a product message image
{' '} {' '}
Limited time offer
SAVE % on your upgrade

Page 1

Prolog BOISE, IDAHO ”Jessica?” Hennes mammas röst tycktes komma långt bortifrån. ”Vad gör du där uppe, gumman?” Jessica Mason blinkade till när hon tvingade bort tankarna på begravningen. Inte sin mormors som hon gått på den här förmiddagen, utan den som ägt rum en kall decembereftermiddag fem månader tidigare. Joe … Angela … En stor kista bredvid en mycket mindre. Hon svalde de hotande tårarna och kände smärtan som en hetta i bröstet. Madrassen sjönk ner när hennes mamma satte sig bredvid henne på sängen. Sedan lades en arm om hennes axlar. ”Det är tungt.” Jessica nickade, medveten om att hennes mamma verkligen förstod. Förstod att det inte var sin mormor hon tänkt på, även om det borde ha varit det. Hon förstod utan att döma. ”Jag älskade verkligen mormor Frani.” ”Klart du gjorde.” ”Men jag önskar att jag hade gått hem efter … efter begravningsgudstjänsten. Jag var inte beredd på att minnena skulle komma tillbaka så starkt.” Hon drog in ett långt andetag och 5


släppte sedan ut det innan hon viskade: ”Mamma, varför gör det fortfarande så ont?” ”Varför skulle det inte göra det? Du förlorade din man och dotter. Fem månader är inte en särskilt lång tid.” Hennes mamma höll hårdare om henne och tystnad fyllde rummet. ”Förlåt”, sa Jessica till slut. ”Det finns ingen anledning att be om förlåtelse, gumman. Vi kan inte stänga av våra känslor på befallning. De finns där ändå.” ”Åh, mamma.” Hennes mammas arm om henne hårdnade ännu en gång. ”Din mormor lämnade en sak åt dig. Vänta här så ska jag hämta den.” Nu när hon var ensam igen tog Jessica en näsduk och tryckte den mot ögonen. Några djupa andetag hjälpte henne att känna det som om hon kunde få kontroll över sina skenande känslor. Fem månader. Hon lade en hand över sin runda mage och mindes de arga orden hon och Joe hade utbytt på morgonen dagen då han och Angela dog. Ord hon inte delat med en levande själ. Inte ens sin mamma. Smärta och skuldkänslor skar genom henne. Skuldkänslor, för om hon och Joe inte grälat kanske hennes man och dotter fortfarande hade levt. Smärta, för om hennes man fortfarande levt skulle han ändå inte varit tillsammans med henne nu. ”Här är den.” Hennes mamma kom in i rummet igen. Hon satte sig på sängen bredvid Jessica och drog med handen över det slitna omslaget till den stora Bibeln hon höll i knät. ”Mormor Frani ville att du skulle ha den här.” Kyla drog genom hjärtat på Jessica. En känsla av ensamhet, av att vara ute på öppet hav. ”Kvällen innan hon dog sa din mormor till mig att ge den här till dig efter hennes begravning.” Hennes mammas röst var 6


mjuk, nästan andäktig, när hon talade. ”Den här Bibeln tillhörde hennes pappa, Andrew Henning. Han sa att den skulle vara hennes tills Gud sa till henne att ge den till någon annan i familjen, och sedan måste den personen behålla den tills Gud säger att det är dags att ge den vidare igen. Och så vidare.” Hon sköt över Bibeln till Jessicas knä. ”Min morfar hade inte så mycket pengar eller materiella ägodelar att lämna till sina arvtagare. Men han hade en tro att dela med sig av, till och med till dem som skulle komma långt efter att han var borta.” Hon klappade på Bibelns omslag. ”För den finns i den här.” ”Mamma – ” ”Låt det du hittar i den välsigna dig, gumman. Låt det trösta och undervisa dig.” Bitterhet brände på Jessicas tunga, men hon svalde ner den eftersom hon var tvungen. För hon ville inte att hennes mamma skulle få reda på hur långt bort hon vandrat. Från Gud. Från Hans Ord. Från att tro eller ens hoppas. ”Okej, mamma”, viskade hon till slut. ”Okej.” KUNA, IDAHO Torsdag, 24 oktober, 1929 Den sena eftermiddagssolen silade igenom genom fönstren i den lilla metodistkyrkan och kastade ett gyllene sken över bruden, brudgummen och de släktingar och vänner som samlats för att bevittna när Andrew Henning och Helen Greyson avlade sina löften. Andrew hade blivit förälskad i Helen första gången han träffade henne sent på hösten 1924. Hon hade varit sexton år då. För ung för honom, hade han sagt till sig själv, och livet hade varit för komplicerat. Han hade varit nästan tjugo och redo att lämna stan för att gå sitt första år på college i Moscow. Han hade 7


inte tid med någon romans. Det enda han skulle fokusera på var att ta sin examen. Ändå hade kärleken spirat mellan dem, trots avstånd och lång frånvaro. Under de kommande fyra och ett halvt åren hade de skrivit otaliga brev till varandra. Han hade studerat och haft ett deltidsjobb och drömt om dagen då hon skulle bli hans fru. Idag var den dagen. Fem långa år efter att han träffade henne första gången. När han såg på Helen visste han att det aldrig hade funnits en vackrare brud. Hennes mörka hår doldes till stor del under den vita slöjan, men inget kunde gömma rodnaden på hennes kinder när hon lovade att älska, ära och lyda honom. Hur kunde jag ha sådan tur att jag vann hennes hjärta? Hur lyckades jag övertyga henne att vänta på mig? Det förundrade honom varje gång han tänkte på det. Han var tjugofyra år, hade tagit universitetsexamen – den första i familjen som gjort det – och fått anställning på en bank i Boise. Hans inkomst var god och hans framtid såg ljus ut. Trots det hade Helen kunnat välja någon mer framgångsrik man om hon velat. Men det hade hon inte. Hon hade valt honom. För att hon älskade honom. Hon skulle aldrig behöva ångra det valet. Aldrig någonsin. När han friat till henne hade han lovat henne ett bra liv, fyllt av moderna bekvämligheter och lyx, och det löftet tänkte han hålla. Inget skulle få hindra honom från det.

8


Kapitel 1 HOPE SPRINGS, IDAHO Att köra genom Hope Springs tog knappt mer än en minut för Ridley Chesterfield, trots att han bara körde i tjugofem kilometer i timmen. Ortens centrum bestod av några få butiker vilket inkluderade en mataffär och ett kommunhus som verkade rymma både postkontor, borgmästarkontor och polisstation. En bit bortanför huvudleden kunde han skymta ett par skolor och en park. Inga trafikljus. Inga parkeringsautomater. Det var som att befinna sig i ett avsnitt av TV-serien Mayberry RFD. Hans mamma hade påstått att orten hade charm. Han fick lita på hennes ord. När han kom fram till timmerstugan en kort stund senare låste han upp ytterdörren och klev in. Luften var kall och rummet dolt i skuggor. Istället för att sträcka sig efter lampknappen gick han fram till närmsta fönster och drog upp persiennerna så att ljuset kunde flöda in i det sparsamt inredda rummet. Hans mamma och styvfar – som för närvarande bodde och arbetade i Arizona – hade köpt det här huset för ett par månader sedan. Det låg i en bergsdal norr om Boise och skulle bli deras semesterbostad tills de gick i pension om ett årtionde eller så. Då var planen att de skulle bo i Hope Springs permanent. 9


Det var rätt ironiskt. Att en man utan hopp tog sin tillflykt till en ort med det namnet. Ett humorbefriat skratt lämnade hans strupe. Hans mamma hade påstått att huset med sina två våningar hade samma charm som orten och han antog att hon hade rätt i det. Men det behövde rustas upp, både på insidan och utsidan, och det var han tacksam för. Ju mer han hade att göra, desto bättre. Och ju mer fysiskt arbetet var, desto bättre. Vad som än krävdes för att stoppa honom från att grubbla över omständigheterna som fört honom hit. Ju mindre han tänkte, desto bättre. ”’Allt som är sant’”, påminde han sig själv högt, ”’och värdigt, rätt och rent … tänk på allt sådant.’” Lättare sagt än gjort. De senaste veckorna hade han kastats mellan ånger och ilska, mellan behovet av att rättfärdiga sig själv och att banna sig själv för sin dumhet och naiva tillit. Att tänka på det som var sant och värdigt, rätt och rent och allt det andra som stod i den där versen i Filipperbrevet var mycket svårare än han trott. Han bet ihop käken och gjorde sitt bästa för att inte tänka överhuvudtaget. Istället koncentrerade han sig på att gå husesyn. På bottenvåningen fanns ett stort rum med välvt tak och en stenlagd öppen spis, ett rymligt kök, en matsal, ett badrum med badkar och ett sovrum. På andra våningen hittade han ett allrum iordninggjort som bibliotek med bokhyllor och två fåtöljer. Ett fönster försåg honom med en fantastisk utsikt över norra delen av dalen. På var sida om biblioteket fanns sovrum. Det fanns även ett till badrum, med dusch istället för badkar. ”Ta det stora sovrummet på bottenvåningen”, hade hans mamma sagt till honom. ”Vi har inte planerat in vår semester förrän i slutet av augusti.” Nu när han befann sig i huset visste han att han inte tänkte 10


följa den instruktionen. Det skulle inte kännas rätt. Nej, han tänkte ta ett av sovrummen på övervåningen. På så sätt, om han fortfarande var här i slutet av augusti – Ridley blundade och drog in ett kort andetag. Det var nog bäst om han lät bli att sätta upp en tidsplan. Nästa månad. Nästa år. Vem visste hur lång tid det skulle ta innan han blev tvungen att försöka hitta ett nytt jobb? Skvallerblaskorna och internettrollen måste väl vända sin uppmärksamhet åt något annat håll snart; även om det inte innebar att hans problem med kampanjen inte skulle förfölja honom när han försökte hitta ett nytt jobb. Med en grymtning gick han ner för trappan och ut genom dörren för att hämta sina saker i bilen. Resväskor och bagar hade packats i brådska. Han hade inte brytt sig om att vara organiserad när han väl tagit beslutet att lämna Boise. Förhoppningsvis lyckades han hitta sin tandborste innan det var dags att lägga sig. Som tur var hade hans mamma och styvfar möblerat huset strax efter att de köpt det så det fanns lakan och täcken samt allt nödvändigt porslin och annan utrustning för köket. Allt Ridley behövde göra var att ta en snabb tur in till Hope Springs för att köpa lite mat att fylla kylskåpet och skafferiet med. ”Lika bra att få det gjort.” Han släppte den sista bagen på golvet i sitt nya sovrum och gick ut igen med bilnycklarna i handen och en basebollkeps nedtryckt i pannan.

< Jessica Mason hade blivit förälskad i Hope Springs i samma ögonblick som hon sett det för tio år sedan. Hon och Joe hade flyttat till den lilla bergsorten några veckor efter sitt bröllop och glatt gjort sig hemmastadda i renoveringsobjektet med 11


tillhörande mark. De hade blivit en del av samhället på nolltid. Jessica hade inte ens haft något emot Joes jobbresor. Hon hade varit upptagen av att göra huset till ett hem och engagera sig i den lokala församlingen. Hon hade blivit vän med flera andra unga fruar och haft fullt upp på dagarna – framför allt efter att Angela fötts. Hennes liv hade blivit allt hon drömt om att det skulle bli. Men Joe hade inte varit lika lycklig som Jessica. Exakt när det blivit så visste hon inte riktigt. Hon hade en känsla av att hon borde kunna sätta fingret på när han slutat älska henne, men det kunde hon inte. Jessica sköt undan de smärtsamma minnena när hon gick in i mataffären i östra änden av Hope Springs med handlingslistan i handen. Hon tog inte gott om tid på sig och florerade inte runt så som hon gjort förr. Nu för tiden handlade hon snabbt och åkte raka vägen hem. Det hade blivit så efter olyckan. Hon hade inte stått ut med att människor beklagat hennes sorg, om och om igen. Och nu hade det blivit en vana. Hennes mamma hade sagt till henne mer än en gång att det inte var hälsosamt att isolera sig. Det kanske det inte var, men det var så Jessica ville ha det. Det var mindre smärtsamt. Dessutom måste hon låtsas så mycket när hon umgicks med människor. Ljuga så mycket. Det var bättre att tillbringa dagarna med att skapa i studion, jobba vid datorn och sköta onlinebutiken där hon sålde egentillverkade prydnadssaker och målningar. Bättre att vara ensam än att bli påmind om allt hon förlorat. Hon studerade tomaterna på grönsaksavdelningen när en annan kundvagn körde in i hennes. ”Åh, förlåt.” Hon tittade upp. Främlingen var lång och bredaxlad med svällande biceps som fick ärmarna på hans t-shirt att smita åt, 12


men hans ögon doldes bakom mörka solglasögon under en keps. ”Ingen fara”, svarade hon, tacksam över att det inte var någon hon kände. Han nickade hastigt och gick vidare. Jessica sträckte sig efter en tomat och kikade sedan över axeln för att se på mannen som stoppade plommon i en plastpåse. Han letade inte efter skador och kontrollerade inte om de var för gröna eller övermogna. Han bara stoppade dem i påsen utan att bry sig det minsta om kvaliteten. Karlar. Hon riktade uppmärksamheten mot tomaterna igen. Det tog henne ungefär en kvart att bli klar med handlingen, betala för varorna och stoppa kassarna i bagaget på sin stadsjeep. En gång i tiden hade hon älskat att prova nya recept och handla ingredienser till dem. Hon hade tillbringat timmar i köket där hon lagat mat för att glädja sin man. Nu för tiden brydde hon sig inte särskilt mycket om vad hon åt. Hon försökte äta hälsosamt för babyns skull, men hon föredrog det som gick snabbt och enkelt. Det fanns ingen annan att glädja, ingen annan att imponera på. Väl hemma, när hon stoppat in alla varor, försökte hon framgångslöst koncentrera sig på sitt senaste konstprojekt. Till slut gav hon upp och gick ut i trädgården för att rensa ogräs i rabatten. Hon var nästan klar när ett välbekant men oväntat ljud nådde hennes öron. Hon rätade på ryggen, vilade tyngden på hälarna och såg bort mot grannens ägor. Timmerstugan – ungefär ett tunnland bort från hennes eget hus – hade stått tom i nästan två år. Sedan, tidigt i april, hade Till salu-skylten tagits ner. Hon hade undrat vem som köpt det, men huset hade fortsatt stå tomt. Tills nu. En man, klädd i Levisjeans och en vit t-shirt, svingade en yxa som en expert där han högg ved som för länge 13


sedan staplats vid vedboden och täckts med en presenning. En god granne skulle ha korsat det tunnland som skilde dem åt och presenterat sig. En god granne skulle kanske ha tagit med sig ett fat nybakade chocolate chip cookies. Men Jessica mindes inte längre hur man var en god granne. Hon reste sig upp, drog av trädgårdshandskarna och gick in i huset. BOISE, IDAHO Måndag, 11 november, 1929 Andrew stod utanför banken medan en kall vind blåste genom hans kappa och ännu en genom hans själ. När han kysst Helen farväl på morgonen hade han haft ett arbete. Nu hade han inte det. De hade använt det mesta av hans besparingar till att åka på smekmånad vid kusten i Oregon. Det hade inte känts extravagant där och då. Nu önskade han att de varit mer sparsamma. Han drog upp kragen på jackan när han vände sig om och började gå mot bilen längs trottoaren. ”Jag kan hitta ett nytt jobb”, viskade han medan han gick. Hur svårt kunde det vara? Det som hänt på börsen för några veckor sedan hade skakat om de finansiella institutionerna över hela landet, men det skulle inte vara för alltid. Dessutom måste han inte arbeta på en bank. Hans examen gjorde honom kvalificerad för många positioner inom industrin och även inom den statliga sektorn. Han hade fått löfte om goda meriter, trots att hans arbetslivserfarenhet var begränsad. Det skulle inte dröja länge förrän han hittade ett nytt jobb. Trots att han försökte stärka sitt självförtroende med de tankarna, fasade han för att gå hem och berätta för kvinnan han bara varit gift med i tre veckor att han nu blivit arbetslös. Han rynkade pannan och saktade ner på stegen. Som an14


ställd på banken hade han varit medveten om den lågkonjunktur som slagit landet tidigare under året, men han hade inte trott att den skulle bestå. Han hade inte trott att den skulle bli värre. Han hade inte väntat sig en börskrasch eller att folk skulle kasta sig ut från skyskraporna på grund av den. Han hade definitivt inte trott att något av det skulle påverka honom på ett personligt plan. Så fel han haft. Ännu en kall vindpust slog emot honom och han skyndade framåt. Att köra hem tog inte lång tid. Andrew parkerade sin Ford vid gränden, gick till baksidan av det stora huset och de tio trappstegen ner till källarlägenheten han hyrt strax innan deras bröllopsdag. Sedan de återvänt från smekmånaden hade Helen gjort deras lilla hem så fint som möjligt. De hade ett vardagsrum med kallt klinkergolv, ett hörn där de åt, ett kök man knappt kunde vända sig i, ett badrum som nätt och jämt rymde handfat, toalett och dusch, och ett sovrum. Helen flyttade runt möblerna nästan varje dag och pysslade med hemmet samtidigt som hon gjorde en lista av saker hon ville köpa när de hade möjlighet. Faktum var att hon var i färd med att knuffa soffan till en ny plats när han öppnade dörren och klev in. ”Helen.” Hon flämtade till och snurrade runt. Hennes hand flög till hennes strupe när hon släppte ut ett andetag. ”Andrew. För allt i världen. Du skrämde mig. Vad gör du hemma såhär tidigt?” Han tog av hatten och hängde den vid dörren. Sedan gjorde han samma sak med kappan. ”Andrew?” Han mötte hennes blick igen. ”Jag är rädd att jag har dåliga nyheter.” ”Dåliga nyheter?” 15


”Helen, jag har förlorat mitt jobb på banken.” Hennes ansikte bleknade. ”Varför det?” När han korsade rummet undrade han om hans fru aldrig läste tidningen. Å andra sidan läste han nyheterna varje dag, och han hade också blivit tagen på sängen. ”Andrew?” Han tog om hennes axlar. ”Banken måste göra besparingar på grund av det som hände på börsmarknaden. De börjar med att göra nedskärningar bland de anställda. Jag tillhörde dem som fick gå idag.” Han drog henne intill sig. ”Oroa dig inte. De har lovat att ge mig väldigt goda meriter. Jag hittar ett nytt jobb snart.” Gode Gud, låt det vara sant.

16

Profile for Semnos Förlag AB

Den jag är med dig - titta i boken  

Den jag är med dig - titta i boken