Page 1

Summer 180504_Layout 1 2018-05-04 14:09 Sida 1


Summer 180504_Layout 1 2018-05-04 14:09 Sida 4


Summer 180504_Layout 1 2018-05-04 14:09 Sida 5

Monica Sabolo

Summer

Översättning: Ulla Linton

roman


Summer 180504_Layout 1 2018-05-04 14:09 Sida 6

MONICA SABOLO, SUMMER Originalets titel: Summer Copyright © 2017 by Editions Jean-Claude Lattès Translation copyright © 2018 by Sekwa förlag Citatet från Arthur Rimbauds ”Ofelia” på sida 7 är hämtat ur Samlade skrifter/Rimbaud; i tolkning av Elias Wraak, Alastor Press (2013) och översatt av Elias Wraak. Översättning: Ulla Linton omslag: Olivia Mariette Borg omslagsbild: © Margaret Durow/Trunk Archive författarporträtt: © F. Mantovani typografi och form: Ateljén Arne Öström Typsnitt: Minion Pro Tryck: Nørhaven, Danmark 2018 Första upplagan, första tryckningen ISBN 978-91-88697-16-5 Sekwa förlag AB Tyska brinken 19 111 27 Stockholm www.sekwa.se


Summer 180504_Layout 1 2018-05-04 14:09 Sida 7

– Och Poeten säger att du i skydd av natten letar efter blommor du plockat, vek och glömsk, att han sett Ofelia i stjärnblanka vatten, svept i vita slöjor, en lilja, blek och drömsk. Ofelia, Arthur Rimbaud


Summer 180504_Layout 1 2018-05-04 14:09 Sida 8


Summer 180504_Layout 1 2018-05-04 14:09 Sida 9

Sjön finns alltid med i mina drömmar. Sommaren när det hände, den där sommaren som jag inte har några minnen av, bara enstaka bilder, blanka och skarpa som fotografier, hela den där julimånaden som för alltid förändrade våra liv, då var det så hett att fiskarna i Genèvesjön sökte sig upp från djupen. Vi satt på stranden och såg deras mörka kroppar uppe vid ytan som små monster som kippade efter luft, och vi föreställde oss hur munnarna såg ut på insidan, de skära, äckliga gommarna. Doktor Traub, som jag går hos två gånger i veckan sedan tre månader och två veckor tillbaka – i tre månader har jag glott på hans fuktiga panna där hårfästet drar sig allt högre upp, han kommer nog att vara skallig om … tre, kanske fyra år –, han tror att alla de där fiskarna som återkommer i mina drömmar kan vara

9


Summer 180504_Layout 1 2018-05-04 14:09 Sida 10

mon i c a s ab ol o

en bild av mig. Min känsla av att inte kunna andas. Att jag kvävs. Tjugofyra år och tretton dagar sedan det hände. Tjugofyra år och tretton dagar – och jag minns ingenting, bara enstaka bilder som blixtrar förbi, det blir vitt och ljust, och sedan ingenting. Svarta, slemmiga fiskar. Självlysande, tillplattade ormbunkar. Min systers väninnor, håret som sveper över deras bara axlar i takt med att de vrider på huvudet när de går och letar efter Summer och ropar hennes namn. I mina drömmar ligger vattenytan blank som en spegel eller en glasskiva. Vattnet ser både iskallt och varmt ut. Jag har lust att hoppa i och se efter, men fiskarna är svarta och sjögräset slingrar sig som tentakler. Lysande, böjliga trådar som vajar i det strömmande vattnet. Ibland är Summer också där, orörlig alldeles under ytan. Hennes ögon är vidöppna. Hon vill säga något eller också försöker hon bara andas. Håret rör sig i vågor i vattnet, det ser levande ut. Jag sträcker ut

10


Summer 180504_Layout 1 2018-05-04 14:09 Sida 11

sum m er

handen, mina fingrar snuddar vid ytan. Men det är inte hon, det är sjögräs som formats till en människokropp. Och ibland är det något mörkt, smidigt djur som slinker i väg mellan stenarna i vattnet. Men jag vet att hon lever där nere. Sedan den dagen, den där julidagen då jag fick följa med min syster på picknick vid sjön – enorma självlysande ormbunkar och våta, hala klippor – tillsammans med hennes tre bästa vänner – böljande utslaget hår, mönstrade bikinis, målade naglar, nyanser av rosa, rött och korall som ett flimmer framför mina ögon – har jag inte tänkt så mycket på henne. Nästan aldrig, hur konstigt och skrämmande det än låter. Och ändå avgudade jag henne. På alla klassfoton var det bara henne man såg, det var hon som var den vackra flickan med det naturliga leendet och det ofattbart ljusa håret, den sortens tjej som alla killar blir förälskade i. Medan jag står lite för mig själv på alla bilder, någonstans ute i kanten, och ser ut som en psykopat.

11


Summer 180504_Layout 1 2018-05-04 14:09 Sida 12

mon i c a s ab ol o

Min syster Summer, född i början av sommaren. Min syster Summer, försvunnen mitt i sommaren. Knappt tre veckor efter sin födelsedag. Sommaren då hon fyllde nitton år. När Summer föddes var hennes hår så blont att det såg ut som rent ljus, brukade mamma säga. Mamma, som inte kunde engelska och aldrig varit det minsta romantisk, hade alltså valt att ge sin dotter ett förnamn som kunde ha passat en cheerleader eller en popstjärna från Kalifornien. Ett förnamn som ledde tanken till korallröda fjärilar fladdrande över en blomsteräng. Eller en lysande röd Corvette cabriolet med gasen i botten på en kustremsa högt över havet. Min syster såg faktiskt ut som den snygga hjältinnan i någon amerikansk serie, en av de där vackra flickorna med långa slanka ben, overkligt vita tänder och ögon som utstrålar något ogripbart, en föraning om besvikelser och olycka. Unga flickor med drömmar som är för stora för dem själva, flickor som kan framkalla ett oförsonligt lidande hos unga män och får avsluta sina liv i bakluckan på en fyrhjulsdriven bil mitt i skogen.

12


Summer 180504_Layout 1 2018-05-04 14:09 Sida 13

sum m er

Men det är nog bara för att hon inte längre finns som jag blir så melodramatisk. Jag skulle inte ens ha kommit på tanken när vi levde våra liv som vanligt, när livet bara pågick som om det var för evigt. På den tiden var hon helt enkelt min älskade storasyster, som drack kall choklad med sugrör och hade blå ögonskugga, en syster som killarna i min klass brukade reta mig för med klentrogen förvåning (”Äh, du snackar skit, är det din syrra?!”, ”Öh, Wassner, din syrra, du skulle väl gärna vilja sätta på henne själv, va?”, ”Är du säker på att du inte är adopterad?”). Jag är ett levande bevis för att vi kan leva utan dem vi älskar allra mest, till och med dem som lyckades samla ihop alla de tusentals små fragment vi består av. Just de människor vi fasar för att förlora eftersom de ger oss en känsla av att vara verkliga eller åtminstone lite mindre främmande för den här världen, men ändå, när vi väl har förlorat dem, tänker vi inte mer på det. Jag har ingen aning om var hon finns, lika lite som jag vet vart den magra, nerviga fjortonåringen jag var på den tiden har tagit vägen. Kanske är de tillsammans i en parallell värld som man kan träda in i genom en spegel eller vattenytan i en pool.

13


Summer 180504_Layout 1 2018-05-04 14:09 Sida 14

mon i c a s ab ol o

På nätterna pratar Summer med mig där hon ligger under vattnet. Hennes mun är öppen och glappar stumt på samma sätt som de svarta fiskarnas munnar. Kom och hämta mig snälla Benjamin Jag är här helt nära Kom och hämta mig Snälla du snälla du. Som en viskning, ett sorlande vatten. Jag är här. Doktor Traub som ofta ler – alldeles för ofta, han ser ut som om han vet allt, att han vet var hon är, det där leendet med tjocka, sammanpressade läppar som tycks sluta sig om livets alla hemligheter –, han säger att det inte är så konstigt. Jag har bara inte tagit till mig det som faktiskt hände. Det är klassiskt, säger doktor Traub. Klassiskt? Att förlora sin syster som i en andeviskning? Hon ler, hon springer genom gräs som är högre än hon själv, och sedan är det slut, hon är inte död, eller jo, kanske, man vet inte, ingen tänker längre på det, ingen har tagit det till sig, det har bara hänt eller också var det väl en dröm, hon har helt enkelt försvunnit bakom ett träd, och sedan ingenting, bara borta i tjugofyra år och tretton dagar, någonstans i vinden, bland träden, i vattnet. Eller var annars?

14


Summer 180504_Layout 1 2018-05-04 14:09 Sida 15

sum m er

Jag håller med, jag väntar på mitt recept (Seroxat 50 mg dagligen, Xanor 4 mg dagligen), jag förstår ändå inte vad han menar. Hans hår ser alltid blött ut, som om han just hade badat, och hårfästet har krupit allt längre bak för varje gång, men jag ler som jag brukar göra. Doktor Traub ler också, som om han var nöjd med den riktning samtalet tagit, som om allt var helt normalt, som om vi var på rätt väg … herregud! Doktor Traub älskar att höra mig berätta om mina drömmar. Han lutar sig tillbaka i fåtöljen, nickar, han tror säkert att han har mig i sin hand. Han tycks vara herre över drömmarna, han härskar över natten, de djupa vatten där jag simmar omkring i undervattensskogar som sträcker sig mot ytan som trassliga hårsvall. Men jag vet att doktor Traub aldrig har varit där. Ingen har någonsin varit där. Inte ens jag, som ibland färdas i den där andra världen och flyter med strömmen i mörka vatten eller kanske högt uppe i skyn, när sommarluften är så tät att den lyfter våra kroppar och vaggar dem försiktigt som en båt i dyning, inte ens jag är annat än en besökare där. Jag vaknar med en metallisk eller unken smak i munnen, Summers gestalt

15


Summer 180504_Layout 1 2018-05-04 14:09 Sida 16

mon i c a s ab ol o

försvinner och med henne hela min värld. Den löser upp sig i miljoner små partiklar. Ett askregn från en väldig himmel, flagorna lägger sig som ett täcke över tiden, det som har hänt och det som kommer att hända, de smälter ihop med mörkret, nattens stoft som vilar i natten.


Summer 180504_Layout 1 2018-05-04 14:09 Sida 17

D et b ö r ja d e f ö r fyra månader sedan. I början av april var luften så klar att jag nästan tyckte att jag kunde ta på den från fönstren i mitt arbetsrum på åttonde våningen i USB-huset i Eaux-Vives i Genève. Fontänen Jet d’eau verkade plötsligt vara inom räckhåll, jag såg små detaljer i det sprutande vattnet, hur det föll och förvandlades till mjukt lödder, som skummande champagne eller en jättelik kaskad av sperma. De hade målat om kontoret under helgen och den tjocka, beigebruna heltäckningsmattan spred en mild doft av ett rengöringsmedel vars genomskinligt klarblå färg påminner om en vårhimmel eller en kliniskt ren död. Fönstren var så rena att de såg ut som om de inte fanns – någon gång måste någon förklara för mig varför det här landet är så hysteriskt angeläget om att utrota varje tillstymmelse till smuts, det verkar

17


Summer 180504_Layout 1 2018-05-04 14:09 Sida 18

mon i c a s ab ol o

som att själva tanken på förfall eller förruttnelse, om det så bara handlar om ett litet tumavtryck, är ett outhärdligt hot, likt en urskog alldeles utanför stadsgränsen där vilddjuren, mörkrets kreatur, skulle få ströva fritt. Det luktade kemikalier i rummet, den där påträngande lukten av målarfärg som gör att man blir yr och mår illa. Jag betraktade himlen, klar som en god guds själ, väggarna i mitt rum som verkade vara gjorda av något sprött, äckligt material – papier-maché? en massa bestående av söndersmulade små fågelben? – och sedan började golvet röra sig, hela rummet snurrade ovanför sjöns blanka yta och en kort sekund såg jag hela världen speglas där. Mamma går fram och tillbaka nedanför den stora trappan i vårt hus vid vattnet i Bellevue. Lukten av nymålat fyller mina lungor. Den där lukten! Den finns överallt, i alla rum, de sex sovrummen, de båda salongerna i fil, köket, den storslagna dubbeltrappan. Allt kommer att gå fint, tänker jag och ser att mamma ler. Pappa ler också, han har uppkavlade ärmar, vinkar med yviga gester till gästerna som kommer med motorbåt – unga, strålande vackra kvinnor i baddräkt,

18


Summer 180504_Layout 1 2018-05-04 14:09 Sida 19

sum m er

män som liknar pappa, starka och upprymda, han som kör båten har oknäppt skjorta och cigarr i munnen. De lägger till vid pontonbryggan nedanför vår trädgård, hoppar i land och tar ett skutt över den låga muren som är täckt av svart lav som smulas sönder när man rör den. De går under metallbågarna i den lilla paviljongen där Summer brukar leka och föra viskande samtal med sig själv, de är barfota och blöta i håret och har händerna fulla med vinflaskor och badhanddukar. Pappa, triumfatoriskt leende, fylld av manlig stolthet, mamma, hänförande vacker i nästan genomskinlig klänning, och Summer i shorts och linne, hästsvansen som är fäst högt uppe på huvudet pendlar mellan hennes skulderblad, ett slags utsökt miniatyr av mamma, det strålar om dem alla tre – herregud, vad jag älskar dem, mitt hjärta sväller, en stor boll av silkespapper i bröstet – min familj … De är ännu vackrare än gästerna där ute på gräsmattan, och ändå är alla de där okända personerna fantastiska, de unga flickorna med långa blanka ben, hud naknare än naken, männen med glas i handen, uppknäppta skjortor. Vi har lagt en linneduk över ett långt trädgårdsbord under poppeln

19


Summer 180504_Layout 1 2018-05-04 14:09 Sida 20

mon i c a s ab ol o

vars grenar hänger ner i vattnet, en mörk ruska som sveper över sjön. Pyttesmå fjuniga blommor kommer flygande med vinden och lägger sig på det dukade bordet och i våra hår. Från den lilla stranden kastar vi brödbitar till änderna, de kommer närmare och utstöter hemska skrik, och de unga flickorna i bikini ger också ifrån sig gälla skrik och förskräckta skratt medan de trampar med nakna försiktiga fötter på de flata stenarna. En svan med fettglänsande fjäderdräkt dyker upp, den ser ut att glida fram på vattnet med sina svarta ögon fixerade vid Summer. Min syster går närmare, tätt följd av de unga flickorna med självlysande hud, men det är hon som är vattenfolkets drottning och svanen är hennes, det ser ut som den lyder henne. Fågelns långa böjliga hals följer hennes armrörelser och Summer skrattar. Det lyser om hennes ansikte, som om hon hade en strålkastare riktad mot sig. Jag är sju år och jag är också lycklig, trots att mina fötter sjunker ner i marken som i en tjock dyblöt matta, trots att hela gräsmattan är min fiende. Inte bara för att jag är övertygad om att den egentligen bara är ett täcke av växter som flyter ovanpå vattnet och att den förr eller senare kommer att ge vika för

20


Summer 180504_Layout 1 2018-05-04 14:09 Sida 21

sum m er

vår tyngd och störta oss ner i djupet, utan också för att mamma som ler mot gästerna plötsligt, så fort hon får syn på mina smutsiga ben, förvandlas till nervösa mamma som tänder en cigarett. Mamma ler men jag känner till det där leendet, det är som fuktig luft, det smyger sig in under huden, ogripbart som luftdrag. Det var så det började, en av de första dagarna i april, och när doktor Traub satt där med sin anteckningsbok framför sig – jag har alltid en känsla av att han inte skriver någonting alls eller också på ett språk som inte finns – och frågade mig om det hade funnits någon ”utlösande faktor”, om det fanns något som kunde ha utlöst mina ”panikattacker”, det är så han kallar mitt inre kaos, andnöden, hjärtklappningen, skuggorna som dyker upp i utkanten av mitt synfält och försvinner i full fart upp i skyn (fladdermöss? förhistoriska djur?) och den där enorma tröttheten, lusten att fly utan att ha styrka nog att göra det, då svarade jag helt enkelt, om än illa berörd över hur löjligt det lät: ”De har målat om mitt kontor.”

21


Summer 180504_Layout 1 2018-05-04 14:09 Sida 22

mon i c a s ab ol o

Doktor Traub tittade på mig med uttryckslöst ansikte. Han hade förstås koll på vem jag var. Mitt efternamn. Wassner. Alla människor känner till det. Vårt glamorösa liv. Vår tragedi. Vi är insvepta i vår egen myt, det är en slöja som spänts över våra huvuden, ett fladdrande sken från en vattnig måne. Men vi låtsas inte om det. Vi pratar inte om det. Vi låtsas inte märka de nyfikna, ömkande eller påträngande blickarna. Folk iakttar oss som om de skulle kunna läsa något i våra ansikten eller utifrån vårt – skenbart otvungna – sätt att bete oss. Vi lever i ett dimmoln, kanske är det dimma vi är gjorda av. – Minnen som hänger ihop med dofter kan dyka upp igen med enorm styrka. Det finns ett märkligt samband mellan minne och dofter. Doktor Traubs röst var mild, bjöd in mig att släppa taget, ett ångande varmt bad. Men jag sa ingenting. Summer svävade fortfarande mellan oss i rummets bleka ljus, hennes utslagna hår som långa trådar av silke. Ett osynligt spindelnät som håller oss fångna, både honom och mig, tunna strängar som ljudlöst blir

22


Summer 180504_Layout 1 2018-05-04 14:09 Sida 23

sum m er

fler och fler för varje dag, fyller luften och välver sig över oss som en ogenomtränglig väv. Vi förde en tyst kamp i flera veckor. Men jag blev bara tröttare. Till slut fick jag erkänna för honom att jag inte längre orkade gå till jobbet, trots Seroxat, Xanor och goda föresatser varje morgon – djupandning, avslappning, en dos självironi –, jag berättade om yrseln som drabbade mig så fort jag satte min fot på heltäckningsmattan i korridoren utanför mitt arbetsrum, känslan av att sjunka ner i gyttja, hjärtklappningen, fågeln som kämpar vilt därinne, andfåddheten. Och målarfärgen. Överallt den där lukten som förflyttar mig till en värld av fukt och dimma, det är som att dyka ner i vitt, grumligt vatten där pyttesmå genomskinliga organismer flyter omkring som skir spets. Lukten av målarfärg verkade sprida sig i hela fastigheten. Dag för dag vann den terräng. På sista tiden hade jag känt den så fort jag kom in i entréhallen, redan innanför glasdörrarna var luften full av mikroskopiska plankton som fick receptionisternas ansikten att flimra och som flockades runt logotypen UBS i gulmetall på väggen.

23


Summer 180504_Layout 1 2018-05-04 14:09 Sida 24

mon i c a s ab ol o

Doktor Traub sa aldrig något om Summer. Han nämnde inte hennes namn. Precis som alla andra människor jag har träffat de senaste tjugofyra åren och som, mer eller mindre skickligt, spelar med i de oskyldigas stora spektakel. Alldeles i början, när bilden på henne – ett färgfoto, uppsatt hår, mönstrad blus, milt ljus runt hennes vackra ansikte – fanns uppsatt överallt i hela stan, var jag förvånad över hur tyst det var kring alltihop. Det verkade som att frågan ”Har ni sett den här flickan?”, som stod tryckt med jättelika bokstäver ovanför vårt telefonnummer, en fråga som nästan var barnsligt enkel – som om det gällde att inte hetsa upp sig i onödan, bara en önskan att få in några tips om en obetänksam kompis –, att den frågan var sig själv nog, som om det inte fanns något att tillägga. Till och med det sakliga signalementet gav en bild av en snygg tjej på semester. Längd 1,71, 54 kilo, skonummer 38. Blond, ljus hy, fräknar i ansiktet och på armarna. Jeansshorts, vit T-shirt, axelremsväska i flätat, naturfärgat skinn innehållande hörlurar till bärbar cd-spelare. Tre födelsemärken bildar en triangel på halsen.

24


Summer 180504_Layout 1 2018-05-04 14:09 Sida 25

sum m er

Inte ens när man organiserade skallgång över ett område som sträckte sig från vårt hus till och med hela skogsområdet där hon gått upp i rök, och man hade kallat in en stor samling poliselever – som om det hela inte var tillräckligt allvarligt för att skicka dit vuxna proffs –, en massa kärnfriska killar som lika gärna hade kunnat vara förälskade i henne, som kunde ha försökt väcka hennes intresse genom att skratta lite för högt på en lysande grön gräsmatta i någon park eller dribblat en fotboll framför universitetet för att visa upp sina benmuskler, men som nu kom hem till oss med sina barnsliga ansikten med ärr efter finnar och antydan till mustasch, alla de där killarna som stod samlade i vår trädgård i blå polisuniformer som om de hade klätt ut sig, inte ens då verkade någonting vara på riktigt. En liten mörk kille som svettades i sin alltför trånga pikétröja lät en hund nosa på en laxrosa T-shirt som var min systers, han höll upp den så att den hängde som ett stycke hud i hans hand och sedan spred de ut sig på vägen och längs sjön, och jag kände ångesten och ilskan välla upp inom mig, det kändes som att de stal något från mig. De kom tillbaka i skymningen, hålögda med tomma ansikten.

25


Summer 180504_Layout 1 2018-05-04 14:09 Sida 26

mon i c a s ab ol o

Inte ett spår av min syster. Ingenting. De for i väg i sina bilar, fyra i varje, och jag föreställde mig att de åkte direkt till en bar i den gamla delen av stan, beställde in öl och kände sig viktiga i sina uniformer, men kanske skulle någonting flimra förbi deras slutna ögon senare på natten, en flyktig, omedvetet uppfattad bild av en hopsjunken gestalt i ett buskage, hår som fastnat i en gren, en laxrosa tröja i käftarna på en hund. Under några dagar, kanske veckor, var uppståndelsen runt oss intensiv. Telefonen ringde hela tiden, våra vänner kom och hälsade på, de hade med sig fruktkorgar, hemlagade pajer och till och med en nyfångad gädda, vars olycksbådande leende höll sig i åtskilliga veckor i frysen. Min systers väninnor samlades i trädgården för att prata förtroligt med varandra, de rökte cigaretter, kramade om varandra i tur och ordning med sina vackra ögon fulla av oro, färgerna i deras klänningar lyste i sommarljuset. Ibland rasade någon av dem ihop med tårblanka ögon, och då samlades alla runt henne, viskade tröstande ord, lutade sig över henne och lät sina långa blonda, bruna eller kastanjeröda hår falla

26


Summer 180504_Layout 1 2018-05-04 14:09 Sida 27

sum m er

ner framför hennes ansikte som gardiner. Som unga hindar runt en skadad kullsyster för att gömma henne för världens blickar. Det var pojkar där också. De hade bermudashorts, och min mamma bjöd dem på förfriskningar med ett gåtfullt leende. De verkade nervösa. En kväll såg jag två killar som satt ute på pontonbryggan med fötterna dinglande över vattnet. Jag gick närmare och kände en sötaktig doft. Jag såg den röda glöden på en joint lysa i natten och i samma ögonblick min mammas silhuett som snabbt närmade sig i mörkret. Jag kröp ihop som inför en katastrof, men mamma nöjde sig med att ge dem någonting, en Coca-Cola eller kanske en öl. Hon stannade bara en kort stund innan hon gick tillbaka mot huset. Det såg ut som om hon gled fram över gräset och att natten blev ljusare runt henne, som om hennes kropp utstrålade värme. Men jag hade inte en aning om vad mamma kände och det gjorde min värld ännu mer osäker, ännu mer skrämmande. Jag hade kommit ihåg några sådana episoder under de första veckorna i terapin. På nätterna försjönk jag i djup sömn med intensiva drömmar och på dagarna

27


Summer 180504_Layout 1 2018-05-04 14:09 Sida 28

mon i c a s ab ol o

dök alla möjliga sorters minnen upp, en vilt forsande flod, virvlar som rev upp allt som legat på botten, något klibbigt som kom upp till ytan och snabbt flöt bort i den starka strömmen, renat av det klara vattnet. En annan dag, när pappa inte var hemma – han fördrev större delen av sin tid i bilen, en Cherokee Chief som Summer alltid hade avskytt eftersom hon tyckte att den gjorde ett ”nyrikt” intryck, han körde fram och tillbaka på alla vägar som gick från sjön upp till vingårdarna, som om han hoppades få syn på henne, gående längs vägen med små strån och kvistar i håret som en flicka som hade somnat på stranden och missat sista bussen – den dagen, när han just hade åkt, hörde jag ett öronbedövande oväsen från mina föräldrars sovrum. Jag skyndade mig dit och hittade mamma sittande på sängen bland en massa kläder och något som såg ut som miljontals glasskärvor. De glittrade i hela rummet, till och med i håret på henne. Hennes tunna, nästan genomskinliga hud verkade vara täckt av skimrande glas i regnbågens alla färger. Efter en stund förstod jag att det var spegeln på det stora klädskåpet som låg där, krossad. Mamma tittade på sina fötter genom håret som föll ner över hennes ansikte

28


Summer 180504_Layout 1 2018-05-04 14:09 Sida 29

sum m er

medan ett milt rosafärgat sken studsade mot skärvorna och lyste upp rummet. Sedan väste mamma med en röst som darrade av ilska, som om jag hade stört henne mitt i en hemlig ritual: – Lämna mig i fred. Men för det mesta hände ingenting. Vi var så utpumpade, vi visste inte vad vi skulle ta oss till, varje litet steg riskerade förskjuta våra liv i en helt annan riktning och bara tanken på något slags riktning verkade oanständig. Som jag minns det rann hela sommaren i väg på det sättet, hängande i ett tomrum. Mamma bar mörka solglasögon, gjorde i ordning brickor med färskpressad juice och låg hopkrupen på sängen i sitt rum hela eftermiddagen. Pappa tog bilen när som helst på dagen, körde i väg på sitt brutala sätt, däcken fräste i gruset – jag fick alltid en känsla av att han ville uttrycka sitt missnöje med mamma och mig. Vi visste aldrig vart han åkte, han sa ingenting, inte före och inte efteråt, då såg han bara helt utschasad ut med skrynklig skjorta och mörka ringar under ögonen. Vi blev ändå lättade, vi brukade få för oss att han kanske inte skulle komma tillbaka, han heller: att man skulle ha hittat hans bil med öppen dörr vid en liten grusväg eller i ett skogsbryn, eller att han

29


Summer 180504_Layout 1 2018-05-04 14:09 Sida 30

mon i c a s ab ol o

skulle ha kört i rasande fart mot horisonten där asfalten dallrar i värmen och helt enkelt dunstat bort i den klara sommarluften. Annars klippte han gräset med konstant ursinne, man anade att han absolut inte skulle hejda sig om man råkade stå i vägen, han verkade hypnotiserad av gräsklipparens motorljud. Men det värsta var att hitta honom sittande bredvid telefonen med benen brett isär och sitt vackra ansikte så upplöst att man trodde att det skulle försvinna. Då trodde jag nästan att min oövervinnerliga, raljanta pappa hade blivit utbytt mot någon annan. Blicken, ömsom grumlig, ömsom elak, var en okänd människas blick. En dag var vi ute på en båttur tillsammans med några vänner som hade tjatat på oss, vi klev käckt ombord med en kylväska full av smörgåsar. Den dagen korkade pappa upp rosévin, han stod uppe på däck och berättade historier med sin öppna skjorta flaxande kring kroppen. Mamma åkte till och med vattenskidor, det sprutade skum i långa vita svall efter henne, och en kort stund tyckte jag, förblindad av solen och yr av den ständiga blåsten, att det var Summer som rörde sig så smidigt genom vågorna med sina smala armar och ett fast grepp om handtaget.

30


Summer 180504_Layout 1 2018-05-04 14:09 Sida 31

sum m er

Det hände också att jag såg henne komma upp ur vattnet precis nedanför huset, gå uppför stenstranden med glittrande små droppar över hela kroppen och le mot mig i ett slags samförstånd som gjorde mig varm om hjärtat och fick mig att känna att jag var en del av hennes liv och till och med av livet självt. Sedan skulle hon ha virat sin handduk om kroppen, tänt en cigarett och slagit sig ner bredvid mig på gräsmattan, och jag skulle ha skrattat åt oss och vår oro – hur kunde vi ha trott att hon inte skulle komma tillbaka! – och hon skulle också ha skrattat medan hon inspekterade sina målade tånaglar och hennes släta axlar stack fram ovanför frottékanten. Några dagar efter poliselevernas skallgång kom ett par riktiga poliser hem till oss. Två snaggade polisinspektörer klev ut ur en vit bil med blå rand, precis som i en teveserie. Deras kraftiga svarta skor gjorde djupa hål i gräsmattan medan de såg sig om i trädgården med handen som en skärm ovanför ögonen. Vad letade de efter? En bit tyg som fladdrade i vinden? Ett meddelande från min syster i ett kuvert dinglande i en garnstump från en trädgren? Eller kanske hennes kropp, dold i ett buskage?

31


Summer 180504_Layout 1 2018-05-04 14:09 Sida 32

mon i c a s ab ol o

De pratade lågmält med mina föräldrar, ställde sina frågor så varsamt som möjligt med Genèvetraktens sjungande satsmelodi som inte alls verkar skapt för dramatiska sammanhang. Pappa verkade upprörd men samarbetsvillig, klappade dem på armen eller axeln med den där speciella förmågan att charma omgivningen som han fortfarande hade på den tiden. Den äldre polisen såg sig omkring med skarp blick och nickade eftertänksamt medan han antecknade – i ett block som såg pyttelitet ut i hans grova händer. Jag lade märke till de blanka svarta hårstråna han hade på armarna. Han verkade slipad och samtidigt trevlig. Och så uttalade han de där orden som kom att eka i våra huvuden under flera veckor, som vi klamrade oss fast vid som i ett rep över avgrunden. Han sa orden med förvånansvärt mild röst, liksom överraskad över människans märkliga sätt att vara. – Ni ska veta att det är likadant varje sommar, folk försvinner. Det är en tid då folk gör rena galenskaper. De längtar efter frihet, att resa på semester, att glömma allt, ja gud vet vad de får för sig. Vi letar efter dem, familjen hör ingenting, radiotystnad. Och så, när semestern är slut, kommer de flesta tillbaka, precis som blommor.

32


Summer 180504_Layout 1 2018-05-04 14:09 Sida 33

sum m er

Precis som blommor. De flesta. Men inte alla.


Summer 180504_Layout 1 2018-05-04 14:09 Sida 34

Profile for Sekwa förlag

Summer - Monica Sabolo  

Provläs

Summer - Monica Sabolo  

Provläs

Profile for sekwa
Advertisement