Page 1

Episod 3 C

Jordanien När han steg in genom dörren på Internationella bibelsällskapets kontor i Amman, Jordanien, väckte det upphetsning och glädje hos personalen. Jag märkte det tydligt, mycket tydligt. Tidigare på morgonen hade jag anlänt till kontoret tillsammans med Tom Höglind. För många, även för oss från Erikshjälpen, var Tom Mellanösterns representant. Tom hade inbjudit mig och mitt sällskap till landet för att träffa prinsessan av Jordanien, en svenska som var gift med prins Raad, kusin till kung Hussein av Jordanien. Prinsessan Madja (Margareta från Södertälje) har ett sjukhus och ett rehab för handikappade barn i Amman. Erikshälpen hade sänt rullstolar, sjukvårdsutrustning dit och fler sändningar var på gång. 17


Dagen innan var vi bjudna på kaffe i deras hem och prins Raad berättade att när parentesen med Saddam Husseins regim i Irak var över, så skulle han ta över styret där. Provinsen Irak hade ju engelsmännen egenmäktigt skapat och dragit upp gränslinjerna mot Jordanien, men provinsen tillhörde absolut kungahuset av Jordanien. Men när pingstpastorn från Bagdad – va! fanns det pingstpastorer i Irak?! – steg in genom dörren till Bibelsällskapet, fick jag en föraning om, att mitt besök i Jordanien inte skulle bli det sista. Pastorn berättade att han var i slutfasen av ett bibelprojekt till Irak. Sa han ”ett bibelprojekt till Irak”? Jag frågade pastorn från Bagdad hur det projektet såg ut? Om biblar skulle levereras till Bagdad kunde det väl inte röra sig om så många biblar, och jag såg liksom i andanom honom bära in ett par plastkassar genom tullstationen, troligen som smuggelgods. ”Jo”, sa han, ”jag har hyrt två långtradare som i morgon ska köra in biblarna till Irak. Det är fyra hundra tusen biblar och bibeldelar!” Fyra hundra tusen!? ”Hur har du fått tillstånd till det”, frågade jag. ”Jo”, sa han ”Saddam Hussein har gett mig tillstånd!” Saddam Hussein! Men den skurken kunde väl inte ha gett ett sådant tillstånd, han är ju muslim och har ju giftdödat tusentals av sitt eget folk i norra Irak 1988? 18


Pastorn berättade nu att det i Irak finns cirka en miljon kristna och att de har rätt att äga sin egen heliga bok, Bibeln, liksom den muslimska befolkningen har rätt till sin heliga bok, Koranen. Det hade Saddam Hussein sagt. Saddam Hussein, en farlig och komplicerad man, född samma år som jag, 1937, med rötter i en träskmark, liksom jag har, Store mosse. Visst skulle vi två kunna prata med varandra, tänkte jag.

19


20


Episod 4 C

Saddam Hussein Statssekreterare Alf T Samuelsson (kd) sa till Dagens Nyheter, att Roland Nelsson må vara en duktig biståndsarbetare, men att han bör lämna diplomatin till proffsen. Det sa han, efter mitt möte med honom på Rosenbad en dag i oktober 1994. Nu hade jag inte besökt Alf ”Tarzan” Samuelsson – som han kallades av sina kolleger, för att skilja honom från hans chef Alf Svensson, som var biståndsminister – för att rådfråga honom om lämpligheten av att besöka Saddam Hussein. Besöket på UD gällde ett uppdrag i Moskva, som Alf T gillade. Men liksom i förbigående nämnde jag om mina planer att resa till Bagdad. Men så blev det känt i landet genom att Siewert Öholm intervjuade mig i Kvällsöppet och slutklämmen som Siewert 21


gav i intervjun, var att det kanske inte var riktigt klokt att resa till Irak. Det var då Alf T, i Dagens Nyheter, klämde till med min olämplighet som diplomat. Men nu var ju det där med, att pingstpastorn i Bagdad fått Saddam Husseins tillstånd att frakta in fyra hundra tusen biblar och bibeldelar till Irak. Jag kunde inte släppa den nyheten så jag beslutade mig för att resa till Bagdad och berätta om att den Allsmäktige nog hade ett finger med i spelet. Jag reste till Bagdad och med mig hade jag tre journalister från Dagens Nyheter, Dagen och SVT. Vi sammanstrålade i Amman och drog iväg de hundra milen med bil genom öknen och efter tolv timmar var vi framme vid Al Rasheed hotel som hade fyra rum bokade för Mr Nelsson och hans tre medarbetare, journalisterna, sa portiern! Vem som bokat hotellet kunde vi bara ana. Efter ett par dar i Bagdad besökte vi en byggnad som bombats av amerikanskt flyg då fyra hundra kvinnor och barn dödats. Amerikanerna hade fått uppgift om att Iraks krigsledning hade sitt högkvarter där – och det hade man haft. Men strax före bombanfallet hade högkvarteret flyttats till en annan plats. Istället fyllde Saddam byggnaden med kvinnor och barn som en sköld för att huset inte skulle bombas. Nu bombades det. När jag lämnade byggnaden bad vakterna mig skriva något i deras gästbok och jag skrev: 22


”Mr Saddam Hussein, du har kommit till vägs ände. Det har också USA:s president Bill Clinton gjort. Det språk ni använder är hatets, hämndens och vapnens språk … Du och Bill Clinton bör lära er det nya språket, kärlekens språk som uttrycks i den Heliga Boken, Bibeln, Första Korinterbrevet kapitel 13. Saddam Hussein, lär dig tala det nya språket, kärlekens språk ...” När vi kom tillbaka till hotellet meddelade portiern att parlamentets talman, Mr Saddi Medhi Sali, sökt mig sedan en och en halv timme och önskade mitt besök. Det blev en snabb resa genom stan och när vi kom fram hälsades vi varmt välkomna med en kopp kaffe och med tevekameror och starka lampor. I det – som jag tyckte – gemytliga samtalet återupprepade jag för Mr Saddi och teve vad jag skrivit i gästboken för någon timma sedan, men lade till: ”Om du Saddam Hussein inte hittar en plats där du kan lära dig det nya språket är du välkommen till Holsbybrunn!” Irakisk teve filmade och hur man senare använde den filmen vet jag inte. Saddam Hussein accepterade inte min inbjudan, men det gjorde statssekreteraren Alf T Samuelsson och vi valde in honom i Erikshjälpens styrelse! Dock – det blev en fortsättning med Bagdad! Ett bibelmaraton ”cyklades” från Babylon till Bagdad.

23


24


Episod 5 C

Bibelmaraton i Bagdad ”Men då måste ni ta med en pastor från Norge också”, sa han, informations- och kulturministern, Mr Hamed Yousif Hemedi, när Cecilie Östby började prata om bibelmaraton i Bagdad. Bibelmaraton i Saddam Husseins Irak?! Var det möjligt? Jo, Cecilie, som var journalist från tidningen Dagen, var frimodig. Cecilie var ju sedan en tid tillbaka invigd i mina planer om att träffa Saddam, inte enbart för att Saddam gett pingstpastorn i Bagdad tillstånd att föra in fyra hundra tusen biblar och bibeldelar för några månader sedan, utan också för att berätta för Saddam att Den Allsmäktige hade synpunkter på Saddams okunnighet om ”kärlekens språk” så som det uttrycks i den bok som han gett tillstånd att föra in till Bagdad. Cecilie var med vid besöket hos talmannen i parlamentet 25


tillsammans med Mats Lundegård från Dagens Nyheter och Runo Samuelson från Lokalradion och SVT Gävleborg och hört mig överlämna mitt budskap till Saddam som troligen förmedlades direkt av irakisk teve som filmade besöket hos talmannen. Att Runo fått sitt visum och att han var med i mitt sällskap var viktig information till hälsoministeriet som strax skulle ta emot oss. Alltså, Runo hade fått sitt visum beviljat i Amman dagen före vår hundramilsresa genom öknen till Bagdad och informationsministeriet frågade om Runo också var med! Bagdad var väl informerat om vårt besök! Jo, kulturministern sa, att om det ska genomföras ett bibelmaraton i Bagdad så bör norska pastorer vara med i planeringen. Det var självklart att han visste att Cecilie var dotter till pastor Josef Östby, norrmannen, och ville därmed visa sig vänlig mot Cecilie men också avslöja att han visste mera om oss än vi anade. Hur blev det då med bibelmaratonet? Det genomfördes senare, med välkände Urban Widholm och frälsningsofficeren Joakim Storck från Skillingaryd (numera kårledare i Uppsala). Norrmannen Karl Axel Mentzoni fanns med i planeringen. Det var ju viktigt med norrmännen, hade han ju sagt, informationsministern. Dessa två och andra svenska ungdomar cyklade från Abrahams födelseort vid Kuwaitgränsen, förbi Babylon och upp till Bagdad där bibelmaratonet hölls i den kristna kyrkan vid Svenska ambassaden. 26


Stora plakat med bibelord från Hebreerbrevet hade funnits med ända från Abrahams stad och fram till Bagdad. Irakisk teve hade förevigat hela processen. Detta hände i Saddam Husseins Irak för snart 25 år sedan! Saddam själv fick en bibel i kalvskinn av mig, förmedlad av Irakiska ambassaden i Stockholm och Mr Saddi. Hoppas han hann läsa i den innan han avrättades en tid senare!

27


28


Episod 6 C

Damaskus På Svenska ambassaden i Damaskus regerade en ambassadör som inte var främmande för kristen tro och verksamhet. Han visste vad som gällde, när det verkligen gällde. Hans farbror från Bankeryd hade arbetat som svensk missionär i Portugal. Nu ringde han, ambassadören! Så berättade han i telefon från Damaskus: ”Vår kock här på ambassaden går efter arbetstid omkring i kvarteren runt Raka Gatan och hittar ungdomar som varken accepterats av samhället eller av sina föräldrar. Barnen och ungdomarna är mentalt störda och föräldrarna skäms. Barnen finns inte med i officiella sammanhang. Vid våra tillställningar på ambassaden brukar jag och min personal uppmuntra honom – han heter Labib Nazlian – och vi samlar då in en spontan ”kollekt” 29


som han får använda i sitt arbete”, sa ambassadören. ”Så nu undrar jag om Erikshjälpen kan stötta Labib och oss med ert välkända engagemang!” Jo, vi kunde! Vi renoverade en byggnad och kallade den för Fredens hus. Fredens hus i Damaskus! Om den verksamheten kan jag berätta mycket när jag träffar dig, bäste läsare! Men låt mig bara ta det här: Jag träffade Ali, 17 år, vid ett av mina besök i Damaskus. Han kom emot mig med ett leende. Hans handslag var kraftigt och varmt och på hygglig engelska hälsade han mig välkommen. Ali föddes med en mental skada och gömdes undan för släktingar och vänner och han blev naturligtvis inte registrerad hos myndigheterna. I sexton år levde han som obefintlig. Men Ali upptäcktes av Labib Nazlian och efter samtal med Alis föräldrar fick Labib ta med sig pojken till Fredens hus. Där mötte han andra ungdomar och såg en värld som han inte visste fanns. Han lärde sig tala och efter ett år i gemenskap med andra människor kunde man bara med svårighet upptäcka hans handikapp. Fråga mig hur arbetet på Fredens hus har utvecklats och jag ska ge dig ett långt svar – när vi träffas! Jag lämnar Raka Gatan och Gamla stan i Damaskus och promenerar stora vägen, eller kanske det är en aveny, ner mot Hotel Sheraton. 30


Utmed gatan passerar jag en stor tomt med ett rejält hålligång med bollspel, tjo och tjim. Jag stannar till, går in på gården och frågar mig för lite grand. Det verkar ju som om det är ett frikyrkligt hålligång. Jo, det stämmer! Det är en frikyrka. Det är Evangelical Allians Church, grundad av ingen mindre än Alliansmissionens store profet, Fredrik Fransson, som på sin jordenruntresa för länge sedan stannade till i Damaskus en tid och hann med att bilda en församling där! Församlingen har nu flera hundra medlemmar och är ungdomligt präglad, också med bollspel och övrig sport på programmet. Inte visste jag att det fanns en frikyrka utmed avenyn. Jag visste inte att det fanns frikyrkor överhuvudtaget i Damaskus. Trots att jag haft intresse för Mellanöstern under hela mitt vuxna liv hade jag inte hört detta. Längre ner på gatan, har den syriske presidenten Hafez alAssad (nuvarande presidentens pappa) sitt privata bibliotek. Också här är det full fart på folk. Det är Mellanösterns stora årliga bokmässa som besöks av cirka femtio tusen människor under den vecka som mässan pågår. Bland alla dessa stånd med arabisk litteratur fanns en avdelning med kristna böcker och biblar, inte i skymundan, utan helt öppet och skyltad på modernt sätt. Hit kom många araber och universitetsungdomar och köpte sig en bibel. Jag skriver alltså om Syrien! 31


Märk att jag skriver om Fredens hus i Damaskus! Hade du hört om det här förut? Jag tackar Tom Höglind, min vän, som öppnat dörrar och ögon och som jag tillsammans med vänner bilat med i Syrien, Jordanien och Libanon!

32


Episod 7 C

Ventilbasunen Min ventilbasun har blivit min livslånge vän, alltifrån 1949, då Eric Ulke lärde mig älska blåsmusik. Basunen är fortfarande min vän. Det var endast under sjutton år som jag saknade den, förlorad som den var i Afrikas vildmark. Under de åren sökte jag min ventilbasun, både under tiden vi bodde i Etiopien, och vid besöken jag senare gjorde i landet. Eric Ulke, ja. Han blev min lärare i blåsteknik och han blev mångas vän under tiden han reste omkring i landets pingstförsamlingar och bildade blåsorkestrar. Det blev kanske ett hundratal som bar Ulkes signum. Sven Harrysson i Smålandsstenar har skrivit tre böcker om pingströrelsens blåsmusik, där Eric Ulke och Birger Burman präglade de två genrer av blås som rådde under ett femtiotal 33


år i församlingarna. Genren med Eric var trumpeter och basuner, Birgers med kornetter och tromboner. Men det är klart, det var tufft för en elvaåring att bli vän med Eric Ulke. Hans inlärningsmetoder hade nog inte gått hem idag. Mitt barnbarn, Benji, sa häromdagen ”du farfar har gigantiska öron!” Kan storleken på mina öron bero på att Ulke hade grabbat tag i dem vid de mångfaldiga felspelningar som jag gjorde, då vi lärde oss blåsteknik på Hans Carlssons expedition i Betel, Värnamo? Med tiden fick blåsningen struktur och det hände att Ulke och jag spelade basunduett vid blåsorkesterns framträdanden. Eric Ulke blev min och mångas vän och jag nämner hans namn med både respekt och glädje. Så hände det sig, att vid den tiden då Etiopien kallade, att jag tog med mig basunen till mitt nya hemland. Jag trodde att den skulle öppna dörrarna för blåsmusik i Awassa. Visserligen hade Bernt Einarsson blåst saxofon på mötena i Awassa under flera år, men det hade inte riktigt gått hem bland etiopierna. Men med min basun skulle det nog bli annorlunda och jag tog med ett helt lass blåsinstrument från Sverige som grabbarna på yrkesskolan i Awassa kunde få pröva på. Vi skulle bilda den första blåsorkestern i Etiopien vid sidan av Haile Selassies militärmusikkår! Göran Selin tog med sig sin kornett och Gert Fållsten sin basun. Så nog skulle vi lyckas, alltid. Om Bernt också ville 34


vara med på saxofon så var väl det okej, även om Eric Ulke inte hade gillat det. Saxen räknades ju som träblåsinstrument och hade ingen plats bland mässingsinstrumenten, och det fanns heller inte med i Ulkes genre. Birger Burman däremot skulle ha älskat saxen. Nej, det gick inte. Vi, Göran, Gert, Bernt och jag nådde inte upp till Eric Ulkes pedagogiska klass – inte heller Birger Burmans. Vi la ned projektet. Vid hemresan packade jag ner basunen bland våra övriga möbler och prylar och ställde in allt i ett magasin eller förråd. Samma förråd hade Harald Johansson tidigare använt som garage för sin Volkswagen under tiden som han var hemma i Västerås för vila. Det förrådet var ”heligt”, ingen fick röra den förvaringsplatsen, hade Harald förkunnat. Men David Dahl föll för frestelsen när jag bad David om hänglåsnyckeln till förrådet. Jag behövde nämligen låna en strålkastare av Volkswagenmodell till en norrmans Volkswagen. Strålkastaren skulle jag ersätta innan Harald kom tillbaka från Sverige. Jag hoppas jag lyckades med manövern – men jag minns inte riktigt! Det var alltså i det här förrådet jag låste in våra grejer och min vän ventilbasunen. Jag och familjen skulle ju återvända till Etiopien om något år. Efter knappt två år var vi tillbaka. Jag hämtade möblerna 35


från förrådet och övriga grejer. Tavlorna kom på plats, matbord, stolar och porslin – men min ventilbasun fanns inte i förrådet! För att låta denna del av historien bli så kortfattad som möjligt så nöjer jag mig med att säga att jag frågade efter min basun, jag letade efter min basun i sjutton år! Den fanns inte någonstans. Den var förlorad! År 1986 reste Sven-Olof Franzén (Frazze), från Radio Jönköping, och jag till Etiopien. Radion ville berätta vad Erikshjälpen gjort för att lindra svältkatastrofen som drabbat landet. Vi kom till sydvästra delen av landet. Gert Fållsten var samordnare för missionens insatser. Biståndsminister Alf Svensson hade tidigare besökt landet och i England spelade Bob Geldof för Life Aid och hela världen stod upp för att lindra nöden i Etiopien. Gnosjö kommun samlade pengar till ett solenergiprojekt och Erikshjälpen finansierade vetetransporter från Kanada till området och byggde ett rejält magasin för upplagring av vetet. Tidigt en morgon gick jag ner till veteförrådet. Jag öppnade de två stora portarna och när morgonljuset föll in i förrådet såg jag den mängd vete som nu skulle distribueras till de hungriga etiopierna. Men det som morgonsolen avslöjade, var min ventilbasun! Den stod där i magasinet som om ingenting hade hänt! Hundra mil från platsen där jag lämnat den för sjutton år sedan! 36


Förbluffad, överväldigad och gråtfärdig av glädje utbrister jag: ”Står du här! Vad gör du här?” Ventilbasunen, min vän, svarade: ”Ta mig härifrån, från detta rike av ormar och skorpioner! Jag vill vara med dig! Jag har varit i händerna på många som försökt spela på mig, men ingen kan som du, Roland! Du är min mästare!” Vi hade hittat varandra min ventilbasun och jag! Jag tog med mig den hem till Vetlanda. Men – den blev stående i mitt garage under lång tid. En vårdag när jag städade garaget så ropade basunen på mig: ”Hördudu, Roland, skulle vi inte börja om med vårt samarbete? Sa du inte det när du räddade mig från min overksamma tid i Etiopien? Vad gör jag här? Till ingen nytta – här i ditt garage? Då var det ju ändå bättre i Afrika, där var det åtminstone varmare!” ”Förlåt”, sa jag. Jag spolade ventilbasunen ren från spindelväv och annat skräp. Jag smorde ventilerna med den rätta smörjelsen. Jag rengjorde munstycket. Jag satte på klockstycket. Skulle det bli någon ton i basunen? Genom åren hade den ju ärgat och blivit fläckad. Den såg inte alls ut som i sin ungdoms dagar. Då hade den varit skinande blank och format de mest underbara toner. Nu såg den gammal och förbrukad ut. Jag öppnade garageporten, satte basunen till läpparna och spelade ut över Sjunnen, den mest fantastiska sång en nyfrälst ventilbasun och hans mästare kan sjunga eller spela: 37


”Börja om än en gång i mitt liv, börja om än en gång i mitt liv! Låt mig formas av dig, av ditt heliga bud. Gör mitt liv till ett redskap för dig!” Oh, vad det lät! Jag grät av rörelse och basunen sa ”Äntligen har jag hamnat i min Mästares händer!” Jag tar med min gamla basun till möten och sammankomster och jag spelar ”Börja om än en gång...” Den nya basunen jag fick av musikanterna i Värnamo när vi flyttade till Umeå 1977, får också vara med. Men folk säger att tonen är bättre i den gamla... Tack Eric Ulke!

38


Episod 8 C

Carl Johan Bernadotte Varför inte? Ja, varför skulle inte jag kunna sjunga för en prins? Så jag gjorde det! Jag sjöng: ”Jag är barn till en kung, jag är barn till en kung fast liten och ringa, är jag barn till en kung!” Så frågade jag prinsen om han hade hört den söndagsskolesången. Nej, han hade inte ens gått i en söndagsskola! ”Va! Har Du inte gått i söndagsskola! Det gjorde väl alla barn när dom var i Din ålder”, sa jag. ”Nä, vi hade inte tid. Brorsan Bertil och jag hade fullt upp med våra motorcyklar och sladdade runt här på Sofiero söndag som måndag”, sa han, prins Carl Johan Bernadotte. Hans hustru Gunilla log gott där hon stod bredvid sin prins. Vi , min hustru Gudrun och jag tillsammans med Kerstin och 39


Göran Ivarsson, var inviterade på middag på slottet. Men låt mig ta det från början Det var på Sofiero en sommardag några år efter Tjernobylexplosionen i Ukraina 1986. Mycket folk hade samlats i den vackra parken, och på den för tillfället uppbyggda estraden stod en vacker grupp röd-och-vitklädda barn från Vitryssland. Dom kallade sig för Simkha-kören, en judisk ungdomskör från Minsk. Erikshjälpen hade inbjudit den till Sverige för att aktualisera stödarbetet för de många barnen i Vitryssland och Ukraina som skadats av det radioaktiva nedfallet från Tjernobyl, cesium 137. Nerfallet av cesium hade också drabbat mellersta Sverige. Svamp och bär, kött från rådjur, älg och ren förgiftades och skulle inte kunna ätas på lång tid. Men framför allt förgiftades stora områden i Vitryssland och Ukraina. Många drabbades, inte minst barnen. Många barn dog, andra fick livslåga lidanden på grund av sköldkörtelcancer. Hos Ove Claesson i Gnosjö började en idé att gro och när Ove kontaktade oss på Erikshjälpen dröjde det inte länge förrän han hade hämtat en busslast barn från de radioaktiva områdena i Vitryssland. Oves liv förvandlades. Han stängde sin bilverkstad och gjorde en livslång humanitär insats. Hur många barn han under de nästan trettio åren räddade från kärnkraftskatastrofens följder, vet bara han själv. 40


Han var fullt aktiv med dessa barntransporter ända tills han gick bort i januari 2019, endast 63 år gammal. På Tjernobylbarnens Oas i Marieholm fick tusentals och åter tusentals barn njuta gott under någon sommarmånad. Ove och hans barn reste omkring i södra Sverige för att sjunga och för publiken berätta sin historia och därmed visa att det lönar sig med medmänsklighet. Alltså, det var för drygt tjugofem år sedan som Sofiero fylldes med Erikshjälpens och Tjernobylbarnens vänner för att njuta av parkens skönhet där främst rhododendronravinerna uppvisar sin prakt, men också att lyssna till en välsjungande barnkör från Vitryssland, klädd i vitt och rött. Och jag sjöng med – men främst då för Carl Johan Bernadotte och hans Gunilla: ”Jag är barn till en kung...” Övriga lyssnare i parken kanske tyckte det var vågat, men varför inte, det var roligt! Nog försökte jag lära prinsen att sjunga med, (sången var ju lätt att lära) men hans röst var visst inte lämpad för sång, sa han. Däremot sjöng barnen så bra att det faktiskt blev en EPskiva utgiven och som snurrar i många svenska hem.

41

Profile for Semnos Förlag AB

Episoder - titta i boken  

Episoder - titta i boken