Page 1

FÖRFATTARENS FÖRORD

X

M

in grundtes i den här boken är att det är oerhört viktigt att vi lär oss att skilja det som är ett äkta verk av Anden från det som är den falska kopian – fejkreligion. För att peka på skillnaderna mellan det falska och det äkta har jag utgått från Bibelns symbol för den helige Ande – duvan (engelska: dove) och lyfter sedan fram hur den skiljer sig från sin släkting gråduvan (engelska: pigeon), som här får symbolisera den falska andligheten (på engelska ”pigeon religion”, övers anm.). Det är en symbolik som illustrerar kontrasten mellan en andlig diet som enbart består av mjölk och som producerar ytliga, köttsliga eller världsliga kristna, och den andligt fasta födan, som ger mogna kristna (1 Kor 3:2-3; Heb 5:12-14). ”När många ger råd går det väl” (Ords 11:14). Jag har inhämtat synpunkter från alla jag har fått tag på under mitt arbete med den här boken. Den vanligaste varningen från mina vänner har varit att jag ska akta mig för att inte bli för negativ. Om jag inte är på min vakt kan den här boken själv bli ett uttryck för fejkreligion, och det är det sista jag vill! Men samtidigt är jag övertygad om att den varning som den här boken innehåller behövs i vår tid. Jag hoppas att den ska bevara många oskyldiga, uppriktiga människor från att dras in i fejkreligion och tro att de hör Gud tala när de inte gör det. Det är så lätt att missta sig på det här området. När allt kommer omkring förklär sig till och med Satan till en ljusets ängel (2 Kor 11:14).

15


Den här boken tillägnar jag Pete och Melissa Cantrell. Jag kommer att ha mer att säga om Pete senare i boken. Jag står också i tacksamhetsskuld till en rad vänner som vänligt har bidragit med synpunkter; bland annat Joy Strang och mina brittiska vänner Lyndon Bowring och Rob Parsons. Jag riktar ett särskilt tack till Dr. Ann Allen Salter, en veterinär i Montgomery, Alabama, för hennes högst relevanta kunskaper om duvor och gråduvor. Jag är så tacksam till Lee Grady, före detta redaktör för tidskriften Charisma, för hans vänliga förord. Min redaktör, Debbie Marrie, har varit till ovärderlig hjälp i sammanställandet av den här boken. Men jag är allra mest tacksam för de varningar och för den hjälp och uppmuntran som jag har fått av min hustru Louise. — R. T. Kendall Hendersonville, Tennessee September 2015

16


INLEDNING

X

J

ag kommer aldrig glömma ett av mina första besök till den västra muren (även känd som Klagomuren) i Jerusalem. En ung judisk man berättade en del av dess historia för mig. Jag minns mycket väl att jag hade läst om hur judar från hela Jerusalem strömmade dit den dag då Sexdagarskriget tog slut, och översvämmade området vid Klagomuren. Jag var entusiastisk och ville lära mig så mycket som möjligt. Jag var där som teologistudent inom ramen för en kurs i arkeologi som ingick i pastorsutbildningen. Den unge mannen påpekade att man ibland kan se en duva i en av skrevorna i den västra muren. För honom var det ett tecken på fred. När jag tittade på den historiska muren och begrundade vad han hade sagt, så satte sig faktiskt en duva i en av skrevorna. Jag blev så glad att jag fick bli vittne till denna sällsynta och symbolladdade händelse. Jag tog ett foto som jag senare inkluderade i min uppsats om det messianska hoppet i det moderna Israel, med ett särskilt fokus på den västra muren. Jag var så stolt över den där bilden. Det vill säga, tills min lärare i arkeologi påpekade för mig att min duva egentligen var . . . en gråduva. Många år senare blev den här genanta upplevelsen en del av inspirationen till en av mina böcker. Min gamle vän Pete Cantrell hade precis hämtat upp Louise och mig på Will Rogers-flygplatsen i Oklahoma City. Hans församling – First Baptist Church of Ada,

17


Oklahoma – hade bjudit in Jack Taylor och mig att hålla en helgkonferens på temat ”Ordet och Anden.” På väg till Ada nämnde jag i förbifarten för Pete att jag höll på att avsluta en bok med titeln Sensitivity of the Spirit (ungefär: Andens känslighet, översättarens anmärkning). Jag hade en känsla av att han kanske kunde hjälpa mig med tanke på hans erfarenhet av duvor och gråduvor. Jag kände definitivt till Petes intresse för dessa fåglar men var inte alls förberedd på det som sedan följde. Jag sa till honom: ”Jag har en teori om att det är en enorm skillnad på duvor och gråduvor, men det är ingen som håller med mig.” Vid den tidpunkten var min teori bara ett grundläggande uppslag, nämligen att mot bakgrund av att vi brukar betrakta duvan som en symbol för den helige Ande så skulle vi kunna betrakta gråduvan som en sorts symbol eller bild för falsk andlighet, som försöker imitera den helige Andes verk. Jag hade börjat formulerat teorin ända sedan mitt misstag vid Klagomuren och hade gjort en del efterforskningar. Jag var medveten om att duvor och gråduvor tillhör samma ornitologiska familj, och att benämningarna ibland används utan åtskillnad på bibelns originalspråk. I mina efterforskningar hade jag upptäckt att ornitologer kategoriskt hävdar att det inte finns någonting som skiljer en gråduva från en duva. Jag pratade med den främste auktoriteten vid British Museum i London om saken. Han var dogmatisk: ”Det är ingen skillnad på en gråduva och en duva”, sa han en aning bryskt till mig. Jag blev så besviken för jag var övertygad om att det fanns en skillnad. Han gav mig namn och telefonnummer till den främste på området i USA, en professor vid University of Iowa. Jag förstod vilket privilegium det var att få tala även med denne man, men svaret han gav mig var detsamma: ”Det är ingen skillnad på en gråduva och en duva.” Jag blev ännu mer besviken. Och jag kände mig kanske lite dum också. Vem var jag – en enkel 18


bibellärare – som försökte säga emot världsledande forskare som var experter på just de här sakerna? Den där helgen i Oklahoma såg Pete och jag ett religiöst tvprogram. Jag blir alltid upplyft när jag hör evangeliet predikas på tv, och jag har själv ofta fått tillfälle att dela Guds ord i tv. Men den här gången handlade programmet inte om att predika evangeliet utan fokuserade nästan enbart på att människor skulle ge pengar till förkunnarens arbete. Han gick extremt långt i sina påståenden och garanterade att jag absolut skulle få ekonomisk framgång om jag gav pengar till honom. Men det som blev droppen var när programmet avslutades med en bild av en vit duva. Jag hörde mig själv säga: ”Det här är fejkreligion.” Jag berättade för Pete om min teori om pigeon religion och gick sedan vidare till att tala om mitt dilemma med vad experterna hade sagt om gråduvor och duvor. Till att börja med instämde han i forskarnas ståndpunkt och bekräftade att det inte är någon skillnad på en gråduva och en duva. ”En gråduva är inget annat än en fet duva”, sa han. Men jag pressade honom med mina tankar och plötsligt var det som om jag hade kopplat in mig på en kraftledning med tusentals volt. ”Jag förstår vad du är ute efter, RT”, sa han och jag såg hur tankarna rusade med blixtens hastighet. ”Det stämmer att duvor och gråduvor är anatomiskt identiska, men det är enorm skillnad på temperamentet hos en gråduva och en duva.” Pete Cantrell, som nu är åttiofem år, har ägnat över sextiofem år åt att träna gråduvor och föda upp duvor; han har studerat, lekt med och omsorgsfullt observerat både gråduvor och duvor. ”Mitt mellannamn är Grayson, det fick jag efter arten Grayson-duva”, berättade han för mig. Även om han alltid har arbetat i oljebranschen har Petes livslånga hobby varit att föda upp tusentals gråduvor och duvor på sin gård. När jag begrundar sannolikheten för att jag skulle hitta någon i hela världen som har lagt så mycket tid 19


på gråduvor och duvor kan jag inte fatta vilken tur jag haft (om uttrycket ursäktas). Den där helgen i Ada började Pete, när han väl hade fått upp ögonen för vad jag var ute efter, likt en dator spotta ur sig mängder av information. Jag skrev färdigt min bok Sensitivity of the Spirit några veckor senare, och i den finns ett kapitel som tar upp skillnaderna mellan gråduvor och duvor. Under åren som gått sedan jag skrev Sensitivity of the Spirit har flera vänner uppmanat mig att utveckla den här tanken ytterligare. Ett skäl till att jag har varit tveksam till att göra det har varit att boken nästan per definition skulle bli delvis negativ. Jag vill absolut inte skriva en negativ bok. Det är min uppriktiga bön att jag ska vara så ödmjuk och Kristuslik som jag bara kan i skrivandet av den här boken. Det beror på att jag har upplevt att tiden hade kommit då den här analogin skulle få en egen bok, i hopp om att den skulle bli en välsignelse. Min målsättning är att vara positiv och samtidigt kärleksfullt fästa uppmärksamheten på en del trender och antaganden som förekommer i dag. Jag kallar det här för fejkreligion – det är mitt samlingsnamn på ett antal beteenden som anses vara ledda av Anden men som saknar grund i Skriften. Medan jag arbetade med den här nya boken bestämde jag mig för att googla frågan: ”Är det någon skillnad på en gråduva och en duva?” En livlig internetdiskussion dök upp bland mina sökträffar. Det som intresserade mig mest var att ingen skrattade åt frågan. Folk sa saker som att gråduvor – inte duvor – är bland de mest ”ofridfulla” fåglar som finns. Bara det konstaterandet antydde att det fanns åtminstone en stor skillnad på gråduvor och duvor. Det är bara början. Det är duvan – inte gråduvan – som har blivit en fredssymbol. Jag har också fått mer information om gråduvor och duvor 20


från en läsare av boken Sensitivity of the Spirit, Dr. Ann Allen Salter, som arbetar som veterinär i Montgomery, Alabama. Jag har blivit förundrad över och hjälpt av den information som hon så vänligt har bidragit med till den här boken. De som vill studera det här ämnet djupare kommer snart upptäcka att det finns många, många sorters gråduvor och duvor. Men generellt sett återkommer samma skillnader, oavsett om man talar om stadsduvan eller turturduvan. Kort och gott: vi kan lära oss en hel del av gråduvor och duvor och särskilt hur det som skiljer dem kan tillämpas i våra liv.

Definition av ”fejkreligion” Så här lyder min definition av ”fejkreligion”: det är utbredandet av varje form av undervisning, arbete eller beteende i tjänsten som du trodde var en duva – ett äkta verk av den helige Ande – men som visade sig vara en gråduva – den falska kopian. Med andra ord: köttet i stället för Anden. Allt som inledningsvis framstår som en duva men visar sig vara en gråduva är pigeon religion – fejkreligion. Precis som med alla analogier eller liknelser kan man dra metaforen för långt. Jag ska försöka undvika att göra detta. Men här kommer en generell uppställning över skillnaderna i temperament mellan gråduvor och duvor:

21


gråduvor

duvor (särskilt turturduvor) Strider inbördes Strider aldrig inbördes Stridslystna Fridfulla Väsnas Tysta Bryr sig inte om oväsen eller Hyperkänsliga; avskyr oväsen människor Älskar uppmärksamhet Älskar inte uppmärksamhet Tar sig själva på stort allvar Tar inte sig själva på allvar Giriga Inte giriga Aggressiva Inte aggressiv Blir beroende av människan Hittar sin egen föda för föda Äter vad som helst (skräpmat) Äter bara frön och frukt Spillningen innehåller farliga Spillningen inte lika farlig svampar Revirvarelse Har inte egna revir Skyddar sina bon Skyddar inte sina bon Flyger högt (tre hundra meter Flyger inte högre än tio meter eller mer) Flockmentaliet (flyger i grupp) Flyger ensamma eller i par Orädda för människor Rädda för människor Kan tränas eller tämjas Kan inte tränas Hemvändarinstinkt (återvän- Återvänder enbart för att överder till buren) leva Kan ha fler än en partner En enda, livslång partner Jag har inte för avsikt att bygga den här boken på varenda skillnad mellan gråduvor och duvor. Du som läsare vill kanske själv roa dig med den saken. Du kommer utan tvekan att upptäcka saker 22


som jag inte har tänkt på. Hur som helst är inte samtliga skillnader relevanta för oss. Jag har bara skrapat lite på ytan när jag övervägde vilka ämnen och frågor som var värda att ta upp. Dessutom kan listan utökas. Men några av skillnaderna är så slående att de förtjänar att kommenteras här i boken. Det finns tveklöst undantag. Jag har hört några berättelser om att man lyckats träna duvor, men jag är inte säker på hur vanligt det är – om det över huvud taget stämmer. Kom ihåg: på samma sätt som en liknelse kan haltar så kan man som jag redan påpekat gå för långt i sina slutsatser. Mina åsikter är inte vetenskap och jag bygger inte heller en hel teologi på mina observationer. Jag är bara fascinerad av de skillnader i temperament mellan gråduvor och duvor som står listade här ovan. En del av dem är slående eller rentav otroliga. Ett av mina mål med boken är att jag hoppas att den ska hjälpa oss att skratta åt oss själva. För om vi inte kan skratta åt oss själva är vi när allt kommer omkring ganska illa ute! Människor som tar sig själva på för stort allvar kan inte skratta åt sig själva, och de kan inte heller ta en kommentar som innehåller minsta spår av kritik. Vi har alla mycket att lära. Jag vill att den här boken ska hjälpa oss att tänka, och att vi till följd av det ska växa upp till större mognad. Min mentor, Dr. Martyn Lloyd-Jones, brukade säga att det är meningen att den kristna tron ska lära oss ”hur vi ska tänka”. Jesus förebrådde fariséerna och saddukéerna för deras brist på urskiljning. ”Himlens utseende förstår ni att tyda, men tidernas tecken kan ni inte tyda” (Matt 16:3). Paulus varnade oss för utvecklingen i den sista tiden: Det ska komma en tid då människor inte längre står ut med den sunda läran utan samlar åt sig mängder av lärare efter sina egna begär, så som det kliar i deras öron att få

23


höra. De vägrar att lyssna till sanningen och vänder sig till myter.

— 2 tim 4:3-4 Min åsikt är att den tid som Paulus varnade oss för har kommit. Den här boken försöker ta itu med denna trend. Är det möjligt att du har dragits till en lärare eller ledare helt enkelt därför att de säger det du vill höra – inte det du behöver höra? På ett ställe där vi tidigare bodde hade vi underbara grannar som ibland kom och hörde mig predika. Men för det mesta föredrog de att stanna hemma och se på sin favoritpredikant på tv. De förklarade: ”På det här sättet behöver vi inte klä upp oss för att gå till kyrkan, vi kan röka våra cigaretter och dricka våra martinis medan vi tittar, och dessutom så får han oss alltid att må så bra.” Vi tyckte verkligen om våra grannar och de var väldigt fästa vid oss. Men min förkunnelse lyckades inte alltid få dem att må bra. Det gjorde däremot alltid deras favoritförkunnare på tv. Det som oroar mig är att många människor tilltalas av en tjänst inte därför att den står upp för sanningen och förvandlar liv, utan därför att den får dem att må bättre. Det skulle kunna tolkas som att deras syfte med att gå till kyrkan är att de ska må bättre när de går därifrån – särskilt om det inte pratas om att de behöver vända om eller ändra sin livsstil. C. S. Lewis sa: ”Jag tror att det finns många förkunnare som stryker lyssnarna medhårs, och alltför många gudstjänstbesökare som inte är troende. Jesus Kristus sa inte: ’Gå därför ut och säg till alla folk att allt är precis som det ska vara’.” 1 En del av dessa ledare säger saker som tilltalar lyssnarens kärlek till Bibeln. Att säga: ”Det här är min Bibel och jag tror på det som står i den” fångar uppmärksamheten hos uppriktiga troende som känner sig bekväma med tanken att de kommer 24


att höra från Gud. Ibland är förkunnelsen delvis sann. Men det som är ännu mer bekymmersamt är att det inte bara handlar om att allt är svart och vitt. Det är alltså inte bara det faktum att de talar om sådant som ligger i ”gråzoner” utan också att det hos en del av dessa lärare finns en blandning av den falska och den äkta varan. Jag menar inte heller att de som förespråkar irrlära alltid är oomvända personer. Jag tror att det är möjligt för en genuint pånyttfödd person att hamna snett teologiskt. Eller till och med predika sådant som kittlar åhörarnas öron. Ingen av oss är trots allt fullkomlig.

Att fiska albulid och den helige ande Nu ska jag ge ett annat exempel: att fiska albulid. Nu behöver du ha lite tålamod med mig även om du inte är speciellt intresserad av fiske. Att fiska albulid är en parallell till att skilja duvor från gråduvor. När jag letar efter albulider måste jag skilja den äkta varan från den falska – eftersom det finns ett antal andra fiskarter som liknar albuliden. Jag har i många år haft albulidfiske som hobby. Det är i princip en sport. Normalt sett äter man inte fisken, den har för mycket ben. Det latinska namnet är Albula vulpes – vit räv. Albuliden är en listig fisk – mycket svår att fånga – som rör sig i tropiska vatten, som i Florida Keys och Bahamas. De fångas vanligtvis på grunt vatten – 40 till 50 centimeter är perfekt. Att fånga dem är en kombination av jakt och fiske; du spanar efter dem och lyckas förhoppningsvis få syn på en innan du kastar. Jag har introducerat en massa vänner till den här sortens fiske, senast min nu bortgångne vän John Paul Jackson. Jag började läsa om albulidfiske 1964. Av någon anledning blev 25


jag omedelbart fascinerad. Men jag blev varnad – försök inte utan en guide som hjälper dig att hitta fisken. Du behöver en guide av två anledningar: för att staka fram båten och för att hjälpa dig att se fisken. Jag åkte till ett fiskeläger i Jewfish Creek i Key Largo. Jag sa till anläggningens chef: ”Jag vill pröva albulidfiske. Kan jag hyra en båt av dig?” Han svarade: ”Har du en guide?” ”Nej”, svarade jag. ”Sir, är du en van albulidfiskare?” ”Nej.” ”Låt mig förklara: Ingen – absolut ingen – ger sig någonsin ut att fiska albulid för första gången utan en guide.” Jag var övertygad om att jag inte behövde någon guide. För det första ville jag inte betala för tjänsten (inte billigt), och för det andra ville jag inte erkänna att jag behövde en guide. Jag frågade bara mannen igen: ”Kan jag hyra en båt av dig?” ”Givetvis.” ”Kan du också visa mig på sjökortet vart jag ska åka?” ”Javisst. Du åker mot Barnes Sound i ungefär tjugo minuter och kommer till öppningen som leder till Largo Sound. På andra sidan Largo Sound finns fisken. Lycka till.” Jag kom tillbaka åtta timmar senare. ”Hur många fångade du?” frågade chefen. ”Det fanns ingen fisk”, svarade jag. Någon som råkade höra samtalet sa: ”Jag såg dig i Largo Sound. Du hade fisk överallt runt dig.” Nästan förödmjukad av mitt misslyckande åkte jag därifrån och lovade mig själv att aldrig göra om det. Men så läste jag några andra artiklar i fisketidskrifter och förstod vad jag hade gjort för fel. Jag åkte till samma anläggning och tog mig ut till samma plats – och jag spanade överallt efter albulider. Jag såg inte en enda. Alla verkade fånga dem utom jag. Flera månader senare svalde jag stoltheten och gick med på 26


tanken att hyra en guide. Han sa: ”Vi möts vid Mayo’s fiskeläger i Largo Sound.” Jag tänkte för mig själv: ”Den här guiden vet inte vad han gör. Det finns ingen fisk där.” Vi träffades klockan åtta på morgonen den 1 juni 1965. Jag kommer aldrig glömma det. Han körde oss raka vägen i sin båt till exakt samma plats där jag förgäves hade letat efter fisk. Inom några minuter viskade han: ”Titta noga, klockan elva, tjugofem meter bort. Enorm albulid. Fyra-fem kilo.” ”Var då?” frågade jag. ”För sent, den är borta.” Men några minuter senare sa guiden lugnt: ”Klockan tolv. Rör sig mot ett, nu klockan två.” ”Åh”, stönade jag. ”Så det där är en albulid.” Det hade funnits mängder av fisk i samma område hela tiden. De hade simmat mitt framför näsan på mig men jag kunde inte se dem. Innan dagen var slut hade jag fångat fem stycken. Men jag klarade det inte utan min guide. Jesus sa om den helige Ande att han skulle leda oss – guida oss – in hela sanningen (Joh 16:13). Den helige Andes uppgift är att uppenbara för oss det som redan finns där. Mitt framför näsan på oss, i Ordet. Paulus säger att den oandliga människan inte kan ta emot det som kommer från Guds Ande efter det är ”dårskap” för henne. Hon kan inte förstå det eftersom ”det måste bedömas på ett andligt sätt” (1 Kor 2:14). Den naturliga, oandliga människan utgår ifrån att hon kan läsa och förstå Bibeln eftersom hon kan läsa och förstå litteratur, filosofi, arkitektur, psykologi och till och med teologi. Därför tar hon för givet när hon öppnar Bibeln att hon kommer att förstå den. Men det kan hon inte! Bibeln är inte en vanlig bok. Den är en andlig – övernaturlig – bok. Du kan inte förstå Bibeln utan en guide – den helige Ande. Sanningen finns där – överallt runt dig. Rakt framför näsan på dig. Men om den helige Ande inte visar det för dig kommer du inte se ett dugg! 27


Andlig urskiljning. Det är vad fejkreligion handlar om. Det är genom den helige Andes ledning som vi ser vad som finns där. Och vad som inte finns där. Och dessutom vad vi behöver undvika. För att återvända till mina fiskeminnen så är en av de första sakerna du behöver se upp med när du spanar efter albulider de falska fiskarna som också simmar i grunt vatten. Inte alla fiskar på en halvmeters djup är albulider. Det finns flera sorters fisk som många gånger först ser ut att vara albulider, och som till och med kan lura en erfaren guide. Till exempel en barracuda. En barracuda på två eller tre kilo kan vara väldigt lik en albulid – de är långa, slanka och silverfärgade med grönaktig rygg. Dessutom är barracudor roliga att fånga. Medan albulider är kända för att göra långa rusningar när man har fått dem på kroken, hundra meter eller längre, så hoppar en barracuda rakt upp ur vattnet. En del fiskare tycker till och med att det är roligare att fånga en barracuda. En liten tarpon kan också först ge intryck av att vara en albulid. Somliga föredrar att fånga en tarpon framför en albulid; precis som barracudan är tarponen känd för sina spektakulära hopp ur vattnet. Det finns små hajar – som den rundhuvade hammarhajen – som ibland kan likna albulider. De drar också iväg en sträcka när de har huggit på kroken vilket kan få en oerfaren fiskare att (inledningsvis) tro att det är en albulid. Albulider är extremt svåra att få syn på, utom när de jagar kräftdjur på så grunt vatten att deras stjärtfena sticker upp. För en fiskare som bara vill fånga en albulid – inte en barracuda eller haj – är det en sagolik utmaning. Men att fånga en albulid är ett nöje som – åtminstone för mig – överträffar allt annat fiske. Utmaningen består av tre delar: (1) hitta fisken – inte lätt; (2) få den att nappa – alltid en utmaning som fordrar näst intill perfekta kast; och (3) få upp fisken när den väl har nappat. Det tar ungefär tio minuter att få in en albulid på fyra kilo till håven. Så fort 28


den inser att den har fastnat på kroken skjuter den iväg som en torped i vattnet med en hastighet på uppemot sjuttio kilometer i timmen. Men när man till slut har den i nätet är det en oerhört tillfredsställande känsla för fiskaren. Jag har fångat många hundra albulider och aldrig tröttnat på utmaningen. Men den glädje som övergår alla jordiska nöjen är den helige Andes glädje. Det finns inget som kan mäta sig med den glädje som Anden ger. Glädje ingår i Andens frukt (Gal 5:22). Man bör stanna upp och begrunda det faktum att glädje i den helige Ande är Andens egen glädje. Det är inte en glädje som handlar om ett känslosvall; det är en glädje som är en del av Andens väsen och natur – det är vad Anden själv känner hela tiden. Så när denna frukt manifesteras i oss fylls vi av en upprymdhet och en frid som ingen av köttets gärningar kan komma i närheten av att ge oss. Men för en person som inte har upplevt Andens glädje är det möjligt att nöja sig med något mindre än den äkta varan. Varför skulle någon göra det? Det kan bero på att personen ger upp eller på att den falska kopian är lättare att hitta. Vi behöver inte anstränga oss för att ge efter för köttets gärningar. Jag skulle vilja dela en egenskap till hos albulider som ofta har påmint mig om den helige Ande. Bortsett från att fiskeskribenter i åratal har talat om albuliden som det grunda vattnets ”grå spöke”, så liknar albulider på många sätt den helige Ande. De är mycket, mycket känsliga. Du måste vara oerhört försiktig och tyst när du närmar dig en albulid. Om du gör minsta oväsen så försvinner den. Det är lätt att bedröva den helige Ande, och det är lätt att skrämma bort en albulid. Den största utmaningen när du fiskar albulid är att få syn på fisken innan den får syn på dig. För att lyckas med det måste du undvika att skrämma bort den genom att väsnas. Det är här duvan kommer in. Som vi ska se använde Jesus 29


bilden av en duva när han talade om den helige Ande. Varför? Jag antar att det beror på att duvan till sin natur är en mycket skygg och känslig fågel. Jag hoppas att du ska förlåta mig när jag nu upprepar en historia som jag först berättade i Sensitivity in the Spirit. Det är för bra för att jag ska kunna utelämna den här, även om du har läst den tidigare. Ett brittiskt par blev av sitt samfund utsända som missionärer i Israel. De fick en bostad nära Jerusalem. Några veckor efter att de hade flyttat in i huset lade de märke till att en duva hade bosatt sig under taksprånget på deras nya hem. De gladde sig över det och valde att ta det som en bekräftelse på att Gud ville att de skulle vara i Israel. Men de märkte också att varje gång de smällde igen en dörr flög duvan iväg. Varje gång de började gräla med varandra och höja rösten flög duvan iväg. En dag sa Sandy till Bernice: ”Hur ser du på duvan?” ”Som en bekräftelse från Gud på att vi ska vara här”, svarade hon. ”Har du tänkt på att varje gång vi smäller igen en dörr flyger duvan iväg? Varje gång vi börjar gräla och höjer rösten flyger duvan iväg?” ”Ja”, svarade hon, ”och jag är så rädd att den ska flyga iväg och aldrig mer komma tillbaka.” ”Antingen anpassar sig duvan efter oss eller så anpassar vi oss efter duvan”, sa Sandy till Bernice. Deras ansträngningar för att få duvan att stanna kvar där i taksprånget kom att förvandla deras liv. Syftet med den här boken är att förvandla ditt liv. Jag kan vittna om att den undervisning som ligger bakom den här boken har gjort mer för att forma och förändra mitt eget liv än någon annan insikt jag har stött på. Jag ber att den ska åstadkomma samma sak i ditt liv. Det är inte svårt att få en gråduva att stanna kvar. De är några 30


av de minst tilltalande fåglarna i världen. Deras spillning har varit på väg att fördärva hus, broar och statyer. Deras spillning innehåller också farliga svampar. Jag har sett skyltar i Londons tunnelbana:

Mata inte gråduvorna, de är en olägenhet Före detta borgmästaren i London, Ken Livingstone, gjorde sitt bästa för att få bort alla gråduvor från många offentliga platser. Men att få Duvan – den helige Ande – att stanna kvar, är en annan typ av utmaning. Det är det mest formidabla uppdrag jag någonsin har ställts inför. Det är också det mest tillfredsställande uppdrag jag känner till. Med andra ord, det är den enklaste saken i världen att bedröva den helige Ande, och den svåraste saken i världen är att låta bli att bedröva den helige Ande. Jag undrar om inte många av oss ibland har misstagit en gråduva för en duva. Precis som när jag misstog mig vid den västra muren i Jerusalem kan andras ord och vår egen föreställningsförmåga skapa en sådan stark förväntan att vi är alltför snabba att dra slutsatsen att Duvan har kommit, men sedan avslöjar en grundligare och mer objektiv analys vårt genanta misstag. Det är lätt hänt.

31

Profile for Semnos Förlag AB

Helige ande är det du - titta i boken  

Helige ande är det du - titta i boken