En herde ser på den tjugotredje psalmen - titta i boken

Inledning Bibelns böcker har i de flesta fall skrivits av enkla män under Guds Andes inspiration. En hel del av terminologin och undervisningen är mycket jordnära och handlar om naturen och livet utomhus. Böckerna skrevs framför allt för enkla människor, nomader som väl kände till livet ute och naturen runt omkring sig.

I dag är det annorlunda. De flesta som nu läser eller försöker tränga in i Bibeln lever i en tättbefolkad och ibland konstgjord miljö. Speciellt stadsbor känner inte alls till saker som boskapsskötsel, jordbruk, skogsbruk, trädgårdsskötsel och vildmarksliv. De går miste om en del av sanningarna i Guds Ord därför att de inte tillräckligt väl känner till detaljer om får, sädesslag, vinodlingar m. m.

Men trots detta är den gudomliga uppenbarelsen mycket nära förknippad med naturliga ting. När vår Herre vandrade ibland oss använde han upprepade gånger naturfenomen för att förklara den övernaturliga sanningen i en liknelse. Det är en naturlig och effektiv metod, som gäller på både det vetenskapliga och det andliga området.

Vi förstår detta bättre när vi erkänner att Gud är upphovsman till både det naturliga och det övernaturliga (andli5

ga). Det är samma grundläggande lagar, principer och förlopp som fungerar på dessa båda områden. För att kunna förstå det andliga är det en stor hjälp att hitta den parallella principen i det naturliga.

Här måste jag få säga att det är genom denna tolkning av Bibeln som jag själv har förstått något av dess innebörd.

Det förklarar också delvis varför mina åhörare brukar komma ihåg sanningarna en längre tid, när jag en gång har förklarat dem.

Därför är jag glad att som herde få ge mina synpunkter på den välkända och älskade – men ofta missförstådda – tjugotredje psalmen.

Bakgrunden till den här boken är unik. Jag tror att jag har större förståelse än de flesta för vad David tänkte på när han skrev denna vackra dikt. Jag växte upp och bodde i Östafrika, där jag alltid var tillsammans med enkla, infödda herdar. Deras seder och bruk påminde mycket om dem som förekom i Mellersta Östern. Romantiken och känslan av det pittoreska i dessa herdars liv är jag väl förtrogen med. Under åtta år var jag dessutom fårägare och fåruppfödare. Så därför känner jag väl till allt det praktiska i fårhanteringen.

När jag senare tjänstgjorde som lekmannapastor i en församling hade jag användning för mina erfarenheter och delade med mig av sanningarna i denna psalm varje söndag under flera månader, på samma sätt som en herde delar livet med sin flock.

Mina direkta upplevelser av herdelivet avspeglas i de följande kapitlen. Vad jag vet, är det första gången som en fåraherde har skrivit en längre utläggning om herdepsalmen.

6

Det är en svårighet som genast uppkommer när man skriver en bok om ett känt avsnitt i Bibeln. Man tar ifrån läsaren en del av hans uppfattningar om textens innehåll när man försöker öppna hans ögon för det nya man vill säga. I likhet med många andra andliga lärdomar har den tjugotredje psalmen varit föremål för en hel del sentimentala föreställningar, utan någon verklig grund i det dagliga herdelivet. Vissa av de idéer som förekommit är helt enkelt absurda.

Jag uppmanar därför läsaren att ta del av följande sidor med ett öppet sinne och en barnsligt fördomsfri inställning.

Om vi gör det, kommer de nya sanningarna och de spännande glimtarna av Guds omsorg och intresse för oss att välla fram. Då kommer vi in i en ny och mer frimodig uppskattning av vår Frälsares ändlösa omsorg om sina får. Ur allt detta växer det sedan fram en beundran och kärlek till själens store Herde.

7

8

1 Herren är min herde Herren är min herde! Men vem är Herren? Hurdan är han?

Har han tillräckliga förutsättningar för att vara min herde, min chef, min ägare?

Om så är fallet, hur kan jag då komma under hans ledarskap? På vilket sätt kan jag bli föremål för hans intresse och intensiva omsorg?

Detta är genomträngande och utforskande frågor som förtjänar ett ärligt och noggrant studium.

En av kristenhetens stora brister är att vi många gånger talar på ett generellt och tvetydigt sätt.

David, som skrev psalmen, var själv en herde och son till en herde och blev också känd som Israels ”herdekung”. Han sade utan omsvep: ”Herren är min herde!” Vem syftade han på?

Han syftade på HERREN, Israels Herre och Gud. Det bekräftades också senare genom Jesus Kristus. Han var Gud i människogestalt och förklarade med eftertryck: ”Jag är den gode herden.”

Men vem var denne Kristus?

9

Vår uppfattning om honom är ofta för liten – alltför trångsynt, anpassad efter oss själva, alltför mänsklig. Därför är vi inte villiga att låta honom få auktoritet och herravälde över oss. Ännu mindre går vi med på att ge honom äganderätten till våra liv.

Det var han som var direkt ansvarig för skapelsen av allt, både det naturliga och det övernaturliga (se Kol. 1:15-20).

Om vi stannar upp och tänker på personen Kristus – på hans makt och vad han har gjort – blir vi glada över att som David stolt kunna konstatera: ”Herren – det är han som är min herde!”

Men innan vi gör det, är det bra om vi kan hålla i minnet den speciella roll som Gud – Fadern, Sonen och den helige Ande – har spelat i världshistorien.

Gud som fadern är källan, upphovsmannen och plan­ läggaren av allt som finns. Det var i hans tanke som allt först tog form.

Gud som sonen och frälsaren är hantverkaren, kon­st­nären och skaparen av allt som finns till. Han förverkligade allt som formulerats i faderns tanke.

Gud som den helige Ande är förmedlaren, som överför denna kunskap både till min tanke och till mitt andliga förstånd, så att de blir verkliga för mig och påverkar mig som människa.

Det fantastiska och storartade förhållandet mellan Gud och människan, som Bibeln så ofta talar om, kan jämföras med förhållandet mellan föräldrar och barn eller mellan en herde och hans får. Dessa relationer formades först i Guds, Faderns, tanke. De möjliggjordes och blev verkliga genom

10

Kristus. Slutligen har de bekräftats och praktiserats av mig personligen genom den helige Andes verksamhet.

När någon av oss gör det enkla påståendet att ”Herren är min herde”, syftar detta på en djup men ändå praktiskt fungerande gemenskap mellan oss och vår skapare.

Det bildar sambandet mellan människan, en näve jord, och hennes gudomliga mål. Du och jag, två vanliga människor, är föremål för Guds ivriga intresse.

Enbart denna storslagna tanke borde väcka min ande, göra mig vaksam och ge mig ett oerhört värde som individ.

Tanken att Gud i Kristus är djupt intresserad av mig, som den speciella människa jag är, ger mening och ett enormt innehåll till min korta vandring på jorden.

Ju större min uppfattning om Kristus är, desto mer levande blir mitt förhållande till honom. David talar inte om sig själv i den här psalmen, även om han också var en herde.

Han ser sig bara som ett får i flocken. Han talar om sin herde med stolthet, hängivenhet och beundran. Det är som om han skulle vilja säga: ”Se bara vem som är min herde, min ägare, min chef!” Det är Herren!

David visste av egen erfarenhet att ett fårs öde beror på vem som äger det och vad för slags människa det är. En del herdar är milda, vänliga, förståndiga, modiga och osjälviska i sitt arbete med hjorden. Under en herde kan fåren få kämpa, svälta och lida oändlig nöd. I en annans vård kan de frodas och trivas.

Om Herren är min herde, bör jag känna till en del om hans personlighet och förstå vad han kan göra.

Jag brukar gå ut på kvällen och vandra ensam under den

11

klara stjärnhimlen. Jag gör det för att intensivt kunna tänka på min store herde och påminna mig hans majestät och makt.

När jag ser upp mot alla stjärnorna på himlen, kan jag inte fatta att åtminstone tvåhundrafemtio miljoner gånger tvåhundrafemtio miljoner sådana här himlakroppar – som var och en är större än solen – har blivit utspridda över den vidsträckta rymden av hans hand. Jag tänker också på att planeten jorden, som är mitt tillfälliga hem under några korta år, är en obetydlig fläck i denna rymd. Om det vore möjligt att forsla vårt starkaste teleskop till den närmaste grannstjärnan. Alfa Centauri, och rikta det mot jorden, så skulle vi inte kunna se vår lilla planet ens med detta utomordentliga instrument.

Detta måste göra oss ödmjuka. Det får jaget i människan att liksom dunsta bort och sätter in saker och ting i deras rätta perspektiv. Det får mig att se mig själv som en liten smula i ett ofattbart universum. Trots detta står det fast att Kristus, skaparen av detta överväldigande kosmos, har en klar avsikt med att kalla sig själv min herde. Han inbjuder mig att vara hans får, som han alltid vårdar och intresserar sig för. Vem skulle bättre kunna ta hand om mig?

På samma sätt kan jag böja mig ner och ta upp en handfull jord från vägkanten. När jag ser på den genom ett elektroniskt mikroskop, blir jag förvånad över att upptäcka hur det myllrar av miljarder och åter miljarder mikroorganismer. Många av dessa är så egenartade i sin cellstruktur att man ännu knappast har förstått någonting av vad de fyller för funktion i jorden.

Det är Kristus – Guds son – som har skapat och gett liv åt allt detta. Från den största galax till den mest hårfina mikrob fungerar allting felfritt enligt bestämda lagar för ordningen

12

och sammanhanget i universum. Detta övergår vad människan i sin begränsning kan fatta.

Det är först och främst i den meningen som jag måste erkänna att hans äganderätt till mig som människa är fullt berättigad – helt enkelt därför att det var han som skapade mig. Det finns ingen som bättre kan förstå hur man ska ta hand om mig.

Jag tillhör honom helt enkelt därför att han valde att skapa mig och ha mig som föremål för sin egen tillgivenhet.

Det är ganska typiskt att de flesta män och kvinnor fullständigt vägrar att erkänna detta faktum. Många förnekar att ett sådant förhållande existerar eller borde existera mellan människan och hennes skapare. De vill inte medge att Gud kan göra anspråk på äganderätten och inflytandet över dem själva på grundval av att han skapat dem.

Detta var naturligtvis den stora ”risken” eller Guds medvetna ”chansning”, om vi får använda det uttrycket, när han först skapade människan.

Men på sitt vanliga storsinta sätt tog Gud också det andra steget. Han återupprättade det förhållande som människan gång på gång bryter genom att vända honom ryggen.

På Golgata demonstrerade han i Kristus än en gång sitt hjärtas djupa längtan att låta människor komma under hans välgörande vård och omsorg. Han tog själv konsekvensen av deras onormala sätt att leva. Det framgår av Jesaja 53:6: ”Vi gick alla vilse som får, var och en gick sin egen väg, men all vår skuld lade Herren på honom.”

Genom detta tillhör jag verkligen honom, och det på ett nytt, bindande och mycket levande sätt. Jag tillhör honom

13

därför att han har köpt mig tillbaka för det otroliga priset att han både levde och dog för mig.

Därför har han full rätt att säga: ”Jag är den gode herden.

Den gode herden ger sitt liv för fåren.”

Det är alltså ett ofrånkomligt faktum att vi har blivit köpta och är betalda. Vi tillhör inte oss själva, utan han har full rätt att göra anspråk på våra liv.

Jag kommer ihåg från min första tid som fåruppfödare, hur mycket priset på tackorna betydde. De var inte mina förrän jag hade betalat dem kontant. Det var pengar som jag förtjänat med blod, svett och tårar från min egen kropp under de förtvivlat slitsamma depressionsåren. När jag fick min första egna lilla flock, köpte jag dem bokstavligt talat med min egen kropp, eftersom jag fått kämpa och slita för att klara av det.

På grund av detta kände jag på ett mycket speciellt sätt att de verkligen var en del av mig och jag en del av dem. Det fanns en nära samhörighet, som trots att den kanske inte syntes utanpå ändå gjorde att de trettio fårtackorna var otroligt dyrbara för mig.

Samma dag som jag inköpte dem insåg jag också att detta bara var början till en lång, ständig strävan, där jag som deras ägare om och om igen måste ge ut mig själv för dem om de skulle trivas och växa till. Får tar inte vara på sig själva, som en del kanske tror. De fordrar en oändlig tillsyn och noggrann vård, mer än någon annan boskap.

Det är ingen tillfällighet att Gud valt att kalla oss får.

Fårens och människornas uppförande är egendomligt lika på många sätt, som vi ska se i de följande kapitlen. Vårt sätt att tänka som massan (eller vår hjordinstinkt), vår fruktan

14

och ängslan, vår envishet, vår dumhet och våra ovanor har alla sina motsvarigheter bland fåren. Trots alla dessa mindre smickrande karaktärsdrag väljer Kristus oss. Han köper oss, kallar oss vid namn, gör oss till hans egna och gläder sig åt att få ta hand om oss.

Det är denna sista synpunkt som är den tredje orsaken till att vi är skyldiga att erkänna honom som vår ägare. Han ger bokstavligt talat ut sig själv för oss, om och om igen. Han går alltid emellan när vi kommer i knipa. Han leder oss dag för dag med sin Ande. Han försäkrar oss hela tiden om att vi är beroende av att vara i hans vård.

I själva verket skulle den 23:e psalmen mycket väl kunna kallas ”Davids lovsång till Gud”. Hela psalmen är en uppräkning av den gode Herdens olika sätt att se till sina får utan att spara sig själv.

Inte att undra på att författaren var stolt över att få tillhöra den gode Herden. Varför skulle han inte vara det?

Jag kan fortfarande se framför mig en av fårfarmarna i vårt område. Den sköttes eller snarare missköttes av en arrendator som aldrig borde ha tillåtits att ha får. Hans djur var alltid magra, svaga och hade ofta sjukdomar och parasiter.

De gick ofta fram till staketet och blängde förbi taggtråden, bort mot det gröna gräset där mina får betade. Om de hade kunnat prata, tror jag att de skulle ha sagt: ”Å, om vi kunde bli fria från vår hemske ägare!”

Det var en syn jag aldrig kan glömma. Det är en bra bild av människor över hela världen som lider under synden och Satan och som inte vet vad det betyder att tillhöra den gode Herden.

15

Det är underligt att så många helt avvisar och förkastar Kristi anspråk på deras liv. De är rädda för att fångas in under en tyranns herravälde om de accepterar Guds anspråk.

Den inställningen är svår att förstå när man tar sig tid att begrunda Kristi personlighet. Vi måste erkänna att det har funnits många falska herdar som försökt likna Kristus, men det är bara hans liv som tål att granskas. I honom finner vi en person med enorm medkänsla, någon som man kan lita på fullständigt.

Han var kanske den mest älskade person som någonsin funnits bland människor. Trots att han föddes i en oansenlig omgivning av en anspråkslös arbetarfamilj, uppträdde han alltid med stor värdighet och övertygelse. Trots att han aldrig upplevde några speciella förmåner som barn, varken i skola eller arbete, var hela hans tänkande och hans syn på livet ett föredöme i fråga om mänskligt uppförande. Och trots att han inte hade några ekonomiska resurser eller någon politisk eller militär makt, har ingen annan person någonsin haft ett sådant inflytande på världshistorien. Tack vare honom har miljoner människor under nästan tjugo sekler kunnat leva ett ärligt och osjälviskt liv.

Han var inte bara mild och kärleksfull utan också noga med vad som var rätt, orubblig och fruktansvärt sträng mot skenheliga människor.

Han var utan motstycke i sitt storsinta, förlåtande sätt mot fallna människor, men en skräck för dem som ägnade sig åt förtal och meningslöst prat.

Han kom för att göra människor fria från synd, från sig själva och från sin fruktan. De fria människorna älskade ho-

16

nom med en oändlig tillgivenhet.

Det är denne man som påstår att han är den gode Herden, den intresserade herden som bryr sig om oss tillräckligt för att söka upp, frälsa och upprätta förlorade män och kvinnor.

Han tvekade aldrig att göra klart för den människa som kom under hans ledning och kontroll att det var frågan om ett helt nytt och unikt förhållande mellan henne och Kristus.

Män och kvinnor som tillhör denne herde har ett mycket särpräglat igenkänningstecken som skiljer dem från mängden.

Den dag då jag köpte mina första trettio fårtackor, satt min granne och jag uppflugna på det dammiga staketet som inhägnade fårfållan. Vi beundrade de utvalda, välfödda och starka tackor som nu var mina. Min granne gav mig en stor, vass slaktkniv och sade med eftertryck: – Ja du, Phillip, nu är de dina. Nu måste du märka dem också.

Jag visste vad han menade. Varje fåraherde har sitt särskilda bomärke, som han skär in i det ena av fårens öron.

Sedan är det lätt även på långt håll att se vem fåren tillhör.

Det var inte någon särskilt rolig uppgift att i tur och ordning fånga in fåren, lägga ena örat mot ett träblock och sedan skära i det med den vassa kniven. Det var smärtsamt för oss båda. Men genom detta lidande kvarstod sedan ett livslångt kännemärke, som aldrig kunde utplånas. Från den stunden fick varje får som blev mitt också bära mitt märke I Gamla testamentet finner vi en intressant parallell till detta. När en slav i ett hebreiskt hushåll av sin egen fria vilja valde att införlivas med familjen på livstid, fick han undergå en särskild ritual. Hans herre och ägare brukade ta honom till

17

dörren, hålla hans öra mot dörrposten och med en syl sticka hål i det. Från den stunden var han märkt för livet, märkt att tillhöra detta speciella hushåll.

Den människa som erkänner Kristi anspråk och sätter tro och lydnad till hans absoluta äganderätt kommer snart att ställas inför frågan om att bära hans märke. Det är korsets märke som ska visa att vi för alltid är ett med honom. Frågan är alltså om vi verkligen har låtit märka oss med korsets märke.

Jesus gjorde detta klart när han sade: ”Den som inte bär sitt kors och följer mig kan inte vara min lärjunge.”

Innebörden i detta är att en människa byter ut sitt planlösa, ombytliga sätt att leva mot ett mer produktivt och meningsfullt liv och så kommer in i det riktiga äventyr som det faktiskt är att vara ledd av Gud. Det är en sorglig sanning att många människor som egentligen aldrig har upplevt hans ledning och herravälde påstår att Herren är deras herde. De tycks hoppas att de genom att med munnen erkänna honom som herre på något sätt ska få uppleva fördelarna av hans vård och ledning, utan att betala priset och överge sitt eget vankelmodiga och slumpmässiga levnadssätt.

Man kan inte sitta på två stolar. Antingen tillhör vi honom, eller också gör vi det inte. Jesus själv varnade oss att det ska komma en dag när många ska säga ”Herre, vi gjorde många underbara tecken i ditt namn”, men då ska han svara: ”Jag känner inte er.”

Det är en mycket allvarlig och rannsakande tanke, som borde få oss att granska våra egna hjärtan och motiv och det personliga förhållandet till honom.

18

Tillhör jag honom verkligen?

Förstår jag verkligen att han äger rätten till mig?

Följer jag hans uppmaningar som jag bör, när jag nu tillhör honom?

Känner jag frihet och full tillfredsställelse i detta förhållande?

Upplever jag mening och innehåll i livet under hans ledning?

Har jag ro och vila, samtidigt som jag tycker mig stå mitt uppe i ett spännande äventyr, när jag tillhör honom?

Om så är fallet kan jag likt David med jubel och äkta tack­sam­het utbrista: ”Herren är min herde!” Jag är glad att få tillhöra honom, för det är genom detta som jag ska finna mig till rätta och utvecklas, vad jag än får möta i livet.

19