Page 21

E N FA R O F YL L D Ö V E R FA RT

Han stirrar mot en punkt till vänster om henne, hon följer hans blick och finner kvinnan i röd klänning. Hon står fortfarande ensam vid relingen och stirrar likgiltigt ner på den gyllene unge mannen, som om hon inte såg hans ångestfyllda uppsyn eller hörde hans hjärtskärande bön. Så vänder hon sig plötsligt om och tränger sig fram i skaran bakom. För en sekund möter hon Lilys blick och Lily är säker på att hon ser ett av de mörka, perfekt välvda ögonbrynen skymta precis ovanför kanten på solglasögonen, men så är hon borta, på väg tillbaka till övre däck och hytterna där. Lily vänder sig mot sin familj igen. Hennes far står stilla med ansiktet lyft mot henne. På det här avståndet kan hon inte se om han fortfarande gråter, och det är hon tacksam för. Hon försöker att inte se hur hopsjunken modern är utan insuper i stället bilden av den lilla trion på kajen, som för att pränta in den i minnet. Hon trevar i handväskan efter den prydligt hopvikta näsduken, men tårarna som hon känner att hon borde fälla kommer inte. I stället känner hon hur det svekfullt fladdrar till av upphetsning inombords. ’Jag är på väg’, tänker hon. ’nu är jag verkligen på väg.’ Landgången har dragits in, och nu hörs plötsligt ett ilsket ljud som av tusen säckpipor på en gång. och båten rör på sig, figurerna på kajen står som fastfrusna, som om hon sakta backade undan från en tavla på en utställning. Hon törs knappast tro på att hon lämnar allt bakom sig – familjen förstås, och hemmet, men också saker som hon helst inte vill tänka på: Mags, robert, rummet med flagnande tapeter och den gröna, blodfläckade mattan. ”Flyr ni från något, lilla vän?” hade damen på « 21 »

En farofylld överfart  

Provläs ett stycke ur vår historiska spänningsroman.

En farofylld överfart  

Provläs ett stycke ur vår historiska spänningsroman.

Advertisement