LYC K L IGT L OT TAD
att den vita damen inte hade någon aning om vad fanken hon pratade om, och naturligtvis suckade bara Louise Beavers och gräddade fler pannkakor. Iris hjälpte mig att navigera genom högstadiets blindskär. (En kraftig flicka, högröd i ansiktet, ställde mig mot väggen efter två veckor och sa, Vem är du, förresten? Iris lade sin manikyrerade hand på flickans axel och sa, ”Hör du du, Gussie, det här är min kusin, Eva acton. Hennes mor har också dött.” och flickan sa – inte undra på – Jösses, är ni vampyrer eller något? ni behöver då inte komma förbi hemma hos mig.) Jag hjälpte Iris att förbereda sig inför sina tävlingar: recitation, retorik, dramaläsning, poesiläsning, patriotisk uppsatsskrivning och dans. Iris var en stjärna. Hon hade gott om beundrare i skolan, och så några flickor som inte tyckte om henne, men det bekom henne inte. Jag låtsades som om det inte bekom mig heller. Jag vistades i biblioteket och fick högsta betyg i allt och min verkliga uppgift, som jag såg det, var att hjälpa Iris med hennes tävlingar. Det var inte längre lika fint i huset som den dagen när mor lämnade av mig. Vi hade inga snittblommor längre, och allting var täckt av ett tunt dammlager. Iris och jag städade våra rum, och tanken var att vi skulle städa även vardagsrummet och köket, men det gjorde vi inte. Det var det ingen som gjorde. Far öppnade konservburkar med lax eller tonfisk och hällde ut innehållet på våra tallrikar, ovanpå ett salladsblad. Ibland kokade han sex varmkorvar och en burk bönor och ställde fram en burk senap på bordet. Jag hittade Charlotte actons mycket fläckfria exemplar av Matlagandets fröjder och frågade far om jag fick använda den. Far sa att han ville att jag skulle veta att han och Iris skulle äta 15