Förord De här memoarerna borde egentligen heta ”Gud överraskar”. Jag tycker nämligen att Gud gett mig så många överraskningar i livet. Jag är pojken från norr, mer konkret Jämtlands län, och nu lever jag i Tanzania i Afrika. När jag växte upp såg jag Helagsfjället och Åreskutan – nu ser jag Kilimanjaro. Jag är den fattige pojken från norr, som när mina föräldrar skildes, fick lita till ihärdig och idog mamma. Idag är jag inte fattig, utan varje dag hjälper jag mellan fyrahundra och femhundra personer, mest föräldralösa och fattiga barn. Jag är den fattige och ganska blyge pojken från norr – idag har tv-sändningar, mina böcker och mitt arbete gjort mig känd hos ganska många i Sverige och även utanför landets gränser. Jag är den fattige, ganska blyge pojken från norr, som i ungdomen lite rädd besökte den stora staden Östersund. Idag har jag predikat i sjutton länder och på fyra kontinenter. Gud har överraskat mig. Han är så god, bara man litar på honom. Om den här boken kan få locka andra att gå samma trons väg som jag gått, så skulle jag vara mer än lycklig. Marangu den 1 november 2021 Carl-Erik Sahlberg
7
8
kapitel ett
Barndomsåren 1945–1958
M
ina föräldrar var mycket olika. Mamma, Karin Sylvia Lindgren, född 1908 i Jämtland med bönder, lärare och missionärer i släkten. Pappa, Karl Tage Sahlberg, född 1919 i Stigsjö, Ångermanland med småbrukare, stuveriarbetare och sjömän i släkten. Mamma – glad, praktisk, arbetsam, uthållig, gästvänlig och gudstroende. Pappa – lite bohemisk, teknisk, ströjobbare och inte öppet intresserad av andliga ting. Hur kunde dessa motsatser förenas? Att de överhuvud taget kom att mötas berodde på att ett gäng Sundsvallsgrabbar under andra världskriget 1943 eller i början av 1944 kom till Fisksjölandet i Stuguns socken i Jämtland för att hugga ved. Som kokerska hade de mamma, som nyss sagt adjö till en, av henne, djupt älskad flyktinggrupp från Norge. De norska ”gutterna” samlades på kvällen för att lyssna på de senaste krigsnyheterna från engelska BBC och sedan efter kvällsmaten 9
sjunga norska fosterlandssånger och tala väl om ”vår konge”. Efter dem kom Sundsvallspojkarna, svärande och supande. Undantaget var den ljuse, unge Karl Sahlberg. Han hjälpte till med att bära in ved i kojan, hämta mjölk och så vidare, och så småningom blev de ett par. Karl och den 11 år äldre kockan. Han var troligen förälskad i henne och förblev nog det hela livet igenom. Kanske sökte han i henne också en varm modersgestalt. Hon var 36 år och hade på 1930-talet avstått från friar anbud av hänsyn till en pojke i tidiga skolåldern som hon hade ansvar för. Han var moderlös, pappan alkoholiserad och mamma tyckte sig inte kunna lämna honom när han var så liten. Den döende mamman hade hon också, något oklokt, gett det löftet. 1943 hade hon dock lämnat hemmet, eftersom pojken nu var i tonåren. Nu var det hög tid för henne att gifta sig, om hon själv skulle kunna bli mor. Någon egentlig kärlek kände hon nog inte för Karl, men var säkert smickrad över att en så ung och vacker ”stadspojke” kunde vara intresserad av henne.
En familj bildas I januari 1945 blev hon gravid och i maj gifte de sig vid en enkel ceremoni i Borgvattnets kyrka. Vigselförrättare var Erik Lindgren, mer känd som ”spökprästen”, eftersom det sades spöka i hans prästgård. Det första gemensamma hemmet blev Lorås, söder om Hammerdal. I oktober tog hon bussen till förlossningen på Östersunds BB och måndagen den Mor och far 22 oktober 1945 föddes så jag. Mamma har berättat hur lycklig hon var. Jag har senare fått höra att 10
några grannkvinnor besökte oss i december 1945 och fann mig smågråtande. Man hade med sig sockervatten, som jag begärligt sög i mig. Eftersom jag grät så ofta kontaktades sjuksköterskan i bygden, som kom och menade att jag var undernärd. Förmodligen hade mamma för lite bröstmjölk att ge mig. Jag kom till Östersunds lasarett igen och fick därefter extra tillskott i nappflaska. Vid en dophögtid i Hammerdals kyrka den 6 mars 1946, med komminister Hjalmar Brolinsson som dopförrättare, så välkomnades tre barn, varav ett var jag, in i Kristi kyrka. Föräldrarna hade efter viss diskussion gett mig namnet Karl Erik Vilhelm (ett förslag som varit uppe var också Karl Örjan). Pappa var inte med på dopet. Troligen var han inte intresserad. Tänkte kanske att han hade annat att göra den där söndagen. Kanske hade han redan börjat känna av ett utanförskap. Äktenskapet, som kom att vara i tretton år, knakade nämligen ganska tidigt rejält i fogarna. Kanske låg, trots allt, en viktig anledning till det i den stora åldersskillnaden. Inför mamma kände sig inte pappa som den som tog huvudansvaret i familjen. Hon var så pass mycket äldre, erfaren och erkänt duktig med både teoretiska och praktiska färdigheter, inte minst det sistnämnda. Pappa behövdes inte – inte mer än till att alstra barn kanske. Att han dessutom till sin natur inte var uthållig vad gällde jobb, hjälpte honom inte när han skulle försöka vara far i den här konstellationen. Det kanske gjorde att han blev ännu mer oansvarig, vilket gjorde att mamma tog på sig ännu mera ansvar. Det hela blev en ond cirkel, där mamma tog för sig, eller måste ta för sig, och där pappa bara krympte. Tre Sahlbergs flyttade till Mo vid Alsensjön i Jämtland sommaren 1946 och blev fyra i april 1947, då min lillebror Gunnar föddes. Det idylliska småbruket vid Alsensjön och 11
med Åreskutan som majestätisk bakgrund var just en idyll. Ett kort finns bevarat där jag som ettåring leds omkring på ägorna av min styvmorfar. På andra sidan Alsensjön kunde vi se Alsens kyrka, där jag kom att bli kyrkoMin bror Gunnar och jag herde omkring 30 år senare. En händelse, som visar på Guds beskydd, har också berättats för mig. Jag tyckte redan då om djur och hade gått ut på ängen till korna, som låg och idisslade i sommarvärmen. Jag lade mig hos en av dem och somnade gott, lutad mot henne. Mamma började efter en stund leta efter mig och såg då hur den här kon reste sig och försiktigt, försiktigt lyfte klövarna så att hon inte skulle trampa på mig. Det hade ju annars varit lätt för henne att sätta ner foten med all dess tyngd på mitt huvud och då hade jag varit död.
Problemen blev tydliga Det mönster som kom att finnas i vår familj började utkristalliseras redan här i Mo. Pappa hade olika tillfälliga ströjobb, medan mamma mer och mer övertog huvudansvaret för familjens försörjning. Den här bilden förstärktes när vi 1948 flyttade till Funäs i Myssjö socken. Initiativet lär ha varit pappas, som mer eller mindre av en tillfällighet fått reda på att det här stället var ledigt. Mamma ville inte flytta och man förstår henne. Stället i Mo var en pärla, grannarna Alice och Lars Holmsten exemplariskt gedigna och mamma hade bara två mil till mamma, styvfar och bror i Näskott. Nära var det även till de gamla vännerna i Offerdal och hennes födelseby Rönnöfors. Eller kanske var det just därför att pappa ville ha mamma mera för sig själv som han köpte stället i Funäs? 12
Från Funäs har jag mina egna första minnen, och de är faktiskt alla tråkiga eller traumatiska: Mamma och pappa grälar våldsamt, pappa tar till knytnävarna, jag ligger i min säng, börjar skrika och försöker ta mig upp för att avvärja bråket. Pappa ser mig och kastar ner mig i sängen igen. De fortsätter bråka, jag försöker ta mig upp, blir nerslängd igen ... Om jag hört det eller har egna svaga minnen kan jag inte avgöra, men Gunnar ska en dag av pappa med hårdhet ha kastats mot väggen. Anledningen ska, enligt mamma, ha varit att Gunnar uttryckt glädje över att han äntligen kunde gå! För att vi inte skulle vara i vägen, och därmed förorsaka konflikt, så stängde mamma in oss i en annan del av det stora huset. Där, instängda, blev dagarna långa och att vi inte ställde till mer ofog än vi gjorde var närmast en gåta. Mamma fick nog 1950. Droppen som fick bägaren att rinna över var, enligt mamma, när pappa hade fått hennes pengar för att åka in till Östersund och köpa en ko, men kom hem med ett nytt dragspel! Mamma tycks i det läget ha förstått att hon ensam skulle vara tvungen att försörja hela familjen. Då tog hon säkert också beslutet att försörja tre, men inte fyra. Pappa räknades inte med längre. En fäbodplats sommaren 1950 i ”Nybuan” i Linsell i Härjedalen erbjöd möjlighet att lämna pappa kvar i Funäs. Så fattig var hon, att när den enda klänning hon ägde gick sönder under bussresan till Linsell, fick ett förkläde hastigt plockas fram för att dölja sprickan. Så började den fas i mitt liv som jag skulle komma att vänja mig vid. Pappa var frånvarande och mamma var både pappa och mamma. Sommaren 1950 tjänade hon extra som skogshuggare! En gång föll ett träd snett och höll på att döda en sovande Gunnar. I fäbodstugan fick vi ofta vara ensamma och det var ett under att vi till exempel inte började leka med tändstickor. 13
På senhösten 1950 fick mamma tjänsten som ansvarig för tvättstugan i Hedeviken i Härjedalen. Vi bodde mitt i byn – nära skolan, affärerna och byns café. Till tvättstugan kom varje dag många damer med sin tvätt. Det var fart och rörelse och i den miljön trivdes jag. Inte så att jag i Hedeviken var i centrum. Nej, den mer kavate och frispråkige Gunnar var avgjort mer populär än jag. Mamma har berättat att jag en dag på köksgolvet hemma drog henne i kjolen och frågade: ”Är jag inte bra, jag?” Jag tänkte då på att alla talade om Gunnar och hur rolig han var – fyndig och påhittig – och jag blyg och lite mer i bakgrunden. Mamma svarade förstås: ”Du är bra du också.” Ibland har jag tänkt att det kanske i mig fanns – och finns – två motsatta drag. Det ena draget säger att andra, som Gunnar, är bättre, roligare och skickligare än jag. Det har gjort att jag i mitt fortsatta liv och i min tjänst inte haft den minsta svårighet att delegera – andra kan ju så många saker bättre än jag. Det har dock inte gjort mig passiv och deprimerad, för jag har haft ett annat drag också, exemplifierat av mammas uppmuntrande ord på köksgolvet i Hedeviken: ”Du är bra du också”, eller som hon ofta kunde säga längre fram i mitt liv: ”Du lyckas med allt!” Lyckades med allt gjorde också mamma, när hon drev upp tvättstugan rejält. Vissa tider arbetade hon nästan dygnet runt och Gunnar och jag fick ofta sköta oss själva. Det var ibland förenat med uppenbara risker, som när vi båda glatt åkte spark på nattgammal is, medan byfolket stod och skrek åt oss på stranden. Gunnar lurade mig med i en båt under förespegling att han kunde ro, vilket han inte kunde, och den båtturen kunde ha slutat mycket illa. Hösten 1952 skrevs jag in i första klass. Rektorn Joel Ganell (som senare kom att vara en av kyrkobesökarna när jag predikade) ropade upp mitt namn: ”Karl Erik Vilhelm Sahlberg.” 14
Jag skämdes lite för namnet Vilhelm, som jag fått efter en farbror med det namnet och som avlidit 1944. Viviann Öberg och Kerstin Långström (som sen också hörde mig predika) blev mina första lärarinnor. Jonny Taflin blev min bäste vän bland många kamrater.
Ny tid i Kvitsle Flytten från Hedeviken i januari 1955 blev, sett i backspegeln, inte lyckad. Visst förstår jag mamma. Hon förstod att hennes två pojkar hade fallenhet för att studera och kanske kunde förverkliga de drömmar som hon själv en gång haft att bli lärarinna, men som av ekonomiska skäl inte kunde förverkligas. Hon sökte därför en anställning i en tvättstuga i Kvitsle, Vigge i södra Jämtland. Där var det inte så långt till realskolan i Svenstavik, när vi pojkar blev stora nog för att komma dit. Åren i Kvitsle blev inte lika roliga som i Hedeviken. För det första låg tvättstugan i en liten avskild del av själva byn: ”Ne ma åá” (nere vid ån). Byn bestod av bara tio gårdar. Förutom oss bodde där två pojkar som var två år äldre än mig och en flicka som var ett år äldre. Jämfört med den relativt stora byn Hedeviken, där vi bodde i byns centrum, så kom vi nu mera i utkanten. Även om vi genom åren skapade nya kontakter i Kvitsle, så blev det aldrig som i Hedeviken. För det andra var Kvitsle, och speciellt ”ne ma åá”, till sin anda så helt annorlunda än Hedeviken. ”Ne ma åá” var nästan att jämföra med vilda västerns Clondyke. Här förekom, insåg vi snart, allt från hembränning och fylleri till tjuvskytte och äktenskapsbrott. Den förste besökaren i vårt nya hem var en berusad man som kört av vägen. Många gånger såg jag områdets karlar tysta stiga på Viggebussen på morgonen för att åka till Östersund, för att senare på kvällen asfulla stjälpas av samma buss. Det här var ju inte en bra miljö att växa upp i 15
och hade vi bott kvar där i, låt oss säga tio år till, så vet man ju aldrig hur mitt eget liv skulle ha blivit. En ”riktig karl” var ju i den omgivningens ögon en som, på laglig och olaglig tid, sköt älg och som inte höll sig för att supa bort några hjärnceller på helgerna och extra många på storhelgerna. Ett annat skäl till att Kvitsle aldrig blev Hedeviken hade att göra med mammas och pappas äktenskap. I Hedeviken hade ju pappa mestadels varit borta och när han kom hem var det välkomna, konfliktfria besök. Nu följde pappa med till Kvitsle och kom att bli en mer naturlig del av familjens vardag, på gott och ont. Pappa sökte en del olika jobb, men enligt mamma, Trygg med älskad mamma i Kvitsle som jag inte har anledning att betvivla, så ledsnade pappa ganska fort på de här arbetena och han blev sittande hemma under långa perioder. Att mamma då fick stå för hela försörjningsbördan ökade förstås inte den äktenskapliga lyckan. En tysthet spred sig över hemmet. ”Pappa S” visade mamma oss med ett specialtecken, vilket betydde att pappa var sur, där han satt längst inne i kammaren, och då skulle vi pojkar vara tysta. En stav i snön när vi kom hem från skolan, betydde att pappa var hemma och Gunnar och jag visste då hur vi skulle förhålla oss. Mamma talade nu ofta öppet om för oss barn att hon ville skiljas. Vintern 1958 tog hon med oss pojkar till en granngård, enligt mammas uppgift sedan pappa hotat henne med stryk. Mamma, som tydligen var helt utarbetad av både arbetet och familjesituationen, kom på vilohem några veckor och vi blev 16
placerade i ett hem i Kvitsle. Pappa träffade vi nu sällan. På somrarna, när tvättstugan i Kvitsle stängde under några månader, hade mamma tagit olika fäbodplatser. Två somrar var vi tillbaka i Hedeviken, men från 1958 och åtta somrar framåt kom vi att ta hand om fem bönders kor i Kvarnbodarna, på jämtska ”Kvarnbuan”, som låg en mil från Kvitsle. Fäboden blev ett omtyckt utflyktsmål för vänner till oss och kaffepannan stod ofta på spisen. Sen trivdes jag ju med korna, som Jag och favoritkon Rara jag nu lärt mig handmjölka. Kor är faktiskt än idag mina favoritdjur – så snälla, nästan aldrig aggressiva. Favoriten bland dem alla – Rara – mötte jag första sommaren. Hon var så nervös och strykrädd, att jag nästan inte fick ta i henne. Sista sommaren kunde jag sitta uppe vid hennes huvud i hennes bås, medan hon låg och idisslade och belåtet la sitt huvud mot min axel. Det var en seger det! Fast det var bara mig hon visade den tillgivenheten och tryggheten … Mamma väckte mig halv fyra på morgonen, sen mjölkade vi korna (som mest hade vi tjugosju), sen följde jag dem på skogen, rengjorde ladugården, tvättade mig och fick frukost. Från åttatiden och till tre, halv fyra på eftermiddagen, då det var dags för mjölkning igen, var man helt fri och under gymnasieåren använde jag de timmarna till att bland annat fördjupa mig i historia och grekiska. Till söndagsrutinen på fäbodvallen hörde också att hålla en liten sångstund för korna, 17
som idisslande och välmående lyssnade till tonåringens tolkningar av Evert Taube och Dan Andersson, ackompanjerade till gitarr.
18