Allt det goda vi har i Kristus - titta i boken

1 j a n ua r i

d u k o m m e r at t b ä r a f r u k t i å r !

Om någon förblir i mig och jag i honom, så bär han rik frukt.

Joh . 1 5 : 4

D

et är så gott att få börja det nya året i Jesu namn, och inget annat namn. Han är densamme igår, idag och i morgon – också detta nya år. Inför namnet Jesus gläder sig himlen, inför namnet Jesus darrar avgrunden.

Därför är jag förväntansfull inför detta år. När jag ser tillbaka på mitt liv så har några år varit särskilt glädjefyllda och välsignade, några har varit mer kampfyllda och några har varit till synes mer tomma. Men alla mina år har haft någon välsignelse med sig. Varje år har burit någon frukt. Några av mina allra största välsignelser har jag fått under de år, som jag kanske tyckte var lite jobbigare. Även under mer andligt torra eller sterila år, så har jag sett frukt. Ja, jag är rotad i vinträdet Kristus och då är jag ”som ett träd planterat vid vatten som sträcker sina rötter till bäcken. Det fruktar inte om hetta kommer, dess löv är alltid gröna. Det oroas inte under torra år, och det slutar aldrig bära frukt”.

(Jer.17:7-8) Så – och det skulle jag kunna säga även om jag vore ateist – det här året kommer att ge dig frukt! Och som troende säger jag: Gud kommer att välsigna dig med frukt också detta år!

Tanke: ”Du gör mitt hjärta lugnt och bereder det stor frid och högtidsglädje”.

(Franciskus, 1182-1226)

5

2 j a n ua r i

at t vä x a i t r o Och Jesus växte i vishet, ålder och välbehag inför Gud och människor.

Lu k . 2 : 5 2

V

ilka nyårslöften har du gett? Jag hoppas verkligen ingen av oss sagt: ”Mitt nyårslöfte är att vara precis som jag är idag”. Nej, jag hoppas väl att vi alla vill växa under detta nya år. Växa i kunskap, växa i iver eller växa i det som vi står i – i såväl yrkesliv som församlingsliv. Om en baby småpratar sitt ”babyspråk” tycker föräldrarna det är gulligt, om treåringen pratar ”babyspråk” blir föräldrarna oroliga och om tonåringen fortfarande pratar ”babyspråk” då är föräldrarna på sjukhuset och frågar vad det är för fel på barnet. Det är naturligt att växa.

Det står ju om Jesus att han växte och växte till. Som litet barn ramlade han säkert några gånger innan han kunde gå, för inget barn lär sig gå utan att först ramla. Jag mötte till exempel ingen narkoman i vårt utåtriktade sociala arbete i Stockholm, som vi fick kontakt med och som ville lämna sitt missbruk, som inte också fick ett återfall – men som sedan reste sig, kanske föll igen, men en dag stod upp och gick. De hade växt.

På årets första dagar föds en längtan inom mig, att jag också ska växa under detta nya år – i vishet, i tro, i lydnad och i kärlek för att på nyårsafton kunna ställa mig vid väggen, mäta mig och förnöjt konstatera: ”Men oj hur mycket jag har växt i år!”

Tanke: Min nyårssorg är att jag är densamme, min nyårsglädje är att Han är densamme.

6

3 j a n ua r i

jesus d öps o ch jag är d öp t Vid den tiden kom Jesus från Nasaret i Galileen, och blev döpt av Johannes i Jordan.

M a rk . 1 : 9

V

arför måste Jesus, denne gode man, bli döpt? Det svar vi får av honom själv i evangelierna är: ”Låt det nu ske. Det är så vi ska uppfylla all rättfärdighet”.

(Matt. 3:15) När Paulus försöker förklara dopets djupa innebörd så säger han: ”I dopet blev ni också uppväckta med honom genom tron på Guds kraft”. (Kol. 2:12) Vad menas med ”all rättfärdighet” och ”uppväckta”? Det är inte helt lätt att förstå. När jag ändå försökt förklara varför Jesus måste döpas, så har jag sagt, att Jesus i och med dopet gick in i och under mänskliga villkor. Han blev en av oss.

Själv syndfri lät han döpa sig för att som alla människor begå ett bättringsdop.

Jag vet inte om jag predikat rätt.

Men jag tror att jag predikat rätt när jag förkunnat, att dopet betyder att jag är en kristen – jag är döpt till namnet Jesus. Petrus svarade folket i Jerusalem, som undrade vad de skulle göra: ”Omvänd er och låt er alla döpas i Jesu Kristi namn...” (Apg. 2:38) Den nyomvände Paulus fick höra: ”Res dig och låt dig döpas!” (Apg. 22:16) och han kan sedan säga, att han är döpt till Kristus. (Gal. 3:25) Det betyder att jag inte är shaman, inte muslim, inte buddhist – jag är kristen.

Sedan håller jag mig också till Luther, som ansåg det viktigt att varje döpt kristen dagligen omvänder sig till sitt dop och den Herre som ville att han skulle bli döpt till detta dyrbara namn – Jesus Kristus. Jag bär detta dyrbara namn in i detta nya år och håller med förre göteborgsbiskopen Bo Giertz, som sa: ”Välsignad vare du i evighet, att jag får bära ditt namn och kallas kristen”.

Tanke: ”Glad jag städse vill bekänna, jag är döpt i Jesu namn”.

(Hovpredikanten E. Neumeister, 1671-1756)

7

4 j a n ua r i

nu b örjar kampen – o ch segrarna!

Då lämnade djävulen honom.

M at t. 4 : 1 1

E

fter dopet möter så Jesus huvudfienden på det som brukar kallas ”Frestelsernas berg” (enligt traditionen, vid dagens Jeriko). De känner ju igen varandra sedan tidigare. Jesus hade ju mött honom i Guds himmel innan denne på grund av sitt högmod blev utkastad därifrån. (Jes.14:12, 14) Efter dopet möts de – Gudasonen och ockupanten. Frälsaren och förföraren.

Segraren och förloraren. För nu anar nog djävulen att det kommer att bli tuffare tider framöver. Det blir att vänja sig vid att gå från nederlag till nederlag. Nu kommer sjuka att bli helade, nu kommer demonbesatta att bli fria. Inför Jesus får alla onda makter retirera. Ja, till och med fly. (Jak. 4:7) Ordet ”fly” (feugein) ska visst på grekiska ha betydelsen ”fly liksom i fruktan”.

Jag tyckte jag såg djävulen retirera i vårt utåtriktade sociala arbete kring S:ta Clara kyrka. Kyrkparken, som var tillhåll för ölande och drickande, blev en alkoholfri zon. Hallickar och prostituerade på ”helvetets gata”, Malmskillnadsgatan, flyttade allt längre bort från kyrkan och några så kallade prostitutionscaféer stängdes. Knarkcentrum flyttade från Sergels torg till på söder. Även i våra områden och närområden kan vi få se den onde ta sitt smutsiga pick och pack och dra sig bort.

Tanke: ”Endast Gud ska vi frukta, demonerna däremot skall vi förakta och inte alls vara rädda för”.

(Antonios, cirka 250-356)

8

5 j a n ua r i

jesus och fienden Men den här kvinnan, en Abrahams dotter, som Satan har hållit bunden i arton år, skulle hon inte bli fri från sin boja på sabbatsdagen?

Lu k . 1 3 : 1 6

N

ågon kanske tycker att jag talar för mycket om djävulen. Jag är i så fall i gott sällskap – Jesus själv. Han lärde oss att be ”rädda oss från det onda” (neutrum) eller ”den onde” (maskulinum). Om denna sjuka kvinna sa Jesus, att satan bundit henne i 18 år .(Luk. 13:16) I liknelsen om sådden av Guds ord säger han, att när någon hör ordet, men inte förstår det, ”kommer den onde och rycker bort det som såddes i hans hjärta”. (Matt. 13:19) Han bad för Petrus att Satan inte skulle stjäla hans tro. (Luk. 22:31) I en annan liknelse säger han att ”en fiende”, det vill säga Satan själv, varit framme. (Matt. 13:28) I Getsemane sa han, härskade ”mörkrets makt” (Luk. 22:53) på grund av att Satan hade farit in i Judas Iskariot. (Luk. 22:3) Jag tror inte att jag talar för mycket om djävulen i den här boken – kanske istället för litet! För om man tar bort Bibelns budskap om att den onde finns, då blir det onda i världen helt oförklarligt. Då lägger vi allt det onda på Gud, en tyrannisk Gud eller en kraftlös Gud, och det är inte Bibelns undervisning. Den onde var en realitet för Jesus. Han bör i frågan om djävulens existens – liksom i alla frågor – veta mer än oss.

Tanke: ”En kristen tror inte att djävulen finns – han vet att han finns”.

(Klas Lindberg, präst, 1953-)

9

6 j a n ua r i

guds rike Säg till folket: Guds rike är nära er.

Lu k . 1 0 : 9

N

u är Jesus efter dopet i Jordan tillbaka i Nasaret och dess synagoga. Som betrodd man, som tonåring fått undervisningen ”bar mitzvah”, blir han ombedd att säga något. Han slår upp Jesaja bok och säger att han kommit för att ”förkunna glädjens budskap för de fattiga ... utropa frihet för de fångna och syn för de blinda, att ge de förtryckta frihet”. (Luk. 4:18) I Nasarets synagoga blåstes fanfaren för Guds rike – ett rike så olikt alla riken i världen. (Joh. 18:36) Guds rike är inte detsamma som himlen, den kristna församlingen eller ett allmänt begrepp för andliga ting. Nej, Guds rike är Guds herravälde, hans auktoritet och hans makt att upprättas och utvidgas i denna onda och ockuperade värld.

Beteckningen ”Guds rike” kommer att bli Jesu huvudtema och huvudärende och nämns (parallellt med himmelriket) 120 gånger i evangelierna. Där kommer vi sedan att se hur barn (Matt. 10:15), prostituerade (Matt. 21:31) och sjuka (Mark.

2:3) i skaror söker medborgarskap i det riket, medan rådsherrar försiktigt smyger sig närmare (Joh. 3:1-2) och rika mera dröjer på steget. (Luk. 19:24) I det uppdraget behövde – och behöver – Jesus medhjälpare. En morgon vid Gennesarets sjö hade han hittat de första och den viktigaste av alla, en fiskare som hette Petrus. Under de kommande dagarna kommer vi att få följa Petrus’ väg till kallelsen och tjänsten i Guds rike.

Tanke: ”Ursäkta USA, Ryssland och Kina – men vi kristna tillhör världens största rike.”

(Carl-Erik Sahlberg, 1945-)

10

7 j a n ua r i

fiskaren som kunde ha sagt nej Var inte rädd. Från och med nu ska du fånga människor. Då drog de upp båtarna på land, lämnade allt och följde honom.

Lu k . 5 : 8 , 1 0

E

n förunderlig morgon vid Gennesarets sjö. Deppade fiskare efter ännu en natt utan fångst. Så står en man där på stranden och ber dem lägga ut näten på andra sidan – och de får massor av fisk. Yrkesfiskaren Petrus, Johannes son, förstår, känner, erfar – den här mannen är annorlunda. Petrus får höra honom säga två ord: ”Följ mig!” – och Petrus med vännerna Jakob och Johannes ”lämnade allt och följde honom”. (Luk. 5:11).

Petrus kunde förstås ha sagt nej. Han kände ju inte den där mannen, som kallade honom. Nej, ett nej hade nog varit det mest naturliga – och då hade Petrus kanske slutat sitt liv som suppleant i Betsaidas fiskevårdsförening. Andra som Jesus i sin tjänst mötte sa ju faktiskt nej – till exempel en rik yngling (Mark.

10:22), några överstepräster och rådsherrar (Joh. 9:28) och slutligen en obotfärdig rövare på korset tillsammans med Jesus. (Luk. 23:39) Även i vår tid vet vi ju tyvärr att många säger nej. Ordföranden i Humanisterna säger nej, muslimer säger nej, kulturradikala journalister säger nej, satanister säger nej, många ”medelsvenssons” säger nej. Världsrekordhållaren i tresteg Jonathan Edwards, som inte tävlade på söndagar för han var kristen säger idag nej. En som var biskopskandidat i Svenska kyrkan för inte så länge sedan säger sig i dag inte tro och säger därmed nej. I förmodligen alla svenska städer och samhällen finns de som en tid varit med i församlingsarbete, kanske även predikanter och sångare, men som idag säger nej. Men Petrus sa inte nej – han sa ja och ett nytt, spännande liv började, som skulle ge honom väldigt mycket fisk.

Tanke: ”Att vara kristen är att ha en relation till Jesus – varken mer eller mindre”.

(Biskop Caroline Krook, 1944-)

11

8 j a n ua r i

fiskaren kunde ha sagt: senare Herre, låt mig först gå och begrava min far.

Lu k . 9 : 5 9

P

etrus kunde förstås också ha sagt ”senare”. ”Inte just nu, men senare. Just nu går fiskeföretaget bra.” Eller: ”Just nu går fiskeföretaget dåligt och jag måste jobba upp det först.” ”Just nu vill jag ta hand om min pappa Jonas.” ”Just nu går jag i giftastankar. Min blivande svärmor är just nu lite klen.” ”Just nu har jag en del att göra, men sedan – ’varför inte?’”

Men ”sedan” blev bara ”sedan”. Man har gjort undersökningar kring vad äldre människor ångrar mest i livet. Väldigt högt upp kommer att man ångrar det man inte gjorde, men kunnat göra. En kvinna jag mötte hade burit på en missionärskallelse, men så hade hon valt att gifta sig med en visserligen fin, men otroende, man. Hon hade ångrat det beslutet i hela sitt liv. Jag försökte uppmuntra henne att på något sätt ändå verka för mission genom förböner, gåvor, med mera. Jag vet inte om jag därmed kunde uppmuntra henne att bli missionär – fast på ett annat sätt än hon tänkte sig i sin ungdom.

Inte så få, tror jag faktiskt, ångrar att de inte vågade bli kristna. Att de egentligen hela tiden sa: ”Ja, men senare”. Men senare blev aldrig.

Tanke: Uppskovsdjävulen går omkring och söker vem han må uppsluka.

12

9 j a n ua r i

f i s k a r e n s o m s a ” j a , m e n . . .”

Jag har köpt fem par oxar och ska ut och pröva dem.

Jag hoppas du ursäktar.

Lu k . 1 4 : 1 9

P

etrus kunde ju också ha svarat: ”ja, men... jag vill ha båten och fisknäten med”. Då skulle man ha sett Jesus med sina lärjungar gå fram över böljande fält och äta ax (Mark. (2:23), men inte Petrus för han var två kilometer bakom, eftersom han också hade en båt och några nät att bära på och då var det inte lätt att hålla jämn takt med de andra. När en lam man blir helad i Kapernaum, då har de andra lärjungarna något fantastiskt att berätta för Petrus, när han kommer två timmar för sent. (Mark. 2:1-12) På förklaringsberget visar sig Mose och Elias i samtal med Jesus. Det var meningen att Petrus också skulle ha varit med, men det var rätt brant upp och näten var tunga på Petrus’ svettiga rygg, så han hann aldrig uppleva det fantastiska som skedde däruppe på berget.

Andra har gjort det Petrus ändå gjorde – lämnade allt, tog inga båtar och nät, tryggheter och försäkringar med sig utan kastade sig ut på 50 000 famnars djup. Jackie Pullinger till exempel, som lämnade en musikkarriär i England för att lättfotad bege sig till Hongkong och en livslång och beundrad insats bland narkotikamissbrukare i det ökända distriktet Kowloon Walled City. Filosofie doktorerna Rolland och Heidi Baker lämnade akademiska karriärer för att lättare kunna ta sig till Mocambique, för att hjälpa utsatta barn där. De sa inte ”ja, men” – de sa ”ja”.

Vi kanske denna dag ska tacka Gud för alla sådana goda, inspirerande exempel, som också kan få oss att fråga oss själva, om vi har något i vårt livsbagage, som vi behöver lämna för att bli ännu mer effektiva i vår tjänst för Guds rike.

Tanke: ”Tro är att kasta sig ut på 50 000 famnars djup”.

(Danske filosofen Sören Kirkegaard, 1813-1855)

13

1 0 j a n ua r i

fiskaren som sa ja Jag vill följa dig vart du än går.

Lu k . 9 : 5 7

M

en Petrus sa ja. Hans liv i Betsaida hade säkert haft sina ljusa stunder.

Fantastiska solnedgångar över Gennesaret, överraskande fiskefångster, småskämt med Jakob och Johannes, en härlig kvällsmiddag vid öppen eld tillsammans med frun. Men när han själv får beskriva livet innan den där oförglömliga morgonen när Jesus stod där på stranden, så säger han, att det var liv i mörker (1 Petr. 2:9), ett egentligen meningslöst liv (1 Petr. 1:18), ett liv utan hopp (1 Petr. 1:4), som skulle vissna (1 Petr. 1:3) och ett liv utan djupare gemenskap. (1 Petr. 2:10) Men nu sa han ja, blev en ja-sägare i verklig mening. Han blev en ny skapelse (2 Kor. 5:17) – något nytt hade verkligen kommit! Det nya var det nya livet i Kristus. Han fick till och med ett nytt namn ”Petrus” (vilket på grekiska betyder klippa). Och Petrus kunde mot slutet av sitt liv säga: ”Välsignad är vår herre Jesu Kristi Gud och Far! I sin stora barmhärtighet har han genom Jesu Kristi uppståndelse från de döda fött oss till ett levande hopp, till ett arv som aldrig kan förstöras, fläckas eller vissna och som förvaras åt er i himlen”. (1 Petr. 1:3-4) Tanke: ”Ingen kan dö från sig själv om inte Kristus lever i honom”.

(Columbanus, 543-615)

14

1 1 j a n ua r i

j e s u s – m ä s ta r e e l l e r h e r r e ?

Vem säger människorna att Människosonen är?

M at t. 1 6 : 1 3

N

är Petrus såg den väldiga fiskefångsten och förstod att Jesus inte var vem som helst – det var inte skattedirektören från Kapernaum eller båtreparatören från Magdala – så sa han: ”Gå bort ifrån mig, Herre! Jag är en syndig människa”. (Luk. 5:8) Petrus kallade alltså Jesus ”Herre”. Så gjorde också senare till exempel en spetälsk (Matt. 8:2), en romersk officer (Matt. 8:5), två blinda (Matt. 9:28), en kananeisk kvinna (Matt. 15:22) och pappan till en månadssjuk pojke. (Matt. 17:15) Men för folket i Nasaret var Jesus fortfarande bara ”snickarens son”. (Matt.

13:55) För fariséerna var han i bästa fall ”mästare”. (Matt. 22:16) Folket i Jerusalem värderade honom högre och kallade honom ”profeten”. (Matt. 21:11) Ja, folket i Nain sa till och med att han var en ”stor profet”. (Luk. 7:16) Det är ju så också muslimerna hedrar honom och många svenskar skulle nog också kunna hålla med om att Jesus var en god människa, som gjorde mycket gott.

Men att också kunna säga ”Jesus är Herre” är skillnad och gör skillnad. Det blev väldigt tydligt när Jesus i slutet av sin jordiska gärning samlade sina lärjungar en sista gång i Jerusalem och instiftade nattvarden. När Jesus där chockerade dem med att säga, att en av dem skulle förråda honom, svarade elva av dem: ”Det är väl inte jag, Herre?” Den tolfte svarade: ”Rabbi, det är väl inte jag?” Han som kallade Jesus ”Rabbi” (mästare, lärare) hette Judas Iskariot. Hans svar avslöjade hans hjärta. Att säga ”Herre” till Jesus avslöjar ditt hjärta, det avgör allt.

Tanke: Den största välsignelsen är att ta emot Jesus – den största synden är att förkasta Jesus.

15

1 2 j a n ua r i

mit t livs viktigaste beslu t Den som bekänner mig inför människorna ska också jag bekänna inför min Far i himlen. Men den som förnekar mig inför människorna ska också jag förneka inför min Far i himlen.

M at t. 1 0 : 3 2 -3 3

J

ag har tagit en del viktiga beslut i mitt liv – när jag beslutade mig för att studera till präst, när jag sa ja till missionärstjänst i Tanzania, när jag gifte mig med Overa – men mitt livs viktigaste beslut tog jag den 5 augusti 1962. Då sa jag öppet inför alla ja till Jesus. Jag hade i och för sig sagt ”ja” i mitt hjärta långt tidigare, bett under täcket så att ingen skulle se mig, och katten som låg där med mig hade absolut tystnadsplikt. Sedan sa jag ”ja, men inte nu, utan senare”. Barbro, en brevvän från Finland, återkom i sina brev med frågan: ”Carl-Erik, har du bekänt Jesus än?” och jag måste svara: ”Nej inte än, men till julen ska det ske”. Sedan blev det jul och nytt brev över Bottenviken: ”Carl-Erik, God jul! Har du bekänt Jesus än?” Men den 15 augusti 1962 skedde det. Det skulle vara nattvardsgång i min hemkyrka Berg i södra Jämtland. Det kunde bli mitt tillfälle att öppet bekänna mitt ja till Jesus. I kyrkbänken satt jag ängslig, eftersom jag såg att det var personer i kyrkan som kände mig och jag förstod att de sedan skulle berätta att ”Sahlbergspojken hade blivit religiös” om jag vågade gå fram och ta nattvarden. Jag nästan hoppades, att prästen från predikstolen skulle säga: ”Vi hade planerat nattvardsgång idag, men vi har inget nattvardsbröd. Välkomna i stället nästa söndag!” Men det sa han inte och så kom mitt livs viktigaste sekunder, när tonåringen Carl-Erik reser sig och försiktigt går fram till nattvardsbordet. Jag böjde knä, såg en oblat (ett nattvardsbröd) framför mig, kände kyrkobesökarnas blickar i ryggen men förstod, att i och med detta mitt ja började något nytt i mitt liv.

Mycket glad åkte jag hem från gudstjänsten. Jag körde säkert i mer än 30 km i timmen, men det måste väl vara ett preskriberat brott så här närmare 60 år efteråt. Fortkörning på grund av frälsningsglädje! Jag åkte in till en kvinna i grannbyn. Hon frågade var jag hade varit. ”Jag har varit i kyrkan”, svarade jag (fast på jämtska). ”Gud välsigne dig, pojk!” sa hon. Ja, hon hade rätt. Jag hade med min moped åkt in på en välsignelsens väg genom livet.

16

Tanke: ”Räds ej bekänna Kristi namn, om världen än det skyr”.

(Fil. Dr. E.N. Söderberg, 1869-1937)

1 3 j a n ua r i

d e n l å n g a e l l e r k o r ta r e s a n Jag är vägen, sanningen och livet.

Joh . 1 4 : 6

F

ör att försvara sitt ”ja, men” kan man säga till exempel så här: ”Jo, jag är intresserad av andliga ting, tycker Dalai Lama är en fin person och jag har besökt inkafolket i Peru och fascinerats av deras andlighet”.

Då brukar jag ta en bild. Det finns två sätt att ta sig från Uppsala till Stockholm. Det ena är att ta flygbussen till Arlanda, flyg till Luleå, militärtransport till Boden, ackja till Arvidsjaur, skidtolkning till Storuman, rälsbuss till Östersund, skridskor över Storsjön till Svenstavik, gå till Sälen, skidor till Mora, landsvägsbuss till Karlstad, simma över Vänern, motorvagn från Lidköping till Herrljunga, snabbtåg till Göteborg, vattenskidor till Malmö, taxi till Oskarshamn, båt över till Visby, färja till Nynäshamn och pendeltåg till Stockholm. Det är dyrt, man blir trött, man får skavsår – men detta sökande upplevs intellektuellt fint.

Det andra sättet är betydligt enklare – ta Uppsalapendeln till Stockholm och var på Stockholms central inom 40 minuter. Och möt Jesus på perrongen som redan har betalat biljetten. Det är inte lika intellektuellt och kulturellt fint – men det är klassisk kristen tro!

Tanke: Jesus är vägen – inte i vägen.

17