Inledning
Det var sommar och livet rullade på. Lyckligt gift, två fina barn, fullt upp på ett krävande men givande jobb och aktiv i min församling där jag fick leva ut mina gåvor. Även om vardagen gick lite upp och ner som den gör för alla, så var jag på väg mot framtiden med stor tillförsikt. Av någon anledning hade jag den sommaren kommit att fundera mycket över en bibelpassage om Jakob i Gamla testamentet. En känd berättelse om hur livet ganska plötsligt ställs på ända och han konfronteras med ångest, skräck och med döden. En natt brottas Jakob med Gud. När morgonen kommer är kampen ännu inte över, och Jakob vädjar för sitt liv:
”Jag släpper dig inte förrän du välsignar mig”, säger han till Gud.
När jag tänkte på den här berättelse dök plötsligt en fråga upp i mitt huvud som jag aldrig tidigare funderat över i anslutning till det här laddade ögonblicket.
Vad var välsignelsen?
Min bild av begreppet välsignelse har alltid varit lite abstrakt och dimmigt. Något man säger i kyrkan för att vara vänlig och positiv: ”Gud välsigne dig”. Något man använder för att uttrycka tacksamhet: ”Gud har välsignat oss med ett hus”. Eller något som sägs för att understryka att en person levt ett bra kristet liv: ”Du har varit trofast och Gud har välsignat dig”.
Men den där frågan utmanade min bild av vad välsignelse är. Vad Guds godhet och trofasthet betyder. För i dödsskuggans dal ber ingen förnuftig människa om ett nytt hus eller en klapp på axeln. Välsignelsen måste alltså vara något som går mycket djupare, och dess verklighet något som blir påtagligt också, eller kanske alldeles särskilt, under livets värsta dagar.
Det här är en berättelse om min kamp med psykisk ohälsa och min upptäcktsfärd in i svaret på den där frågan om vad välsignelsen är. Den som söker exakta teologiska klargöranden i fråga om existensens svåra problem kommer sannolikt bli besviken av det jag skriver. Men den som söker tröst, perspektiv och hopp för sig själv eller någon annan i en utsatt situation, kommer förhoppningsvis att bli hjälpt. Det är åtminstone min bön. På många sätt är dessa texter sådana som jag själv önskar att jag tagit del av innan min egen kris briserade.
Också där
Det är ganska svårt att beskriva ångest. För mig har det ofta känts som att gravitationen plötsligt blivit hundra gånger starkare omkring och inuti mig. Som att mina tankar är målsökande missiler som helt utan min önskan eller ansträngning vilt jagar efter tillvarons glädjeämnen för att spränga sönder dem. Jag upplever det som att naglas fast vid existensens skuggor och min kropp blir en främlings, med reaktioner och förnimmelser som jag inte känner igen och som skaver och skrämmer.
Det var som att kliva in i en ny värld. Jag har aldrig förr känt sådan medkänsla med andra svaga, en sådan empati med den gamla farbrorn med böjd rygg som långsamt försöker packa sin matkasse på ICA. Eller med tiggaren med de trötta ögonen bredvid sin handskrivna, vädjande lapp utanför butiken.
Och jag skämdes.
För jag var en av de personerna som hade tänkt om människor med psykisk ohälsa att det kan väl inte vara så illa. Jag skulle naturligtvis aldrig säga sådant högt, men på något sätt trodde jag nog innerst inne att det gick att bestämma sig och ta sig
ur det där jobbiga med en ansträngning.
Särskilt som kristen. Om man bad lite mer, läste Bibeln lite oftare. Och nu rodnade jag för att jag hade tänkt så.
Och jag rodnar lite när jag skriver det här för jag är väl medveten om att det jag gått och går igenom garanterat bara är en viskning i jämförelse med de stormar många andra står i. Men vi kan bara berätta om våra egna hjärtan.
För mig började det en helgmorgon med en stressreaktion som gjorde mig livrädd. Jag hade hjärtklappning och kunde inte få min kropp att komma ner i varv. Dagarna gick, men jag kunde inte sitta still, inte komma till ro. Jag fick anstränga mig med all kraft för att få mina ben att sluta skaka. Adrenalinpåslaget var extremt. Det dämpades något efter en tid, men följdes av några slags ilningar från nacken och upp på huvudet och ner mellan ögonen.
Jag trodde att jag höll på att bli galen. Vissa morgnar när jag vaknade kändes det som att jag hade en järnhjälm på huvudet. Det ackompanjerades av stark rädsla och oro. Jag grubblade. Jag förstod ingenting och sökte desperat svar på nätet. Det gav inget, men väckte fler, hemska frågor. Vad var det egentligen som höll på att hända med mig?
En kväll, efter några veckor av stress och ängslan, fick jag något som kändes som en knut i bröstet. Den tilltog i intensitet. Sedan kom den värsta ångest jag upplevt. Jag sov inte en sekund den natten. Jag kallsvettades och det kändes som att något grävde hål inuti mig, som om själen hade knockats och nu inte längre visste vad som var upp och ner. Livet snurrade och alla livets
önskningar ersattes med denna enda: Låt det ta slut.
Den morgonen var jag tom. När de värsta ångesttopparna planade ut kände jag hur trött min kropp var, hur den hade spänt sig för att försöka parera fasorna under natten.
Det här var början på en resa som skulle ta längre tid, och förändra mig mer, än jag visste då. Och när jag tänker tillbaka på panikångestattacker, inställda uppdrag, en omskakad vardag och ansträngda relationer, sjukskrivning och pengabrist, mörker och frågor, så kan jag undra var Gud var?
Under den tidiga perioden när symtomen och förvirringen var som värst fann jag Honom i en kapitelrubrik. Den fanns i en bok som jag fick av mina föräldrar i samband med min utmattning. En av mina favoritförfattare, Max Lucado, hade skrivit boken med den passande titeln: Du kommer att ta dig igenom. Jag orkade inte läsa hela sidor, än mindre kapitel. Men när jag mådde som sämst brukade jag ta fram boken och på måfå slå upp en sida i hopp om att Gud skulle säga något, vad som helst, som kunde trösta och ge hopp.
Det märkliga var att jag nästan alltid hamnade på samma sida. Ibland tyckte jag nästan att den där sidan flyttade sig runt i boken, eftersom jag aldrig sökte den, men i stort sett varje gång fann den. Rubriken löd: ”Keep calm and carry on”.
Uppmaningen fördes ut av Storbritanniens politiska ledarskap när Nazityskland bombade landet från luften under andra världskrigets avgörande skede. Den riktades till allmänheten som uppmanades att i krigets kaos behålla lugnet, hålla huvudet kallt och fortsätta göra det som man visste var rätt.
Varje gång jag såg rubriken kändes det som Guds viskning om att jag mitt i min vilsenhet var på rätt väg, och att allt, på något sätt, skulle bli väl.
”Simon, Simon! Satan har begärt att få sålla er som vete. Men jag har bett för dig, att din tro inte ska ta slut. Och när du en gång har omvänt dig, styrk då dina bröder.”1
Ibland överraskar livet oss. Ibland chockar det oss. Ibland drar en storm långsamt in och vi kan känna vinden tillta i styrka timme för timme. Ibland står vi dyblöta mitt i ösregnet utan vare sig paraply eller regnstövlar, helt oförberedda.
För mig var det bara en aning om hur det började blåsa i fjärrran, strax innan min kris brakade loss. Jag minns ett tillfälle när jag satt i bilen och hörde ett budskap stilla i mitt hjärta, ett jag snabbt skakade av mig. Hälsningen var ungefär att det nu skulle komma en rejäl skakning i livet. Jag minns att jag avfärdade det, bad Gud att om det nu eventuellt, kanske, troligen inte men ändå, var han som försökte meddela mig något så ville jag slippa. Snälla, låt mig slippa. Jag slapp inte.
Och när jag ska titta på stormens ursprung blir det tydligt för mig att den hade flera. Det fanns det som hade med hur jag behandlat mig själv och mitt schema att göra. Det fanns det som hade med småbarnslivet och ett uppvaknande inför livets svårigheter och tillvarons risker att göra. Egentligen är inte det viktiga här att reda ut varför. För stormar möter vi alla. Vare sig vi står beredda med paraply eller har klätt oss för en dag på stranden.
Jag kom att gå en brottningskamp med stress, med ångest, med panik och med själslig smärta. En kamp som delvis fortfarande pågår.
Bibelordet som jag nyss citerade börjar med att Jesus kallar på Petrus uppmärksamhet. Vi vet att när ord och uttryck i Bibeln upprepas så är det ungefär som när vi stryker under, kursiverar och lägger till fet stil i ett dokument på datorn. Vi vill betona att just detta är något som behöver observeras och förstås.
Tittar man i verserna strax innan hade Jesus pratat med lärjungarna om målet. Om att de skulle vara tillsammans med honom i himmelriket en dag. Man kan nästan se lärjungarnas ryggar sträckas och blickar riktas mot horisonten när Jesus talar om att de skulle vara med honom och äta middag i himlen, att de skulle sitta på himmelska troner.
Men så i nästa andetag riktar Jesus sin blick mot Petrus. Rösten blir skarpare. Lyssna nu, för det här är viktigt. Det kommer en prövning. Det kommer en storm. Det kommer en dal här borta. Det Jesus säger gäller i någon mån dem alla. Men det här skulle bli en särskild strid för Petrus.
Varför pratar Jesus om himlens härlighet strax innan han ska förbereda Petrus för sitt livs dittills största prövning?
Jag tror inte att det är en slump. Tvärtom upprepas mönstret i Bibeln. Ha blicken fäst på målet, tänk på det som är där ovan ”annars tröttnar ni och tappar modet”.2 Att komma ihåg himlen är inte ett sätt att fly verkligheten. Det är ett sätt att närma sig det som är verkligare än vår verklighet, att få perspektiv. Det är något som är dyrbart, inte minst när livet krackelerar.
För livet här är inte allt.
En sak är jag fullständigt övertygad om: Du går inte in i din storm ensam.
Det är lätt att tro, när vi själva blir överrumplade, att Gud också blir det. Att när vi skakas av det plötsliga så gör också han det. Men så är det inte. Det är därför han om och om och om igen i Skriften beskrivs som klippan, tornet, borgen, skölden, tillflykten.
Lyssna vad Jesus säger till Petrus när han nu fått hans uppmärksamhet. En prövning väntar – men…
Det finns ett men också för dig när du hör hur stormen börjar dra in. När du anar en dalgång i livet, när du ser dagen skymma, så finns det alltid ett men. Den Jesus som förberett himlen och ett middagsbord i paradiset för dig. Den Gud som planerade för att du skulle födas och som sett dig varenda sekund av varenda dag, skulle han plötsligt avlägsna sig när det blir som svårast? Är det den Jesus evangelierna visar oss, en som spenderar sina dagar i lyx och flärd och undviker de prövade, de ensamma, de kantstötta och plågade?
Tvärtom. Han är den som söker de svaga. Han är den som själv vandrar igenom en ångest som nästan slet honom itu i syfte att dö den mest plågsamma död någon dött, bärandes på mänsklighetens samlade vidrigheter.
Vad är Jesu hälsning till Petrus när han ska möta sin storm?
”Jag har bett för dig.”
Jesus har investerat tid och planering i våra livs dalgångar. Det står i Psalm 139 att han är ”förtrogen” med alla våra vägar.3 Förtrogen. Intimt bekant med varenda sväng, varje gruskorn på varenda stig. Han har varit i ditt lidande och gjort i ordning en väg igenom.
Minns Guds ord genom profeten Jesaja: ”Jag skall göra en väg i vildmarken och strömmar i öknen.”4
Vad önskar vi mest av allt där ute, vilse i öknen? Ja, helst civilisation som gör slut på ökenvandringens lidande. Men ibland får vi inte ett omedelbart slut, vi får en ström så att vi kan dricka och orka en bit till. Vad vill vi helst ha där ute i det vilda? Ett mirakel som förvandlar vildmark till något bekant så att allt kan bli som vanligt igen. Men kanske vi istället får en väg att vandra vidare på.
Det finns en berättelse om en man som en dag föll ner i en mycket djup grop. Han ropade efter hjälp, och trots att fler och fler samlades runt hålet så förmådde ingen finna något sätt att nå ner och hjälpa honom upp. Idéer utbyttes, förslag på hur man skulle undvika att någon mer trillade ner fördes fram. Men ingen kunde dra mannen upp ur gropen.
Så kom en annan man, en vän. Han tog sats och hoppade plötsligt rakt ner i gropen. Den förste mannen trodde inte sina ögon:
”Varför gjorde du så?” utbrast han. ”Nu är vi ju två som är fast här nere!” Vännen som hoppat ner tittade honom i ögonen och svarade: ”Ja, men du förstår, jag har varit här förut, och jag vet vägen ut.”
Vad du än står i, så vet en sak: Jesus har varit där du nu befinner dig. Vare sig det är i förtvivlans ödemarker, förvirringens dimmor eller rädslans dy. Han vet. Och mer än så: Han är där med dig just nu. Och han har bett för dig.
Det är Jesu hälsning till dig. Jag har förberett en utväg. Jag har bett för dig. Och jag ska själv leda dig igenom, ut härifrån. Det du trodde var slutet var bara ett steg. Det som var menat att krossa dig kommer att göra dig starkare. Inte för att du bygger muskler i lidandet, utan för att du upptäcker att du är buren. Och sann styrka är att känna sin egen svaghet.
Bibelns Jakob, som vi strax ska titta närmare på, lyckas mot alla odds vinna sin pappas välsignelse, den som egentligen skulle ges till hans storebror, och Jakob ser ut att gå en ljus framtid till mötes. Men strax därefter tvingas han fly ut i öknen och står inför ett reellt dödshot.
Det är ju annars lätt att tro att när vi blir välsignade, när Gud bekräftar den kärlek han alltid har för oss, så ska livet bli lätt. Ibland tycks det nästan vara tvärtom.
Herdepojken David i Gamla testamentet blir krönt till kung i Israel. Efter det blir han jagad av den kung han skulle efterträda, han får vandra omkring med får ute på landet istället för att sitta på en kungatron. Han befinner sig fjärran från händelsernas centrum, och kan inget göra för att påverka sin situation. Han kan bara påverka sin attityd. Så han lovsjunger, uthärdar och kämpar.
Jesus blir döpt, han får ett riktigt gåshudsögonblick när Fadern talar och Anden sänker sig ned som en duva över honom. Allt
är upplagt för fest. Då, precis när allt ska ta fart och Jesu tjänst ska börja, leds han ”av Anden” ut i öknen, där han prövas.5 Samme Ande som så ljuvligt möter honom vid vattenytan, för honom in i det karga, svettiga och vilda. Så vad gör Jesus? Han uthärdar, citerar Gudsordet och vägrar vika sig för frestelsen att ge upp.
Det finns en verklighet bortanför det du just nu ser. Ute på oceanen syns inte land någonstans, det betyder inte att det inte finns. Men min nuvarande position omöjliggör för mig att se det. Därför får jag lita på kartan, och fortsätta framåt, även när jag inte ser någon ljusning. För förr eller senare ljusnar det. Trösten är på väg. Låt inte lidandet i nuet överrösta framtidens viskning om något bättre.
Vad är då Jesu bön för Petrus och för oss andra lärjungar? Vad är det absolut viktigaste? Vad är det som hänt så många som kastats omkull av livets stormar?
Tron tar skada. Tron tar slut. Men din tro ska inte ta slut i natten. Den ska styrkas. Bli mer stryktålig.
Kan förtröstan växa mitt i prövningens svåraste stunder? Frågan är felställd. Hur skulle den inte kunna växa?
När vi upptäcker att även här är Gud. Han blir min botten i sorgen, det namn jag ropar ut i natten, den vän som torkar trötthetens tårar från mina kinder.
Psalm 139 säger: ”Vart kan jag gå för din Ande, vart kan jag fly för ditt ansikte? Stiger jag upp till himlen är du där, bäddar jag åt mig i dödsriket är du där. Tar jag morgonrodnadens
vingar, gör jag mig en boning ytterst i havet, ska också där din hand leda mig och din högra hand hålla mig.”6
Också där. Också här. Är han med. Förblir han närmare än din andedräkt. Också här håller det att tro. Också hit räcker hans nåd. Också hit når hans seger på korset.
Processer tar tid. Ökenvandringar kan ta år. Och det bästa resesällskap vi kan ha i väntan och prövning är Guds löften. När vi inte mår väl kan inte vår tro vara byggd på känslor. För i mörkret ljuger våra känslor och vårt sinne vacklar när vi behöver det som mest. Men Guds ord står där som en lysande fyrbåk.
Samma ord som lett trons människor genom århundraden av strid, svårigheter och segrar. Samma löfte som i dag bär någon som fängslats och torteras för sin tro, samma ord som just nu skapar hopp för någon som ligger på sitt yttersta – samma ord kommer att bära dig.
Vid ett tillfälle möter en romersk officer Jesus och ber honom om hjälp för sin tjänare som är svårt sjuk. Men han ber inte om ett besök. Inte om ett spektakulärt mirakel eller en stunds verklighetsflykt från en svår vardag. Han ber Jesus om ett ord. Och i Guds ord finns det vi behöver för att ta oss vidare.
Orka ta ett steg till.
Och ett till. Och ett till.
Jesus talar, och miraklet inträffar.
Ordet verkar i oss. Så att även när det ser ut att bli värre, så
vet vi att Gudsordet är levande och att det skapar någonting nytt i oss och kring oss.
Den sista meningen från Jesus till Petrus är också fascinerande. Den talar om framtiden. Jesus säger: ”När du en gång omvänt dig…”
Jag är så glad att Jesus inte säger om, utan när. Frågan är inte om du ska komma igenom natten. Det är bara frågan om när. Jesus vet att du tar dig igenom. Och då har han en avslutande uppmaning. När du är igenom det här Petrus, glöm inte bort dina vänner: ”Styrk då dina bröder”.
Din erfarenhet är guld värd. Kasta inte bort den. De trons skatter du upptäckte där på botten tillhör inte bara dig. De är också för dina bröder och systrar. Påminn dem om att det finns en väg i vildmarken och nåd i prövningens stund. Att Gud är nära. Också där.