De tre nycklarna - titta i boken

www.semnos.com

1

Fler böcker av Carl-Erik Sahlberg på Semnos Förlag: Predikningar i katedralen Söndag Effektiv bön Kyrkans första tid Miraklet S:ta Clara Allt det goda vi har i Kristus – vår Allt det goda vi har i Kristus – sommar Allt det goda vi har i Kristus – höst Allt det goda vi har i Kristus – vinter George Müller – ett liv i bön och tro Den kyrka växer som ...

Välsignelser i mitt liv Mamma kyrkan berättar Dag för dag – kyrkohistoriskt kalendarium

DE TRE NYCKLARNA Carl-Erik Sahlberg

Copyright © 2020 författaren Utgiven av Semnos Förlag, Värnamo Omslag: Eduardo Souza Foto: Magnus Aronson Tryck: Danmark 2020 ISBN: 978-91-88771-78-0

2

Innehåll FÖRORD................................................................................................ 5 Kapitel 1 GUD ÄR GOD...................................................................................... 9 Kapitel 2 MÄNNISKAN FRÅNLURADES NYCKLARNA....................... 15 Kapitel 3 GUD SÖKTE MÄNNISKAN............................................................ 25 Kapitel 4 VARFÖR MÅSTE JESUS DÖ?........................................................ 43 Kapitel 5 LÖSENTEORIN................................................................................... 53 Kapitel 6 DEN STORA TRIUMFEN............................................................... 61 Kapitel 7 NYCKEL NUMMER ETT: GOD GEMENSKAP MED GUD.. 67 Kapitel 8 NYCKEL NUMMER TVÅ: EVIGT LIV....................................... 75 Kapitel 9 NYCKEL NUMMER TRE: AUKTORITET I JESU NAMN.. 81 Kapitel 10 KRISTEN TRO ÄR NÅGOT MYCKET GOTT......................... 99 Kapitel 11 VARFÖR BLIR DÅ INTE ALLA KRISTNA?............................. 107 Kapitel 12 VARFÖR ÄR JAG KRISTEN?......................................................... 113 Kapitel 13 VÅGAR INTE MÄNNISKOR BLI KRISTNA?........................... 121

3

4

FÖRORD

En helt vanlig vardagskväll vid middagsbordet på Ottesångsvägen 7 i Södertälje kan man säga att den här boken föds. Vi började tala om varför Jesus måste dö. Vi brukade tala om andra saker också – hur det hade gått i skolan, varför Assyriska förlorade senaste fotbollsmatchen och hur dåligt vädret varit på sistone. Men just den här dagen och den här middagen så kom vi att samtala om varför Jesus måste dö. Han var ju så god och gjorde så mycket gott. Då sa, då sjuåriga Karin: ”Han måste dö för att ta tillbaka nycklarna.” Kanske sjuåringen hade sagt något viktigt – ”av barns och spenabarns mun” (Matt. 21:16). Så började jag i mitt dagliga bibelstudium också ha ett öga just på de tankarna – och så blev det denna bok. Man kan se den här boken som en sammanfattning av min kristna tro och erfarenhet – kanske som något av mitt andliga testamente.

Marangu den tredje söndagen i påsk 2020 Carl-Erik Sahlberg

5

6

Kapitel 1

7

8

GUD ÄR GOD

B

ibeln beskriver från första blad att Gud är god – God is good – Gott ist gut. Själva ordet på många språk anger denna hans huvudkaraktär – från första till sista sida i Bibeln. Vad var det första Gud gjorde med Adam? – och Adam betyder ”människa” – jo, han välsignade honom (1 Mos. 1:22, 1 Mos. 5:2). Att välsigna är inte det första en ond och mysteriös Gud gör – det gör bara en god Gud. Och som han började så fortsatte han.

Mose kunde uppmana: ”Över allt det goda som Herren din Gud har gett dig och ditt hus ska du glädja dig” (5 Mos. 26:11). Om Jetro står det, att han ”gladde sig över allt det goda som Herren hade gjort mot Israel” (2 Mos. 18:9). Psaltaren är en enda stor hyllning till Gud för hans godhet – ”Smaka och se att Herren är god” (Ps. 34.9), ”Tacka honom, lova hans namn, för Herren är god” (Ps. 100:4), ja, Gud ”är god mot alla” (Ps. 145:9). Se även t.ex. Ps. 107:1, 118:1,29, 135:3, 136:1. Jeremia kunde vittna: ”Herren är god mot dem som väntar på honom” (Klag. 3:25) och Hesekiel tröstade sitt folk med att säga, att Gud skulle göra dem ”ännu mer gott än tidigare” (Hes. 36:11). Esra och Nehemja upplevde att ”Guds goda hand” var över deras liv (Esra 7:9, Neh. 2:8). Nahum visste, att ”Herren är god, en tillflykt 9

på nödens dag” (Nahum 1:7) och Sakarja kunde utbrista: ”Hur stor är inte hans godhet!” (Sak. 9:17).

Så från första till sista bok i Gamla Testamentet; Gud är god och människor prisar honom för denna hans godhet. Att börja mumla något annat är att befinna sig miltals från Bibelns jublande proklamation.

God Gud gav Adam tre goda nycklar Denne gode Gud gav Adam – och här kommer sjuåriga Karins tankar in – tre nycklar. Den första nyckeln sa, att människan hade full och förtroendefull gemenskap med Gud. En gång till: Människan hade full och förtroendefull gemenskap med Gud. Tecknen på denna förtroendefulla gemenskap var många – Gud välsignade Adam (1 Mos. 1:28), han förde honom in i en vacker lustgård (1 Mos. 2:15) och Adam fick fritt äta av alla träd där (1 Mos. 2:16). Gud förde fram alla de djur han skapat till Adam som fick ge namn åt dem (1 Mos. 2:19) och sen gav Gud honom i Eva en livskamrat (1 Mos. 2:23). Adam var inte rädd för Gud – han ville vara med Gud och Gud ville vara med Adam.

Sen gav Gud Adam en andra nyckel. Denna andra nyckel sa: Människan ska aldrig dö. En gång till: Människan ska aldrig dö.

Adam fick veta att han ägde evigt liv – ”du kan äta fritt av alla träd i lustgården men av trädet med kunskap om gott och ont ska du inte äta, för den dag du äter av det ska du döden dö” (1 Mos. 2:16-17). Underförstått – ”om du inte äter av trädet med kunskap om gott och ont ska du aldrig någonsin dö”.

Den tredje nyckel Gud lade i Adams händer var rätten att regera jorden. Igen: Människan fick rätt att regera jorden. Gud sa ju: ”Uppfyll jorden och lägg den under er” (1 Mos. 1:28).

Grekiska grundtextens ”katakyreuo” översätts av Bibel 2000 med ”härska över den”. Så Gud gav Adam, människan, rätt att 10

”härska över dina [Guds] händers verk, allt lade du under hans fötter” (Ps. 8:7).

Alltså – repetition: God och generös Gud gav människan Adam tre nycklar: 1/ Full och förtroendefull gemenskap med Gud, 2/ Evigt liv och 3/ Rätten att regera jorden.

11

12

Kapitel 2

13

14

MÄNNISKAN FRÅNLURADES NYCKLARNA

M

en så hände det ofattbara – en fiende till Gud lyckades lura av Adam dessa tre viktiga nycklar. Denne fiende har i Bibeln olika namn – ”Åklagaren” (Job 1:6), ”Satan” (Luk. 10:18), ”djävulen” (Matt. 13:39) eller just bara ”en fiende” (Matt. 13:28, 39). Satan hade någon gång i tiden blivit nedkastad till jorden (Luk. 10:18, Uppb. 12:9). Vi vet inte säkert varför han blev utkastad och nedkastad men enligt en kristen tradition var han en ängel, kanske till och med en lovsångsledare, som på grund av uppror mot Gud och tillsammans med sina änglar kastades ut ur himlen och fick sin plats på jorden.

Om Jesaja 14 beskriver den händelsen, så fördrevs Satan från himlen för att han i sitt högmod ville vara som Gud, ”bli som den högste” (Jesaja 14:12-15).

Satan ville nu hemskt gärna komma åt de tre nycklar, som Adam ägde. Nu gällde det bara att lura av honom dem. För att kunna det började han först med att, som den duktige frestare han är, så frön av tvivel i Adams tankevärld: ”Har Gud verkligen sagt att ni inte får äta av alla träd i lustgården?” (1 Mos. 3:1).

Han fortsatte sedan med att appellera till Adam och Evas egon: 15

”Ni ska visst inte dö! Men Gud vet att den dag ni äter av den kommer era ögon att öppnas, och ni blir som Gud med kunskap om gott och ont” (1 Mos. 3:4).

Lurendrejeriet lyckades. Det ofattbara och tragiska hände, att Adam och Eva gjorde det enda de inte fick göra – åt just av frukten från det träd som de inte fick äta av (1 Mos. 3:6). Vad hände vid första tuggan? Svar: Adam förlorade sina tre nycklar.

Igen: Adam förlorade sina tre nycklar. Nu stod han där med tomma händer – ja, inte bara det, ”de märkte att de var nakna” (1 Mos. 3:7). Och så var den öppna och förtroendefulla relationen till god far direkt borta. Plötsligt blev Adam och Eva rädda för Gud och ”gömde sig för Herren Guds ansikte” (1 Mos. 3:8). Nu hukade sig människan fast ”Gud skapade människan rak” (Pred.

7:30). Förut älskade de pappa – nu fruktade de honom. Förut ville de vara med honom – nu undvek de honom.

I den första tuggan, syndafallet, förlorade människan, Adam, också sin andra nyckel, nämligen möjligheten att leva för evigt.

Nu kunde inget eller ingen hjälpa honom från att dö. Genom Adams synd kom döden in i världen (Rom. 5:12, 1 Kor. 15:21) och djävulen blev herre över döden (Hebr. 2:14). Nu dog Adam (1 Mos. 5:5), nu dog Set (1 Mos. 5:8), nu dog Noa (1 Mos. 9:29), nu dog Abraham (1 Mos. 25:8), nu dog Gideon (Dom. 8:32), nu dog David (1 Kung 2:10) och så vidare. Präster i tjänst kunde bara tjänstgöra begränsad tid eftersom ”döden hindrade dem från att stå kvar i sin tjänst” (Hebr. 7:23). Hela Gamla Testamentet är fyllt av sorgetåg och begravningar, människor som sörjer dem som dött innan de själva ska dö.

Dessutom förlorade Adam genom syndafallet sin tredje nyckel, rätten att regera jorden. Nu ockuperade i stället djävulen jorden och blev dess hänsynslöse regent. Han blev det Jesus kallar honom ”denna världens furste” (Joh. 12:31, Joh. 14:30), 16

han blev det Paulus kallar honom ”den här världens gud” (2 Kor. 4:4) och Johannes kunde påminna om, att ”hela världen är i den ondes våld” (1 Joh. 5:19). Ja, djävulen själv – så ”lögnens fader” han är (Joh. 8:44) – talade för en gångs skull sanning när han visade Jesus ”världens alla riken och dess härlighet” och sa, att denna värld blivit ”överlämnad” åt honom (Luk. 4:6, grek. ”paradidotai”). Det överlämnandet skedde den tragiska sekund då Adam för en bit frukt sålde ut rätten att regera jorden. Ett ställe i Uppenbarelseboken, om än svårtolkat, berättar om en stjärna, som fallit ner på jorden och fått nyckeln till avgrundens brunn.

Ur denna avgrund kom smärta, plåga och skadegörelse (Uppb.

9:1-2). Kanske var denna fallna stjärna Satan själv.

Så inledningsvis vill jag lyfta fram detta Nya Testamentets samlade vittnesbörd: efter syndafallet så regerar djävulen och hans änglar denna vår jord. Igen: Efter syndafallet regerar djävulen och hans änglar denna vår jord. Igen: Efter syndafallet regerar djävulen och hans änglar denna vår jord. Världen är alltså ockuperad av den onde. Därför är det han som efter ockupationen styr och ställer – och ställer till det – i den här världen och skapar allt mänskligt lidande – krig, katastrofer, olyckor, sjukdom, skilsmässor, ensamhet, oro, ångest. Det är han och människor i hans lydiga släptåg som gör det – inte en god far.

Därför ska jag ha en k-pist i ryggen för att sjunga sången ”He’s got the whole world in his hand”. Det är en medryckande sång, som jag tidigare ofta sjungit till mitt eget gitarrackompanjemang, men idag sjunger jag den inte – för den stämmer inte med Bibeln och inte med en lidande mänsklighets erfarenheter. När det i Svenska kyrkans nattvardsliturgi finns en så kallad prefation, som just påstår att Gud håller världen i sina händer, så känner jag en präst bördig från Jämtland som aldrig använder den. För om det är så att världen är i Guds hand och 17

intelligenta människor ser alla olyckor och krig som dagligen sker, alla äktenskap som spricker, alla barn som dör av svält, alla krig som utkämpas, inte undra på att de då säger som den person jag läste om som sa: ”Jag är inte ateist men när jag hör präster förkunna att Gud håller världen i sin hand och jag samtidigt läser tidningar och lyssnar på nyheterna i TV, hur ska jag då kunna tro?” Nej, Gud är god men det finns en annan som är ond, genomond och han är mer och värre än något att bara använda i svordomar.

Är inte Gud allsmäktig?

Ja, vi bekänner ju det till och med i vår trosbekännelse varje söndag: ”Vi tror på Gud fader allsmäktig, himmelens och jordens skapare.” För att svara bra på den frågan måste jag få använda några minuter och gå till den hebreiska grundtexten. Det ord som där oftast översätts med ”Allsmäktig” är ”El Shaddaj”. Exegeter som till exempel professor Tryggve Mettinger bekräftar dock i sin bok ”Namnet och närvaron” (1988) att ”namnet El Shaddaj har genom tiderna tolkats och återgetts på vitt skilda sätt”. Det vanligaste har varit att översätta ”El Shaddaj” med grekiskans ”pantokrator” (παντοκράτωρ), som betyder ”Allhärskare” eller ”Allsmäktig”. Mettinger menar dock, att den översättningen ”inte representerar en närmare språklig tolkning av El Shaddaj. Vad vi har i våra moderna bibelöversättningar som återgivning av El Shaddaj är i regel nedslag av denna konvention. Bibelöversättarnas ”den allsmäktige” ger ingen nyckel till förståelsen av El Shaddaj”. I klarspråk: ”allsmäktig” är rent språkligt inte en riktig översättning av hebreiskans ”El Shaddaj”.

En annan översättning av ”El Shaddaj”, som fanns i den tidiga judendomen, var ”han som är tillräcklig” eller ”han som är mer än nog”. Väljer man den översättningen går man tillbaka 18

till hebreiskans ”se-da”, som också ligger bakom det grekiska ordet ”hikanos”. Mettinger menar dock, att den översättningen ”framstår inte längre som något övertygande alternativ”.

Den härledning som Mettinger menar fått bredast anslutning i den exegetiska forskningen idag är ett ord känt från babyloniska texter, nämligen ordet ”sadu”, som är det vanliga ackadiska ordet för ”berg”. Namnet ”El Shaddaj” skulle då utifrån denna härledning betyda ”han som har med berget att skaffa”.

Den tanken skulle då kunna appliceras på de många ställen i Gamla Testamentet där Gud beskrivs som ”klippa”. Ja, ”Han är klippan” (5 Mos. 32:4), ja, ”våra fienders klippa är inte som vår klippa” (5 Mos. 32:31) och David kan lovsjunga: ”Lovad är min klippa, upphöjd är min frälsnings Gud!” (Ps. 18:47). Se även 5 Mos. 32:15, 18, 30 och 2 Sam. 23:3.

Det Mettinger trots denna osäkerhet om vad ordet egentligen betyder ändå vågar säga är att ”de utsagor som förknippas med ’El Shaddaj’ handlar framför allt om gudomlig välsignelse”.

Han fyller människornas hus med sitt goda (Job 22:18) och han var orsak till Jobs välgång (Job 29:5). Ordet har dock enligt Mettinger inte något med makt och våld att göra. När man försökt förknippa ”El Shaddaj” med den hebreiska roten s-d-d, som just har med våld och förödelse att göra, så menar Mettinger att det där är fråga om en ordlek utan ”någon rent språkhistorisk härledning”. Alltså: ”El Shaddaj” har inget med makt, våld och dödande att göra.

I den första översättning vi har bevarat av Gamla testamentet, kallad ”Septuaginta” och avfattad på grekiska på 200-talet f.

Kr., så översätts också ”El Shaddaj” i de flesta fall med ”Kyrios” (κύριος) som helt enkelt betyder ”Herre” (t.ex. 1 Mos. 17:1, Rut 1:21, Job 6:4, 6:14, 8:3, 21:20, 22:3, 22:23, 22:26, 24:1, 27:2, 27:10, 31:35 och Ps. 91:1) eller med ”Theos” (θεὸς), som bety19

der ”Gud”. (t.ex. 1 Mos. 28:3, 35:11, 43:14, 48:3, 49:25, 2 Mos. 6:3, 4 Mos. 24:4) I enstaka fall väljs till exempel ”hypsistos” (ὕψιστος), som betyder ”den högste” (t.ex. 4 Mos. 24:16). Så sammanfattningsvis: I Septuaginta översätts ”El Shaddaj” mest med ”Herren” eller ”Gud”.

Goda Folkbibeln, som jag dagligen använder och djupt uppskattar, översätter konsekvent ”El Shaddaj” med ”Allsmäktig”.

Fast risken är då att från många kommer som ett brev på posten frågan: ”Varför gör han då ingenting mot krig och oskyldiga människors lidande?” Bibel 2000 föredrar översättningen ”den Väldige” i stället, men det är heller ingen optimal översättning av den grekiska grundtext vi återfinner i Septuaginta. När Jesus enligt samma goda Folkbibeln säger att han ska sitta på ”Guds, den Allsmäktiges högra sida” (Luk. 22:9) så står det i den grekiska grundtexten bara ”på den gudomliga maktens högra sida” och översätts så av Bibel 2000 och i Giertz och Hedegårds översättningar. Ett annat ”problematiskt” ställe är 2 Kor. 6:18, som Folkbibeln översätter med ”Herren den Allsmäktige” medan andra översättningar väljer ”allhärskaren” (Bibel 2000) eller ”den allsvåldige” (Giertz). Versen ska vara citat från 2 Sam. 7:8 och enligt exegeter jag konsulterat om just den versen så menar de, att det är ingen tvekan om att det i 2 Sam. 7:8 i hebreiskan står ”Herren (JHWH) Sebaot”, alltså ”härskarornas JHWH”. De menar vidare, att det heller inte är någon tvekan om att när det i Septuaginta står κύριος παντοκράτωρ, som mest översätts ”Herren den allsmäktige” så saknar det motsvarighet i den hebreiska text vi har att tillgå. Ska man följa den hebreiska texten så ska alltså 2 Sam. 7:8 översättas ”Härskarornas Gud”, vilket då också borde vara översättningen i 2 Kor. 6:18.

Det är faktiskt bara i Jobs bok (med ett undantag) som ”El Shaddaj” i Septuaginta översätts med ”pantokrator”, det vill 20

säga ”allsmäktig”. Man kan ju då fundera lite över varför det är så. Kan det vara så att Jobs bok (som en del exegeter menar är Gamla Testamentets äldsta bok) skildrar tillståndet innan djävulen kastades ner på jorden och i himlen var förstås – och är förstås – Gud allsmäktig. I Jobs bok tycks ”Åklagaren”, som han där kallas, fortfarande finnas i himlen, för ”en dag hände det att Guds söner kom och trädde fram inför Herren, och Åklagaren kom också med bland dem” (Job 1:6). När det står att Åklagaren ”vandrat omkring på jorden” så kan ju det tolkas som att han ”andligt” gjort det utan att fördenskull ha behövt sätta sina fötter på jorden. Han var fortfarade kvar i himlen och i himlen var, som sagt, Gud förstås ”pantokrator”, ”allsmäktig”.

I Bibelns sista bok, Uppenbarelseboken, där återkommer emellertid ordet ”pantokrator”, ”Allsmäktig”, med full kraft.

Det är naturligt och logiskt, för där är ju djävulen slutligen och definitivt besegrad och då och där är förstås Gud ”allsmäktig”.

Nu brusar lovsången fram till den Allsmäktige när allt är återställt. Gud är ”han som är och som var och som kommer, den Allsmäktige” (Uppb. 1:8). De 24 äldste faller ner på sina ansikten och tillber: ”Vi tackar dig, Herre Gud Allsmäktig, du som är och som var, för du har tagit makten, din stora makt” (Uppb. 11:17).

Ja, ”stora och underbara är dina gärningar, Herre Gud Allsmäktig” (Uppb. 15:3). Himlen jublar: ”Halleluja! Herren vår Gud den Allsmäktige är nu kung” (Uppb. 19:6). I den heliga staden behövs nu inget tempel ”för Herren Gud den Allsmäktige och Lammet är dess tempel” (Uppb. 21:22). Se även Uppb. 4:8, 16:14 och 19:15. Nu är Satans herradöme över världen äntligen över.

För att det här inte ska missförstås – är då inte Gud allsmäktig redan här och nu? Jo, svarar jag med helt och fullt hjärta – i varje troendes liv är han allsmäktig men i en av djävulen sedan syndafallet ockuperad värld regerar djävulen och de männis21

kor han använder. Men som sagt: i mitt liv är han allsmäktig.

I mitt liv har jag sett det gång på gång. Han kan göra allt i mitt liv. Han kan leda allt i mitt liv. Allt är möjligt för honom i mitt liv. Allt, allt, allt – och mer än jag kan tänka och begära (Ef. 3:20) och jag har upplevt denna hans makt i och över mitt liv så många gånger. Kristus, segraren, bor i mig och med honom kan jag inta millimeter för millimeter även i en ond värld. När den allsmäktige regerar i den troendes liv så är allt möjligt i omöjliga situationer i en omöjlig värld.

22