Kapitel tretton
ELDEN FÅR ALDRIG SLOCKNA!
Men elden på altaret skall hållas brinnande och får inte slockna. Varje morgon skall prästen där antända ny ved, och ovanpå veden skall han lägga brännoffret och bränna fettstyckena av gemenskapsoffret. Elden skall alltid hållas brinnande på altaret. Den får inte slockna.
3 mos 6:12–13
Herren är en förtärande eld.57 Elden kommer från Herren men det är vi som måste lägga fram veden. Det kan vara såväl andligt som fysiskt jobbigt att skaffa bränsle. För många år sedan talade Herren till mig om just detta vid vår vedeldade strandbastu. Det var bara en liten glödbädd kvar av elden och när jag lade på några vedpinnar till, och direkt tog det fart i brasan. Då hörde jag på insidan: ”Det är ni som tillför bränslet men det är jag som ger elden och tillför syret.”
Det var i sig inget nytt, men det blev en stark uppenbarelse där och då. Vi kommer aldrig att fortsätta brinna på gårdagens ved som blivit aska, vi måste hämta ny ved varje morgon. Elden får aldrig slockna.
Roger Larsson delade detta inlägg på Facebook för en tid sedan: ”När jag var barn hade vi en vedkamin i sovrummet. Där fanns eld. Jag minns att mamma var mån om att vi hade det varmt och skönt när vi gick till sängs. Hon visade sin omsorg och kärlek. Det är en skyldighet i kallelsen att som Guds vittnen vara brinnande, att ha ett varmt hjärta och att vara fylld av omsorg för andra och att kärlekens låga brinner varm och klar. Min bön: Mera kärlek, mera eld!”
Vi vet att Gamla testamentet är bilder på det Nya testamentet. Vill man veta vad Gud ska göra idag ska man se på vad han gjorde igår. Han är historiens Gud. I Gamla testamentet så var det den levitiska judiska stammen som skulle vara i tjänst i templet och tabernaklet. De hade till uppgift att offra djur, be, lovsjunga och hålla elden brinnande på altaret, den fick aldrig slockna. Att plocka ved till brasan låg helt och hållet på det levitiska prästerskapet.
Idag är vi hans konungsliga prästerskap58 som har samma uppgifter. Det som skiljer oss från dem är att vi är ett folk som nu är präster och vår tjänst är inte jordisk utan andlig. Vi ska hålla vår andliga natur fräsch och brinnande.
Hur kommer det sig att människor som höll fast vid bibliska sanningar börjar kompromissa och till och med leva i öppen synd? Och hur kommer det sig att andliga ledare lägger ner kallelsen? Man slutade ge näring till elden och till slut slocknade den, kvar blev bara en grå aska. Som Frälsningsarméns grundare William Booth ska ha sagt: ”Se noga till elden i era hjärtan, för elden har en benägenhet att slockna.”
Därför, mina älskade, liksom ni alltid har varit lydiga, så arbeta med fruktan och bävan på er frälsning, inte bara som när jag var hos er, utan ännu mycket mer nu när jag inte är hos er.
fil 2:12
Så hur håller man sig då brinnande i anden? Jag vill dela några saker som jag själv alltid ser till att lägga på elden.
Ordet
Det första som vi behöver hålla igång är vår relation till Bibeln. Där tillför vi ved för den helige Ande att brinna i våra hjärtan. Precis som Emmausvandrarna sa efter de förstått att det var Jesus som de vandrade med: ”Brann inte våra hjärtan medan han öppnade skriften för oss?”59
Guds ord är mat för vår inre människa. Utan mat så svälter vi och utan andlig mat så kommer vi på samma sätt att svälta och till slut dö. När vi föds i det naturliga så är det bröstmjölk som är vår huvudföda. Men allt eftersom vi växer så får vi del av den fasta födan.
Ty fast ni för länge sedan borde ha varit lärare, behöver ni någon som undervisar er igen i de första grunderna av Guds ord. Ni behöver mjölk, inte fast föda. Ingen som lever av mjölk är mogen för en undervisning om rättfärdighet. Han är ännu ett barn. Den fasta födan är till för vuxna, för dem som genom övning har fått sinnet skärpt till att skilja mellan gott och ont.
hebr 5:12–14
I Bibeln har Herren gett oss sina löften. Det är löftena som vi litar på, det är dem vi tror på.
Bönen
Bönen är samtal med Gud. Vi talar till honom och han talar till oss. Bönen är nämligen inget svårt, jobbigt eller konstigt. Det är lika naturligt som att ha en relation till någon vän, hustru, man eller sina barn. Lite senare i boken tar jag upp den allra största
källan till ett fruktbärande liv, nämligen relationen till Jesus.
Jag har fått själavårda många äktenskap. Många säger att de har vuxit ifrån varandra. Det man menar är att man slutade umgås, slutade växa samman och istället växte ifrån varandra.
Jag brukar alltid råda dem att gå tillbaka till den första kärleken och börja spendera tid med varandra. Att hitta tillbaka till den där första relationen då man var nyfiken på varandra och var så där härligt nykär. Jag tror det handlar om val. Det finns inga relationer som går på automatik, vi måste arbeta på vår relation till vår man eller hustru, barn och vänner.
Samma sak är det med vår relation till Herren. I bönen så upprätthåller vi vår relation, där talar jag till honom och där talar han till mig. För att inte elden ska slockna i vår relation krävs det att vi tar tid i bön med Herren.
Gemenskapen
Jag väljer att kalla det gemenskapen. Oftast kallar vi det för den lokala församlingen. Men jag tycker man begränsar det och vad det egentligen handlar om, nämligen gemenskapen med andra som delar samma tro. Och den sträcker sig längre än en lokal församlingsgemenskap.
De höll troget fast vid apostlarnas lära och gemenskapen, vid brödbrytelsen och bönerna.
apg 2:42
När vi blev frälsta så blev vi Guds barn och vi tillhör nu hans familj. Och i denna familj så finns andra syskon. Det är inte alltid som syskon är sams. Jag minns hur jag och min yngre bror ofta bråkade, men det gjorde inte vår syskonrelation mindre, vi var fortfarande bröder även om vi inte alltid var eniga och vänner.
Jag tänker på Lukasevangeliet kapitel 15 där Jesus talar om den förlorade sonen, eller kanske vi bör kalla det för de förlorade sönerna? Men det är en annan predikan. När sonen som varit ute i världen och smutsat ner sig kom hem så möttes han av sin fars stora famn. Familjen kom samman igen. Sonen blev genast insatt som en av sönerna i huset. Men när hans bror fick höra att han var tillbaka så blev han arg och vägrade kalla honom för sin bror utan valde att kalla honom för ”den där”.
I Guds familj kommer det att uppstå tvister, vi kommer att tänka annorlunda, ha olika åsikter och uppfattningar, det kommer finns kulturella problem. Att man blir frälst betyder inte att vi kommit in i den perfekta gemenskapen där alla är överens och det bara sprudlar av kärlek. Nej, Guds familj på jorden är som vilken familj som helst, det kommer att finnas olika åsikter, därför behöver vi stora hjärtan för varandras brister och fel.
Tyvärr möter jag ganska ofta människor som väljer att lämna församlingen för att de upplever att pastorn eller andra ledare har brister. På något vis uppfattar man det som att ledare skulle vara perfekta. Tyvärr finns det inga perfekta människor, bara en perfekt Jesus. Och inte förkastar du väl ett helt äppelträd bara för att du finner ett eller ett par ruttna äpplen på trädet? Gemenskapen är till för vårt beskydd. Det är när vi lever i gemenskapen som vi är transparanta inför varandra, där vi lyfter varandras bördor och står samman som en familj.
För några år sedan tittade jag på en dokumentär om lejon. Det visade sig att lejonet inte springer omkring och jagar hela tiden, tvärtom. Lejonet ligger och vilar mesta delen av tiden.
Lejonet är lat till sin natur och ligger och väntar på rätt byte. Om ett lejon ser en zebraflock så bryr det sig inte om den, men om en zebra skulle skilja sig från flocken så får lejonet vittring. Då börjar hela lejonflocken att vakna till. Om zebran sedan
kommer längre ifrån flocken kommer lejonet att anfalla och döda den. Så länge zebrorna är i flock så finns ett beskydd, även för den svagaste. Men när zebran går bort från gemenskapen så blir den ett byte för lejonet.
Det står att: ”Er fiende djävulen går omkring som ett rytande lejon och söker efter någon att sluka.”60 Det finns inget Satan hellre vill än att få dig bort från gemenskapen med andra troende.
Jag vet inte hur många som gått bort från gemenskapen för att sedan tappa sin tro. Tyvärr är det alldeles för många. Vill man behålla elden i sitt liv måste man fortsätta dela gemenskapen med sina troende vänner.
Uppdraget
Jesus gav oss alla det stora uppdraget att nå ut till alla folk med evangelium. Vi kallar det för vår mission, ett annat namn är evangelisation. Jag själv gillar inte ordet evangelisation i sig eftersom det låter som en verksamhet som vi plockar fram då och då. Jag tror istället vi bör se oss som ”missionärer där vi är”. Det är så lätt att flytta ut evangelisation som ett event eller en verksamhet som vi gör på lördag klockan 18:00. Det är meningen att det ska vara vår livsstil att dela vår erfarenhet om Jesus.
Jesus investerade allt i detta uppdrag, hela sin tjänst och hela sitt liv gav han oss. Det är det som vi kallar för det glada budskapet. Jesus kom inte med ett nytt bra politiskt system och han kom inte med en ny ideologi, utan han kom för att ta bort det som hade blivit grundfelet i vår natur – nämligen synden. Det var det hans liv handlade om. När han tog synden på sin kropp upp på korsets trä så gav han oss sin frälsning, sin renhet och hans rättfärdighet. Vi är förklarade fria på grund av det han gjorde för oss.
Alla som brinner för Herren kommer att leva i missionsbefallningen. Den skapar en eld på vår insida som inget annat. Jag känner inte en enda kristen som är ljummen och som vittnar om honom. Men jag känner många ljumma kristna som inte vittnar.
Vi är idag insatta i samma prästtjänst som leviterna hade i Gamla testamentets förbund. Idag ska vi se till att elden aldrig slocknar på altaret. Det ligger alltså på vår lott att samla ved och det är Herrens del att komma med elden och den helige Andes syre över de saker vi lägger på altaret. Utan hans syre så kommer det bara bli en religion.
Så länge vi lägger ordet, bönen, gemenskapen och uppdraget där så kommer vi hålla oss brinnande. Då brinner vi inte ut, utan vi blir som den brinnande busken som Mose kom fram till. Låt oss fortsätta att brinna av kärlek till Jesus och till våra medmänniskor.
Har vi bara ordet så blir vi lagiska. Har vi bara gemenskapen blir vi introverta. Har vi bara evangelisationen blir vi ytliga. Och har vi bara bönen blir vi skumma. Det är så viktigt att den helige Ande får genomsyra allt, då produceras det liv och eld i våra liv.
Själv är jag född i elden och tål inte när det bara osar lite. Jag brukar alltid tacka Herren för att jag aldrig hunnit blivit avfällig och ljummen. Jag är tacksam för hans nåd. Men jag har också själv varit noggrann med att se till att det finns virke som kan brinna. Det finns ingen automatik i det.
Främmande eld
Det är inte bara vi som personligt troende som behöver behålla elden. Även kyrkan behöver behålla den. Församlingen måste än en gång inta sin position som sanningens grundpelare på jorden. Vi är kallade att vara jordens salt, inte jordens socker,
även om det till det yttre ser väldigt lika ut.
Idag ersätts andlighet med själiskhet. Sådant som appellerar sinnet, en form av själisk frälsning. Eller som Bibeln kanske skulle kalla det: ”världens eld” eller en ”främmande eld”.
Arons söner hette Nadab, den förstfödde, och Abihu, Eleasar och Itamar. Detta var namnen på Arons söner, de smorda prästerna, som hade invigts till att vara präster. Men Nadab och Abihu dog inför Herrens ansikte, när de bar fram främmande eld inför Herren i Sinai öken.
2 mos 3:2–4
Nadab och Abihu var den andra generationens ledare. De hade ärvt sin position från sin pappa, Aron. De visste inte hur de skulle hantera det som var heligt. Nu tog de eld ifrån världen, en främmande eld.
Herrens altare är heligt och där tillåts bara det som han har behag till. Så är det än idag. När Herrens eld inte finns i kyrkorna så ersätts den med det som appellerar det själiska, ljusshower, rök, innemusik. Gudstjänstbesökaren ska uppfatta det som om kyrkan är en ”innegrej” och att inget är så heligt att det inte kan tas bort. Man kallar det för sökarvänligt.
Kyrkan har blivit allas egendom, här ska alla passa in och ingen får lämnas utanför. För Gud är snäll. Det har skapat en församling som lever i kompromiss och som inte längre talar om det stora grundproblemet, nämligen synden. Vägen ut ur synden heter omvändelse. Hur ofta hör vi en klar, rak och tydlig undervisning om detta? Jag är rädd för att det nu för tiden brinner främmande eld i många kyrkor.
Det jag menar är att kyrkan inte ägs av de ofrälsta eller världen, den är friköpt av Jesus till sitt folk och den är inte till salu. Gudstjänsten ska aldrig kompromissas bort varken när
det gäller förkunnelsen eller liturgin. Däremot så är jag mer än öppen för att skapa andra möten eller event där vi endast vill berätta om Jesus för de som aldrig hört. Vi kallade det för väckelsemöten tidigare, och det är något helt annat.
Nu vet jag att många kommer att ta mig för att vara en streber, en bakåtsträvare som blivit gammal och mossig och störs på allt som den unga generationen vill ha. Herren vet mitt hjärta. Jag är mer positiv till förändring i kyrkan än de allra flesta. Jag har inget behov av att fastna i något gammalt mönster eller i en musikstil, tvärtom. Hemma hos oss snurrar samma musikstil som spelas i de allra modernaste kyrkorna idag.
Ofta hör man förkunnare som säger ”ack och ve” för den lagiskheten som fanns i kyrkorna förr. Det fanns strikta klädkoder, knutar i håret, instrument utan el och inga trummor. Man uteslöt människor som hade gjort synder och avrättade dem offentligt.
Det är klart att det fanns en nitiskhet och en lagiskhet som inte var bra. Men samtidigt läser vi om att Herrens eld ständigt var närvarande, atmosfären var elektrisk. Det var en tydlig förkunnelse om omvändelse från synd, det var ”innanför eller utanför”budskap, eller himmel och helvete som vi skulle kalla det idag. Man fick in människor i en helig vandring med Jesus. Det fanns en helighetslängtan. Det fanns en gudfruktighet, en gudsfruktan som vilade över församlingen som Herren bekände sig till.