Låt mig inlaga 180214_Layout 1 2018-02-14 16:01 Sida 28
LEO BENE DIC TUS
i det här skedet hade jag fortfarande kunnat gå tillbaka till mitt gamla jobb och säga att jag hade varit sjuk. Det hade varit fegt, men jag hade kanske fortfarande kunnat komma till en punkt där jag föredrog mitt gamla, olyckliga liv. Dessutom var jag säker på att det fanns många män som gillade att titta på laura, och jag gillade inte den tanken. Jag ska inte påstå att hennes gestalt eller leende inte hade någon angenäm effekt på mig, men jag ville ha mer än så. Jag hade en förhoppning om att hon och jag skulle komma att dela någonting, och därför behövde jag få veta om det fanns något sätt att komma dit. Jag bestämde mig för att lägga all min energi på henne i en dag till. På onsdagen kom jag därför dit i gryningen, och den här gången fick jag nästan genast se henne gå hemifrån. Salongen där hon arbetade låg i finansdistriktet och öppnade tidigt. efter det fanns det ingen risk att jag skulle tappa bort henne, och det blev faktiskt ganska trevligt att sitta på kaféet mittemot under de veckor som följde. Jag läste mycket. Jag har alltid läst mycket. Jag låtsades även skriva på min dator, vilket resulterade i ett par knäppa essäer. Man kunde tro att den här perioden skulle avslöja mig till slut, när mitt nya liv blev rutin. Det trodde jag nog själv också, men det blev inte så. Min fönsterruta, hennes fönsterruta, gatan mellan oss, te. Det var ett nöje att sitta där varje dag och iaktta laura och hennes kolleger. hon var yngst på salongen och fick ägna mycket tid åt att • 28 •