Både Gamla Testamentet och Nya Testamentet innehåller många berättelser om modiga män, men det finns anmärkningsvärt få berättelser om modiga kvinnor. Det kanske inte är så konstigt, för det var ju omöjligt för de inspirerade författarna att återge varje berättelse om alla män, kvinnor och barn som fick uppleva Gud. Men även om endast några få kvinnor fått sin livshistoria nedtecknad, är dessa berättelser väl värda att lägga märke till. Romanerna i serien Vägen till Jerusalem är fiktiva berättelser om verkliga kvinnor. De handlar om kvinnor som fick möta Jesus, som tillhörde hans familj, eller som var förbundna med de män som följde honom.
Jag tackar dig för att jag är så underbart skapad.
Underbara är dina verk, min själ vet det så väl.
Benen i min kropp var inte osynliga för dig när jag formades i det fördolda, när jag bildades i jordens djup.
Dina ögon såg mig när jag bara var ett foster. Alla mina dagar blev skrivna i din bok, formade innan någon av dem hade kommit.
Psalm 139:14–16
Matteus
Reuven ben Yusef, ledaren för de troendes församling i Kapernaum, stirrade på mig med en blick som om han försökte dölja ett förtäckt förakt. ”Vad menar du med att du måste lämna oss? Du ska stanna här och arbeta för oss. Har inte vi gett dig en viloplats här? Har du någonsin behövt äta din Shabbat-måltid ensam? Har inte alla tagit väl emot dig här i församlingen?”
Jag sänkte blicken och försökte förmedla en känsla av ödmjukhet. ”Reuven, både du och de andra har varit så vänliga. Men mina bröder Petrus och Johannes har bett mig komma till Jerusalem, för att hjälpa till i ledarskapet för den växande församlingen av troende där. Ekklēsian växer och nya troende läggs till varje dag.”
”Men här känner vi ju dig, Matteus. Vi har känt dig under en lång tid.”
”Ni kommer att lära känna någon annan. Jag har redan hittat en ersättare.”
”Jamen, du ska ju stanna här och gifta dig med min dotter!”
Jag hajade till, uppriktigt förvånad. Reuvens enda dotter var ännu inte fyllda tretton år. Hon var knappast vuxen, och jag var en vuxen man på trettiotre år. Jag kastade en blick på de andra, för att se om det var någon annan av de äldste som förväntade sig att jag skulle gifta mig med deras döttrar, men det var uppenbarligen bara Reuven som gjorde anspråk på att få mig till svärson.
”Min käre vän”, jag såg på honom och log, ”det finns säkert massor av män som skulle bli en bättre make åt din dotter. Jag passar inte för henne och jag är ännu inte redo att slå mig ner på en plats. Jag vet inte vart Ruach HaKodesh kommer att leda mig framöver, men just nu är jag säker på att han leder mig till Jerusalem.”
Reuven kisade med ögonen som om han försökte bedöma allvaret i mitt beslut. Sedan suckade han. ”Jag förstår, Matteus, men du krossar mitt hjärta. Min fru kommer aldrig att komma över sin besvikelse. Hon har redan broderat sänglinnet till er bröllopssäng.”
Jag grymtade till och sänkte rösten. ”I ärlighetens namn, Reuven, har jag någonsin gjort eller sagt något som kunde få dig att tro, att jag ville gifta mig? Just nu har jag bara en längtan: att få tjäna vår uppståndne Herre Yeshua. Jag har tjänat honom här genom att undervisa nya troende. Nu ska jag tjäna honom i Jerusalem med min förkunnelse. Petrus, Jakob och Johannes får utföra mäktiga under där och de förkunnar de goda nyheterna. Jag längtar efter att få gå i deras fotspår och utföra kraftgärningar i Herrens namn …” Rösten bar inte längre och jag knäppte mina händer i tacksamhet och ödmjukhet. Jag stod där i tystnad tills Reuven suckade. ”Uppenbarligen har vi inget val. Vi måste låta dig resa. Men kom ihåg en sak. Jag och min hustru ska låta vårt gästrum stå redo för dig om du någonsin skulle vilja återvända till Kapernaum. Och
om Ruach HaKodesh uppmanar dig att skaffa dig en hustru, kom ihåg min Leah. Hon tycker om dig väldigt mycket. Det vet jag. Och det gör jag också.”
Jag omfamnade den älskvärde gamle mannen, kysste honom på båda kinderna och knäböjde när han gjorde en gest och pekade mot golvet. Jag balanserade på mina knän och Reuven och de andra äldste steg fram. De la sina händer på mig, på huvudet, på axlarna och ryggen, tills jag var helt övertäckt både av deras händer och deras böner.
”Sänd honom, HaShem”, bad Reuven, ”i kraften av din Ruach HaKodesh. Vi överlämnar villigt vår broder Matteus till församlingen i Jerusalem och till gemenskapen där som behöver alla villiga händer. Gör hans hjärta starkt i den viktiga tjänsten som du ska sätta honom att utföra, och stärk hans ande så han kan göra din vilja.”
Han avslutade med en traditionell hebreisk välsignelse:
”Baruch Ata, Adonai Eloheinu, Melech haolam, shenatan li tikvah v’ko-ach v’he-vi oti l’avodah hadashah zo, kach ani yochal l’hitparnas.” Välsignad är du Gud, du är evig, Du styr över tid och rum, Du ger oss hopp och styrka, Du har fört honom in i detta nya uppdrag där han nu ska få sin försörjning.
När vi hade slutat be stod jag där och bara log mot dessa män som hade blivit mina nära vänner. ”Jag lämnar er inte utan hjälp”, sa jag, och gick runt Reuven för att lägga min hand på Yakovs axel. ”Vår unge Yakov är en god lärare, och jag har lärt honom allt det som jag själv har lärt av Yeshua. Han kommer att ta vid där jag slutar, så ni kommer inte ens att lägga märke till att jag har rest. Och kom ihåg att han också är ogift.”
Reuvens blick fick ett plötsligt men övergående drag av beräkning, när han granskade den yngre mannen. ”Yakov, vilken slags hustru bör en ung man söka efter”
Yakov tvekade bara en sekund och svarade sedan tryggt: ”En dygdig och förstående kvinna. Men framför allt måste hon älska Adonai och följa Yeshua.”
Reuven frustade till och höll motvilligt med. Sedan vände han sig mot mig. ”Må Adonai vaka över oss när vi nu skiljs åt”, sa han med darrande röst. ”Och må han snart föra dig tillbaka till oss.”
Jag omfamnade Reuven ännu en gång, och sedan även de övriga männen som jag lärt mig älska och uppskatta. När det inte fanns mer att säga plockade jag upp kappsäcken som innehöll mina få jordiska ägodelar. Så gick jag genom en grupp äldre kvinnor som samlats för att säga farväl till mig.
Jag stannade till när en av dem tog tag i min ärm. ”I Jerusalem måste du hitta Maria från Nasaret”, sa hon och hennes fågellika fingrar klättrade längs min arm. ”Du måste besöka henne och framföra ett budskap från mig.”
Jag log och böjde mig lite. ”Vilket budskap?”
”Tala om för henne” sa hon, och hennes röst bar nästan inte på grund av hennes ålder, ”tala om för henne att Ruach HaKodesh har påmint mig om, att jag dagligen måste be för henne så att hon kan vara stark. Hon har fortfarande ett viktigt arbete att utföra.”
Jag klappade kvinnans hand och lovade att göra det hon bett mig om. Sedan gick jag ut i natten och andades djupt i den svala kvällsbrisen.
Efter två långa år i Kapernaum skulle jag nu snart vara på väg mot den heliga staden. Jag skulle säkert sakna den här galileiska staden som rymde så många minnen. Det var här som Yeshua hade kallat mig, men också Petrus och Andreas, Jakob och Johannes. Under de första månaderna gjorde Yeshua många underverk här, och nu växte de troendes församling. Jag hade varit så upptagen av arbetet bland de troende i Kaper-
naum, att jag inte ens hade deltagit i de årliga pilgrimsfesterna som normalt skulle ha fört mig bort från staden.
Men nu skulle jag få tillfälle att kompensera för alla fantastiska högtider som jag missat. Jag skulle snart få arbeta tillsammans med män som jag älskade djupt, vänner som kände mig bättre än någon annan på jorden. Petrus, Jakob och Johannes behövde mig, sa dom, och jag var som förtorkad och jag törstade efter glädjen i deras sällskap. Jag tänkte på allt det som vi hade upplevt tillsammans, äventyren, undervisningen, skratten och tårarna, allt band oss samman med oupplösliga band.
Jag kastade upp kappsäcken på min axel, vandrade bort från Reuvens hus och viskade för mig själv, ”Jag gladdes när de sade till mig ’Låt oss gå upp till Adonais hus…’”.
Nästa morgon anslöt jag mig till en grupp vandrare som drog söderut längs den internationella huvudvägen. Jag skulle följa den här vägen tills jag nådde Jezreelslätten. Där skulle jag sannolikt skiljas från de flesta av mina medvandrare, eftersom de skulle ta en längre rutt som ledde runt Samaria. Jag valde den rakaste vägen, eftersom jag var ivrig att komma till Jerusalem så fort som möjligt, men också för att Yeshua hade lärt mig att älska samarierna.
De flesta av mina medvandrare var familjer som antingen hade packdjur eller själva drog små kärror lastade med förnödenheter. Eftersom det nu var flera veckor sedan påskhögtiden, var dessa människor förmodligen inte pilgrimer, utan de reste söderut av andra skäl. Det var tydligt att en av familjerna höll på att flytta. Maken körde en oxdragarkärra med en massa möbler. Två små barn, en pojke och en flicka,
satt på toppen av möbellasset och deras bara ben dinglade över en bänk. Modern vandrade nära dem med ett spädbarn i en bärsele fäst runt kroppen.
Ett par fariséer gick först i gruppen. De var lätta att känna igen på deras dystra mantlar och de överdådiga fransarna på deras bönesjalar. De gjorde inga försök att vara tillsammans med eller prata med någon annan. De talade tyst med varandra och höll blicken stadigt fäst vid vägen framför.
Jag kunde inte sätta stopp för leendet som ville forma mina läppar. Yeshua hade ofta skällt ut fariséerna för att de ständigt förvanskade Torahns ord och dolde HaShems avsikter.
Fariséerna menade att vanligt folk var am hararetz, orena och okunniga, ingenting man behövde bry sig om. Men Yeshua älskade vanliga människor och lärde sina följare att göra det samma. ”Det är inte de friska som behöver läkare, ” sa han vid ett tillfälle, ”utan de sjuka.”
Det bästa som kunde hända mina medvandrare var att fariséerna ignorerade dem under hela resan.
Efterhand började jag emellertid fundera över om jag kanske skulle raska på mina steg och inleda ett samtal med den bistra duon. Det var ju faktiskt så att några få fariséer hade börjat tro på Yeshua. Yeshuas egen svåger var en troende farisé och det var också den respekterade Nikodemus och Josef från Arimatea. Den senare hade lånat ut en gravplats åt Herren, även om inte Yeshua behövde den för mer än tre dagar. Senare hade denna krypta blivit igenmurad och förklarad som förbjuden mark av den romerske prokuratorn. Jag förstod aldrig varför någon skulle vilja besöka den platsen. Graven var inte viktig, men mannen som bröt sig ut ur den hade förvandlat människors liv under många år nu.
Jag flyttade över kappsäcken till min andra axel och kisade mot vägen framför. Dagen var varm, oväntat varm för
årstiden, och fariséernas sandaler rev upp små dammpuffar, som sedan förvandlades till ett stort moln, av dragoxen med kärran. När vi till slut stannade för att dricka vatten, var vi alla täckta av ett lager av smuts och svett. Det var så här det hade varit också när vi vandrade med Yeshua.
Jag rycktes ur mina tankar av en tunn hög stämma. ”Vart är du på väg?”
Jag såg ner på en ung pojke som gick vid min sida. Den fräkniga pojken såg upp på mig och hans ögon lyste av nyfikenhet.
”Jag är på väg till Jerusalem. Vart ska du?”
Pojken log lite. ”Till Betania. Min syster bor där.”
”Betania är en underbar stad.”
”Har du varit där?”
”Ja, det har jag.”
”Vad gjorde du där?”
Oj! Om det någonsin funnits ett gudagivet tillfälle … ”Jag var i Betania för att få se en död man som blev levande igen.”
Pojken tappade hakan. ”Är det sant?”
”Det är sant. Hans systrar hade begravt honom och han hade varit i graven i fyra dagar.”
”Och han kom ut levande?”
”Han kallades ut ur graven. Han var död, men min mästare Yeshua sa, ’Lasarus, kom ut!’ Och då gjorde han det. Han stapplade ut. Han kämpade med att komma loss från bindlarna som de hade svept honom med i graven, men till slut stod han utanför graven lika förvånad som alla vi andra.”
Pojken tvekade och blinkade förbryllat. Sedan såg han på mig igen. ”Är du lärare i Torahn?”
”Ja”, svarade jag. ”Jag är kanske inte den visaste läraren, men jag lär mig mer och mer hela tiden.”
”Abba säger att jag ska försöka bli lärare i Torahn. Han
säger att det är det bästa man kan bli.”
Jag nickade. ”Det är ett viktigt arbete.”
”Var studerade du? I Jerusalem?”
Ännu en gång log mina läppar som av sig självt. ”Jag studerade hos Yeshua, som undervisade i Galileen, i Nasaret, i Judéen och även i Samarien. ”
Pojkens bruna ögon blev stora av förundran. ”Så många platser! Hade han många elever?”
”Han hade tolv. Men ibland undervisade han en grupp på sjuttio personer och en gång undervisade han för så stora grupper som fyra eller fem tusen. Han till och med bjöd dem på lunch. ”
”Han måste ha varit rik som kunde ge mat till så många.”
”Han var inte rik på pengar, men på visdom. Och närhelst han behövde fisk eller mat eller kraft att hela någon, bad han sin Fader om det, och han gav honom allt han behövde.”
”Var hans far också lärare?”
”Hans far var HaShem”
Pojken rynkade pannan förvirrat. Sedan såg han bort mot kärran där en man ropade på Samuel. ”Abba ropar på mig.”
”Så det är du som är Samuel? Då måste du gå.”
Pojken tog ett steg mot sin far, men stannade till. ”Kan den där Yeshua undervisa mig också?”
Jag stannade, böjde mig ner och såg pojken i ögonen. ”Yeshua har farit till himlen för att vara tillsammans med HaShem. Men han lämnade sina elever efter sig så att de skulle kunna undervisa andra, och han har gett dem sin Ande så att de kan undervisa på rätt sätt. Om du vill veta mer kan du fråga dem som följer Den Vägen. De kommer att förklara allt för dig.”
”Den Vägen?”
Jag nickade.
Samuel rusade bort till vagnen. Jag väntade tills han hade
klättrat upp till sin far innan jag fortsatte min vandring. Om inte hans far förbjöd honom, skulle Samuel kanske komma och prata med mig igen. Oavsett vilket, så hade jag fått så ett frö. Lovad vare HaShem.
Jag tog ett djupt andetag och log när jag med förväntan tänkte på att jag snart skulle få möta mina gamla vänner. Tänk om HaShem skulle ge mig samma kraft att utföra mirakler som Petrus och Johannes hade. Också i Kapernaum förundrades man över berättelserna om dessa underverk. Till och med de som tillbringade sina dagar på Galileiska sjön, hade hört talas om evangelisten Filippus och hans förkunnelse, för att inte tala om Jakob den rättfärdiges kraftfulla undervisning. Den Jakob som var Herrens egen bror.
Kanske skulle folket i Kapernaum snart höra talas om mig också. Tänk om HaShem skulle låta mig få öppna ögonen på ett barn som inte kunde se, eller göra en snickares skadade hand frisk. Kanske skulle jag få tala helande ord till en febrig kvinna eller föra en död man tillbaka till livet …
Ingenting var omöjligt för Gud. All makt och all ära tillhörde honom, och tänk vilken glädje vi kände när kraften från Ruach HaKodesh flödade genom oss.
Om Yeshuas skeptiska bror Jakob kunde bli Jakob den rättfärdige, så skulle väl jag kunna bli Matteus den ödmjuke. För det var inte för att få känna stolthet som jag längtade efter att bli omtalad utan för att få känna glädje. Det skulle fylla mig med den största glädje man kan tänka sig om Anden från HaShem skulle förvandla en vanlig man som jag, till ett mäktigt instrument för Gud.
Jag rätade på mig och fortsatte min vandring med hjärtat fyllt till brädden av tillförsikt.
Under den femte dagen av min resa började ryggen värka mellan skulderbladen och tröttheten gjorde mig spak. Jag hade nu hamnat bland en grupp samarier som trodde på Yeshua. Antagligen var de vänner till kvinnan som Yeshua hade mött vid Jakobs brunn. Så sällskapet var det inget fel på. Men mina ben och mina lungor var inte vana vid att vandra så långt. Jag var van vid stillasittande arbete, inte att arbeta fysiskt.
Men Ruach HaKodesh förnyade min ande då vi närmade oss den heliga staden. Mitt hjärta gjorde en volt när jag på avstånd kunde skönja Jerusalems konturer. Och snart kunde jag se de fyra kullarna innanför murarna. Berget Sion reste sig över Moria berg och över templet, fortet Akra och den nya staden Bezetha. Utanför muren såg jag det grönskande Olivberget som höjde sig över allt annat. Det var där vi hade sett Yeshua stiga upp till sin Fader.
”Ja, Adonai har utvalt Sion”, började jag sjunga, och jag var säker på att jag inte skulle behöva sjunga ensam så länge.
”Där vill han ha sin boning.”
”Detta är min viloplats till evig tid.”
”Här ska jag bo, hit längtar jag.”
Jag hade rätt. De andra började sjunga tillsammans med mig och sången tystnade inte förrän vi hade passerat genom stadsporten. Jag tog avsked av mina vandringskamrater och gick in i myllret av människor på de överfulla gatorna.
Jag kunde inte låta bli att le när jag satte ner fötterna på de vita marmorplattorna. Det var bara Jerusalem och Tiberias som hade dessa underbara gator. De flesta städerna nöjde sig med soltorkade tegelstenar. Men Jerusalem hade alltid varit en plats av värdig skönhet och så skulle det vara, för Jerusalem var vår Guds hem.
I sitt senaste brev hade Petrus skrivit att jag säkert skulle kunna hitta honom i Templet. Så jag gick mot Tempelberget
och hela mitt inre njöt av allt jag såg omkring mig. Inte så konstigt att lärarna i Torahn brukade säga att världen var som ett öga. Haven runt jorden var vitan i ögat. Det bruna var själva jorden. Pupillen var Jerusalem och bilden i pupillen var HaShems helgedom. Jerusalem, fredens stad, tillhörde alla Abrahams och Saras avkomlingar. Här kunde inga hus hyras, för byggnaderna tillhörde alla, och de måste hållas öppna för besökare under varje pilgrimshögtid. Det förekom aldrig att någon blev biten av en orm eller en skorpion inom Jerusalems murar, och aldrig fick elden ödelägga dess gator. Denna stad var heligare än någon annan stad. Det var bara inom dess portar som vi kunde äta påskalammet, tacksägelseoffren och ge vårt andra tionde. Vi vakade över staden så att ingenting orent skulle kunna komma in. Ingen död kropp fick förbli i staden över natten. Inga fettrester fick smutsa ner jorden. Inga grönsaker fick planteras, för lukten av den ruttnande växtligheten skulle inte få förorena luften. Inga eldstäder fick byggas av fruktan för att röken skulle förorena luften. Det hade aldrig hänt att någon olycka fått avbryta tjänsten i helgedomen eller vanhelga offren. Aldrig hade regnet släckt ut elden på altaret. Inte heller hade vinden blåst undan röken från offren. Och trots alla de miljoner människor som besökte staden under pilgrimshögtiderna, hade ingen någonsin funnit denna heliga plats så trång, att det inte funnits plats att böja sig i tillbedjan inför Israels Gud.
Mina tankar förändrades när jag vandrade under valvet som förbinder Tempelberget med Jerusalems västra kullar. Luften var svalare i skuggan, och jag tänkte medvetet på det, för jag visste att jag snart skulle utsättas för solens hetta igen. Efter ytterligare några steg kom jag fram till hedningarnas förgård som fortfarande vad full av köpmän som sålde duvor, lamm och tjurar. Den vidsträckta förgården hade inte föränd-
rats sedan jag senast besökte Jerusalem, men nu fanns små grupper av troende utspridda bland köpmännen och bland dem som kommit för att tillbe. De som följde Den Vägen var lätta att känna igen. De var öppna och vänliga. De hälsade glatt på varandra med kyssar på båda kinderna och ofta såg man dem stå med ena armen löst vilande på en broders axel.
Jag fick en klump i halsen av alla nostalgiska känslor som vällde upp vid anblicken av allt detta. Hur ofta hade jag inte sett Yeshua stå med armen runt någon av oss? Han var Guds son, men han var också varmt mänsklig och lika full av livsglädje och humor som någon annan.
När jag började följa Yeshua tänkte jag ofta på hur konstigt det var, att vi judar aldrig betedde oss som bröder mot varandra eller ens kusiner, trots att vi alla var Abrahams barn. Den tro som utvecklats under historiens gång hade splittrat oss, men Yeshua lärde oss att lägga alla betydelselösa meningsskiljaktigheter åt sidan och bara hålla fast vid Sanningen. De som ville vara ledare skulle vara tjänare, sa han, och de som ville vara stora skulle göra sig själva små. Inte alla ville acceptera dessa ombytta roller och ännu färre ville förverkliga dem.
Jag gick fram till en grupp troende vid Salomos veranda, en långsmal skuggig yta som hölls uppe av ståtliga romerska pelare. Här kunde jag se de troende utspridda på bänkarna. Där satt män i enkla tunikor tillsammans med män i dyrbara kläder. En kvinna med utstuderat flätat hår var inbegripen i ett samtal med en kvinna klädd i en slavtunika.
Du hade rätt Yeshua. Se hur de fogar sig efter varandra. Världen kommer verkligen att känna igen oss på vår kärlek till varandra.
”Kan detta möjligen vara Matteus?” Jag vände mig hastigt om vid ljudet av den välbekanta rösten, och jag fick en klump i halsen när jag kände igen Johannes, den lärjunge som hade
stått Yeshua närmast. ”Broder, så fint att se dig!”
”Detsamma!” Jag skyndade mig fram och omfamnade Johannes gängliga gestalt. Sedan tog jag ett steg tillbaka för att betrakta honom. ”Du ser bra ut, men du är smalare än förut.
Fastar du eller har arbetet här slitit ut dig?”
”Kanske både ock.” Johannes skrattade till åt mitt lilla skämt. Yeshua sa alltid att vi skulle klä oss som bäst när vi fastade, till skillnad från fariséerna som klär sig i sjaskiga kläder för att visa upp sitt lidande och sin fromhet.
Jag såg mig omkring. ”Petrus sa, att jag skulle träffa honom här. Är han inte här?”
”Han har gått i väg för att skaffa mat.” Johannes tog min arm. ”Låt mig ta dig med till Jakob.”
”Vilken av dom? Din bror?”
”Nej, Yeshuas. Jakob den rättfärdige har tagit på sig ledarskapet för församlingen i Jerusalem. På så sätt har han gjort oss andra fria att förkunna evangeliet. Han har överinseende över diakonerna som tar hand om de sjuka, änkorna och de föräldralösa barnen. Det finns många rika människor i Jerusalem, men här finns också många fattiga.”
”Yeshua sa att vi alltid skulle ha de fattiga ibland oss.”
”Verkligen. Men som tur är, så är de troende generösa. Kom med mig.” Johannes visade vägen och vi lämnade Templet och gick över en trång gata. Johannes knackade på dörren till ett litet hus och klev in utan att vänta på något svar. Jag följde med och fick syn på en fiskares markanta utbuktning på hakan. ”Petrus!”
Han reste sig och ett stort leende lyste upp hans skägg. ”Matteus! Det var på tiden att du kom! Hur länge är det sedan sist, ett år?”
”Två, tror jag.” Jag omfamnade honom. ”När du sa att du behövde hjälp, kände jag att anden bekräftade din inbjudan.
Nu är jag ivrig att kunna hjälpa till på bästa sätt.”
”Bra. ” Petrus släppte taget om mig, satte händerna i sidorna och såg på Johannes. ”Ska vi förklara varför vi behöver Matteus här, eller ska vi vänta på Jakob?”
Johannes ryckte på axlarna och satte sig vid ett bord fullt av ost, frukt och inlagd fisk. ”Varför skulle vi låta honom vänta?”
Petrus anvisade mig en plats där jag skulle sitta och satte sig sedan mitt emot. Han sköt över en tallrik med fisk till mig. ”Ät. Det är inte varje dag vi får fisk från Galileen.”
Jag plockade upp en sardin och betraktade den med viss skepsis. Den hade blivit saltad och pressad så hårt, att den inte alls liknade den färska fisk som vi brukade njuta av i Galileen.
”Synd om folket i Jerusalem. De har ingen aning om hur sardiner ska smaka. Om all deras fisk är inlagd …”
”Sluta prata, ät i stället”, Petrus lade armarna i kors, ”för nu ska Johannes och jag förklara varför vi bad dig komma till oss.”
Jag tog en tugga av fisken och försökte att inte tänka på hur den smakade. Jag lutade mig framåt och hoppades få höra, att de hade bett om ännu en apostel som skulle hjälpa dem att sprida evangeliet i Judéen. Jag skulle gärna resa till Samarien eller Syrien, eller kanske segla i väg till Grekland tillsammans med dem.
”De troendes församling här har vuxit”, började Petrus och sträckte ut händerna. ”Nu ansvarar vi inte bara för en församling, men för många. Grupperna träffas vid Templet och i sina hem, överallt där de kan hitta en plats där de kan be och lovprisa. Herrens folk är generösa, men de har också stora behov. Även om vi har några män som är villiga att samla in och fördela pengar till de olika församlingarna, så är de lekmän och de har en egen försörjningsbörda. Vi kan inte förvänta oss att de ska lägga så väldigt mycket tid på att hålla ordning på räkenskaperna …”
”Och då tänkte vi förstås på dig.” Johannes lade armarna i kors. ”Du är en begåvad skribent och du är väldigt skicklig med siffror.”
”Du talar både grekiska och hebreiska”, la Petrus till och strök sig över skägget. ”Så du skulle kunna kommunicera med församlingarna både i Egypten och i Grekland.”
”Du kanske kan latin också?” Johannes höjde på ögonbrynen. ”Vi har fått höra att det finns församlingar av troende i Rom, och dessa bröder och systrar kan förmodligen inte tala hebreiska.
”Så ni vill att jag ska föra räkenskaperna och skriva brev?”
Jag kunde inte helt dölja min besvikelse. ”Ni vill att jag ska vara bokförare och sekreterare?”
Petrus strålade. ”Du har alltid varit så kvicktänkt.”
”Det fanns en orsak till att Herren kallade dig”, la Johannes till. ”När han såg dig på tullindrivarens kontor, visste han att vi en dag skulle behöva en bokförare.”
Jag försökte ihärdigt svälja fisken som fastnat i halsen, och jag försökte att inte avslöja min bestörtning. Hade HaShem kallat mig bort från Kapernaum, för att göra samma saker som jag hade gjort innan jag började följa Yeshua? Det sker inga underverk bakom en hög av korrespondens. Siffror kan inte förvandla sig själva genom kraften från Ruach HaKodesh. Underverk sker helt enkelt inte i siffrornas värld. Om det hade varit så, borde vissa bokförare få sina räkenskaper granskade.
Människor som arbetar bakom ett skrivbord är pålitliga, förutsägbara och tråkiga. Var det så mina bröder betraktade mig?
”Så”, sa Petrus med ett leende, ”vill du hjälpa oss att ordna upp i vår administrativa röra? Mitt huvud är inte gjort för att syssla med siffror, och det är inte Johannes heller.”
Naturligtvis var det så. De var allt annat än pålitliga, förutsägbara och tråkiga.
Jag suckade och såg ner i bordet.
”Nu glömmer vi oss själva.” Johannes vände sig mot Petrus. ”Han har rest i många dagar, så han måste vara väldigt trött. Vi har lagt på honom en alltför stor börda.”
”Nej.” Jag framtvingade ett leende, för jag ville inte låta dem veta hur djupt besviken jag hade blivit. ”Jag ska tjäna på det sätt jag kan, men jag hade hoppats på att få göra samma arbete som ni gör. Jag har tillbringat större delen av mitt liv bakom ett skrivbord stirrande på papyrusark, siffror och bokrullar…”
”Du ska inte behöva arbeta med sådana saker hela tiden”, sade Johannes snabbt. ”Jag är säker på att du kan klara av de nödvändiga räkenskaperna under ett par dagar varje vecka.
När du inte håller på med detta, kan du resa tillsammans med oss. Petrus och jag har predikat vid Templet. Ibland predikar vi vid Olivberget och där brukar vi samlas i Getsemane …”
Bara namnet på den platsen sände fortfarande kalla kårar efter min ryggrad. Jag bröt av ett brödstycke och försökte verka oberörd. ”Det är sådana tillfällen som jag hade hoppats att jag skulle få vara med om. Jag skulle vilja undervisa och predika.”
Johannes och Petrus såg på varandra och ryckte på axlarna. ”Naturligtvis, om det är vad Herren leder dig att göra.”
Lättad lyfte jag min hand. ”Det påminner mig om en sak. En av kvinnorna i Kapernaum ville att jag skulle besöka Yeshuas mor. Finns Maria fortfarande här i Jerusalem? Hur mår hon?”
Johannes och Petrus brast ut i skratt. ”Har den där krutgumman någonsin mått dåligt?” sa Petrus. ”Hon är i lika god form som hon alltid varit.”
Jag såg på Johannes, han som hade trätt fram för att ta hand om Maria när Yeshua bad honom om detta. ”Bor hon fortfarande hos dig?”
Johannes skakade på huvudet. ”Hon bor i ett hus tillsammans med Miriam från Magdala. De bor i den nedre delen av staden, nära Siloamdammen. ”
”Tar Miriam hand om henne?”
Petrus gapskrattade. ”Jag måste nog säga att de tar hand om varandra. Du kommer väl ihåg hur Maria styrde över kvinnorna när vi färdades med Yeshua? Och hur Miriam från Magdala tog över om inte Maria var där? Hur var det Jakob brukade beskriva dem? Som järnhänder i sammetsvantar. De har inte förändrats. Dessa kvinnor kan framstå som tysta och veka, men ingen kan få dem att göra något de inte vill göra. ”
Jag andades ut. ”Jag är glad att Maria mår bra.”
”Du måste besöka henne.” Petrus fick något busigt i blicken. ”Hon minns med värme var och en av de tolv, så hon kommer att bli glad över att få se dig. Det är lätt att hitta till hennes hus. Det har en klarblå dörr. Du kan besöka henne i morgon.”
Jag funderade lite över vad som låg bakom Petrus muntra uttryck, men hans mimik avslöjade inget mer om varför han tyckte det hela var så komiskt.
”Jag ska gå nu.” Jag tog en bit ost och stoppade i munnen. ”Någon gång när jag får tid ska jag söka reda på huset. Men först måste jag få se på era dokument, lära mig mer om de olika församlingarna och tala med dem som samlar in offergåvorna. Jag ska besöka Maria nästa vecka … om jag har tid.”
Petrus lyfte på ena ögonbrynet och log mot Johannes. Ingen av dem nämnde sedan Marias namn mer.