Korset - titta i boken

Författarens förord

Budskapet och berättelsen om hur Jesus gav sitt liv på korset för hela mänsklighetens frälsning är det centrala, det viktigaste i Nya testamentet. I det Gamla testamentet läser vi de profetiska bibelversarna som i förväg beskriver Jesu död på korset. Sammantaget är det ett budskap som skall undervisas och predikas klart och tydligt i församlingen; det är en berättelse för alla troende att föra vidare eftersom det utgör grundfundamentet för vår tro på Gud.

Just i denna tid i svenskt församlingsliv, som präglas starkt av identitetsfrågor och ifrågasättande av Guds ords giltighet på område efter område, upplever jag att budskapet och berättelsen om korset hamnar mer och mer i skymundan. Naturligtvis finns det undantag i Kristi kropp i Sverige men jag är övertygad om att korsets klara och tydliga budskap är svaret på de utmaningar som församlingarna möter idag. Genom korsets budskap får vi blicken på det väsentliga i stället för det ytliga och temporära. Jag vill med min bok inspirera evangeliets förkunnare att predika mer utförligt om korset och att vi som tror på Jesus återvänder till den första kärleken. Det Jesus gjorde och utstod på korset för vår skull är det yttersta beviset på Guds oändliga kärlek till oss människor. Därför är det så: när vi ser och förstår på djupet Jesu verk på korset väcks vår kärlek till honom på nytt igen. För på ett sätt är vår tro en ”färskvara”. Vår tro behöver ständigt vårdas och underhållas för att den ska bevaras och växa. Studiet och predikan om korset är en källa till tro och övernaturlig styrka, som Paulus skriver: ”det är en Guds kraft.”

Mitt andra motiv med att skriva den här boken är att jag vill hjälpa troende att se och förstå Guds paradoxer i Ordet.

Genom att Gud många gånger låter skriva Bibelns olika budskap i paradoxala former ser vi tydligt de val han ställer oss inför och vad konsekvenserna av valen blir. I boken förklarar jag varför jag ser dessa paradoxer som korsets tecken – ett tecken är ju en vägvisare – för att vi ska gå rätt väg. Korsets budskap är ett himmelskt tecken som ”stör” oss, som väcker oss och som samtidigt skapar tro i våra hjärtan; budskapet ger oss rätta prioriteringar och en rätt inriktning i våra liv.

Vi ska bära våra egna kors, säger Jesus. Vad innebär det? För att svara på den frågan undervisar jag också om Bibelns syn på lidande i den här boken. Måhända ett ämne som inte är så populärt men desto mer nödvändigt i den tid vi har framför oss. Därför citerar jag också den första församlingens gemensamma bön från Apostlagärningarna på försättsbladet. En viktig bön för oss i svensk kyrklighet eftersom vi behöver samma frimodighet och Guds odiskutabla mirakler i och genom församlingen idag som de behövde då och bad om.

Men, jag skriver det redan nu, boken är inte lätt att läsa. Så förvänta dig inte en lättillgänglig bok – och varför skulle den vara det? Boken kräver något av dig. Det är en undervisningsbok, ett bibelstudium, en bibelkommentar, men också en inspirationskälla som utmanar. Flera böcker har skrivits om korset men jag är övertygad om nödvändigheten av dem alla, min bok är bara ett ofullständigt bidrag i detta outtömliga ämne.

Om du nu hunnit läsa så här långt, varför inte fortsätta med att ha din bibel till hands? Många bibelversar skriver jag ut men läs också alla bibelversar jag bara anger och låt Ordet tillsammans med den här boken berika dig. Herren kommer att välsigna dig, det är jag övertygad om.

Carlson

Uppsala, sommaren 2023

Åke

KORSETS PARADOX

Ty detta budskap om korset är en dårskap för dem som blir förtappade, men för oss som blir frälsta är det en Guds kraft.

1 kor 1:18

”Detta budskap om korset” är tvåfaldigt, skriver Paulus. Antingen en dårskap eller en Guds kraft.

Vilket är det då? Som så många gånger i Bibeln, både och. Till synes en paradox, en motsägelse. Korset, mitt i mänsklighetens historia, har alltid varit ett motsägelsefullt tecken för oss människor. Både före och efter Jesu liv och tjänst var korset ett grymt avrättningsinstrument i det romerska imperiet. Idag är det den främsta kristna symbolen som vi gärna har som ett smycke kring halsen, ett ”avrättningsinstrument” i guld eller silver.

Detta tecken är verkligen en paradox. En paradox är något som verkar orimligt eller motsägelsefullt men likväl kan vara verkligt eller sant på samma gång. Korsets budskap är ett

sådant. Bibeln, Guds ord till hela mänskligheten – vilket alla människor har rätt att få höra – innehåller en del till synes paradoxala eller motsägelsefulla utsagor och påståenden. Men vid närmare granskning av dem innehåller de så mycket av Guds visdom att man blir förundrad. Och i centrum av Bibelns innehåll finns korset, dit allt innehåll graviterar mot; Jesus föddes för en yttersta uppgift, att dö på korset för vår, hela mänsklighetens skull. Han föddes inte för att leva och sedan dö som alla andra människor, han föddes för att dö som en brottsling fastän oskyldig. Redan här ser vi ”paradoxen korset” i hans liv och gärning. I all evighet kommer budskapet om Golgata kors att vara synligt för oss:

Se, på mina händer har jag upptecknat dig. jes 49:16

Aposteln Tomas fick se hålen i Jesu händer, fötter och i hans sida. Därmed trodde han på Jesu uppståndelse från det döda (Joh 20:27–29). Genom hela evigheten i himlen får vi som är frälsta se samma hål när vi möter Herren Jesus och bli påminda om vad han gjorde för oss på korset. Det är Guds kärlek som tecknade oss i Jesu händer genom de grova spikarna som drevs genom dem.

Herren Gud är från evighet till evighet och redan innan jordens grund var lagd hade han sin plan klar (Ef 1:4–11), att i Kristus sammanfatta allt i himlen och på jorden. Det innebar bland annat att han progressivt, steg för steg i Gamla testamentet uppenbarade sig själv och talade om i förväg (profeterade) när, hur och vad hans frälsningsplan var. Gamla testamentets 39 böcker är därför en uppenbarelse från Gud om hur han igångsätter, fortskrider och förbereder räddningen av hela mänskligheten genom Jesus Kristus på korset. Därför

är Jesus och Golgata kors det centrala i Bibeln och i mänsklighetens historia.

När Gamla testamentet är fullbordat och sammanställt är scenen satt med fokus, inte på det romerska imperiet, utan på ett litet land i Mellanöstern, Israels land (Matt 2:20–21). Visserligen har det varit profetiskt tyst i landet i nära nog 400 år sedan den siste skriftprofeten, Malaki i Gamla testamentet talade och skrev. Men nu är tiden kommen. Guds utlovade Messias ska födas. Han som genom sin offerdöd ska rädda mänskligheten. Såsom Paulus också skriver:

Men när tiden var fullbordad sände Gud sin Son, född av kvinna och ställd under lagen.

gal 4:4

Strax innan Jesus inkarneras (Gud föds som människa på jorden) säger han själv i himlen något vi behöver bli medvetna om, nämligen att han kommer att underordna sig det skrivna Ordet som finns på jorden och som förvaltas av det judiska folket i Gamla testamentets skriftrullar. Hebréerbrevets författare citerar från Psalm 40:7–9:

När Kristus träder in i världen säger han därför: Offer och gåvor begärde du inte, men en kropp har du berett åt mig. Brännoffer och syndoffer gladde dig inte. Då sade jag: Se, jag har kommit, Gud, för att göra din vilja. I bokrullen är det skrivet om mig.

hebr 10:5–7

Jesus säger innan han föds som Människosonen: ”En kropp har du berett åt mig.” Här beskrivs med några få ord Jesu

övernaturliga födelse, jungfrufödelsen. Vidare säger Jesus i psalmen att brännoffer och syndoffer, som ändå var påbjudna i lagen, egentligen inte gjorde Gud glad, men de var nödvändiga (jag återkommer till det längre fram ). Fortsättningen av psalmversarna kontrasterar det med uttalandet att lydnad däremot, det gläder Gud. Jesus säger klart och tydligt genom psaltarversen: ”Jag har kommit för att göra din [Guds] vilja.”

Jesus var också lydig sin Fader i allt, det vet vi av evangelierna såsom Paulus också skrev, att Jesus var ”ställd under lagen”. Han underordnade sig skriftens auktoritet och den helige Ande och lämnade därmed ett exempel för oss att följa.

Skriftens auktoritet

Därför inflikar jag här något om tron på Skriftens auktoritet. Jesus säger själv att tron på Skriften, Gamla testamentet, är själva förutsättningen för att också tro på hans ord.

Tro inte att jag skall anklaga er inför Fadern. Den som anklagar er är Mose, han som ni har satt ert hopp till. Om ni trodde Mose, skulle ni tro på mig, ty om mig har han skrivit. Men tror ni inte hans skrifter, hur skall ni då kunna tro mina ord?

joh 5:46–47

När Jesus berättar om den fattige Lasarus och den rike mannen som båda dog och hamnade på olika platser i dödsriket så handlar berättelsen till syvende och sist om tron på Skriftens auktoritet och de profetiska utsagorna som handlar om Herrens lidande tjänare (Luk 16:19–31). Lägg märke till att Jesus säger: ”Det var en gång…” Det är alltså inte fråga om en liknelse utan en autentisk berättelse med verkliga människor i en verklig händelse.

Den rike mannen plågas svårt av elden i dödsriket (helvetet) och ser Abraham på långt håll i ett annat dödsrike där ingen eld brinner. Det är en avsevärd skillnad mellan de två dödsrikena. Den rike mannen plågas medan Lasarus däremot tröstas och har det bra. Den rike mannen, som i berättelsen inte har något namn, det vill säga identiteten är förverkad i helvetet, ber att Abraham ska sända över Lasarus med vatten till honom. Men när det visar sig vara omöjligt ber han att Abraham ska sända i väg Lasarus till de levandes land för att varna den rike mannens fem bröder så att de inte hamnar i helvetet också.

Abraham svarar tydligt: ”De har Moses och profeterna. Dem ska de lyssna till.” De fem bröderna har alltså Skriften (GT) i sin samtid, såsom också vi har det idag. Abrahams uppmaning till den rike mannens fem bröder är att de ska lyssna till Skriften som helhet; att de ska lyssna till Moses och profeterna som om de levde och talade idag, fastän genom det skrivna Ordet. Abrahams svar är tydligt för oss idag, det vill säga: Guds ord är levande, även det Gamla testamentet, och det manar oss till omvändelse.

Den rike mannen invänder med: ”Nej, fader Abraham, svarade han, men om någon kommer till dem från de döda, omvänder de sig.” Då svarar Abraham den rike mannen, och oss idag: ”Lyssnar de inte till Moses och profeterna, kommer de inte heller att bli övertygade ens om någon uppstår från de döda.”

I föregående bibelställe från Johannes och här i Lukas evangelium, berättar Jesus för oss att läsningen och därmed lyssnandet på Moses och profeterna är förutsättningen för att också tro på uppståndelsen från de döda. Jesus, med sin auktoritet, förstärker det Abraham säger till den rike mannen om tron på Gamla testamentets betydelse för vår tro på Nya

testamentet som kulminerar i Jesu uppståndelse från det döda.

Det är alltså imperativt att vi dels tror på Skriftens eget vittnesbörd om dess ursprung och syfte: att Skriften, alltså Gamla testamentet, kommer från Gud och är Gud själv (Joh 1:1) i skriven form och att GT profetiskt talar om Guds frälsningsplans utförande i detalj. Jesus säger dessutom i början av Matteus evangelium att han har kommit för att fullborda lagen och profeterna (Matt 5:17), att fullborda de profetiska orden om världens frälsning.

Skriftens inspiration, att Ordet är utandat av Gud, såsom Paulus skriver i 2 Tim 3:16, det är vår fasta grundval om tron på Skriftens (både GT och NT) giltighet såsom varande Guds eget uttalade levande ord. Evigt till sin natur, levande till sitt väsen, personifierat i Jesus Kristus varande Ordet självt (Joh 1:1).

Jesus säger vidare i Psalm 47/Hebr 10:5–7: ”I bokrullen är det skrivet om mig”. Han fann sig själv beskriven i Ordet. Han läste Guds vilja för sitt liv i Skriften. Följdriktigt identifierade Jesus sig med Guds ord i Gamla testamentet. Han läste om syftet och uppdraget med sitt liv i bokrullarna. Hela Gamla testamentet bestod ju av många papyrusrullar, det vill säga varje bok var en bokrulle, och de stora profeterna: Jesaja, Jeremia och Hesekiel bestod av flera rullar.

Skriftrullarna förvarades längst in i varje synagoga, i ett skåp som kallades Arken. Gamla testamentets bibel var alltså inte var mans egendom på Jesu tid som den är idag. Skulle man läsa Bibeln var man tvungen att bege sig till synagogan. Jesus blev som alla andra judiska pojkar satt i synagogans skola i femårsåldern för att lära sig att läsa och skriva hebreiska. Han skulle ju bli ställd under lagen, det vill säga ansvarig inför Gud i att fullfölja förbundet med honom. Då måste ju han och alla andra judar förstå vad Guds vilja var; vad Gud krävde av dem

som Guds utvalda folk med början i Tio Guds bud.

Läsningen och memoreringen av Gamla testamentet var därför mycket viktig, det berörde hela livet, individuellt såväl som kollektivt. Dessutom var läsningen av GT en stor del av gudstjänsten varje man var ålagd att delta i under sabbaten. Sju män blev utvalda att läsa de föreskrivna bibelställena. Den sjunde och sista skulle också läsa ur profeterna. Det läser vi om att Jesus gjorde när han besökte Nasarets synagoga i början av sin tjänst (Luk 4:16–17).

I synagogans skola fick barnen lära sig att läsa Bibelns hebreiska texter. De fick dessutom lära sig långa stycken utantill från Bibelns olika böcker (rullar). Jesus var inte undantagen skolgången men den stora skillnaden var att han hade den helige Ande i sitt liv som vittnade för honom, likasom han vittnar för oss idag:

Ni har inte fått slaveriets ande, så att ni på nytt skulle leva i fruktan. Nej, ni har fått barnaskapets Ande, i vilken vi ropar: ”Abba! Fader!” Anden själv vittnar med vår ande att vi är Guds barn.

rom 8:15–16

Anden vittnar om vårt barnaskap idag såsom han också gjorde igår i Jesus när han vandrade på jorden. När Jesus läste i Skriften vittnade Anden för honom och sade angående de messianska bibelversarna att: ”detta är du, detta gäller dig”, och så vidare. Till exempel: Jesus var väl medveten om sin Faders närvaro i templet redan vid tolv års ålder (Luk 2:41–52), det blir tydligt när vi läser Lukas evangelium. Frågorna pojken Jesus ställde till laglärarna och hur han med sin uppenbarelsekunskap i skriften svarade på lärarnas frågor inne på tempelområdet förundrade alla som lyssnade till honom. Anden

var i allra högsta grad närvarande i pojken Jesus liv.

”I bokrullen”, i GT, finns det både längre stycken och enskilda bibelversar som pekar på och profeterar om Messias, Herren Jesus. Jag ska ta fram flera av dessa messianska versar i den här boken. Jesus säger följande om sig själv till sina samtida landsmän:

Ni forskar i Skrifterna [Gamla testamentet], därför att ni tror att ni har evigt liv i dem, och det är dessa som vittnar om mig.

joh 5:39

Guds ord i GT vittnar om Jesus. Jesus ger laglärarna rätt i att det eviga livet finns i Ordet och samtidigt säger han att det livet finns i honom. Det är viktigt att vi tar till oss den kunskapen. Läsningen i GT blir desto mer spännande när man forskar efter Jesus och det liv som finns i Ordet. Judarna i Berea forskade i skrifterna efter att Paulus hade predikat för dem om deras Messias (Apg 17:11). Vi kan göra likadant.

Man kan med rätta säga att Jesus hade ett väldigt långt bibelstudium innan han gick ut i tjänst. Han var på det klara med att GT:s skrifter vittnade, berättade och därmed profeterade om honom. På liknande sätt vittnar den helige Ande för oss idag i Nya testamentet vilka vi är i Kristus, vad vi har i honom och vad vi kan göra genom honom. Vi finner också Guds vilja för oss själva i Ordet, i hela Bibeln.

Genom att läsa de messianska versarna kan vi själva se hur Gud profeterar om och förbereder sin sons ankomst och uppdrag. Genom Skriften får vi hjälp att identifiera oss i Herren och det uppdrag han gett oss som enskilda och som församling. Bibelordet är vår auktoritet, något vi själva väljer såsom beviset på vår kärlek till Gud.

Jesus svarade: ”Om någon älskar mig, håller han fast vid mitt ord, och min Fader skall älska honom, och vi skall komma till honom och ta vår boning hos honom. Den som inte älskar mig håller inte fast vid mina ord. Det ord som ni hör är inte mitt utan kommer från Fadern som har sänt mig. Detta har jag talat till er, medan jag är kvar hos er. Men Hjälparen, den helige Ande som Fadern skall sända i mitt namn, han skall lära er allt och påminna er om allt vad jag har sagt er.”

joh 14:23–26

Idag, när en del framträdande förkunnare i Sverige förändrar

Skriftens samlade vittnesbörd i speciellt tre frågeställningar, är Jesu ord i bibelversen ovan i sin enkelhet nog för oss att i gudsfruktan vända om och ta emot den helige Andes hjälp i läsningen och förståelsen av hela Guds ord. De tre frågeställningarna, eller rättare sagt ifrågasättandena, gäller: a) det kristna äktenskapet som endast är mellan en man och en kvinna, b) synen på det ofödda barnets rätt till liv, c) synen på Israel. Implicit handlar det i sin helhet om det jag försökt belysa: tron på Guds ord som vårt rättesnöre, vår ”lag”, vår moraliska kompass. Den helige Andes uppgift är att lära oss genom undervisning från Ordet och genom att påminna oss vad Jesus faktiskt har sagt i Ordet. Anden och Ordet måste vara vår auktoritet – annars älskar vi inte Jesus.

Jesu födelse

Vi fortsätter med att läsa om Jesu födelse utifrån Matteus evangelium, de är de första messianska versarna vi tittar närmare på. Vår Herre föds i Betlehem och tillbringar sina första två år där och vid slutet av den tiden kommer de vise

männen till Jerusalem och skapar en oro i staden genom deras fråga om var Messias, den nyfödde konungen är. Särskilt den tydligen mycket paranoide och makthungrige kung Herodes blir speciellt utmanad. Han rådfrågar omedelbart överstepräster och skriftlärda som pekar ut Betlehem som födelseplats åt den kommande Messias, allt enligt den profetiska skriften i Mika bok.

Och han samlade folkets alla överstepräster och skriftlärda och frågade ut dem, var Messias skulle födas. De svarade: ”I Betlehem i Judéen, ty så är skrivet genom profeten: Du Betlehem i Juda land, inte är du minst bland Juda furstar, ty från dig skall utgå en furste, som skall vara en herde för mitt folk Israel.”

matt 2:4–6

Hade de läst Mika mer noggrant hade de fått en tankeställare för där står det skrivet:

Men du, Betlehem Efrata, som är så liten bland Juda tusenden, från dig skall det åt mig [Gud] komma en som skall härska i Israel. Hans ursprung är före tiden, från evighetens dagar. Därför skall han överge dem fram till den tid då hon som skall föda har fött. Då skall resten av hans bröder få vända tillbaka till Israels barn. Han skall träda fram och vara en herde i Herrens kraft, i Herrens, sin Guds, namns höghet. Och de skall ha ro, ty han skall då vara stor intill jordens ändar.

mika 5:2–4

Dessa versar talar om flera saker. Förutom Jesu evighets ursprung och om jungfrufödelsen, också om framtiden när Israels folk i förskingringen får komma tillbaka till sitt hemland. Slutligen talar detta bibelställe om Jesu herravälde. Först när han vandrade på jorden som ”den gode herden” som tog hand om fåren i Israel i sin samtid och senare hur han verkar med kraft i de troendes liv fram till idag (Apostlagärningarna). Men det talar också om Herrens kraft under det framtida tusenårsriket. Versarna från Mika bok är tydliga messianska versar. Jesus läste dem och identifierade sig med dem. Versarna gav honom hopp och tro före och under hans lidande; det fanns en framtid för honom efter döden på korset. Liksom det också finns för oss inför den oundvikliga kroppsliga döden. Vi har ju genom tron på Jesus redan övergått från döden till livet:

Amen, amen säger jag er: Den som hör mitt ord och tror på honom som har sänt mig, han har evigt liv och kommer inte under domen utan har övergått från döden till livet.

joh 5:24

Den stjärna som visat sig för de vise männen långt borta i Österlandet, och som var orsaken till deras långa resa ”gick nu före dem tills den stannade över den plats där barnet var” (Matt 2:9). Stannade stjärnan över stallet? Det är ju den vanliga födelsescenen vad det gäller julkrubban, den bild som vi gärna vill hålla oss till: de vise männen böjer knä, tillber barnet och räcker över sina gåvor. Tre olika gåvor, myrra, rökelse och guld. Därav har det blivit en etablerad åsikt att de var tre vise män. Nu står det inget i skriften om hur många de var. Vi har bara antagit det på grund av de specifika gåvornas antal. Men vad säger skriften? ”Stjärnan stannade över platsen där barnet

var”, läste vi från Matteus. Vad står det mer? De vise männen såg stjärnan och:

När de såg stjärnan, uppfylldes de av mycket stor glädje. Och de gick in i huset och fick se barnet med Maria, dess mor. Då föll de ner och tillbad det, och de tog fram sina skatter och överlämnade gåvor till barnet: guld, rökelse och myrra. Och sedan de i en dröm hade blivit varnade för att vända tillbaka till Herodes, tog de en annan väg hem till sitt land.

matt 2:10–12

”De gick in i huset”, står det skrivet. Inte stallet. Josef har antagligen förstått budskapet i drömmen där ängeln övertygar honom om Jesu gudomliga ursprung, att hans fosterson ska växa upp där han föddes, i Betlehem. Därför har han skaffat familjen ett hus. Bet-lehem betyder på hebreiska, bröd-huset.

Jesus föddes i brödhuset eftersom han själv är Livets bröd (Joh 6:33–35). Det som också är intressant, enligt en del historiker, är att de lamm som årligen offrades i templet vid påsken alla var uteslutande födda och uppvuxna i Betlehem.

De vise männen kommer alltså cirka två år efter födelsen till Betlehem. Josef och Maria bor ju inte kvar i stallet med sitt barn i två år. Varför två år? Jo, när Herodes inser att de vise männen inte alls kommit tillbaka och informerat honom om var barnet befinner sig låter han sina soldater mörda alla barn i Betlehem som är två år och yngre:

När Herodes såg att han hade blivit vilseledd av de vise männen, blev han ursinnig, och han lät döda alla de pojkar i Betlehem och hela dess omgivning

som var två år och därunder, detta enligt den tid som han noga tagit reda på av de vise männen. matt 2:16

”Detta enligt den tid som han noga tagit reda på…” De vise männen har berättat att de för cirka två år sedan såg stjärnan gå upp. Så Herodes vill vara på den säkra sidan när han låter mörda alla barn från två år och under. Mest sannolikt har Bileams profetia varit orsaken för dessa stjärntydare (de var alltså både astronomer och astrologer), att företa en sådan lång och farofylld resa till Israel. Bileams profetia har bevarats på något sätt, mest sannolikt i skriftform och Skriften är mycket tydlig var detta ska ske, nämligen i landet Israel.

Jag ser honom [Messias], men inte nu, jag skådar honom, men inte nära. En stjärna träder fram ur Jakob, en spira höjer sig ur Israel. Den krossar Moabs tinningar och slår ner alla söner till Set. Han skall få till besittning Edom och Seir, sina fiender. Ja, Israel skall göra mäktiga ting. Ur Jakob skall en härskare komma, och de överlevande skall han utrota ur staden.”

4 mos 24:17–19

När de vise männen väl såg den nya stjärnan på natthimlen måste de ganska omgående ha planerat och finansierat den långa resan till Israel. Matteus syfte med att beskriva händelsen

är klart: Israel vid den här tiden kan med hjälp av Skriften säga var Messias ska födas, men är blinda för autenticiteten och uppfyllelsen av det profetiska ordet. Skriften säger: ”Han [Jesus] kom till sitt eget, och hans egna tog inte emot honom” (Joh 1:11).

Stjärntydarna däremot, som är hedningar, det vill säga

icke-judar, har sett det ljus Gud sänt genom skapelsen och offrar tid, resurser, möda och ekonomiska medel för att resa långt (obekvämt på den tiden) för att tillbe den nya konungen. Herodes, överstepräster och skriftlärda hade en knapp svensk mil söderut från Jerusalem till Betlehem men tar sig inte tid eller kraft att bege sig i väg. Nonchalansen och latheten är slående och tjänar oss som en varning. De vise männen däremot finner barnet och familjen på grund av ett övernaturligt ingripande från Gud: ”stjärnan stannade över den plats där barnet var.” Det heter ju ”den som söker ska finna”. De går in i huset, faller ned och tillber Gud kommen i mänsklig gestalt – en härskare ur Jakob.

Jag ber inte om ursäkt för att jag förstört din uppfattning om hur din julkrubba ska se ut, för Skriften säger tydligt att Josef, Maria och barnet Jesus bor i ett hus när de vise männen besöker dem. Du får ställa dit de vise männen i julkrubban tretton dagar efter jul i stället, så blir det mer korrekt. Nåväl, både Josef och de vise männen blir varnade av Gud genom drömmar och medan de vise männen tar en annan väg tillbaka till sitt land beger sig Josef till Egypten enligt ängelns befallning:

När de visa männen hade farit, se, då visade sig en Herrens ängel i en dröm för Josef och sade: ”Stig upp och ta med dig barnet och dess mor och fly till Egypten och stanna där tills jag säger till dig, ty Herodes kommer att söka efter barnet för att döda det.” Josef steg då upp och tog om natten med sig barnet och dess mor och begav sig till Egypten. Där stannade han tills Herodes hade dött, för att det skulle uppfyllas som Herren hade sagt genom profeten: Ut ur Egypten kallade jag min son.

matt 2:13–15

I Hosea 11:1 återfinns den messianska profetian om Jesu återvändande till sitt hemland Israel från just Egypten. Gud kan helt övernaturligt låta tidigare händelser i Israels historia vävas samman med Messias liv och tjänst på ett profetiskt sätt.

Han [Josef] bosatte sig i en stad som heter Nasaret, för att det skulle uppfyllas som var sagt genom profeterna att Jesus skulle kallas nasaré.

matt 2:23

Messianska versar (profeterna, alltså i plural) i flera böcker gick i uppfyllelse eftersom Jesus växte upp i staden Nasaret och vistades där fram till att kallelsen kom till honom att gå ut i offentlig tjänst. Teologer brukar benämna tiden, först i Egypten och sedan i Nasaret, för ”de tysta åren” i Jesu liv innan hans offentliga tjänst började. Undantaget är Lukas, som jag nämnde, som skriver om när Jesus vid 12 års ålder blir kvar i templet efter det årliga besöket i Jerusalem som hans föräldrar alltid gjorde. Alla män var ju befallda enligt Guds ord att under året göra fler pilgrimsresor till templet i Jerusalem, den plats Gud utvalt. Jag återkommer till den utvalda platsen senare.

Tre gånger om året skall alla av manligt kön hos dig träda fram inför Herrens, din Guds, ansikte på den plats som han utväljer: vid det osyrade brödets högtid, vid veckohögtiden och vid lövhyddohögtiden. Men med tomma händer får ingen träda fram inför Herrens ansikte, var och en skall ge vad han förmår, efter den välsignelse som Herren, din Gud, har gett dig.

5 mos 16:16–17

Vid påsk-, pingst- och vid lövhyddohögtiden skulle alla män träda fram inför Guds ansikte. Men inte tomhänta, säger Ordet. Profetiska förebilder för det judiska folket och oss, inte minst. Påsk är fullbordad genom Jesu död, begravning och uppståndelse. Pingsthögtiden med Andens utgjutande över alla människor, oavsett kön, ras eller ålder är både fullbordad och pågående. Lövhyddohögtiden väntar ännu på sin fullbordan, enligt Jesu egna ord:

Judarnas lövhyddohögtid stod för dörren. Hans bröder sade då till honom: ”Bege dig härifrån och gå till Judéen, så att också dina lärjungar får se de gärningar som du gör. Ingen som vill bli känd gör något i hemlighet. Om du gör sådana gärningar, träd då öppet fram för världen!” Inte ens hans bröder trodde på honom. Jesus sade till dem: ”Den rätta tiden för mig har ännu inte kommit, men för er är det alltid rätt tid. Världen kan inte hata er, men mig hatar den, därför att jag vittnar om att dess gärningar är onda. Gå ni upp till högtiden. Jag går ännu inte upp till den här högtiden, eftersom min tid ännu inte är inne.”

joh 7:2–8

Om du frågar mig vad lövhyddohögtiden betyder är det bara att läsa vad den innehåller och representerar. Högtiden består av tre delar. För det första, trumpetfesten. Det är signalen från en shofar, som enligt Paulus ska vara tydlig (1 Kor 14:8). Och tro mig, den kommer att vara tydlig när Jesus kommer tillbaka, hela jordens befolkning kommer att höra den. Trumpetsignalen är kallelsen till omvändelse och förberedelse inför Messias ankomst, Herrens dag (Mal 4:5). Den andra

delen är nyårsfesten som representerar att en ny tid bryter fram när Jesus kommer tillbaka och sedan den tredje delen: lövhyddohögtiden som innebär slut skörd – när jorden ska ge sin dyrbara skörd såsom också Jakob skriver i kap 5:7–8:

Vänta alltså tåligt, bröder, tills Herren kommer. Se, hur jordbrukaren tåligt väntar på jordens dyrbara skörd, tills den får höstregn och vårregn. Var också ni tåliga och styrk era hjärtan, ty Herrens ankomst är nära.

Jag tror därför bestämt att lövhyddohögtiden, den högtid när Jesus kommer tillbaka, ännu inte är fullbordad. Ännu är det inte rätta tiden för Jesus att komma tillbaka. Därför uppmanar Jakob, Jesu halvbror – de har ju samma mamma – att vi ska vänta tåligt och att vi ska styrka våra hjärtan. Vi gör det med Ordet, Anden, bönen och de troendes gemenskap. Jesus växer alltså upp i en from judisk kontext med årliga pilgrimsfärder upp till Jerusalem, och med undervisning och gudstjänstliv i den lokala synagogan i Nasaret. Han var alltid sina föräldrar lydiga säger skriften (Luk 2:51). Tydliga förebilder och exempel för oss i vår efterföljelse av Herren.

Vad vi däremot inte ska följa gällande de vise männen från Östern är deras verksamhet som astrologer. Gud talar väldigt tydligt i Jesaja 47:13–14, angående astrologi:

Du har arbetat dig trött med dina många rådslag. Må nu de träda fram, må de rädda dig, de som mäter upp himlen och spanar i stjärnorna och kungör månad för månad vad som skall komma över dig. Se, de är som strå som bränns upp i eld, de kan inte rädda sitt liv ur lågornas våld. Det kommer inte att finnas någon koleld att värma sig framför, ingen brasa att sitta vid.

Skriften varnar oss för att syssla med astrologi, det blir tydligt när vi läser versen ovan. Dessutom kan du läsa 5 Mosebok

4:19 för att ytterligare låta varna dig. Som troende på Jesus tar vi med oss Ordet när vi kommer inför Gud, vi kommer inte tomhänta – vi är fyllda av Guds ord inför hans tronsäte. Ordet leder, inspirerar och stärker oss. Vi förändrar det inte, drar inte ifrån och lägger inget därtill. Ordet är vår auktoritet.

Jesus börjar sin tjänst

När Jesus är vid pass 30 år kommer kallelsen till honom och han börjar sin offentliga tjänst med en stark identifikation med oss syndiga människor: Jesus uppsöker Johannes, Sakarias son. Vi känner honom bättre som Johannes döparen. När vi läser de fyra evangelierna i Nya testamentet berättar de alla om Johannes döparen, förelöparen, härolden. När Petrus förkunnar första gången för icke-judar i Kornelius hus säger han:

Detta är det ord som Gud sände till Israels folk, när han förkunnade frid genom Jesus Kristus, han som är allas Herre. Ni känner till den förkunnelse som gick ut över hela Judéen med början i Galileen, och som följde på det dop som Johannes förkunnade: hur Gud smorde Jesus från Nasaret med den helige Andes kraft, han som gick omkring och gjorde gott och botade alla som var i djävulens våld, ty Gud var med honom.

apg 10:36–38

Det var profeterat i GT:s sista bok att Gud skulle sända sin budbärare som skulle förbereda vägen för Herren (Malaki 3:1).

Förkunnelsen om frid genom Jesus Kristus följde på det dop Johannes förkunnade, vilket var omvändelsens och bättringens

dop. Men andra ord; Evangeliet börjar med att Johannes träder fram i sin av Gud givna tjänst: ”rösten som ropar i öknen” (Joh 1:23). Han skulle förbereda vägen för Herren Jesus, att skaffa åt honom ett förberett folk (Luk 1:17). Omvändelsens dop skulle alltså förbereda det judiska folket så att de kunde ta emot sin Messias.

I versen ovan predikar Petrus för första gången inför icke-judar och säger också att Jesus var smord med den helige Ande, vilket var profeterat om i Jesaja bok:

Se, min tjänare som jag uppehåller, min utvalde, i vilken min själ har sin glädje. Jag har låtit min Ande komma över honom. Han skall utbreda rätten bland hednafolken.

jes 42:1

Anden kom över Jesus när han lät döpa sig av Johannes döparen. Gud Fader följer själv sitt eget ord och citerar det fritt från Jesaja 42 när han låter sin röst höras över Jesus vid floden Jordan:

När Jesus hade blivit döpt, steg han genast upp ur vattnet. Och se, himlen öppnades, och han såg Guds Ande sänka sig ner som en duva och komma över honom. Och en röst från himlen sade: ”Denne är min Son, den Älskade. I honom har jag min glädje.”

matt 3:16–17

Matteus är den av evangelieförfattarna som oftast anger: ”för att Skriften skulle fullbordas”, det vill säga han vill visa läsaren, främst de som är av judisk börd, att Jesus hela tiden uppfyller

det som redan profeterats om honom i Gamla testamentet, ”i bokrullen”. Det om något är skäl nog att tro på Skriftens vittnesbörd såsom varande Guds ord.

Dopet i Jordan var viktigt för Jesus, inte bara som identifikation med ett syndigt människosläkte som behövde gå omvändelsens väg, han skulle ju själv bli gjord till synd (2 Kor 5:21). Hans dop var också en initiering till ett nytt liv med tjänst för Gud. Genom dopet till Jesus säger vi själva att vi ska följa honom och att vi inte går tillbaka till världen – så var det också för Jesus. Nu var det uppdragets tid, fullbordandet av Guds plan och syftet med hans liv.

Som sagt, de messianska versarna i bokrullen som profeterade om honom skulle fullbordas. Skriften var tydlig med vad Messias skulle göra när han kom till sitt egendomsfolk. Jesus kunde sin bibel och han identifierade sig som sagt helt och fullt med Ordet. Han var Ordet men måste ändå tillgodogöra sig det i tro genom att han blev människa; han var ju först ett spädbarn som naturligt växte till i förstånd och medvetande och senare genom det ljus som läsningen av skriften gav (Luk 2:40).

Något annat, och som ibland har förbisetts, är Guds val av fosterfar för Jesus. Det berättas väldigt lite om Josef i Skriften men det som står skrivet är: ”Josef, hennes man, var god och rättfärdig” (Matt 1:19). Vi vet hur viktig mamman är för ett barns tidiga utveckling vad det gäller anknytning, närhet, trygghet och så vidare. Men pappan är också viktig i ett barns utveckling och för en pojke är identifieringen med pappa det som ger pojken viktiga influenser i sin utveckling till man. Josef var en god förebild för Jesus, en god fosterfader – bibelns vittnesbörd är att han var rättfärdig. Det är väldigt stort att få den beskrivningen i Bibeln. Så innan pojken Jesus tillgodogjorde sig Skriften i synagogans skola var det hans

föräldrars uppfostran och deras exempel som lade grunden för hans alltigenom rättfärdiga liv. Efter sitt dop och efter att han frestats i vildmarken och vunnit seger över djävulen beger Jesus sig till Nasaret. När han på sabbaten som sjunde och sista man läste i Nasarets synagoga från Jesaja bok om sin egen, Messias, ”programförklaring” var det följdriktigt i hans liv med tanke på hans övertygelse och identifiering med det skrivna Ordet i bokrullen:

Herrens Ande är över mig, ty han har smort mig till att predika glädjens budskap för de fattiga. Han har sänt mig för att ropa ut frihet för de fångna och syn för de blinda, för att ge de betryckta frihet och predika ett nådens år från Herren.

luk 4:18–19

När vi studerar Jesu liv och tjänst är det två saker som blir mycket tydliga. Först och främst hans förkunnargärning, ”glädjens budskap”, dvs allt han talar och undervisar – Guds rike här och nu – vem Gud är, vad han vill och vad han kan göra som svar på bön. Sammanfattningsvis förkunnar Jesus att Gud är en god Gud; Ett smått revolutionerande budskap för de samtida judarna att Israels Allsmäktige Gud med ett högheligt namn som inte fick uttalas, att han är deras gode

Fader och Gud. Förstår vi det idag?

Jesus förkunnade också om hur vi ska leva i och förhålla oss till Guds rike eftersom han själv är upphovet till- och

garanten för det riket såsom dess Herre och Konung. Allt

Jesus sagt och undervisat, det som är nedtecknat i NT, är ju väldigt omfattande och kräver att vi både studerar och litar på det för att i tro tillämpa det. Men det är också vår glädje och

tillfredsställelse att undersöka vad ”nådens år från Herren”

är och vad det innebär för oss här i livet just nu, tillsammans med löftet om det kommande livet i himlen.

I och med Jesu ankomst har Guds rike brutit in i vår tid. Och med riket har också Guds kraft blivit tillgänglig. Därför är det andra vi ser i evangeliet, de goda nyheterna om Jesus, alla dessa mirakler och kraftgärningar som han utför i sin tjänst. Tiotusentals människor fick uppleva hur Gud tog sig an sitt folk igen. Jesus botade och befriade folket i enlighet med sin programförklaring i Nasaret: frihet för de fångna, syn för de blinda och för att ge de betryckta frihet.

Ingressen till Matteus evangelium innehåller därför ett koncentrat, en sammanfattning av vad Jesus kom för att göra: att visa Guds kärleks omsorg för det judiska folket och senare för hela världen genom missionens huvudbudskap, att Jesus dog på korset för allas våra synder och tillkortakommanden.

Jesus vandrade omkring i hela Galileen och undervisade i deras synagogor och predikade evangeliet om riket och botade alla slags sjukdomar och krämpor bland folket. Ryktet om honom gick ut över hela Syrien, och man förde till honom alla som led av olika slags sjukdomar och plågor, besatta, månadssjuka och lama, och han botade dem.

matt 4:23–24

Jesu seger på korset möjliggör för oss i dag i Jesu efterföljelse att samma Guds kraft blir förlöst genom oss. Gud har ju smort oss, gett oss alla del av Andens kraft (2 Kor 1:21). Jesus sade att samma gärningar som han gjorde dem ska vi göra, ja, ännu större (Joh 14:12). Vi ska säga detsamma som vår Herre befallde de samtida lärjungarna att proklamera när de gick ut:

Himmelriket är nu här.

Sedan ska vi:

Bota sjuka, uppväck döda, gör spetälska rena och driv ut onda andar. Det ni har fått som gåva, ge det som gåva.

matt 10:7–8

På vägen till Emmaus

Jesus säger på ett liknande sätt till sina lärjungar efter sin uppståndelse från det döda att ”i bokrullen står det skrivet om mig”. Två lärjungar som var på vandring bort från Jerusalem på uppståndelsedagens eftermiddag får sitt livs överraskning (Luk 24:13–33). Strax utanför Emmaus, en liten by i närheten av Jerusalem, träffar de på en främling som också är ute och vandrar. Han frågar dem helt plötsligt vad de talar om där de går vägen fram. De stannar upp och berättar om profeten Jesus. De hade alltså inte helt klart för sig att Jesus var det judiska folkets utlovade Messias, att han var Gud kommen i mänsklig gestalt. Men de fick vara med om ett bibelstudium som de sent skulle glömma. ”Främlingen” sade följande:

”Så oförståndiga ni är och tröga till att tro på allt som profeterna har sagt. Måste inte Messias lida detta för att gå in i sin härlighet?” Och han började med Mose och alla profeterna och förklarade för dem vad som var sagt om honom i alla Skrifterna.

luk 24:25–27

Jesus, ”främlingen”, säger till de två lärjungarna något som för oss verkar motsägelsefullt, att Messias måste ”lida [korset] för att gå in i sin härlighet”. Själva förutsättningen för härlighe-

ten är alltså lidandet vilket vi troende inte är besparade från (mer om det sedan). Därefter börjar Jesus förklara för de två medvandrarna vad som var sagt om honom i Moseböckerna och i profeterna, i alla skrifterna, det vill säga hela Gamla testamentet, (jag har redan återgett några av dem).

Jesus gick igenom alla de messianska skriftställena – främst de profetiska ord som pekade framåt mot hans lidande och död på korset. Kapitel 53 i Jesaja utgör den innehållsrikaste, klaraste och tydligaste av dem, men även Psalm 22. Jag återkommer också till dessa bibelställen senare.

Begreppet att Messias skulle vara ”Herrens lidande tjänare” var något som hade gått förbi såväl de två lärjungarna som de tolv apostlarna, liksom det judiska folket (Ps 34:20). Den allmänna uppfattningen var ju den att när Messias kommer gör han slut på främmande makter och upprättar gudsriket. Han skulle ju komma som en ”härskare ur Jakob”. Att Messias skulle lida och bli förnedrad och dö på ett kors var i det närmaste otänkbart. Likväl var det profeterat, och som Jesus säger, tydligt beskrivet hos Moses, profeterna och i alla Skrifterna.

De två lärjungarna, som samtalade med Jesus på vägen, fick brinnande hjärtan när Herren öppnade skrifterna för dem. Han förklarade och utlade skrifterna som bara han som är Ordet kan göra. Vem skulle inte ha velat vara en åhörare till det bibelstudiet?

Vi läser om denna händelse i Nya testamentet, men Jesus öppnade Gamla testamentets skrifter för de två lärjungarna. Alltså den bibel som fanns tillgänglig för dem vid den tiden. Han förebrår dem först för att de är oförståndiga och tröga till att tro på allt som profeterna sagt. Sedan lägger han ut skriften. Behöver Jesus också förebrå oss idag för att vi är oförståndiga och tröga till att tro på profeterna i Guds ord? Och för den delen, tron på att Gamla testamentet även idag äger sin

giltighet; ett försanthållande att Gud som är allsmäktig, som har all vishet och kunskap, kan allt, har all styrka och makt, att han inte har gjort ett enda misstag vad gäller innehållet i gamla förbundets skrifter.

Emmauslärjungarna, om vi kan kalla dem det, kände inte igen ”främlingen Jesus”. En ny uppståndelsekropp gjorde att hans utseende hade förändrats, eller så var han fördold för dem på något för oss okänt sätt. De två lärjungarna i Emmaus var inte ensamma om detta fenomen. Lärjungarna vid stranden till Genesarets sjö kände heller inte igen Jesus (Joh 21:4–14), likaså Maria vid graven (Joh 20:13). Maria kände först igen Jesus när han nämnde hennes namn. Jesus känner också oss idag vid namn och som hans får känner vi igen hans röst (Joh 10:2–4).

Emmauslärjungarna kände först igen Jesus när han bröt brödet. En plausibel förklaring är att de kände igen honom när de såg hålen i hans händer. I samma ögonblick som de känner igen honom försvinner han. Nog så motsägelsefullt men på samma gång humoristiskt och profetiskt; i dag får vi också känna igen Jesus i nattvarden, vid brödsbrytelsen. Vi får känna igen honom i tro, såsom skriften säger:

Därför känner vi inte längre någon på ett ytligt sätt [till det yttre]. Även om vi lärt känna Kristus på ett ytligt sätt, känner vi honom inte längre så.

2 kor 5:16

Vi känner Jesus idag genom Skriften, det är Emmauslärjungarnas erfarenhet av ”brinnande hjärtan” som de lämnar efter sig till oss. Genom Skriften och Anden lär vi känna Jesus men också genom det han befallt oss att ofta delta i, nämligen brödsbrytelsen. Herrens måltid är till sitt innehåll en förkun-

nelse om Jesu död och den ska fortgå ända tills han kommer tillbaka en andra gång (1 Kor 11:26).

Här har vi en måltid som är olika alla andra måltider, för den mättar inte fysisk hunger men väl andlig. Det är en måltid som proklamerar Jesu död, inte hans uppståndelse. Måltiden förkunnar, den proklamerar döden på korset och mättar det innersta i oss som tror på Jesus. Det är till synes motsägelsefullt, en paradox att en måltid inte mättar, men som ändå gör det och att den förkunnar död som blir till liv. Genom brödsbrytelsen är vi delaktiga av Jesu liv och det nya förbundet. Vi ser därför korsets tecken i nattvarden (Joh 6:53–58).

Vi ska också känna andra syskon genom deras inre, inte efter deras yttre. Vår gemenskap ska vara djupare än vad ytan ger. Vi måste se människors hjärtan och verkliga intention i vår umgängelse, inte bara deras utseende eller beteende. För så är relationen med Gud. Evigt liv är att lära känna Gud på djupet och den han har sänt, Jesus Kristus (Joh 17:3).

Den helige Ande porträtterar Jesus för oss idag genom skriften, och med våra hjärtans ögon ser vi honom (Ef 1:18). Som skriften uppmanar oss i Hebréerbrevet 12:2, genom att vi har blicken fäst vid Jesus. Alltså, att se på honom hela tiden. Det är en paradox, för vi ser ju allt annat också när vi öppnar våra fysiska ögon. Men vi kan både se på honom och hålla ögonen på vägen när vi är ute och kör bil. Att se på Jesus betyder att vara medveten om honom all vaken tid. Han överger aldrig oss, han vandrar med oss intill tidens slut (Matt 28:20).

Dagligen får vi lära känna Herren genom hans eget ord. Hans vilja, väsen, natur och personlighet lyser fram i Skriften som helhet. Men främst i Nya testamentet lär vi känna Herren Jesus Kristus, Gud som blev fullt ut människa och vandrade bland oss. Den helige Ande ger oss uppenbarelse och insikt i

vem Herren Jesus är när vi läser om honom i Ordet. De fyra evangelierna har som huvudpunkt den sista veckan i Jerusalem, där Jesus till slut blir korsfäst på fredagen. Därför menar jag att korset utgör centrum i Bibeln och i mänsklighetens historia. Evangeliet sammanfattas av Paulus som ”budskapet om korset”, en motsägelse, en paradox, som blir till dårskap för dem som går förlorade men för oss som blir frälsta är det i nutid en Guds kraft till frälsning.