Där två hjärtan möts - titta i boken by Semnos Förlag AB

Prince Edward Island-serien 2

Där två hjärtan möts Liz Johnson

www.semnos.com

Till Hannah på din *mummel mummel* födelsedag. Tack för att du alltid gick med mig för att hämta fika på sidobordet klockan tre. Tack för att du är min syster, resekompanjon och vän. Och framför allt, tack för att du inte tvingade mig att äta mer än tre tuggor av den där hummern.

Och till dig, läsaren. Tack för att du reser till Prince Edward Island med mig. Må du hitta frid och hopp och tillräckligt med nåd för varje situation.

DÄR TVÅ HJÄRTAN MÖTS Prince Edward Island-serien 2 Liz Johnson

Copyright © 2016 by Liz Johnson Originally published in English under the title Where two hearts meet by Revell, a division of Baker Publishing Group, Grand Rapids, Michigan, 49516, U.S.A. All rights reserved. Svensk copyright © 2018 Semnos Förlag AB Översättning: Ida Ingman Tryck: Danmark 2018 ISBN: 978-91-88771-08-7 2

et fanns bara en sak som slog doften av nybakade kanelbullar på morgonen, och det var smaken av nybakade kanelbullar. Caden Holt drog ut en plåt med rykande heta, söta bullar från den nedre delen av sin dubbla ugn och andades in den förtrollande doften samtidigt som hon klappade gyllenbruna, krispiga överdelar i takt med hennes favoritmusik från Broadway. Det vattnades i munnen på henne medan hon täckte en av bullarna med sin särskilda färskostglasyr. Den vita glasyren rann ner längs sidan på bakverket och hon fångade droppen som hamnat på irrvägar med knogen. Med slutna ögon slickade hon rent fingret innan hon slet loss en bit och stoppade den i munnen. Det pirrade till längs hela hennes ryggrad medan det söta sockret exploderade i hennes mun. Allt var gott och det stod rätt till med världen. Efter bara tre tuggor till hade hon ätit upp hennes vanliga morgongodsak. Hon måste faktiskt se till att gästernas frukost smakade som den skulle, men ändå ångrade hon genast att hon hade slukat den. Det enda som var kvar var en droppe glasyr som satt på plåten. Men kockar hade inga problem med värme. Hon hade fått andra gradens brännskador av mindre värdiga anledningar. När hon hade sett sig om över axeln för att vara säker på att hon fortfarande var ensam inne i sin fristad med endast morgonsolen 3

som sällskap, torkade hon upp droppen med ena fingret, förde den till tungspetsen och slickade fingret rent. Morgonens sötsaker klarade testet utan problem, men hon hade inte ens börjat med huvudrätten än. Efterrätterna var visserligen hennes favoriter, men hon jobbade faktiskt inte på ett värdshus med tillhörande bageri. Som huvudkock på Roses Red Door Inn lagade hon alltid en komplett måltid så att alla gäster skulle kunna börja sin dag på bästa sätt. Hon hörde dämpade fotsteg och låga röster från övervåningen vilket betydde att gästerna snart skulle kika in i matsalen, redo att fylla sina tomma magar. Under de kommande trettio minuterna skulle hon i alla fall ha köket helt för sig själv. Fullständigt, totalt för sig själv, vilket kändes alldeles underbart. Hennes enda sällskap var skådespelarna i London-uppsättningen av Mamma Mia! Lisa Stokke tog i under sitt solo som hördes i högtalarna vilka var inträngda i hörnet på köksbänken, mellan en fullt utrustad matberedare och burkar med de mest nödvändiga köksredskapen. När Lisas röst växte svängde Caden om i en vild piruett som inte hade uppskattats på Broadway – inte för att hon någonsin hade varit varken där eller på någon annan scen. Hon stötte in i köksön, störtade vidare rakt in kylskåpet och grabbade tag i kanten på köksbänken för att inte ramla ner på golvet. Hennes ena fot fastnade i ena hörnet på ett skåp och hon skrattade rakt ut medan Lisa nådde sin högsta ton och Caden var på väg att nå botten. Med viftande armar försökte Caden hitta något som kunde hjälpa henne att hålla sig på fötter. Till slut lyckades hon få tag i ett enda vitt pappersark som hängde i en silverklämma på kylskåpet. Så fort hon hade fått loss det slog hon i golvet med rumpan först och tappade papperet som – med hjälp av fläkten som stod i det bortre hörnet – gled in mellan kylskåpet och det 4

närmaste köksskåpet. ”Nej. Nej. Nej.” Hon kom upp på knä och kröp bort mot det svarta hålet som hade svalt morgonens instruktioner. Cadens chef, Marie Sloane, lämnade alltid en lista med speciella instruktioner på den där klämman. Matallergier. Överkänslighet mot gluten. Unga gäster som var lite kinkiga. Det hade verkat rätt oskyldigt, ända till förra sommaren när en gäst hade glömt att nämna sin jordnötsallergi vid bokningen. Cadens berömda fattiga riddare med jordnötssmör och sylt hade nästan gett honom en allergisk chock. Han var bara en tugga av den utsökta frukosten från en riktig akutsituation när hans fru lade märke till hans utslag och Marie fick ringa efter en ambulans så att de kunde åka med honom i ilfart till sjukhuset i Charlottetown. Han återhämtade sig helt och skämtade sedan om att han hade gift sig med sin fru för hennes observationsförmågas skull. Trots att allt hade slutat väl skruvade fortfarande Caden på sig när hon tänkte på vad som hänt. Mat hade en så märklig och fantastisk kraft. När hon använde sig av den kände hon sig på samma gång betydelsefull och sårbar, skrämmande och bräcklig. För att kunna göra sitt jobb måste hon få fram det där pappersarket som blängde på henne långt inifrån sprickan mellan träskåpet och köksapparaten i rostfritt stål. Kylskåpet stod orörligt som en vaktpost som vägrade att flytta sig från sin plats. Hon försökte få tag i papperet ändå och stoppade in de knubbiga fingrarna i springan men de kom inte mycket längre än till andra knogen. Om hon bara hade kunnat dra kylskåpet åt sidan. Hon lutade axeln mot dess sida, men det gnekade bara och uppmanade henne retsamt att försöka igen. Hon gjorde det men fick samma resultat igen. Stående på knä mellan köksskåpen och köksön satte hon 5

händerna på höfterna och suckade så att en hårlock som lossnat från hennes inbakade fläta åkte upp i luften. Sedan fick hon den genast i ansiktet igen. Hon behövde något långt och smalt. Med kniptång. Tänger var precis vad hon behövde. Hon drog upp sig själv till kanten på det alternerande svarta och vita kaklet på köksbänken och började sedan rota igenom den mellersta lådan intill diskmaskinen. Slickepottar och skedar åkte runt medan hon grävde efter tängerna hon vanligtvis använde för att vända på bacon. Redskapen skrapade mot varandra och var nära att falla ner på golvet när hon sträckte på fingrarna för att få tag på det hon letade efter. Till slut hakade hon fast ett handtag med fingret och ryckte loss både det och en deformerad visp. Caden snärtade med handleden så att vispen åkte iväg mot sophinken och spiralen av metalltråd svischade ner längs plastinsidan. I samma ögonblick som artisterna i Mamma Mia brast ut i det medryckande finalnumret sänkte hon sig mot golvet igen. Tångens ändar klickade mot varandra i samma takt som sången medan hon lutade sig över sitt byte och granskade det för att hitta rätt vinkel. Hon närmade sig långsamt och försiktigt och gjorde sitt bästa för att inte nudda vid pappersarket förrän hon hade den i sitt grepp. Hon måste … bara … ”Typiskt!” I samma stund som hon stötte till hörnet av papperet insåg hon att hon hade begått ett misstag. Papperet svävade iväg eftersom det lossnade på grund av hennes missberäkning. Det gled in under kylen så att hon inte kunde nå det över huvud taget. Perfekt. 6

Hon gnuggade ena handen över kinden och kliade sig bakom örat. Kanske skulle papperet på något mirakulöst sätt dyka upp igen om hon bara stirrade tillräckligt länge på platsen där det hade försvunnit. Det var i och för sig ungefär lika troligt som att en hummer skulle komma och krypa ner i hennes kastrull med kokande vatten. Två höga fotsteg precis ovanför Caden fick henne att rycka till och hon vände sig om mot klockan på mikrovågsugnen. Det var en halvtimme kvar till frukosten. En kvart innan Marie kom för att se efter så att allt var i sin ordning och började servera den första rätten, en fruktsallad med färsk frukt som Caden hade gjort i ordning föregående kväll. Hon skulle inte hinna med att sno ihop skaldjurspajen vilken hon hade skrivit upp på den stora kalendern som hängde intill dörren ut till matsalen. Det fick lov att duga med äggröra och ugnsrostad potatis. Fast först av allt – listan med allergier. Ibland lämnade Marie en kopia av listan inne på sitt kontor, så Caden skyndade sig iväg genom korridoren från köket till det lilla rummet mellan boendedelen och resten av värdshuset. Seth, Maries man, hade byggt den där vrån när de renoverade huset för att hans fru skulle ha en plats där hon kunde ta hand om värdshusets dagliga skötsel. Caden försökte ta lätta steg, vilket inte var särskilt enkelt på sjuttiofem år gamla trägolv. Det var nästan som att de började knaka och gnälla innan hon ens hade tagit sitt första steg. Det var först när hon nästan var framme vid dörren som hon insåg att den stod öppen på glänt och att det hördes låga röster inifrån rummet. ”Så illa kan det inte vara.” Den djupa rösten tillhörde Seth Sloane, men det lät inte särskilt likt den före detta entreprenören och nuvarande värdshusinnehavaren som hade tagit Marie med 7

storm. Rösten var lika tjock som den röda lera som gav Prince Edward Island dess berömda färg. Han harklade sig, men det hjälpte inte särskilt mycket. ”Det måste finnas något kvar. Vi hade en bra säsong förra året. Och du har byggt upp en bra marknadsföringsstrategi.” ”Men den största delen av det som är kvar går till advokaten.” Marie suckade och hennes röst var lika ansträngd som hennes makes. ”Dessutom är vi bara halvbokade inför sommaren. Efter den här veckan har vi minst två tomma rum resten av säsongen.” ”Det kommer kanske att fyllas på. Vi kanske får en till gäst som stannar hela juli och augusti. Det är kanske då den där bruden bestämmer sig för att hon vill gifta sig ändå och hela sällskapet bokar nya rum och stannar en vecka extra …” ”Det var väldigt många kanske.” Caden höll andan och önskade att hon på något sätt hade kunnat smyga tillbaka in i köket och ignorera hur Maries röst darrade eller hur den blev en aning gäll när hon nämnde advokaten. Marie hade inte sagt något till henne om den här rättsliga frågan. Handlade det om att hennes immigration? Eller ännu värre, en rest från fallet mot mannen som hade våldtagit henne? Marie hade påstått att den fällande domen var slutgiltig. Kunde det ha dykt upp något nytt? Marie började prata igen, men den här gången talade hon så lågt att Caden inte kunde höra henne. Hon fick en klump i magen. Det var tydligt att det inte var meningen att hon skulle höra det här samtalet. Samtidigt kunde hon inte gå därifrån förrän hon hade fått sina instruktioner. Hon lyfte handen för att knacka i samma ögonblick som Seth tog till orda. ”Kanske om vi pratar med din …” ”Nej.” Det fanns inte någon antydan till tveksamhet i Maries röst och hennes ton var vassare än Caden någonsin hade hört den 8

tidigare. ”Vi är inte …” När Caden hörde Maries utbrott svängde hon runt för att börja gå tillbaka till köket, men då började golvet knarra likt ett fyrverkeri som aldrig ville ta slut. ”God morgon, Caden.” Seth lät både överraskad av och lättad över hennes plötsliga närvaro. Hon vände sig om på nytt och log ett ursäktande leende medan hon sköt upp dörren några centimeter till. ”Förlåt att jag kommer och avbryter er. Det är bara det att instruktionerna föll in under kylskåpet och jag måste komma igång med frukosten.” Maries ansiktsuttryck var oförändrat spänt när hon blängde lite på sin make som ryckte lite på axlarna utan att verka särskilt ångerfull. Hon vände sig om mot datorn och skrev ut sidan med gästernas information igen. Hennes rörelser var skarpa och kontrollerade och hennes min var fortfarande lika bekymrad som tidigare. ”Varsågod.” I Maries röst hördes inget av den spänning som verkade fylla rummet, men det fanns en sorgsenhet i hennes ögon som gjorde Caden orolig. Hon ville fråga vad det gällde, men det var tydligt att Marie inte ville prata om det. Därför försvann hon ut genom dörren så fort hon kunde. Marie och Seth förblev tysta medan hon skyndade iväg genom korridoren och när dörren slog igen bakom Caden andades hon lättat ut. Det var något riktigt intensivt som hade pågått därinne. Något som inte hade med henne att göra. Fast Marie var förstås hennes bästa vän. Och från vad hon hade hört lät det onekligen som att Red Door kanske hade problem. Vilket betydde att de hade problem allihop. 9

En dörr slog igen på andra våningen och väckte henne ur hennes tankar. Hon ögnade igenom papperet hon hade i handen och noterade två laktosintoleranta och en ananasallergi. Vissa av gästerna skulle inte få någon ost på sina ägg. Fruktsalladen var i alla fall bara en blandning av persikor och bär så den skulle inte innebära några problem. Medan hon vispade ihop ett dussin ägg i en glasskål tittade hon ut genom köksfönstret och njöt av utsikten över hennes kryddträdgård, ett hörn av bukten bortanför deras grannes veranda och ett smalt fält med vilda blommor. Hon hade ägnat hela sitt liv åt att stirra på samma fläck av skvalpande blått vatten. Även om köket inte var detsamma var fönstret ovanför diskhon alltid likadant. Morgonsolen reflekterades i toppen av en våg vilken gnistrade som en diamant. Hon tvingade sig bort från utsikten som hon alltid hade älskat, sprejade botten på stekpannan och hällde ner de vispade äggen i den. Genast började det bildas bubblor i den gula äggblandningen. Medan hon stod där och rörde om vågade hon sig på ännu en blick ut genom fönstret. Det stod en man mellan värdshuset och vattnet. Han var så pass långt bort att det var omöjligt för henne att se hans ansiktsdrag eller ens se ifall hon kände igen honom. Det var åtminstone inte någon av grannarna som alla gick långsamt och lätt framåtböjda. Den här mannen gick med betydligt lättare steg och hon fortsatte betrakta honom medan han gick längs stranden. När han böjde sig ner för att lyfta upp en liten sportväska stramade skinnjackan åt runt axlarna. En vindpust fick tag i hans mörka hår och han drog fingrarna genom de lösa lockarna i en ytterst manlig gest. Nej. Hon kände inte igen honom. Hon skulle ha lagt märke till någon som han ifall hon hade 10

sett honom häromkring tidigare. North Rustico var för litet för att det skulle gå att gömma sig. Caden borde veta, för hon hade försökt gömma sig här i flera år. Det hade aldrig funkat. Hon rörde om i de fluffiga äggen och saltade och pepprade dem lite till under tiden. Sedan lade hon till en gnutta vitlök också, det kunde aldrig skada. Dörren mellan köket och matsalen svängde upp och hon hörde Maries käcka hälsning till de väntande gästerna. ”Frukosten kommer alldeles strax.” Caden vände sig om och såg på henne med höjda ögonbryn. ”Frukosten kommer alldeles strax. Eller hur?” Maries bruna lockar hade gått från att vara pigga till att bara se slitna ut. Det hjälpte inte att hon drog ett förkläde över huvudet. Caden hade haft en klump i magen ända sedan hon hade hört Marie och Seth prata en stund tidigare och därför lät hon bli att reta sin chef. ”Frukten står i serveringsskålar i kylskåpet.” Marie hade redan lastat på hälften av skålarna på silverbrickan och när hon var färdig försvann hon ut genom svängdörren igen. Hon hörde förtjusta läten över kristallskålarna med fruktsallad från matsalen och Caden kunde inte låta bli att känna en viss stolthet medan hon slevade upp äggröra och ugnsrostade röda potatisar på tallrikar innan hon gjorde i ordning ett fat med kanelbullar åt varje bord. Marie svepte in och ut genom dörren med tallrikar i båda händerna. De spända dragen runt hennes mun blev alltmer avslappnade, ända till de ersattes av ett äkta leende. ”Det här är så gott”, mumlade en av gästerna med munnen full. ”Vad är det i de här äggen?” Marie fnittrade förtjust och Caden kände hur hjärtat tog ett 11

litet skutt av glädje. Hon kunde utan problem se framför sig hur hennes chef gick fram till ett bord och blinkade åt gästerna. Vår kock misslyckas aldrig. Fast det var inte vad Marie sa. Hon upplyste inte om hur Caden gick till Kanes gård tre gånger i veckan och letade reda på de finaste äggen hönorna hade producerat. Hon avslöjade inte att Caden började jobba klockan fem varje morgon för att se till att alla gäster var mätta och belåtna när de gav sig ut för att utforska ön. Hon berättade inte heller att Caden var känd för att bjuda på de bästa bullarna i den här staden. Faktum var att Marie inte nämnde Caden över huvud taget. ”Det är vår lilla hemlighet.” Sedan lämnade hon det och gick vidare. Caden kände det som att hon fick en knytnäve i magen och hon böjde sig över diskbänken med hängande huvud och sorgset hjärta. Hon älskade det här jobbet. Hon älskade det här köket. Hon älskade Marie. Fast på senaste tiden hade det känts som att de kanske inte älskade henne tillbaka. ”Ursäkta mig.” Caden ryckte till och lyfte hastigt på huvudet när hon hörde den obekanta rösten. Hon var emellertid tvungen att gå ända in i tvättstugan för att hitta mannen bakom rösten. Väl därinne hamnade hon ansikte mot ansikte med mannen från stranden och hon drog i förklädets band samtidigt som hon stirrade in i hans gråa ögon utan att blinka. Rosetten hon hade knutit i midjan blev till en knut och lite fumligt började hon försöka få upp den. Mannen hade stoppat in huvudet genom bakdörren och han höll i dörren i ena handen och skinnjackan i den andra. Den ena 12

foten stod på golvet och den andra på trappan utanför. Hans ansiktsuttryck förblev oförändrat och de spända musklerna på hans hals stod i skarp kontrast mot hans i övrigt avslappnade uppsyn. Bakom honom fick hon syn på väskan som hon hade sett honom bära på tidigare. Det mörkbruna håret var tillrufsat och stod på ända ovanför hans högra tinning, som om han hade somnat med fingrarna inslingrat i det och med huvudet vilande i handen. På kinderna såg hon åtminstone en dags skäggstubb. ”Är det du som är Marie Carrington Sloane?” Caden kastade en blick över ena axeln och förväntade sig nästan att Marie skulle dyka upp, men hon förblev ensam. Ensam med en man som kände till Maries flicknamn. Ingen använde hennes flicknamn. I synnerhet inte Marie. ”Nej.” Hon drog ut på det samtidigt som hon fortsatte rycka i knuten på förklädet eftersom hon ville bli fri från förklädet så snabbt som möjligt. ”Finns det något jag kan hjälpa dig med?” ”Det här är Roses Red Door Inn.” Sedan såg han lite osäker ut. ”Eller är det inte det?” De sa att det var det stora blåa huset mellan strandpromenaden och havet.” Hon nickade långsamt. ”Det med den röda ytterdörren. Och en skylt utanför.” Han log ett halft leende och släppte taget om dörren så att han bara höll kvar den med sin axel – som för övrigt var en ganska bred sådan. Sedan drog han fram en anteckningsbok i brunt skinn från bakfickan på sina jeans. Den var inte mycket större än hans handflata men när han tummade på sidorna kunde hon se att varje hörn och skrymsle var fyllt av pyttesmå anteckningar. Han vek upp boken och drog fingret över raderna ända till han nickade och tittade upp. ”Roses Red Door Inn. North Rustico, Prince Edward Island. 13

Marie Carrington Sloane, ägare.” Han gav henne bara de här uppgifterna utan någon ytterligare kommentar. Vem pratade på det viset? ”Och Seth också.” Orden hoppade ut innan hon ens hade hunnit tänka efter, men det var något med hans sätt att säga Maries fullständiga namn som gav henne en klump i magen och fick håren i hennes nacke att stå rätt upp. Han var inte här som gäst. De kom bara hit mellan klockan tre och sju. De använde aldrig bakdörren. Och de invaderade absolut inte hennes territorium. Han rynkade pannan medan han tittade i sin bok igen och hon bestämde sig för att förklara sig. ”Seth Sloane. Maries man. Delägare.” Han kisade ännu hårdare medan han fortsatte titta på anteckningarna han hade i sin hand och skakade på huvudet. Han kunde skaka hur mycket han ville. Det gjorde inte Seths närvaro mindre verklig på något sätt. Det gjorde inte heller Caden mer villig att låta den här killen stå och hänga i hennes farstu. Bestämt satte hon händerna i midjan och rätade på sig så att hon blev så lång som möjligt. Vilket visserligen inte var särskilt långt. Vad hon saknade i längd kompenserade hon å andra sidan för i vidd. Hon använde sig av sina generösa höfter när hon började gå närmare och bad samtidigt att han bara skulle backa undan. Sedan kunde hon gå och berätta för Marie om den märkliga besökaren. Han rörde sig emellertid inte från sin plats. Han slöt bara ena ögat i något som nästan liknade en blinkning och stirrade sedan upp på henne. ”Ursäkta. Jag fick inte med den anteckningen. Det är min redaktör – Garrett de Root – som förberett allt.” ”Förberett vad?” 14

Plötsligt tittade han över hennes axel och Caden följde hans blick. ”Caden? Är allt som det ska?” Maries händer var fulla av tomma tallrikar från frukosten och hon bar dem som om hon hade ägnat collegeåren åt att arbeta i servicebranschen. Något som naturligtvis var långt från sanningen. ”Den här killen …” Hon gestikulerade mot den mystiske mannen som genast tog ett steg framåt och sträckte fram handen. ”Adam Jacobs.” Marie tittade på tallrikarna i sin famn och lyckades bara få fram en axelryckning. ”Adam?” ”Ja, precis. Jag tror att Garrett de Root kontaktade dig och bad dig att reservera ett rum åt mig.” Maries min gick från att le till att anta en bekymrad min. ”Jag trodde inte att du skulle komma förrän i morgon. Jag har inget rum ledigt i natt.”