Inledning
Det finns en gnista hos Carinette. Det är något särskilt med henne. En spänst i hennes steg. En lyster i hennes blick. På det haitiska barnhemmet är hon ett av femtiosju barn som allihop är mörkhyade, klarögda, har krulligt hår, talar kreolska och älskar att ha skoj. Varenda en av dem är dyrbar. Men den här sjuåringen sticker ut från mängden. Inte därför att hon har fått någon specialbehandling. Hon äter samma ris och bönor som alla de andra, och leker på samma lekplats där det inte finns ett enda grässtrå. Hon sover under samma plåttak som de andra flickorna, och hör samma regn smattra mot taket på nätterna. Hennes vardag är identisk med de andra barnens. Men ändå är hon annorlunda.
Hur kommer det sig? Fråga henne. Fråga Carinette om besökarna som hade kommit från ett land långt borta enbart för att få träffa henne. De letade efter en flicka, en liten flicka, en flicka precis som Carinette. De vet vad hon heter. De vet vilken hennes älsklingssång är. De vet att hon älskar att titta i böcker och hoppa hopprep. Och en gång, i ett ögonblick som förvandlade henne för alltid, frågade de om hon ville komma
och bo hos dem.
”De kommer och hämtar mig snart”, skulle du få till svar.
Om du ber att få se bilderna på huset där hon snart ska bo, kommer hon att visa allihop. Om du inte ber att få se dem kommer hon att vilja visa dem i alla fall. Hennes adoptivföräldrar tog med sig bilder, en nalle, müslibars och kakor. Hon delade med sig av godsakerna till sina vänner, och hon bad föreståndaren vakta nallen, men bilderna behöll hon.
De påminner henne om fadern som känner henne. De påminner henne om hemmet som väntar på henne. Bilderna övertygar henne om att hon kan tro på det otroliga: någon vet vad hon heter och har lovat att ta med sig henne hem.
Därför är Carinette annorlunda. Hon bor fortfarande på samma barnhem, leker på samma lekplats och äter i samma matsal. Men hennes värld förvandlades den där dagen när hon fick veta att någon långt borta vet vad hon heter, och snart kommer och hämtar henne.
Skulle du vilja tro samma sak?
Är du öppen för tanken att det finns en Far, en himmelsk Far, som känner dig? Ett hem som väntar på dig i framtiden? Skulle du kunna överväga en livsförvandlande möjlighet: den Gud som är allsmäktig och allvetande har fattat tycke just för dig. Han vet varenda liten detalj om dig. Dina intressen. Saker du retar dig på. Dina rädslor och dina misslyckanden. Han känner dig.
Gud säger om sina barn: ”Herren rannsakar alla hjärtan och förstår alla uppsåt och tankar” (1 Krön 28:9).
Han ser dig som sin ”ögonsten” (Sak 2:8).
Han ”kan ha medlidande med våra svagheter” (Hebr 4:15).
”När min ande mattas i mig”, skrev kung David, ”är du den som känner min stig” (Ps 142:4).
”Han vet vilken väg jag har vandrat”, sa Job (Job 23:10).
Känner du denne Gud som känner dig?
Han vet vad du heter. Och han kan knappt bärga sig tills du kommer hem.
Jag fick höra berättelsen om Carinette, inte genom att själv åka till Haiti, utan genom att stå i foajén i kyrkan. Jag är pastor. Precis som andra pastorer tycker jag om att prata med folk efter gudstjänsten. Och precis som andra pastorer är jag den perfekta publiken för föräldrar och mor- och farföräldrar som vill visa upp de nya tillskotten i familjen. Jag har hållit fler bebisar i famnen än jag kan räkna, och tittat på fler bilder än en fotograf. Men jag kan inte minnas att jag någonsin blivit så häpen som när Dan Johnson ville visa mig ett foto av sin nya dotter.
Flickan på bilden hade ett brett leende, en skär rosett i håret och chokladfärgad hy.
Mannen som höll fram bilden hade ett brett leende, cowboyhatt och hy i samma nyans som det lilla spöket Casper.
”Din dotter?”
Det var då jag fick höra talas om barnhemmet, resan dit och beslutet att utöka familjen med ett nytt ansikte runt matbordet. Han tog sig knappt tid att hämta andan under de följande fem minuterna när han berättade om hennes hår, ögon, älsklingssång och favoritbok. Han kunde inte sluta prata om henne. Han var tokig i henne.
Vågar du tro att din Far känner likadant för dig?
Så här låter det återkommande och djupt uppmuntrande budskapet från himlen:
”Herren har dig kär” (Jes 62:4).
”Var inte rädd, för jag har återlöst dig, jag har kallat dig vid namn, du är min” (Jes 43:1).
”Herren har sin glädje i dem som vördar honom, som hoppas på hans nåd” (Ps 147:11).
”Med Herren blir en mans steg fasta och han gläds över hans väg. Om han faller ramlar han inte, för Herren håller hans hand” (Ps 37:23–24).
Blir du förvånad när du läser de här orden? Varifrån kom egentligen föreställningen att Gud inte bryr sig om oss och inte är nära oss? Vi har sannerligen inte fått den från Jesus.
Jesus är den perfekta bilden av Gud. På samma sätt som Carinette hade sina foton, har vi Jesus. Vill du veta hur Gud ser på sjuka? Se på Jesus. Vad gör Gud arg? Se på Jesus. Ger Gud någonsin upp om människor? Står han upp för människor?
Hitta svaret i Jesus. ”Han är strålglansen av Guds härlighet
[Jesus reflekterar Gud] och är en exakt kopia av hans natur (har Guds väsen ingraverat i sig)” (Hebr 1:3, Kärnbibeln).
Bilderna ger Carinette information om hennes blivande hem. Hon är inte hemma än. Om en månad kommer hon vara där, kanske. Högst två. Hon vet att dagen närmar sig. Hon vet att ögonblicket kommer mycket snart. Varje gång grinden öppnas tar hennes hjärta ett skutt. Vilken dag som helst kommer hennes far att dyka upp. Han kommer snart. Han har lovat att han ska komma tillbaka. Han kom en gång för att säga: ”Hon är min.” Han ska komma en gång till för att hämta henne.
Till dess lever hon med ett hjärta som är på väg hem.
Borde vi inte alla göra det? Carinettes situation är en spegelbild av vår egen. Har inte Gud sagt till oss: ”Du är min”? Är inte vi också adopterade barn? ”Ni har inte fått slaveriets ande så att ni på nytt måste leva i fruktan. Nej, ni har fått barnaskapets Ande, och i honom ropar vi: ’Abba! Far!’” (Rom 8:15).
Gud sökte dig. Han letade upp dig. Innan du visste att du behövde bli adopterad hade han redan fyllt i alla blanketter.
”Dem som han i förväg har känt som sina har han också förutbestämt till att formas efter hans Sons bild, så att Sonen
blir den förstfödde bland många bröder” (Rom 8:29).
Överge dig i en faderlös värld av blecktallrikar och hårda våningssängar? Absolut inte. De som får öppna Guds familjebibel kan läsa ditt namn där. Han skrev ditt namn i sin bok. Dessutom betalade han för alla kostnader i samband med adoptionen. ”Men när tiden var inne sände Gud sin Son … för att friköpa dem som stod under lagen så att vi skulle få söners rätt” (Gal 4:5).
Vi finansierar inte vår egen adoption, men vi väljer om vi vill acceptera den. Carinette kunde sagt åt familjen Johnson att lämna henne i fred. Du kan säga åt Gud att lämna dig i fred. Men vågar du ta den risken? ”Alla är ni Guds barn genom tron på Kristus Jesus” (Gal 3:26). I samma ögonblick som vi tar emot hans erbjudande är vi inte längre föräldralösa utan i stället arvingar: ”Och om ni tillhör Kristus är ni ... arvingar” (Gal 3:29).
Arvingar! Arvingar med ett nytt namn. Ett nytt hem. Ett nytt liv. ”Och är vi barn så är vi också arvingar, Guds arvingar och Kristi medarvingar” (Rom 8:17). I himlen finns varken styvbarn eller barnbarn, bara barn. Du och Kristus har samma arvsrätt. Det som han ärver, ärver också du. Du är på väg hem. Åh, men vi glömmer det så lätt, eller hur? Vi vänjer oss vid de hårda våningssängarna och de proppfulla klassrummen. Alldeles för sällan tittar vi bortom staketet och in i vår kommande värld. Och hur länge sedan var det du föreställde dig ditt framtida hem? Talar Petrus direkt till oss när han säger: ”Mina vänner, den här världen är inte ert hem, så gör er inte alltför hemmastadda i den” (1 Petr 2:11, MSG).
Precis som Carinette har vi blivit adopterade men vi har inte gjort flytten än. Vi har en ny familj men vi har inte träffat alla än. Vi vet vad vår Far heter, och han har sagt att vi tillhör honom, men han har inte kommit och hämtat oss än.
Så ser det ut. Vi lever här – mellan det som är och det som ska bli. Vi är inte längre föräldralösa men vi är inte heller hemma än. Vad gör vi medan vi väntar? För väntan kan kännas lång när svek och svårigheter och diagnoser och död korsar vår väg. Hur håller vi liv i vår förväntan? Hur lever vi med hjärtan som alltid är på väg hem?
”Och låt oss ha blicken fäst på Jesus, trons upphovsman och fullkomnare” (Hebr 12:2).
Se på Jesus. Begrunda hans liv. Reflektera över hans vägar. Meditera på hans ord. Jesus. Bara Jesus.
Det är målsättningen för den här boken. Den innehåller både tidigare publicerade och hittills opublicerade tankar om Jesu liv. Det här är min bön för dig när du läser boken:
Jag ber att historiens store Hjälte ska tala personligt till dig, att du ska hitta svaret på dina allra djupaste behov
i Jesus, och att du ska minnas det högsta privilegium som finns: du är känd av Gud och älskad av himlen.
Håll ett öga på grinden. Innan du vet ordet av kommer din Far och tar med dig hem.