kapitel 1
VAR INTE RÄDDA
En oföränderlig Gud i en ständigt föränderlig värld
Det
är juldagen 2019. Det finns inte en ledig stol runt bordet – två generationer har samlats. I vardagsrummet sitter barnen runt två mindre bord, det andra bordet har tillkommit det här året eftersom familjen har utökats med en tredje generation. Varenda liten hand och vartenda litet ansikte verkar ha fått lite mat på sig – potatis, sås, smör och majs har också lyckats fastna på kinderna på flera. Två av mammorna ursäktar sig från huvudbordet för att påbörja processen med att torka av barnen och duka av.
Borta vid huvudbordet lutar sig alla lite tillbaka från maten för att stå emot frestelsen att frossa i resterna. Det är nu farbror Barney tar till orda – och alla himlar med ögonen. Barney har alltid varit lite av en konspirationsteoretiker, och så fort han får chansen tar han den för att dela med sig av sin syn
på Kennedymordet, månlandningen och var Jimmy Hoffa är begravd någonstans. Innan mamma hinner rädda alla genom att bjuda på paj, sätter Barney igång med det senaste.
”Har ni sett på nyheterna?” börjar han och använder sitt traditionella intro på fem ord. ”Inte tv-bolagens eller struntet på kabel-tv, utan de riktiga nyheterna. Jag såg här om dagen att människor i Kina håller på att insjukna i något nytt virus. Man säger att det här har potentialen att explodera över hela världen. Det skulle till och med kunna nå pandemistatus. Om det händer, är det möjligt att vi kanske måste stänga ner hela det amerikanska samhället. Det skulle kunna bli masskarantän och order om att stanna hemma. Det är bara nödvändiga företag som skulle tillåtas ha öppet. Pastorer kanske till och med kommer bli anhållna bara för att de håller gudstjänst.”
”Okej, Barney”, avbryter pappa, ”nu börjar det bli löjligt. Tanken på att hela samhällsfunktionen skulle stänga ner är dum nog, men att pastorer inte skulle ha tillåtelse att hålla gudstjänst? Kom igen, vi har fortfarande en grundlag.”
Det här leder till en debatt mellan knäppskallen Barney och hans bisarra pandemiteori, och pappa realisten som tror på rättsstaten. Ljudnivån på deras munhuggeri stiger i takt med att spänningen tilltar. Slutligen, när det verkar som om tjafset kommer att explodera, rusar mamma in med en körsbärspaj i ena handen och en äppelpaj i den andra. Hon frågar pappa: ”Älskling, kan du gå ut i köket? Jag har glömt serveringskniven.”
Krisen är avvärjd – mamma kommer till undsättning i år också.
Vems sida hade du stått på ifall du hade suttit vid det där middagsbordet? Jag hade definitivt stått på den sida som sa att ”nu äter vi paj”. Fast istället för paj skulle pappa ha fått äta upp sin hatt när det några månader senare blev uppenbart
att en galen teori som Barney gav uttryck för, visade sig vara sann. Det som verkade vara absurt för bara några månader sedan, är nu en bisarr verklighet.
Medan jag skriver det här har coronapandemin dragit fram över världen. Jag har i flera veckor suttit i en landsomfattande karantän, och man börjar nu prata om hur vi kanske ska börja öppna upp landet igen vid någon obestämd tidpunkt i framtiden. Den här är en tid som inte liknar någon annan som världen någonsin har varit med om, där miljarder människor världen över har dragit sig tillbaka till sina hem genom ett regeringsbeslut. Hittills har över två hundra länder påverkats, och siffran fortsätter att stiga.
När du läser det här förväntar jag mig att mitt land Israel, och övriga världen, är på god väg att öppna upp. Fast där jag sitter just nu, hänger fortfarande frågan om den globala framtiden i luften.
Till skillnad från när det tidigare inträffat världskonflikter, har den här fienden inte valt att alliera sig med någon ideologi. Den har inte samlat en koalition av länder på sin sida. Den försöker inte erövra nytt territorium eller förslava andra folkgrupper. Den här fienden är en enstöring med ett enda mål – död. Man kan inte resonera med den. Det finns ingen huvudstad dit man kan skicka en fredsdelegation. Den här fienden är tanklös, irrationell och väldigt mäktig. Den är också mikroskopisk, osynlig för blotta ögat, vilket gör det väldigt svårt att utveckla någon försvarsstrategi.
Det här är inte någon strid som kommer att orsaka utplåning av människorna. Det kommer inte bli något folkmord på folkgrupper. Massorna kommer inte tvingas lämna sina hem för att säljas i något främmande land. Om något, så får det här viruset människor att låsa in sig i sina hem. Så småningom tror jag att vi kommer att kunna spåra den här fienden och
slå ner den. Vi kommer att hitta ett sätt att behandla den och vaccinera mot den. Vi kommer att vinna, så som vi har vunnit över så många andra fiender förut. Men det kommer att bli en utdragen strid. Återigen, när du nu läser det här, förväntar jag mig att världen kommer att vara på god väg att besegra den här fienden.
Fast medan jag skriver det här kapitlet i april 2020, rasar kriget. Rädsla har svept genom länder och folkgrupper. Också i församlingen finns det såväl oro över sjukdom och död, som ångest kring de mer temporära bekymren över en kollapsande ekonomi och fortlöpande statligt förordnade mötesförbud. ”Var är Gud i allt det här?” frågar människor när de ber för en covidsjuk förälder eller äkta hälft som de inte ens kan besöka.
VAR INTE RÄDDA
Låt oss resa tillbaka i tiden till när Israels folk befann sig i stor fara. En fiende var på väg – en som inte var mikroskopisk och som inte invaderade människans kropp. Den här armén var istället alltför synlig där de trampade igenom land efter land, och orsakade död och förödelse med sina svärd och spjut och andra farliga krigsvapen. När den här stora krigsapparaten fick syn på en trofé, var det garanterat att den staden skulle falla. Nu hade den här nationen fäst blicken på Jerusalem.
Profeterna hade länge sagt att ondska skulle komma från norr. Just den här nordiska ondskan hade ett namn – Assyrien. Flera årtionden tidigare hade samma imperium utplånat Israels kungarike – de tio stammarna som under kung Jerobeam hade skilts från det södra riket Juda flera generationer tidigare.
År 722 f.Kr. invaderade den assyriske kungen Shalmaneser V sina upproriska vasaller och tog kontrollen över landet. Den besegrade befolkningen, som överlevde det blodiga anfallet, förflyttades till ett land långt bort. Nu var Assyrien tillbaka,
den här gången under kung Sanherib och man var ute efter Juda.
Jesaja var profet under den tiden, och som sådan agerade han som Guds talesperson till sitt utvalda folk. Han var gift med en profetissa, och de hade två söner tillsammans, och båda hade ganska ovanliga namn. Den äldste hette ShearJashub som betyder ”en kvarleva ska återvända”. Vi möter den andre sonen i Jesaja 8:3–4, när profeten rapporterar: ”Sedan gick jag in till profetissan, och hon blev havande och födde en son. Och Herren sade till mig: ’Ge honom namnet Mahershalal Hash-bas. För innan pojken kan säga far och mor ska man bära bort skatterna från Damaskus och bytet från Samaria till kungen i Assyrien.’” Den här pojkens långa namn betyder
”snabba på bytet, skynda på fångsten”.
Även om det kanske går att diskutera vilket som mest skulle leda till att barnet blev retat i skolan – det långa namnet eller betydelsen av det – är det faktiskt ett speciellt smeknamn. Profeternas ättlingar har profetiska namn som berättar om Israels förflutna och dess framtid. Maher-shalal Hash-bas pekar på Israels förflutna i att vara plundrade och rånade av en fiende som kommer utifrån. Shear-Jashub har däremot ett vackert löfte i sitt namn – kvarlevan ska återvända till Israels land.
Det är sant att jag måste skriva det här under en statligt förordnad karantän – högst troligt en isolering du är bekant med. Det som är fantastiskt i mitt fall, är att jag gör det här i landet Israel. Efter att i två tusen år ha varit borta från de långa smala bergen och åkermarkerna och strömmarna och öknen som Abraham och hans ättlingar fick, är jag ett levande bevis på att Guds löften aldrig slår fel. Jag är en del av den kvarlevan – ett barn av Juda stam – som bor i den lummiga Jisreeldalen. Jag och andra judar i Israel är förkroppsligandet av Shear-Jashub. Så stor är vår Gud!
Den assyriska armén anföll Juda norrifrån. Människorna blev rädda och letade efter ett hopp. Jesaja stod framför den rädda folkhopen. Han skulle tjäna som Guds kanal för att ge åhörarna tröst och för att påminna dem om hans löften om en fantastisk framtid.
Jesaja började med en introduktion av den ultimata källan för de ord han skulle säga: ”Så säger nu Herren, han som har skapat dig, Jakob, han som har format dig, Israel” (Jesaja 43:1). Redan från början var Jesajas ord uppmuntrande: ”Den Gud som har skapat er talar nu till er.” Hans budskap påminde om Davids ord i Psaltaren 139:13–16: ”Gud känner er. Han formade er. Alla era dagar var redan nedskrivna i Herrens böcker innan ni formades. Ni är inte bara något slumpmässigt folk. Gud talar inte till något anonymt patrask. Han sträcker sig ut till sin älskade skapelse.”
Jesaja talade nu Guds ord till åhörarna:
Var inte rädd, för jag har återlöst dig, jag har kallat dig vid namn, du är min.
Om du går genom vatten är jag med dig, eller genom strömmar så ska de inte dränka dig.
Om du går genom eld ska du inte bli svedd, lågan ska inte bränna dig.
För jag är Herren din Gud, Israels Helige, din Frälsare. (Jesaja 43:1–3)
Läs de där orden en gång till. Låt dem få sjunka in. Hur får de dig att må? Det här är Guds karaktär. De här orden är vem han är. Och det här budskapet är inte bara till Israels folk, utan till alla som tillhör honom. Han säger: ”Jag är Gud. Jag är himlens och jordens skapare. Ja, jag är Israels Gud, mitt älskade folk som jag har avskilt, men jag är också församlingens Frälsare.”
Jag vet inte var du är någonstans just nu, eller vilken situation du befinner dig i. Jag vet bara att du behöver tro på
världens skapare. Även om hans namn kanske är Israels Gud, är han din personlige Frälsare. Varför har jag en sådan frid mitt uppe i galenskaperna med covid-19? Det är samme Gud som sa åt Israel att inte oroa sig för den assyriska armén, som tröstar mig idag med sin kärlek och makt. Samme Gud som kan förinta en stor supermakt, kan definitivt utplåna ett virus. Herren fortsätter:
Jag ger Egypten till lösen för dig, Nubien och Seba i ditt ställe. Eftersom du är dyrbar i mina ögon, högt aktad och älskad av mig, ger jag människor i ditt ställe, folk i stället för ditt liv.
Var inte rädd, för jag är med dig. Jag ska hämta dina barn från öster och samla dig från väster.
Jag ska säga till länderna i norr: ”Ge hit!” och till södern: ”Håll dem inte tillbaka! För hit mina söner fjärran ifrån och mina döttrar från jordens ände, var och en som är uppkallad efter mitt namn och som jag skapat till min ära, som jag format och gjort. (Jesaja 43:3–7)
I de sju första vackra verserna i Jesaja 43 finns Israels dåtid, nutid och framtid. Och de innehåller hans budskap om hopp till ”var och en som är uppkallad efter mitt namn”, och det inkluderar Guds församling. Hans ord är till alla dem som han har ”skapat till [sin] ära”. Det inkluderar såväl judarna som är hans utvalda folk, som alla som tror på honom som är hans älskade barn. Budskapet till alla som vill lyssna på honom, är det här: ”När du känner dig ensam, så är du inte det. När du är rädd, så kom ihåg att jag är med dig hela vägen. Även mitt i den värsta situationen, så är jag där.”
Vi måste förstå sanningen om Guds närvaro under svåra tider. Gud skapade inte det ofullkomliga. Gud orsakar inte det ofullkomliga. Men Gud verkar genom det ofullkomliga. Det är den han är. Han är en fullkomlig Gud som utför sin fullkomliga vilja i ofullkomliga människor som lever i en ofullkomlig värld. När Gud skapade universum, var allting perfekt. Den fullkomlige Guden etablerade sin fulkomliga skapelse genom sitt fullkomliga ord. Sedan uttryckte människan den fria vilja som Herren hade gett henne, och allt rasade. Synden kom in i världen, och med synden kom döden. Skapelsen avskildes från Skaparen. Gud skapade inte det ofullkomliga. Gud orsakar inte det ofullkomliga. Men Gud verkar genom det ofullkomliga.
BEHOVET AV HOPP
Föreställ dig hur Adam och Eva lämnar Edens lustgård. Inne i lustgården var allting vackert. Det fanns gott om mat och omgivningarna var lummiga. Men det mest underbara av allt, var att Gud var där. De kunde alltid umgås med Skaparen, och de kunde vandra med honom vid kvällsbrisen. Men när de gick ut därifrån, lämnade de allt det där ”perfekta” bakom sig. Vilket tomt, tragiskt ögonblick.
Det var inte bara människan som led under människans inledande syndiga uppror. Naturen upplevde också sina egna dödsryckningar. När man åt av frukten, blev hela skapelsen förbannad med död. Människan fick både en andlig och fysisk död. Eftersom naturen inte har någon ande, drabbades den bara av det senare. Varenda varelse som någonsin har existerat
i djurriket – från myggor till mammutar, från mikrober till surikater – har ett utgångsdatum. För varenda en började livet. För varenda en tog livet slut.
Fast det är inte bara det organiska som drabbas av fysisk död. Det oorganiska dör också. Bergen, floderna och dalarna skapades fullkomliga. Alla naturliga system och vädermönster och skördecyklar skapades exakt som de skulle vara. Sedan kom synden och med den döden – och ända sedan dess har den naturliga världen glidit utför. Översvämningar, tornadors, jordbävningar och ja – virus – är en del av förfallet i Guds fullkomliga skapelse.
Det finns inget hopp för den naturliga världen. Den befinner sig i en hospice-situation, och vi väntar bara på dess slutliga undergång. Oavsett hur många målsättningar för klimatförändringar som man fastställer och hur många fiskefartyg som Greenpeace än trakasserar, kommer inte den här världens förfall och kollaps förhindras. Det betyder inte att vi inte ska ta hand om vår vackra jord som förvaltare av Guds skapelse, men det finns en anledning till att Gud kommer att skapa en ny himmel och en ny jord när tidens slut är här. När det handlar om människan, finns det dock hopp. Den naturliga världen kommer att förstöras. Med faraos ord, från Cecil B. DeMilles episka De tio budorden: ”Så låt det skrivas, så låt det ske.” Fast undergång för dig och mig, har inte förkunnats och förseglats. Gud har gett oss en möjlighet att bli av med syndens dödsdom. Den enda effektiva lösningen för vårt problem med synden är att tro på Jesus. Han betalade vårt straff – han dog vår död på korset.
Om man tar bort döden, vad finns kvar? Livet. Jesus sa: ”Jag är vägen, sanningen och livet. Ingen kommer till Fadern utom genom mig” (Joh 14:6). Ett annat sätt att se på den versen är att säga att Jesus är vägen till den sanning som ger oss
liv. Genom att tro på honom som vår Frälsare och överlåta oss åt honom som Herre, blir vi på ett sätt återigen insläppta i lustgården – den där härliga platsen där vi återigen kan ha frid och umgänge med Gud vår skapare.
GUDS TÅLMODIGA NÅD
Låt oss gå tillbaka till de där underbara orden i Jesaja 43. Juda folk skulle komma att få problem. Men med problemet kom hoppet. Gud kommer inte att döma eller plåga sitt folk utan att också berätta för dem om vägen ut ur kaoset. Som vi nyss har sett med hans plan för att få bort synden och försona oss med honom, finns det situationer som vi kommer att ställas inför som är för stora för oss att hantera. Men Gud kommer aldrig låta oss stå hjälplösa. Det finns alltid hopp när vi vänder oss till honom. Och där vi finner hopp, finner vi sann frid.
Israel som nation var långt ifrån perfekt. Folket hade en stark tendens till uppror, avgudadyrkan och att ignorera Guds lag. Det finns många kristna nu för tiden som säger att Gud har förkastat nationen på grund av dess ofullkomlighet. Jesus kom till judarna, men de ville inte ha med honom att göra. ”Han kom till det som var hans eget, och hans egna tog inte emot honom” (Joh 1:11). Judarna avvisade honom, så därför avvisar han dem nu. Punkt slut, inga diskussioner, judarna har blivit utslängda till förmån för Guds församling och kyrka.
Tänk om dessa kristna skulle tillämpa samma logik på sig själva. All synd är uppror mot Gud. Hur mycket uppror och avvisande av Gud som Herre krävs det för att man ska kastas ut ur familjen? I lustgården krävdes det bara en enda synd för att skilja oss från Gud. Jag vet att jag har långt mer än en synd på min meritlista efter att jag tog emot Jesus som Frälsare. Hur många procent av församlingen skulle kunna stå inför Gud idag ifall synden kan få Fadern att permanent
förskjuta sina barn?
Men det är väl inte så han fungerar? En kärleksfull fader kastar inte ut sina barn ur familjen. Han kommer att skänka svåra tider för att tukta dem. Han kommer att tillåta smärta för att få ordning på sitt folk. Men den Herre som sa att vi inte bara ska förlåta sju gånger utan ”sjuttio gånger sju” (Matt 18:22), sätter ingen kreditgräns för sin barmhärtighet. Istället för att se på Israels uppror som en anledning till Guds förkastelse, borde vi se på det som att det banar väg för oss att vittna om hans strålande barmhärtighet. Det är i sanningen om att Gud inte förkastade ett folk, som var lika förtjänt av förkastelse som Israel var, som vi finner hopp om att Gud aldrig kommer att förkasta ett folk som är så förtjänt av förkastelse som vi är, hans församling. Och det är i den här varaktigheten av hans kärlek och överlåtelse till oss som vi kan finna frid mitt under en coronakris eller någon annan prövning vi drabbas av.
Betyder vår trygghet i Guds familj ”oavsett vad”, att synden egentligen inte spelar någon roll? Har vi nu grönt ljus för att få leva som vi har lust med? Gud lovade israeliterna genom Jesaja att han skulle låta dem drabbas av smärta på grund av deras hycklande hjärtan och tomma tillbedjan. Fast det skulle bli smärtan av att tuktas, inte förintelsen som går hand i hand med att dömas. Guds långmodiga nåd och tålamod målas i vackra färger när Herren säger i Jesaja 1, efter en anklagelse om trolöshet och ett förkunnande om det utlovade lidandet i tuktan: ”Jag ska åter ge dig sådana domare som du hade först och sådana rådgivare som du hade i början. Sedan ska du kallas ’rättfärdighetens stad’, ’den trogna staden’” (vers 26).
På grund av sin kärlek kommer Gud aldrig kasta bort sina egna. Det är samma hand som tuktar, som upprättar. Det finns tillfällen när Gud tillåter att vi går igenom stormen, men han gör det alltid av en anledning och bara för en tid.
GUDS MÄKTIGA NÄRVARO
Den där handen som tuktar och upprättar är också handen som beskyddar. Låt oss gå tillbaka till Jesaja 43 och assyrierna som var i antågande. Där talade Gud till en skrämd nation som var på väg att bli attackerad av den värsta supermakten på den tiden. Han påminde dem: ”Om du går genom vatten är jag med dig, eller genom strömmar så ska de inte dränka dig” (Jesaja 43:2).
”Vänta, Amir – är inte det här en armé som attackerar via land? Varför talar Gud om vatten?” Herren påminde Israels folk om vad som hände i 2 Moseboken när de vandrade genom vattnet i Röda Havet. Den tidens massiva supermakt – egyptierna – kom ridandes bakom israeliterna, och det hjälplösa folket blev fångna i en situation där de antingen skulle dö genom svärd, eller dö genom drunkning. Men sedan utförde Gud ett mirakulöst under, och hebreerna fick en torrskodd vandring till andra sidan.
Det finns förresten en landbro under vattnet mellan de två sidorna av Röda havet som sammanbinder Egypten och Saudiarabien. Det är ett geografiskt förhållande som ingen kan förklara. På stranden på vardera sida av landbron, finns det platser som en gång hade kolonner – från kung Salomos tid – som markerade var någonstans man hade korsat Röda havet. Så när Israels barn passerade igenom, behövde de inte gå hela vägen ner till botten av ett djupt hav och sedan upp igen. De gick över landbron som var mycket högre än all undervattensterräng runt omkring. Till och med innan israeliterna visste att de hade ett problem, hade Gud lett dem till exakt den plats där han skulle lösa problemet åt dem.
När situationen för hebreerna, som var på flykt undan egyptierna var som värst, var Gud där: ”Guds ängel, som hade gått framför Israels här, flyttade sig nu och gick bakom dem.
Molnpelaren som hade gått framför dem flyttade sig och tog plats bakom dem, så att den kom mellan egyptiernas här och israeliternas” (2 Moseboken 14:19–20). Denna ”Guds ängel” var en teofani – en uppenbarelse av Jesus i Gamla testamentet. Den pre-existente Jesus fanns där under en svår tid och beskyddade sitt folk. Det är så Gud verkar, och han har bevisat sin omsorg för sitt folk gång på gång.
När Israel var på väg att möta Jerikos oöverstigliga murar, uppenbarade sig Herren igen – den här gången inför Josua:
Då gick Josua fram till honom och frågade honom: ”Tillhör du oss eller våra fiender?” Han svarade: ”Nej, jag är befälhavare över Herrens här. Nu har jag kommit.” Då föll Josua ner till jorden på sitt ansikte, tillbad och sade till honom: ”Vad har min herre för budskap till sin tjänare?” Befälhavaren över Herrens här sade då till Josua: ”Ta av dig dina skor, för platsen där du står är helig.” Och Josua gjorde så. (Josua 5:13–15)
Precis som med Mose och den brinnande busken, var marken helig eftersom Gud var där. En ängels närvaro gör inte en plats helig. Det är Guds närvaro som helgar en plats.
När Daniels tre vänner Shadrak, Meshak och Abed-Nego kastades in i den brinnande ugnen, var Jesus hos dem:
Då blev kung Nebukadnessar förskräckt. Han reste sig hastigt och frågade sina rådsherrar: ”Var det inte tre män vi band och kastade i elden?” De svarade kungen: ”Jo visst, o konung.” Då sade han: ”Men nu ser jag fyra män gå lösa och lediga inne i elden, helt oskadda. Och den fjärde ser ut som en gudason”. (Daniel 3:24–25)
Jesus var tillsammans med de där tre modiga unga männen i elden. Han var där när israeliterna korsade floden och kom till Jeriko. Han var där när skaran korsade Röda havet. Han
var där! Det här är samme Jesus som för över två och ett halvt tusen år sedan beordrade Israel att återvända till sitt land och idag banar väg medan de fortsätter att anlända dit.
Det här är samme Jesus som nu beordrar dig, var du än bor någonstans: ”Var inte rädd, för jag är med dig.” Det här är löftet i Psaltaren 23:4: ”Även om jag vandrar i dödsskuggans dal fruktar jag inget ont, för du är med mig. Din käpp och stav, de tröstar mig.” Det här är hoppet man hittar i Jesaja 35:4: ”Säg till oroliga hjärtan: ’Var starka, var inte rädda!’ Se, er Gud är här! Han kommer med hämnd, med vedergällning från Gud. Han kommer själv och frälser er.” Gud är med dig. Han iakttar sitt folk – i Israel och i församlingen.
Det finns ingen anledning för oss att vara rädda inför det vi ser runt omkring oss. Paulus skrev: ”Gud har inte gett oss modlöshetens ande, utan kraftens, kärlekens och självbehärskningens Ande [ett sunt sinne, eng]” (2 Tim 1:7). De tre – kraften, kärleken och ett sunt sinne – måste samverka för att man ska ha sann frid. Vi kan inte övervinna rädsla utan kraften från Gud. Fast om vi inte uttrycker hans kärlek till andra, kanske han undanhåller sin kraft i tuktan. Om vi inte har ett sunt sinne och tvivlar på Guds sanning och karaktär, så kommer vi förmodligen inte att vända oss till honom när vi har det svårt. Alla de här tre karaktärsdragen måste finnas i våra liv om vi ska kunna leva med en gudagiven oräddhet.
EN BEVISAD TROFASTHET
Jag befinner mig i centrala Israel och det är fridfullt här. Israel är emellertid ett av de mest hotade länderna på planeten jorden. Det finns inget annat land vars grannar så öppet svär på att utplåna det. Otroligt nog är övriga världen okej med det. Även från podiet i FN:s generalförsamling manar världsledare till att Israels ska förintas. Fast här är jag och jag inte
bara upplever Guds frid personligen, utan ser också bevis på
Guds frid runt omkring mig. Vad är coronaviruset för Gud? Ingenting. Om du väljer att vara rädd istället för att förtrösta på honom som säger: ”Var inte rädd”, var är då din tro?
Gud är trofast – en karaktärskvalitet som han har demonstrerat i hela det här vackra landet och genom det folk som han har fört hem. Hans bevisade trofasthet är inte någonting som jag kan hålla tyst om. Det var därför Behold Israel bildades. Behold Israel – ”Se på hans land” – är bevis på att Gud finns. Det här är beviset på att han är trofast i alla sina löften. Anledningen till att Gud lät Israel få finnas kvar även efter sin historia med misslyckande och uppror, är att det ska tjäna som ett vittnesbörd till dig om att inte vara rädd. Samme Gud som har varit trofast mot det här ofta hårt ansatta landet, är också trofast mot dig i församlingen.
Gud sa att han skulle göra ett folk av Jakob. När han sedan verkade genom Jakobs ättlingar, sa han: ”Jag ska avskilja dem. Jag ska verka genom dem. Genom det här upproriska folket ska jag demonstrera min kärlek, jag ska uppenbara mitt ord till världen, och jag ska sända min son, Messias, till hela mänskligheten. Och genom den här lilla nationen ska jag bevisa att jag förlåter dig om du ödmjukar dig och ber och vänder om från dina gudlösa vägar. Jag ska omfamna dig. Jag ska kalla dig min.”
Gud håller inte på med förintelse och straff. Människor drar själva på sig sådana sorger. I 2 Thessalonikerbrevet 2:10–11, sa Paulus att det bara är efter att människor har avvisat kärlek till den sanning som kan rädda dem, som Gud ger dem villfarelser. Gud gav dem inte villfarelser så att de skulle avvisa hans ord, Gud gav dem villfarelser på grund av att de avvisade hans ord.
FRÄLSNINGENS DAG
Gud sände sin enfödde son för att frälsa världen. Det här är andra sidan av myntet med ”Guds utvalda folk”. Bland judarna trodde man vanligtvis att Gud bara agerade med Israel. Men sedan kom Jesus till världen. När tiden var inne, begav sig Messias ner längs Jordanfloden. När han kom fram, fann han en judisk präst som hette Johanon – ”Gud har förbarmat sig”. Den här Johanon, eller Johannes, fick syn på Jesus och förkunnade: ”Se Guds Lamm som tar bort världens synd!” (Joh 1:29). Han sa inte ”Israels” utan ”världens”.
Detta Guds offerlamm är för dig i Wuhan i Kina. Det är för dig i Seoul. Det är för dig i Singapore och Manilla, i Teheran och Bagdad, i Ankara och Istanbul. Jesus dog för dig i Beirut och Damaskus och Berlin och Frankfurt. Han utgöt sitt blod för dig i Paris, London, Barcelona och Madrid – för dig i Milano och Rom och Zagreb och Bukarest, i Budapest och Bryssel och Amsterdam och Köpenhamn. Frälsningen finns för dig som en gratis gåva i USA från New York till Los Angeles, söderut till Mexiko City och São Paolo och Rio de Janeiro. Jesus öppnar sin famn för dig i Auckland och Sydney och Melbourne och Perth, i Nairobi och Kampala, Lagos och Johannesburg.
När du öppnar ditt hjärta för Jesu kärlek och förlåtelse, gör han dig till en ny person. Han kommer att tända en gnista i dig – ett nytt livsljus, ett evighetens ljus. Sedan kommer han att använda det ljuset i dig för att låta sin sanning lysa i världen. Jesus sa i sin bergspredikan:
Ni är världens ljus. En stad som ligger på ett berg kan inte döljas. Och man tänder inte ett ljus och sätter det under skäppan, utan man sätter det på hållaren så att det lyser för alla i huset. På samma sätt ska ert ljus lysa för människorna, så att de ser era goda gärningar och prisar er Far i himlen. (Matt 5:14–16)
Det är genom din frid i en kris som människorna runt omkring kan upptäcka Guds frid. Det är genom din avsaknad av rädsla som dina vänner och släktingar kommer kunna se att det inte finns någon anledning att vara rädd om man går med Gud.
Har Guds ljus kommit in i ditt liv så att du kan vara ett ljus för världen? Har du den helige Ande i dig – oljan i din lampa – så att du kan stråla ut hans hopp? Och om du har fötts på nytt till evigt liv, låter du ditt ljus lysa?
Innan Jesus blev korsfäst, uppmuntrade han sina lärjungar med de här orden: ”Här på jorden kommer ni att möta många sorger och bedrövelser, men var vid gott mod för jag har segrat över världen” (Joh 16:33, SVL). Det här coronaviruset är bara en bedrövelse i världen, liksom alla prövningar som drabbar dig. Var inte rädd. Var vid gott mod istället, för Jesus har segrat över världen.
Allt handlar om vår Frälsare: ”Gud har gett oss evigt liv, och det livet är i hans Son. Den som har Sonen har livet. Den som inte har Guds Son har inte livet” (1 Joh 5:11–12).
Har du Sonen? Har du tagit emot Jesus som Frälsare och Herre? Om inte, så är frälsningens dag idag. Varför ägna ännu en dag åt frågor som upptar ditt liv? Om du har Sonen, så gläd dig. Oavsett vad det är som pågår runt omkring dig – oavsett vilka virus som kanske dyker upp – så är Gud med dig. Och precis som han har gjort från tidernas begynnelse, så kommer han att fortsätta bry sig om sina egna – oavsett om de kommer från Israels folk eller från församlingen, eller som jag – från båda.