk åkomma. Jag har ju varit med om det två gånger tidigare. Och de började med just prostatitbekymmer, verkliga eller psykosomatiska. Tankarna rusar tillbaka till mina tidigare sjukdomsperioder med depression och ångest. Jag genomsköljs av oro. Det har gått nära tjugo år sedan dess, skall jag drabbas ännu en gång!? Jag ser bilder i mitt inre på mig själv som deprimerad, och en ångest som föds av mina spända och oroliga funderingar börjar krypa in i mitt själsliv. Medveten om spiralen, att tankar föder ångest och ångest tankar, kan jag ändå inte sluta. Ångesten ger mig ångest! Jag vet också från tidigare att om ångesten får fäste i mig mentalt så löser den ut kemiska processer i min hjärna och börjar leva sitt eget liv – som mina tankar då i stort sett inte längre kan påverka. Tvångstankar kan jag bearbeta, inte ångesten! Nu formulerar jag orden med bönen: ”Herre! Förbarma dig!” och uttalar den halvhögt. En bön som jag tusentals gånger skall tänka, viska och ibland ropa högt under många år. Jag samlar mig och går in till rätten och fullföljer mitt uppdrag. Av bilresan hem minns jag ingenting. Jag fortsätter att känna av ångesten under dygnen som följer, 13


men är samtidigt övertygad om att det den här gången enbart handlar om prostatit, blåskatarr eller någon annan slags urinvägsinfektion. Två företeelser de närmaste dagarna ger mig också underlag för hoppfullhet. Vid besök på vårdcentralen visar urinstickan tydligt positivt nitrit, alltså akut blåskatarr eller nedre urinvägsinfektion. Jag får en kur av ett bakteriedödande läkemedel. På luciadagen känner jag mig helt frisk. Inga trängningar. Ingen ångest. Ingen depression. Jag tar för givet att min medicin redan har börjat verka. Våra barnbarn, tre stycken mellan tio månader och tre och ett halvt år, kommer tillsammans med sin mamma och pappa, och lussar för Ami och mig på eftermiddagen, som lucia, tärna och stjärngosse. Tyvärr har jag fel. Natten som följer jagas jag av mina tvångstankar. Är på toaletten flera gånger i timmen. Trots att jag kissar några droppar då och då är jag hela tiden kissnödig på nytt. Sover inte en enda minut. Stunderna i sängen kastar jag mig från höger till vänster sida, på rygg, på mage, om och om igen. Den natten utvecklar jag en så kallad djup egentlig depression och mycket svår ångest. 1 2

Huset revs på hösten 2018 för att bana väg till en ny trafikled. Sedan 2006 finns Götatunneln.

14


Inledande tankar C Längre fram i boken skriver jag mer utförligt om depression respektive ångest. Jag vill ändå förmedla några tankar redan nu. Det är normalt för alla människor att vara omväxlande ledsna och glada, nedstämda och fulla av livslust. Vårt humör växlar från en dag till en annan, precis som vädret kan göra – och det går nästan alltid att förstå varför dessa känslor uppstår och försvinner. De exceptionellt starka och långvariga förändringarna i sinnestillståndet är däremot mestadels oförklarliga. Att känna sig nedstämd är inte detsamma som att ha en depression. I depressionen dominerar känslor av hopplöshet, meningslöshet, oduglighet, skuld och straff samt brist på självaktning. Depressionstillståndet kan jämföras med att befinna sig på det mest isolerade stället på jordklotet. Därför kallas det ibland för ensamhetens sjukdom. Dorothy Rowe skriver i sin bok Tillbaka till livet – vägen ut ur depressionens fängelse: 15


”När du är olycklig kan du, även om du har mött den svårast tänkbara motgång, söka tröst och låta denna tröst nå fram till dig och lindra smärtan. Du kan söka efter och få någon annans medkänsla och varma deltagande, du kan vara vänlig och tröstande mot dig själv. Men när du är deprimerad har du inte tillgång vare sig till andras medkänsla och deltagande eller till din egen varma kärlek. Andra människor kan erbjuda all den kärlek, medkänsla och deltagande som någon kan önska, men inget av detta medlidande förmår tränga igenom den mur som skiljer dig från dem, medan du innanför muren inte bara förvägrar dig minsta lindring och tröst, utan också straffar dig själv i ord och handling. Depression är ett fängelse, där du är både den lidande fången och den grymme fångvaktaren.” För att beskriva min ångest räcker det med ett enda ord: ofrid. På samma sätt som en gas fyller ut det hålrum den pumpas in i fyller nu ofriden hela min varelse. All frid – såväl inre som yttre – är helt borta ur mitt liv. Ångest är därför olik allt annat, och värre. På den suicidpreventiva dagen den 10 september 2012, blev jag i Göteborgs domkyrka, intervjuad om min sjukdomshistoria. Bland annat fick jag beskriva den ångest jag har haft. En kvinna skriver efteråt på en blogg. ”Förstår inte att någon kan uttrycka mina upplevelser??? Mina dagar och nätter, min erfarenhet av psykiatrin”. 16


Under åren har jag lärt mig, att en människa måste själv ha plågats av ångest, för att till fullo kunna förstå vad det innebär. Det är diskrepans mellan att veta inifrån och att försöka förstå utifrån. Karin Boye skriver: ”Men nätter av sömnlös vånda är också något värda och den som har känt vad ångest är vet mer än många lärda.”

17


18


Nattliga brottningsmatcher C Under mina sömnlösa nätter, när jag rids av maktlöshetens ångest, ställer jag i brottningsmatcher med Gud – Honom till svars. Jag kämpar med tankar och känslor. Andligt och själsligt får jag ingen kontakt. Det är fullständigt dött. Men med mitt intellekt tvivlar jag sällan på Hans existens. Även om jag upplever mig som helt övergiven av Honom. Inte ett ögonblick under den här tiden, tror jag, att min sjukdom är något slags bestraffning för begångna synder. Ändå är jag ofta mycket vredgad på Gud, för att Han til�låtit mig att bli sjuk. Hur kan Han, Kärlekens Gud, vara så obarmhärtig, att Han tillåter mig hamna i en situation, som psykiskt sett är så nära helvetet det går att komma på denna jord? När jag har något mindre mörka stunder, reflekterar jag på bibelordet från Matteusevangeliet 12:20 där profeten Jesaja citeras: ”Ett brutet strå skall han inte krossa och en rykande 19


veke skall han inte släcka, förrän han fört rätten till seger.” Under nätternas vargtimmar tänker jag ibland på Paulus: fängslad, piskad, kedjad, hånad, sömnlös, skeppsbruten – inte hade han det lätt. Mina tankar söker sig också till Jesu kamp i Getsemane. Det tröstar mig inte känslomässigt, men hjälper mig intellektuellt. Det finns En som har haft det tuffare. Än har inget blod förekommit i min svett. I Lukasevangeliet 22:44 står det: ”Han kom i svår ångest och bad allt ivrigare, och hans svett blev som blodsdroppar, som föll ner på jorden.” 020415 Depression och ångest. Sorgsen, nedstämd. Vaknar ofta vid tretiden på morgonen, förtvivlad, nattsvart, ledsen. Fortsatt dagångest och bristande initiativ. (Utdrag ur journalanteckningar)

20


Acceptera sjukdomen C Min sjukdom utvecklas alltså mycket akut och snabbt de här decemberdagarna 2001. Det dröjer bara fyra till fem dygn innan min egentliga depression och mycket svåra ångest når sitt maximum. Samtidigt: Hela året som väntar är fullbokat med föreläsningar, lektioner, seminarier och studiedagar runt om i Sverige. Och jag utgår från att den här sjukdomsperioden, liksom de två tidigare som jag hade för längesedan, skall vara i högst tre till fyra månader. Upptakten till mitt första sjukdomsskov tjugo år tidigare, år 1981, var att jag tidigt det året, några dagar in i januari, bestämmer mig för att försöka erövra ”En svensk klassiker”, många motionärers målsättning. En för tidig fyrtioårskris? Övningarna skall avverkas efter varandra under samma säsong. Framför mig ligger Vätternrundan helgen före midsommar med sina trettio mil på cykel, Vansbrosimmet andra helgen i juli med tre kilometers simning, Lidingöloppet med dess tre mils terränglöpning första helgen i oktober (numera 21


sista helgen i september) och slutligen nio mils skidåkning i Vasaloppet ett halvår senare. Det blir ingen svensk klassiker. Som en förberedelse för Vätternrundan cyklar jag en dag i början av juni ungefär fjorton mil, mestadels på ön Orust. Det är ett förfärligt busväder, stark blåst och kraftigt regn hela tiden. Jag är ganska vältränad och sitter alla milen på sadeln utan att resa mig. Inte ens i de tuffaste motluten står jag upp och cyklar. Efteråt får jag urinvägsbesvär och prostatitbekymmer. I dess spår följer min första depression. Jag behandlas utan framgång med det antidepressiva preparatet Ludiomil. Lyckligtvis spontanläker jag både kroppsligt och mentalt på drygt tre månader. Det andra sjukdomsskovet, under sensommaren och hösten år 1985, har samma förlopp. Det börjar med bland annat trängningar och täta toalettbesök och utvecklas till psykisk sjukdom. Efter två och en halv månad får jag medicinen Anafranil, som jag direkt svarar positivt på – eller var kanske sjukdomen redan på väg, att av egen kraft läka ut? Även den här gången varar sjukdomsperioden drygt tre månader. Mestadels arbetar jag heltid vid båda sjukdomstillfällena. Nu efteråt kan jag förstå att dessa två episoder var lindriga. Inte bara på grund av sin korta livslängd, utan också i sitt djup och i sin intensitet. Det tyckte jag inte då. 22


Idag vet jag. Men det är de här tidigare erfarenheterna, som gör att jag, att när jag har en hygglig stund känslomässigt, ibland med hjälp av Sobril, som är den första dämpande medicinen jag får, ringer till dem som är kontaktansvariga för mina föreläsningar och flyttar fram datum. Jag tar för givet att min depression och ångest också denna gång kommer att vara, som mest en handfull månader. Nu efteråt förstår jag inte att mina uppdragsgivare godkände dessa återkommande tidsförskjutningar. När jag i mitten av januari år 2002 för första gången kommer i kontakt med sömntabletten Stilnoct och upptäcker, att det preparatet har en mycket gynnsam effekt på mig, också under dagtid. Mina känslor stabiliseras under en dryg timme, på en överkomlig nivå, och mina tvångstankar med bland annat ständiga trängningar försvinner. Då vill jag inte längre vara sjukskriven på heltid, utan börjar med hjälp av Stilnoct, att föreläsa till en del. Vilket naturligtvis var ohållbart. När jag nu efteråt läser mina journaler förstår jag hur fel det blev med dessa återkommande tankar och planer på arbetsförsök. Det dröjde tyvärr inte bara månader utan år, innan jag innerst inne fullt ut godtog min situation och kunde ägna all tid åt att läka.1 Till dig som lider av ångest och/eller depression just nu, och till dig som är nära anhörig till någon som gör det, vill jag ge 23


två råd inom områden där jag själv handlade fel. Acceptera att du är sjuk. Vila i din sjukdom de dagar du kan. Har du arbete så låt på inga villkor ditt huvudsyfte vara att så fort som möjligt komma tillbaka till det. Att acceptera är inte att ge upp möjligheten att handla, eller att resignera. Det är istället att se verkligheten som den är. Berätta för dina närmaste om din sjukdom. Själv sysslade jag med hemlighetsmakeri när det gällde min då 86-åriga mor, kroppsligt skröplig, helt klar i tanken. Sedan hon blev änka i början på nittiotalet var hon hos mig och Ami varje år över jul- och nyårshelgerna. Så också det året jag blev sjuk. För att inte göra henne upprörd, ledsen eller orolig, bestämde jag, att ingen fick berätta för henne att jag inte var frisk. Dumheter! Resultatet blev det motsatta. Det luktade ångest om mig. Som mamma kände hon det i samma ögonblick, som hon och jag kom in i samma rum. Hon frågade och frågade om och om igen. Ami och jag svarade hela tiden undvikande. Det skapade olika förtvivlade tankar inom henne: ”Har Christer fått en livshotande sjukdom?” ”Cancer?” ”Är han döende?” ”Skall de skiljas?” Innan helgen var över talade vi om sanningen för henne, samtidigt som vi gjorde vårt bästa för att också ge tröst. 24


Jag är idag övertygad om att det också är viktigt att berätta för yngre barn. De känner och förstår när någon av föräldrarna inte mår bra, och de behöver en saklig grund att stå på, samtidigt som man förstås också skall ingjuta mod och hopp: ”Mamma/Pappa kommer att bli frisk.” Det innebär inte att alla detaljer behöver redovisas. Det finns ett avgörande och betydelsefullt arbete – ofta arbetsamt och segslitet, ett som tar all den viljekraft man är mäktig – som man kan ägna sig åt för att stödja sitt tillfrisknande. Dit hör exempelvis att tvinga sig till sociala kontakter, motion, sunda matvanor och avslappning. Hur jag går tillväga återkommer jag till! Det var inte på grund av, att min sjukdom var psykisk ohälsa, som jag hade svårt att acceptera den. Jag har i mitt liv handlat likadant när jag har haft fysiska sjukdomar. Kanske kan det ses som en karaktärssvaghet, där jag sent i livet mognade. 1

25

Profile for Semnos Förlag AB

Mörkret gav vika - titta i boken  

Mörkret gav vika - titta i boken